...



Det är nu när det är tyst och mörkt som tankarna kommer. De tankarna som gör så att jag vill gömma mig under täcket och aldrig mer komma fram. Spegelbilden är hemsk och jag undrar vart alla de där kilona som saknas ska få plats någonstans. I mina ögon får inte ens de kilona jag har plats på kroppen. Åh, dumma anorexiögon. Jag vet att ni bara luras men ändå låter jag mig dras med i ert dumma spel.

Sova nu och förhoppningsvis vakna mindre ångestfylld imorgon. Good luck liksom...



Kommentarer
Postat av: A

Du är vacker.

2012-01-30 @ 01:47:38
Postat av: Lisa

Jag känner verkligen igen mig i dina känslor, så var det för mig också när jag kämpade mot anorexin. När jag var fullbokad hela tiden och inte hade tid att tänka eller känna var det inga problem, då mådde jag ofta rätt bra. Men det var sen, när jag blev ensam eller inte hade hela dagen inbokad som de jobbiga tankarna och känslorna blev så verkliga och tydliga och det blev så påtagligt hur jag innerst inne mådde. Det jag lärde mig då var att det finns INGA genvägar till att bli frisk, man måste gång på gång utsätta sig för det man tycker är jobbigt (maten, ångesten, känslorna, tankarna) UTAN att fly på något sätt alls. Man måste stanna upp och stanna kvar i känslan, stå ut och inse att det faktiskt går över och att man inte dör av det. Det var otroligt jobbigt och kändes omöjligt i början men sakta men säkert märkte jag att vissa saker blev mindre och mindre jobbiga och jag fixade fler saker utan att få ångest, det var en så skön känsla och man blev stärkt av det. Vissa saker var såklart kvar längre än andra men det viktigaste är att inte ge sig utan att fortsätta kämpa UTAN att kompensera. Jag hade stora problem med promenader (något jag har förstått på din blogg att du också har). Det enda som då hjälpte var att jag sa till mig själv att "Nu får du inte ta några promenader, du behöver vila, din kropp behöver vila och du göder bara anorexin om du promenerar". Jag började med att ha en hel vecka då jag inte tog en enda promenad, det var svinjobbigt, mycket ångest och oro över att jag skulle gå upp massor i vikt. Men jag stod ut den veckan och när jag klev upp på vågen veckan därpå hade den inte rört sig nånting alls (och detta var med fullt matschema PLUS 3 nd/dag). Då insåg jag att kroppen är otrolig, jag behövde inte tvångspromenera för att inte gå upp i vikt och det var en så skön insikt. Sen kunde jag lättare ta promenader av "rätt" anledning och skippade det om jag kände att det var i kompensatoriskt syfte. Oj, detta blev ett långt inlägg men summan av kardemumman är att det finns inga genvägar, man måste bryta med ALLT som har med ätstörningen att göra, om det sen handlar om att man utesluter vissa livsmedel, kompenserar med promenader eller har andra saker för sig så måste man BRYTA med allt, annars göder man bara ätstörningen. Man måste ta en lång paus från allt sånt tills man gått upp i vikt, nåt en normalvikt (ca BMI 20) och har lyckats hålla den stabil ett tag och känner att man har ätstörningen i schack. Sen kanske det visar sig att man aldrig kommer att kunna promenera långt igen eftersom det kanske kommer att trigga igång ätstörningen, då får man acceptera det och hitta något annat. Man måste vara lyhörd och ärlig och hela tiden påminna sig själv om vad som är värt något här i livet. Är det viktigast att ha en mager och utmärglad kropp där man tror att man har kontroll över situationen men inte har något liv eller är det viktigare att ha ett kul och innehållsrikt liv men kanske väger lite mer och har en större kropp? För min del är det i alla fall utan tvekan alternativ 2, har levt alldeles för många år i alternativ 1 och ångrar nu i efterhand SÅ mycket att jag slösade bort så många år på att plåga mig själv. Det finns så mycket annat att ägna sin tid och sitt liv åt. Och jag tror att du absolut kan komma ur anorexin men då MÅSTE du lämna allt som har med ätstörningen att göra och satsa 100% på att bli frisk och normalviktig. Det går tyvärr inte att bli frisk och samtidigt var underviktig, det triggar ätstörningen för mycket...kom ihåg det!!!

2012-01-30 @ 11:07:26
Postat av: Sofie

A: Tack... :)



Lisa: Tack! Jag suger in dina ord så mycket jag bara kan. Jag vet att du har så rätt i allt du skriver. Det är bara hjärnan som inte fungerar riktigt som den ska just nu... men jag ska komma dit. Men det är skönt att veta att det går!

2012-01-30 @ 14:47:40
URL: http://skrivetavsofie.blogg.se/
Postat av: Lisa

Du måste tro att det går för annars går det inte. Jag har varit sjuk i över 15 år och gått i behandling många gånger (ett behandlingshem och sen många olika terapeuter) utan att det gav nåt som helst resultat, enbart pga att jag själv inte ville/vågade satsa 100% på att bli frisk och var inte beredd att lämna ätstörningen till 100%. Sen gick det till en gräns då jag var så trött på att leva med anorexi, jag var väldigt motiverad och DÅ dök chansen upp att få komma till Capio i Varberg. Det var min räddning...jag hade bestämt mig redan innan jag åkte dit att jag skulle ge allt, satsa 110% och vara totalt ärlig mot både mig själv och min behandlare. Och det var faktiskt första gången som jag var helt ärlig, berättade om jag fick bakslag och berättade precis hur jag kände. Världens bästa behandlare i kombination med upplägget i Varberg har lett mig dit jag är idag. För 2 år sedan satte jag upp 4 långsiktiga mål som jag då trodde var helt omöjlig att uppnå (förlovning, jobb, barn och större bostad). Idag har jag nått alla målen utom större bostad och det vet jag bara är en tidsfråga...så på bara 2 år har mitt liv vänt från att vara värdelöst och fyllt av ångest, tvångspromenader, hunger, frusenhet, ledsenhet m.m. till ett liv fyllt av glädje, spänning, jobb, vänner, planerande inför den kommande bebisen m.m. Så det GÅR, men du måste vara beredd att lämna anorexin till 100%, det går INTE att stanna kvar "lite" utan man måste bryta helt. Kämpa på!!!

2012-01-30 @ 19:07:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0