Det är ljusstrålen jag ska hålla fast vid


 
Inte mycket mer solsken idag, varken inuti mig eller utanför fönstret. Höstvädret beskriver ungefär hur jag känner nu. Det blåser känslostorm inom mig och tårarna rinner. Jag har haft svårt för det där med att gråta de senaste månaderna men idag rann det faktiskt några tårar på helgutvärderingen. Jag sa att allt kändes hopplöst men på något vis tränger en liten, liten ljusstråle fram och försöker säga till mig att det visst går och att jag måste fortsätta kämpa. Det är väl det jag får göra då...
 
Dagens bästa stund var nog när jag och fina vännen satt på barstolarna i köket efter lunchen och pratade om allt och inget. Alla som gick förbi undrade varför vi satt där. Varför inte liksom? Och så har jag börjat på ett nytt pussel. Det behövs nog för att orka med kaoset i huvudet.
 
Jag förstår nog lite varför måendet är som det är. Det är många saker som tillsammans har blivit ett stort och jobbigt kaos. Alla dessa förändringar. Nu blev det nog för mycket på en gång. Jag överlever väl. Jo, det gör jag. Vi får väl dessutom se om jag har rätt imorgon. Stensäker på en viktuppgång, som vanligt då. Det är i alla fall en sak som inte har förändrats.
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0