Snubblar i mörkret


 
Jag hatar när jag ramlar. Och jag hatar att jag ska vara så jobbig. Varför kan inte allt bara rulla på?
 
Jag hatar känslan av hopplöshet... Kanske blir det inte bättre?
 
Jag blir så ledsen och besviken när jag hela tiden ramlar och slår mig.
Hur länge ska jag behöva klättra uppför berget? När kommer nedförsbacken?
 
Jag vet att jag inte får följa känslan. Jag måste göra det som förväntas av mig. Hur det ska gå till vet jag däremot inte. Men det löser sig väl. Kanske.
 
Lite luft nu. Sen ska jag bädda ner mig och ignorera känslor och världen för en stund.
 
En ljuspunkt i det mörka.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0