Den där känslan


Jag har haft en lite konstig känsla inom mig ett par dagar. Jag vet inte precis vad det är men en punkt där förväntningar, drömmar, rädsla, sorg och nyfikenhet möts. 2013 lider mot sitt slut och min känsla säger mig att år 2014 kommer det hända mycket. Både bra och mindre bra saker. Det är lite tankekaos i mitt huvud för tillfället och det är kanske det som är orsaken till den speciella känslan.
 
Att våga släppa taget, öppna nya dörrar, hitta nya vägar, släppa in människor, säga hejdå... Våga leva helt enkelt. Och sen innebär det olika saker för olika personer. Kanske är 2014 året då jag ramlar över på rätt sida av kanten, då jag helt och håller förstår hur allting hänger ihop och det viktigaste av allt - att jag accepterar mig själv som jag är.
 
Ja, den som lever får se.
 




Jag är tacksam för att ni aldrig slutade tro


 
Det finns speciella stunder som får mina känslor att svämma över när jag tänker på dom. De kan framkalla gråt, skratt, ett leende, obehagskänslor... det är nästan lite läskigt hur starkt man minns vissa stunder och att de kan framkalla så starka känslor, även lång tid efteråt. Imorse fastnade jag i mina tankar och tänkte tillbaka på förra året och allt jag gick igenom då, och då främst med behandlingen. Samtidigt tänkte jag på det som händer nu och min situation för tillfället. Visst åker min motivation berg- och dalbana och ibland känns det som om jag aldrig kommer att bli helt frisk men trots det så ger jag aldrig upp. Jag tillåter inte mig själv att falla tillbaka så djupt som jag har gjort innan och tro att anorexin är lösningen på mina problem. Där har vi den allra största förändringen jämfört med innan behandlingen förra året. Jag har en mycket stadigare grund att stå på nu och det är den som hjälper mig nu.
 
När de mörka stunderna kommer och motivationen inte finns och målet känns långt borta så tänker jag på all hjälp och stöttning jag har fått från behandlare, familj och vänner genom alla år. När jag inte hittar motivationen att kämpa för mig själv så gör jag det för deras skull, de som aldrig har slutat tro på mig. Jag kan inte svika dom genom att falla tillbaka och förstöra ännu fler år av livet. Det var det jag tänkte på i morse och ögonen svämmade över av tårar när två speciellt starka stunder kom upp till ytan och påminde mig om varför jag fortfarande kämpar och varför jag inte kan ge upp.
 
Det finns många stunder jag minns så tydligt och som fortfarande får mig att känna så starka känslor. När jag för allra första gången sa att jag hade problem med maten, när mamma drog sanningen ur mig, när jag berättade för vänner om hur jag mådde, ångestattacker, jobbiga matsituationer, min sista avslutning på dagvården och mycket mycket mer. Trots att det har gått 5-6 år sedan de första minnena så sitter det så starkt kvar...
 
Ni ska veta hur tacksam jag är för all hjälp och stöttning jag har fått genom alla år. Jag har aldrig behövt kämpa ensam och att veta att det alltid har funnits andra som tror på mig har hjälpt mig, och hjälper mig, så mycket. Jag vet att jag inte alltid har varit så lätt att umgås med men trots det så finns det vänner som har orkat stanna kvar vid min sida. Och behandlare som aldrig har gett upp och fortsatt tro på mig även när det har sett mörkt ut. Och familjen som har fått stå ut med alltför mycket. Ni alla betyder mycket och har hjälpt mig på olika sätt.
 
Tanken på allt det här är det som får mig att fortsätta kämpa. Jag har ögonen på målet och precis som någon en gång viskade i mitt öra så ska jag aldrig ge upp. Jag har kommit för långt för att bara kasta bort allting. Så är det faktiskt.
 
 
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag
 


Kampen tar aldrig slut


Många tankar idag. Mycket brottandes med dumma tankar. Jag är så trött på det, jag vill att allt ska vara bra och att jag inte ska behöva kämpa så som jag får göra varenda dag. Vissa stunder ger jag upp och tänker att det aldrig kommer bli bättre, sedan kommer det stunder då jag tänker att en dag kommer det falla på plats och allt kommer kännas bra. Jag vet inte riktigt... Det känns så hopplöst när det inte känns som om jag har kommit något vart de senaste månaderna, jag står och stampar på samma ställe. Ångesten över kropp och vikt är lika stark och jag vet att det är där problemet ligger. Jag vet hur jag ska äta och allt det där men det där andra har jag inte lyckats klura ut. Inte heller hur jag ska klara av att äta som jag ska. Sedan skäms jag över att jag fortfarande inte klarar av att äta som jag ska när jag har fått så mycket hjälp genom åren, och att jag inte kan acceptera vikten. Inte så konstigt att allt känns lite hopplöst ibland...
 
Jag ska ta tag i en sak i veckan som jag har tänkt på länge nu. Jag har dragit mig för att göra det men jag inser nu att det måste ske en förändring om jag ska kunna gå framåt. Jag berättar senare vad det handlar om. Annars har väl dagen varit okej ändå. Jag försöker ta en sak i taget och inte allt samtidigt, och jag försöker göra sånt som jag mår bra av och som får mig på andra tankar. Denna sommaren ska bli bra, jag vill att den ska bli bra. Den kommer bli bra om jag bara vågar låta den bli bra.
 
Klockan har sprungit iväg som vanligt. Det får bli lite mindre sömn inatt då för jag tänker inte vända på dygnet bara för att jag har sommarlov. Det finns ingen anledning till det, så nu ska jag svälja ångesten och gå och lägga mig trots att det skriks inuti huvudet.
 
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
 
Every step I'm taking
Every move I make
Feels lost with no direction
My faith is shaking
 
Skiathos stad
 

När tron sviker...


Jag försöker stå ut i känslan för jag vet att det inte finns någon annan väg... men tänk om det inte blir bättre? Tänk om jag aldrig lyckas acceptera kroppen? Och om jag inte orkar stå ut, vad händer då?

Jag vill och jag tror på att det kommer bättre men ändå finns tvivlet där. När tankarna är som elakast och jag vill gömma mig för att jag skäms, då är det inte lätt. Det tar dessutom fokus från allt annat jag måste göra och då mår jag dåligt över att jag inte klarar av det som jag borde.

En ond cirkel det där. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet bara att nu känns det för jäkligt och jag vill gömma mig under täcket och slippa visa mig. Men full rulle hela dagen imorgon. Det positiva med det är att jag slipper tänka så mycket. Bara gör det...

 


 


Vänder det nu?


 
Jag är lite rädd för framtiden nu,
rädd för vad den ska innebära
och rädd för hur jag ska hantera den
 
Jag kämpar så mycket redan,
griper tag i de positiva delarna av livet,
de som får mig att skratta och le och må bra
Jag orkar inte skydda mig mot några motgångar,
jag är rädd för att kraften inte räcker till det också
 
Jag har flera gånger sagt
att det är för bra för att vara sant
Jag är rädd för att det vänder nu
och att motvinden blir för stark
och att jag ramlar så hårt i marken
att jag inte orkar ta mig upp igen
 
 


Byta undervikten mot muskler?


 
Jag är inne i en sån där djupa-tankar-period. Jag har märkt att promenaderna har ökat lite den senaste tiden och det beror inte bara på ökad ångest utan också för att jag är inne i min djupa-tankar-period. Jag tänker bäst när jag är ute och går och då blir det automatiskt fler promenader eftersom jag känner att jag behöver rensa huvudet. Ofta lämnar jag telefonen hemma och njuter av känslan att ingen kan nå mig. Det är väldigt skönt ibland.
 
Nu ikväll kom jag att tänka på hur många det är som fastnar i träningsträsket. Jag tänker speciellt på dem som har varit sjuka i anorexi och istället för att vara underviktig går fokuset över till att vara så vältränade som möjligt. På Facebook dyker det ibland upp (eller ganska ofta nuförtiden) två bilder där en person visar hur den såg ut som sjuk och hur den ser ut nu och skriver att den nu är frisk från anorexin och har gått upp x antal kilo. Ofta ser man att personen nu är ganska vältränad. Jag har läst/hört flera resonera som så att muskler väger mer än fett och går jag upp i vikt och tränar samtidigt så är det inte fett jag har på kroppen i alla fall. Och ja, det stämmer ju att muskler väger mer än fett... men frågan är om tjockrädslan ändå finns kvar? Acceptansen för kroppen och vikten kanske bara finns där för att man vet att det är muskler och inte fett?
 
Det blev lite krångligt det här. Bara en tanke jag fick. Sedan vet jag att många som har blivit friska från anorexin tränar för att kroppen ska må bra och de har accepterat sin kropp så som den är, så jag menar inte att alla är så. Jag har själv aldrig under mina sjukdomsår satt min fot på ett gym eller liknande. Jag saknar faktiskt den där känslan av att ta ut mig helt under ett träningspass och känna hur kroppen är helt slut. Jag har alltid varit duktig på sport under uppväxten och jag saknar det.
 
Nä, dags för sängen nu kanske. Släppa tankarna och istället läsa lite till föreläsningen imorgon. Sen sooova!
 
Detta goda har jag ätit idag. Mumsigt!
 


Ord kan göra ont


 
De där orden knäckte en redan ostabil mig
Du fick mig att känna mig otillräcklig och hopplös
Tårarna rann okontrollerat och jag kunde knappt andas
Jag flydde krigsfältet och kämpade mot den starka vinden för att komma bort
 
Så klart att det är mitt fel, det är det alltid
 


Förändringar är inte min starka sida


 
Det gör ont att inte direkt få beröm när jag har gjort något bra,
när jag har gått emot ångesten och verkligen kämpat
Jag vill inte behöva förklara varför det är stort för mig när jag har suttit i soffan istället för på golvet
eller när jag har klarat av att inte gå min kvällspromenad ,
trots att ångesten har bankat på mig
Det gör ont när någon inte förstår hur mycket det krävs av mig för att orka stå emot
 
 
Jag vet att jag har svårt med förändringar, och då förändringar som jag hellre hade sett att jag hade kunnat slippa. Precis som acceptansen med viktuppgången så stannar jag hellre kvar i det trygga där jag vet vad jag får och där jag vet att det känns bra. Faran med detta om det inte känns bra är att jag inte ger det ett ärligt försök. Då sluter jag mig, och det blir aldrig bra. Jag har fått så bra hjälp genom åren, mer än jag förtjänar, och jag är evigt tacksam för det. Jag har haft tur och hamnat hos människor där jag känner mig trygg och som har kunnat putta och dra i mig när jag behöver. Det är inte alla som har den turen.
 
Det är jättejättejobbigt att börja om på nytt. Men så är det. Inget jag kan göra åt det. Bara att acceptera (och jag som är så bra på det där med acceptans...), le och vara glad.
 
 


Rädslan som har satt käppar i hjulet alldeles för många gånger


 
Jag tänker ofta tillbaka på vad som har hänt, hur det hade kunnat bli om jag agerat annorlunda, vad det är som har gjort att det har blivit som det har blivit och så vidare. Ibland blir det för mycket tänkande och jag snurrar in mig och det blir kaos i huvudet och det slutar med att jag är besviken och ledsen på mig själv. Alltför ofta trycker jag ner mig själv och tycker aldrig att jag har gjort någonting tillräckligt bra. Min verklighet är så och har varit det under en väldigt lång tid, alltid hittar jag något att trycka ner mig själv för och jag ser oftare det negativa än positiva. Jag tycker ofta att allt är mitt fel. Bråkar någon här hemma så kan jag leda det till mig och lägga skulden på mig istället, trots att jag inte hade något med det att göra.
 
På samtalet idag pratade vi om ungefär det här, eller mest pratade vi om min största rädsla - viktuppgången. Jag vet att det är mitt största problem fortfarande. Jag har jättesvårt att acceptera en viktuppgång och det skrämmer livet ur mig. Samtidigt så vet jag att jag aldrig kommer bli helt frisk om jag inte accepterar en normalvikt. Att ligga x antal kilo under normalvikt är ett säkerhetsbeteende och det lugnar mig. Idag fick jag frågan hur mycket ansträngning det behövs för att lugna mig på det viset, och ja det krävs ju en del om jag säger så. Är det då värt det om det begränsar mitt liv och att jag inte kan leva fullt ut som jag vill? Egentligen är det inte det eftersom mycket energi går åt till att planera när, vad och hur mycket jag ska äta, när jag ska gå mina promenader, hur mycket jag får sova och så vidare. Jag skulle nog säga att skolan och sjukdomen tar lika mycket tid, och förmodligen tar sjukdomen mer energi av mig. Det är inte den fördelningen jag vill ha på mitt liv. Sjukdomen ska absolut inte få ta så mycket tid och energi. Varför låter jag den göra det då?
 
Genom alla behandlingar har viktuppgången varit mitt största problem och min största rädsla. Det är den som har satt käppar i hjulet alldeles för många gånger. Jag har sprungit alla möjliga omvägar bara för att undvika att komma upp i normalvikt. Det har inte alltid varit medvetet och jag har nog inte riktigt förstått att det är så det har varit, inte förrän nu ett tag efteråt. Det är nu ungefär ett år sedan jag började på dagvården igen och precis innan jag började hade jag samtal med min behandlare där jag satt och sa att jag var redo att gå hela vägen, att motivationen var på topp och att jag skulle klara av det här nu och att det här skulle vara min sista dagvårdsbehandling. Motivationen lyste igenom och jag trodde på allt det där jag sa. Jag trodde stenhårt på att jag skulle klara av viktuppgången utan att tramsa och springa omvägar hela tiden. Nu efteråt kan jag konstatera att det inte blev så. Jag sprang alldels för många omvägar och trots ett halvår i dagvård + 2 månaders utsluss kom jag aldrig upp i normalvikt. Jag blev rädd när vågen visade plus och tog ett steg tillbaka, blev arg på mig själv och tog mig i kragen, blev rädd igen och så höll jag på. Det ångrar jag nu. Jag är besviken på mig själv att jag inte tog emot all den hjälpen fullt ut när jag hade chansen.
 
Under de åren jag har varit sjuk i anorexin har jag aldrig riktigt varit uppe i normalvikt. Även när jag var inlagd i Varberg "lyckades" jag undvika det. Det var inte långt ifrån men sedan tappade jag i vikt när jag var hemma på permission. Som jag fick höra idag så kan jag inte säga att jag inte kan acceptera en normalvikt eftersom jag inte har haft möjlighet att ens försöka kunna acceptera det. Jag bara antar att jag inte kan acceptera det, och jag vet att det är helt fel egentligen eftersom jag inte har någon erfarenhet av det. För att kunna acceptera en ny vikt krävs det tålamod och tid eftersom man måste vänja kroppen vid att den ska kännas annorlunda, och se annorlunda ut också. Jag har varit underviktig under så lång tid att jag har glömt hur kroppen egentligen ska kännas. Undervikten känns normal eftersom anorexin har inbillat mig att det är så det ska vara. Jag har förstått nu att det tar lång tid att förändra det men om jag aldrig vågar släppa på viktkontrollen och gå upp i vikt så får jag aldrig en chans att förändra det.
 
Det är svårt och krångligt. Men efter dagens samtal känner jag mer hopp än på länge. Jag vet att jag har kommit längre än vad jag någonsin har gjort och jag tänker på ett helt annat sätt nu. Det går inte ens att jämföra mig med den där 19-åringen som var så djupt nere i mörkret och anorexin. Och orden "jag har alltid trott på dig" värmer alltid att få höra. Det kommer bli bra en dag.
 
 
 

 
 

När tiden inte räcker till


 

Du kom smygandes bakom min rygg, viskade hej i mitt öra och smög din hand i min. Du sa att du är en bra vän, att dig kan jag lita på och att du kommer göra så att allt det onda försvinner. Du lovade att allt skulle bli bra. Du gav mig ett löfte om att jag skulle hitta lyckan om jag bara följde med dig. Du lockade med en värld där allt var bra, där ingenting kunde skada mig och där jag kunde få vara jag och slippa allt det som gjorde ont. Jag som kände mig vilsen lyssnade på dig och tänkte att det där var kanske min väg. Jag ville inte leva i den riktiga världen längre. Det gjorde alldeles för ont och jag var rädd för det som var så nära. Jag ville inte uppleva den smärtan och gråta alla tårar. Du erbjöd mig något annat och jag lät dig hålla mig i handen och leda mig neråt på din fantastiska väg.

 

Ni som har följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag bestämde mig för att skriva en bok i höstas. Jag skrev ju ett avskedsbrev till anorexin, vilket jag inte har publicerat i sin helhet här utan bara små delar, och här ovanför kan ni läsa början på det. Det är bara en person + familjen som har fått höra/läsa det. I alla fall så finns planer på att skriva en bok kvar. Jag skrev en del under hösten/vintern när jag hade bestämt mig men sen skolan började så har jag inte riktigt haft tid, eller ork heller för den delen. Men boken ska bli verklighet, när återstår att se.

 

Nu är det sådär alldeles för sent igen. Jag har dessutom för mycket koffein i kroppen så att somna kommer nog ta ett tag. Bra jobbat Sofie...suck. Imorgon blir det plugg, skola, plugg, stallet, plugg. Typ så. Tentaplugg varje dag nu fram tills torsdag. Lagom kul men vilken underbar pluggfri långhelg jag kommer ha. Åh, vad jag längtar!

 


 

 

 


Gamla bloggen


 
Min gamla blogg för dig som undrade, och er andra så klart!
 


Gamla sår


Då och då tittar jag tillbaka och läser gamla texter, blogginlägg och liknande som jag har skrivit. För er som inte vet det hade jag en annan blogg innan som jag startade redan år 2007 faktiskt, men började skriva dagligen sommaren 2008 då jag fick diagnosen anorexi. I alla fall så tittade jag tillbaka och läste lite nu ikväll. Det är ganska jobbigt att läsa för att jag var så fast i anorexin då och många minnen sitter starkt kvar... samtidigt som jag tror att det är bra att jag har skrivit så mycket för det påminner mig om att jag har kommit en bra bit på min väg. Och när jag känner för att ge upp så kan jag läsa och få en påminnelse att livet är inte speciellt kul där nere i mörkret...
 
September 2008
Myskvällen blev nog lite väl mysig. Jag hann inte riktigt med. Ångesten kom.
Jag hatar den. Varför kan den inte lämna mig ifred en liten stund ens? Nu kan
jag ju inte sova. Jag vill sova, men det finns inte en chans att jag kan somna
nu. Träna är det som gäller. Ingen sovmorgon blir det heller. En trevlig
morgonpromenad väntar imorgon.

Jag är svag, sämst i världen. Jag låter
något annat styra mig. Jag lever i ett fängelse. Jag vill bli fri. Men hur gör
man? Man måste nog kämpa, vägra göra vad det där jobbiga säger åt en att göra.
Men det klarar jag inte. Jag gör som det säger. Säger det att jag ska hoppa, då
gör jag det. Utan att ens fråga varför...
 
November 2008
Dom dumma rösterna drog med mig ut på en promenad. En promenad som höll på att
sluta illa. Det var glashalt ute, men jag gick med snabba steg. Jag ville vända
hemåt, men jag kunde inte. Rösterna sa åt mig att gå längre. Du måste.
Jag lydde utan att tänka efter varför. Jag höll på att ramla ett antal
gånger, men jag kunde inte sakta ner. Jag fick inte. Till slut ville jag bara
lägga mig ner på marken. Jag kände mig så svag. Benen orkade knappt bära mig.
Jag orkade nästan inte andas. Men jag fortsatte gå. Stegen saktades ner... men
hem var jag tvungen att ta mig. På svaga ben gick jag in genom dörren. Jag
klarade det...
 
Leendet och det glada humöret klistrades på mig så fort
jag kom upp till mamma och pappa. Dom ska inte behöva se mig svag. Ingen ska
behöva det. Jag är ju stark? Men nu sitter jag här i min ensamhet. Leendet är
borta. Det glada humöret är borta. Nu känner jag mig bara hopplös. Kommer jag
någonsin slippa det här helvetet?
 
November 2008
Spegelbilden skrämmer mig. Varför ser inte jag det som alla andra verkar se? När
jag tittar i spegeln ser jag en stor och tjock Sofie. Alla andra ser en liten
och smal Sofie. Varför är det så? Varför blir jag så lurad varje gång jag tittar
i spegeln? Jag vet hur obekvämt det är att ligga på golvet, jag vet att vågen
visar på undervikt... men nej, det kan inte stämma. Jag som alltid känner mig
stor och klumpig...
 
Jag känner mig värdelös, dålig, tråkig, osynlig...
ja, listan kan göras lång. Det känns inte som om någon förstår mig. Här hemma
får jag klara mig själv. Ingen orkar med mig längre. Nu är jag bara irriterande
och jobbig. Jag fick inte ens frågan om jag ville ha efterrätt. Inte för att jag
hade velat ha det, men man kan ju faktiskt fråga... Nej, dom orkar inte med mig
längre. Jag får klara allt själv. Men jag klarar inte det. Jag behöver ju hjälp
och stöttning...
 


<3


 
Du skulle fyllt 23 år idag. Det var så lätt att komma ihåg din födelsedag eftersom den var precis en månad efter min. Det gör fortfarande ont att du inte längre finns här på jorden. Jag tänker på sista gången vi sågs, hur vi sa hejdå och sen såg jag dig försvinna bort längs vägen. Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag skulle få se dig...
 
Jag hoppas du har det bra där uppe bland änglarna. Jag säger grattis på din dag samtidigt som tårarna rinner längs kinderna. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta vännen, och jag hoppas att du fick den frid du letade efter <3
 
 

 

Kanske är det min tur nu


 
Det känns som att 2013 kan bli ett bra år. På riktigt känns det så. Detta kanske är året då allt faller på plats, då jag lyckas leva mer som jag vill och mindre som rösten i huvudet vill. Tänk om jag nu faktiskt har lyckats samla ihop tillräckligt mycket kunskap, tillräckligt många verktyg och tillräckligt mycket tro på mig själv. Och tillräckligt mycket mod.
 
Samtidigt som det kan kännas okej blir jag livrädd. Mest rädd blir jag för att tappa kontrollen och hata mig själv ännu mer. Fast jag har fått höra att jag inte alls kommer tappa kontrollen, utan återfå den riktiga kontrollen. Rösten i huvudet bestämmer fortfarande för mycket, dag ut och dag in. "Rör på dig! Ät inte det!"
 
För fem år sedan vandrade jag på vägen ner i helvetet, nu är jag på väg uppåt. Jag undrar ofta varför vägen är så lång och svår? Men målet finns där framme och det är inte omöjligt att nå, det är jag säker på.
 
Så jag fortsätter kämpa för att tysta rösten i huvudet. Jag ger mig inte har jag ju sagt.
 
 

 

Drömmer mig bort


 
Jag sitter och tänker på hur kul och härligt livet kan vara om jag bara vågar låta det vara det. Jag vill resa, lära mig nya saker, lära känna nya människor, vara spontan, låta dagen bli som den blir...bara leva helt enkelt. Jag vill inte att mat, ångest och kompensationstänk ska vara den största delen. Men jag får ha tålamod. Små steg i taget så kommer jag kunna göra allt det där som jag vill. Jag kämpar varje dag för att jag ska nå mitt mål, och jag vet att jag kommer stå där som vinnare en dag. När vet jag inte men att jag kommer nå dit är jag säker på.
 
I'm on my way.
 
 


Det är jag som ska lära mig flyga


 
Jag vet att det bara är jag som kan göra förändringarna och kämpa mig längst upp på berget. Jag vet att jag måste våga göra det där som jag är räddast för. Jag måste prova för att få veta hur det känns. Jag hatar att vikten skrämmer mig så mycket. Det är bara siffror. Varför ska det vara så svårt? Vi pratade om ärlighet idag. Jag ska försöka skriva ner mina tankar, rädslor och tvång för att få en överblick. Jag måste vara ärlig mot mig själv och inte springa ifrån problemen. Sedan hur jag ska göra för att lösa dem vet jag inte. Det är nästa problem.
 
Jag vet inte vad jag behöver. Ena sekunden är jag redo att lägga mig ner på marken och ge upp, andra stunden vill jag kämpa tills jag mår så himla bra att det inte är sant. Jag vet inte... men på något vis löser det sig väl. Det kanske faller på plats någon dag. Jag är så tacksam för all hjälp jag har fått. Jag tycker egentligen inte att jag förtjänar något mer men tar tacksamt emot det jag får. Det som känns tungt är att ansvaret ligger på mig. Och jag är rädd för att bli lämnad ensam. Ensamheten skrämmer mig. För jag litar inte på mig själv. Jag är livrädd för att falla. Samtidigt så vet jag att jag måste prova mina vingar. Det gör så ont bara. Jag hatar läget jag befinner mig i nu. Det är läskigt hur smal linan än. Jag måste göra något åt det. Inte sen, utan nu. Jag tänker inte falla igen. Aldrig i livet.
 
Just do it. Kämpa för i helvete.
 
 


Snubblar i mörkret


 
Jag hatar när jag ramlar. Och jag hatar att jag ska vara så jobbig. Varför kan inte allt bara rulla på?
 
Jag hatar känslan av hopplöshet... Kanske blir det inte bättre?
 
Jag blir så ledsen och besviken när jag hela tiden ramlar och slår mig.
Hur länge ska jag behöva klättra uppför berget? När kommer nedförsbacken?
 
Jag vet att jag inte får följa känslan. Jag måste göra det som förväntas av mig. Hur det ska gå till vet jag däremot inte. Men det löser sig väl. Kanske.
 
Lite luft nu. Sen ska jag bädda ner mig och ignorera känslor och världen för en stund.
 
En ljuspunkt i det mörka.
 


Stopp på vägen


 
Det är inte kul nu, inte alls. Ångesten bankar på mig och jag orkar inte mer. Verkligheten kommer ikapp och jag vet att jag måsta lära mig att acceptera mig själv och min kropp. Just nu vet jag inte hur jag ska göra och det känns helt omöjligt att jag ska nå dit. Skolan börjar om en vecka. Jag vill inte trassla till det för mig igen, utan jag vill klara det och jag vill upptäcka vad livet har att erbjuda. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop allt bara. Tjockhetskänslorna är enorma och jag vill sjunka genom jorden. Jag står inte ut med mig själv just nu.
 
Blir det någonsin bättre?
 
 


Acceptera och stå ut


 
Jag försöker tänka bra tankar, och försöker trycka bort alla dumma tankar. Det är inte lätt men jag håller ögonen på målet och drömmarna. Livet kan bli så bra. Jag vet ju det för jag smakar lite på det då och då.
 
Det gäller att hålla fast vid det positiva. Våga tror att jag kan nå dit. Det känns hopplöst många stunder, det gör det... men det ska gå. Jag måste stå ut i ångesten och tjockkänslorna. Det gör förbannat ont just nu och det blir bara värre känns det som. När blir det bättre? När kommer jag kunna se mig själv i spegeln utan att vilja krossa den? En dag kanske. Tills dess måste jag acceptera och stå ut i det jobbiga.
 
 


Stunder av hopplöshet


 
Hela tiden blir jag dragen i båda armarna, två sidor som vill åt olika håll. Det känns som om jag kommer slitas itu vilken sekund som helst. Den där känslan av hopplöshet kom över mig idag och ögonen svämmade över av tårar. Där gick jag med stora steg i alldeles för snabb takt enbart för att dämpa ångesten som bankade på mig. I de stunderna känns det som om jag inte har kommit någonstans.
 
Kommer jag någonsin att våga släppa taget helt? Kommer jag att få flyga fritt en dag? Är drömmen om livet så underbar som jag hoppas? Är det värt att kämpa för? Kommer jag att må bättre? Är det inte bättre att vända tillbaks till anorexins trygga famn?
 
Jag vet ju att det går att nå målet och friheten. Jag har med egna ögon sett människor kämpa för sitt liv och göra de förändringar som krävs för att nå friheten. Jag har faktiskt fått se bevis på att det går. Frågan är, gäller det mig? Kan jag nå dit och må så bra? Just nu tvekar jag och jag vet inte vad jag ska tro. Det känns ärligt talat lite hopplöst när jag sitter och mår dåligt över att mitt huvud ser ut som en uppblåst ballong på alla foton.
 
Jag fortsätter kämpa. Jag har egentligen inget val för jag vet att det är ett rent helvete som väntar om jag vänder tillbaka. Det är ingen dans på rosor nu men det är nog ändå bättre än det var innan. Minnet sviker och det känns lockande att vända tillbaka men nej, nej, nej. Jag får tänka på de fina människorna som har nått friheten och försöka tro att även jag kan nå dit...
 
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0