Så kom den där känslan av uppgivenhet



Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Jo men så känns det, och det är så också. För några veckor sedan kunde jag inte få fram en endaste liten tår och var irriterad till tusen för det. Nu när jag låter en smita ut så kommer ett helt vattenfall och det känns inte som om det ska gå att få stopp på. Jag började gråta innan lunchen (inte för maten dock), tårarna fortsatte rinna i matkön och under hela lunchen. Sen lyckades jag få stopp på det en stund men en stund senare när jag pratade med min behandlare började tårarna rinna igen. Jag fick en släng av uppgivenhet och det kändes tufft. Då kändes det som om allt kvittade för att jag aldrig kommer kunna acceptera viktuppgången som jag är mitt i. Samtidigt sa jag att jag vet att det inte är lönt att springa tillbaks för jag vet att jag inte har något att hämta där. Så jag hittade lite kraft och satte upp mål inför helgen som kändes bra.

Det känns som om blåser runt en känslostorm inuti mig varje dag. Den tar uttryck på olika sätt, igår var jag mest arg och idag grät jag. Jag har inga problem med att visa vad jag känner i alla fall. Fast jag måste nog försöka att inte bli så arg som jag kan bli. Det är varken trevligt för de runt omkring eller för mig. Så på den punkten ska jag försöka bättra mig. Det är nog bättre att gråta istället för att bli arg och sur? Kanske, inte vet jag.

Nu ikväll har jag ätit så mycket godis att jag fick ont i magen. De sista bitarna åt jag bara för att slå på anorexin riktigt ordentligt. Det kommer nog ta en stund innan jag kommer i säng, jag ska hämta lillasyster vid bussen när hon behagar komma hem och så bankar ångesten ganska hårt på mig... Men jag är nöjd med dagen för jag har kämpat allt vad jag kan. Gråtit massa, suttit i soffan (!), ätit bra middag och godis utan att kompensera. Resten av helgen hoppas jag blir minst lika bra!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0