.


Jag ser äntligen slutet på vägen. Jag både gråter av lycka och backar bakåt av rädsla. Livrädd för att falla igen, att förstöra allt som jag har byggt upp. Livrädd för att jag bara lurar mig själv, att det inte är på riktigt. Samtidigt som jag vet att det är på riktigt och det är nog det som skrämmer mig allra mest. För tänk att jag som bara såg svart nu faktiskt ler åt livet. Jag längtar tills den dagen då jag ärligt kan säga att jag klarade det, och det för att jag aldrig slutade kämpa.

 

 

Den där jag-vill-inte-göra-någonting-alls-känslan


 
Ni vet den där känslan när man verkligen längtar efter att få komma hemma och bädda ner sig i soffan och inte göra något vettigt alls? Jag brukar känna det när jag har haft fullt upp en hel dag, när jag är jättetrött eller om det är dåligt väder ute. Jag tycker om att den känslan kommer lite då och då men problemet är att det i princip aldrig blir som jag hade tänkt. Jag kan längta en hel dag efter att på kvällen få bädda ner mig i soffan och bara se på tv, och jag tror att det ska bli så också eftersom jag är så trött och faktiskt har bestämt att det är det jag ska göra. Problemet är att den där känslan ofta försvinner alldeles för snabbt igen och istället för att ligga lugnt i soffan blir jag rastlös och kan inte alls ta det så lugnt som jag hade längtat efter hela dagen. Jag blir så besviken på mig själv varenda gång det händer... men saken är väl den att jag är för rastlös för att bara inte göra någonting, alternativt att ångesten kommer och gör mig sällskap.
 
De gångerna då jag faktiskt lyckas med mina planer på att ta det lugnt är om jag har sällskap av någon annan eller att jag verkligen är jättejättetrött. Eller att jag är sjuk i typ vinterkräksjukan och inte orkar lyfta ett finger utan ligger i soffan hela dagen (hemska minnen). Så visst går det ibland men alldeles för sällan. Men jag jobbar på det för det är väldigt skönt att bara inte göra någonting ibland. Och jag behöver fortfarande öva på att vila ordentligt, och sova också för den delen.
 
Att jag kom att tänka på det här idag var för att jag knappt sov någonting alls inatt men behövde gå upp tidigt för att åka tillbaka till Lund och sen vara några timmar i skolan. Sen skulle det regna hela dagen och då tänkte jag att jag som är så trött säkert kommer kunna ta det lugnt hela eftermiddagen/kvällen när jag kommer hem. Det blev ju inte riktigt så. En kombination av myror i benen och att det inte regnade så mycket som de hade sagt. Nu regnar det dock ordentligt så förhoppningsvis har jag en lugn kväll framför mig...
 
                                      Det var en vacker kväll i fredags.


Hej igen.


De senaste dagarna har det kliat i fingrarna efter att få skriva. Jag har velat fram och tillbaka om jag ska börja skriva här igen. Just nu känns det som att jag ska det men jag kanske tröttnar snart igen. Vi får väl se hur det blir. De har i alla fall hänt mycket sen jag tog beslutet att sluta skriva i april. En vårtermin har avslutats, en händelserik sommar har flugit förbi, höstterminen har börjat och jag har flyttat till Lund. Och så har jag avslutat med öppenvården. Jag tröttnade på att vänta på att få en ny behandlare och kände att jag inte kom framåt så i somras sa jag tack och hejdå. Med tanke på att jag skulle flytta efter sommaren så var det kanske inte det allra klokaste beslutet men det kändes ändå rätt. Och ja, att flytta har varit både kul och svårt. Vissa dagar är rena bottennapp och jag vill bara ge upp men många dagar är bra och det känns ändå bra att bo själv igen. Det är enda sättet för mig att nå mitt mål. De sista stegen är inte enkla. Till exempel att köpa hem mat kan vara svårt och jobbigt eftersom det blir så tydligt att det är jag som ska äta det. Men jag måste lära mig att hantera det och allt annat. Det finns liksom ingen annan väg. Och framförallt stå ut när det blir jobbigt och säga till mig själv att det blir bättre.
 
Sommaren var fantastisk på många sätt, jobbig på många sätt också. Men det är livet liksom. Vädret var ju på topp och jag badade jättejättemycket i havet, red i linne och shorts varje dag och tog härliga kvällspromenader. Förutom det hade jag en underbar vecka på Cypern med mamma, tre fantastiska veckor som ledare på ett läger, myshelg med familjen utanför Norrköping och flera andra roliga saker. Det var en fin sommar och mitt hår har nog aldrig blivit så solblekt som det blev denna sommaren. Sen blev det höst och alltså dags för flytt till Lund och en ny termin. Kul, jobbigt, skrämmande - typ så. Men det bästa jag kan göra just nu för att ta mig framåt.
 
Jag har lärt mig mycket de senaste månaderna. Jag har gjort bra val, mindre bra val, ramlat platt ner i marken, rest mig upp, ramlat igen och rest mig upp igen. Egentligen har jag åkt en berg- och dalbana med många branta stup och loopar som aldrig tar slut. Och även om jag har fått kämpa extra mycket och fått ta några hårda smällar sen jag flyttade så ser jag ändå positivt på framtiden. Jag ser framåt, men visst kan jag ibland sakna tryggheten och stödet som jag hade. Men att bo själv igen och klara av studierna betyder mycket för mig. Och jag ska nog få ordning på allt runtomkring också, jag får ge det lite tid bara. Det fixar sig.
 
Så vi får väl se om skrivlusten håller i sig. Just nu känns det bra i alla fall :)
 
 
En liten sammanfattning av den fina sommaren!
 


RSS 2.0