.


Jag ser äntligen slutet på vägen. Jag både gråter av lycka och backar bakåt av rädsla. Livrädd för att falla igen, att förstöra allt som jag har byggt upp. Livrädd för att jag bara lurar mig själv, att det inte är på riktigt. Samtidigt som jag vet att det är på riktigt och det är nog det som skrämmer mig allra mest. För tänk att jag som bara såg svart nu faktiskt ler åt livet. Jag längtar tills den dagen då jag ärligt kan säga att jag klarade det, och det för att jag aldrig slutade kämpa.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0