För visst är det bättre nu


 
Det är många tankar nu. Som vanligt då. Jag står och stampar på samma ställe för att jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Mycket är det rädslan för det som jag inte vet något om som håller mig tillbaka. Det är så mycket enklare att stanna kvar där jag är nu, det funkar ju... fast jag vet att det inte är hållbart i längden. Jag är mest rädd för att falla tillbaka i gamla fällor. Det värsta jag skulle kunna göra nu är att köpa en våg och låta siffrorna kontrollera mig igen. Jag får absolut inte göra det men jag är rädd för att jag ska göra det när ångesten bankar som hårdast på mig och den sjuka sidan har tagit över helt för en stund. För de stunderna kommer.
 
Ganska ofta tänker jag tillbaka på förra året och hur jag kämpade för att ta mig ur anorexins starka grepp. Jag var så arg för att jag hade fallit tillbaka så hårt som jag hade och var inte beredd på den kampen jag hade framför mig - igen. Jag lärde mig mycket förra året under min behandling och även om jag fortfarande har en ganska lång väg kvar att vandra så byggde jag upp en stadig grund för mig att stå på under behandlingen och det är den som har hållit mig flytandes även nu när det har varit tufft. Jag har lärt mig att det inte finns någon som helst anledning att gå tillbaka till anorexins mörker eftersom det inte finns någonting att hämta där. Jag ser framåt, drömmer och känner ibland på hur det är att våga leva livet på riktigt. Den största förändringen är att jag är mycket mer spontan nu, och jag vågar mer. Visst kämpar jag mot samma viktångest och tjockkänslor som innan och det är jättejobbigt men jag försöker koncentrera mig på det som är positivt. Kanske är det så att pusselbitarna faller på plats en efter en... eller så gör dom inte det. Inte vet jag men jag vet att det kommer bli bra en dag. Frågan är bara när. Jag vet bara att jag måste ge mig själv tid och låta det ta den tid det tar. Jag kan inte skynda på något, och speciellt inte nu när jag står på egna ben. Jag ska låta sommaren gå och sen se till så att jag får den hjälpen jag behöver.
 
Innan tittade jag tillbaka lite grann på vad jag skrev för ett år sedan. Denna texten beskriver väl lite vad jag känner nu också. Väldigt bra att kunna gå tillbaka och läsa. Men nu sängen. Lite sent. Som vanligt. Men ja, så är det.
 
 
23 juni 2012
 
Hela tiden blir jag dragen i båda armarna, två sidor som vill åt olika håll. Det känns som om jag kommer slitas itu vilken sekund som helst. Den där känslan av hopplöshet kom över mig idag och ögonen svämmade över av tårar. Där gick jag med stora steg i alldeles för snabb takt enbart för att dämpa ångesten som bankade på mig. I de stunderna känns det som om jag inte har kommit någonstans.
 
Kommer jag någonsin att våga släppa taget helt? Kommer jag att få flyga fritt en dag? Är drömmen om livet så underbar som jag hoppas? Är det värt att kämpa för? Kommer jag att må bättre? Är det inte bättre att vända tillbaks till anorexins trygga famn?
 
Jag vet ju att det går att nå målet och friheten. Jag har med egna ögon sett människor kämpa för sitt liv och göra de förändringar som krävs för att nå friheten. Jag har faktiskt fått se bevis på att det går. Frågan är, gäller det mig? Kan jag nå dit och må så bra? Just nu tvekar jag och jag vet inte vad jag ska tro. Det känns ärligt talat lite hopplöst när jag sitter och mår dåligt över att mitt huvud ser ut som en uppblåst ballong på alla foton.
 
Jag fortsätter kämpa. Jag har egentligen inget val för jag vet att det är ett rent helvete som väntar om jag vänder tillbaka. Det är ingen dans på rosor nu men det är nog ändå bättre än det var innan. Minnet sviker och det känns lockande att vända tillbaka men nej, nej, nej. Jag får tänka på de fina människorna som har nått friheten och försöka tro att även jag kan nå dit...
 
Lyx med färska jordgubbar till frukost <3
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0