Stunder av hopplöshet


 
Hela tiden blir jag dragen i båda armarna, två sidor som vill åt olika håll. Det känns som om jag kommer slitas itu vilken sekund som helst. Den där känslan av hopplöshet kom över mig idag och ögonen svämmade över av tårar. Där gick jag med stora steg i alldeles för snabb takt enbart för att dämpa ångesten som bankade på mig. I de stunderna känns det som om jag inte har kommit någonstans.
 
Kommer jag någonsin att våga släppa taget helt? Kommer jag att få flyga fritt en dag? Är drömmen om livet så underbar som jag hoppas? Är det värt att kämpa för? Kommer jag att må bättre? Är det inte bättre att vända tillbaks till anorexins trygga famn?
 
Jag vet ju att det går att nå målet och friheten. Jag har med egna ögon sett människor kämpa för sitt liv och göra de förändringar som krävs för att nå friheten. Jag har faktiskt fått se bevis på att det går. Frågan är, gäller det mig? Kan jag nå dit och må så bra? Just nu tvekar jag och jag vet inte vad jag ska tro. Det känns ärligt talat lite hopplöst när jag sitter och mår dåligt över att mitt huvud ser ut som en uppblåst ballong på alla foton.
 
Jag fortsätter kämpa. Jag har egentligen inget val för jag vet att det är ett rent helvete som väntar om jag vänder tillbaka. Det är ingen dans på rosor nu men det är nog ändå bättre än det var innan. Minnet sviker och det känns lockande att vända tillbaka men nej, nej, nej. Jag får tänka på de fina människorna som har nått friheten och försöka tro att även jag kan nå dit...
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0