Det är ändå vägen jag valt


 
Min energinivå är ganska låg för tillfället. För att komma runt det försöker jag hela tiden ha saker att göra, eftersom det är först när jag sätter mig ner och inte har något att göra som jag känner av hur trött jag faktiskt är. Det är väl lite sömnbrist i kombination med många tankar som bidrar till tröttheten. Jag drömde så himla mycket inatt, och om olika saker dessutom. Det snurrar runt så mycket i mitt huvud nu och det kändes som om allt kom med på ett hörn i nattens drömmar. Det var bra jobbat av huvudet med tanke på att jag inte sov sådär jättemånga timmar inatt.
 
Det är segt att komma igång med plugget nu känner jag, samtidigt som jag måste ta tag i det eftersom vi har en rad seminarium de närmaste veckorna och samtidigt projekt och lite senare salstenta och en hemtenta som jag måste börja jobba med inom några dagar. Sedan så väntar jag på resultatet på den senaste hemtentan där bara 1 av 3 case har bedömts än så länge. Jag märker att jag har höjt kraven på mig själv sedan jag började plugga igen, och det blev tydligt igår när jag blev så enormt besviken när jag såg att jag låg precis under det betyget som jag hoppades att jag skulle få på det caset. Det blev många starka känslor att handskas med och jag blev förvånad över hur starkt jag faktiskt reagerade. Hopplöshetskänslan kom över mig direkt. Det är skrämmande hur snabbt måendet och alla känslor bara kan slå över och helt plötsligt ligger jag där på marken och ser bara mörkt.
 
Det bästa sättet för mig att ta mig upp från marken igen och orka fortsätta framåt istället för att lockas att gå åt fel håll är att läsa avskedsbrevet som jag skrev till anorexin för ungefär 1½ år sedan. När jag läser det påminns jag om vilket helvete det är som väntar om jag slutar kämpa, och hur mycket jag har kämpat för att nå hit jag är idag. Att läsa det brevet får mig fortfarande att gråta för att jag tycker det är så jobbigt att läsa. Jag är glad att jag skrev det i alla fall för det har hjälpt mig framåt.
 
Nu är det verkligen dags att sova. Trött som jag är...
 
En liten del av brevet jag skrev i september 2012:
 
"Tack för alla måltider du har förstört då jag har skrikit, bråkat och gråtit för att du har viskat till mig att jag kommer bli tjock om jag äter det som ligger på tallriken. Tack för att du fick mig att bli rädd för mat och tro att en klick turkisk yoghurt skulle få mig att gå upp 10 kilo på direkten. Tack för alla gånger du har försökt få mig att fuska med maten genom att ta mindre, leta efter den minsta biten, skrapa bort smör, smeta ut sås, pilla bort ost, nötter och frön, smula med bröd, hälla ut näringsdrycker och helt enkelt vägra äta. Tack för att du har fått mig att vara otrevlig mot personer som bara vill hjälpa mig att övervinna dig.
 
Tack för alla de gångerna du har fått mig att kasta saker, slå på saker, ligga och skaka på golvet, springa runt i ren panik, hoppa upp och ner. Och allt det bara för att du gav mig så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle stå ut.
 
Tack för att jag inte har kunnat koncentrera mig på annat än mat, vikt och träning, för att jag har frusit så mycket, fått skavsår och blåmärken, känt mig svimfärdig och svag, tappat hår, drömt mardrömmar om mat och siffror på vågen, inte fått gå och lägga mig, sovit dåligt och fått ont i benen av allt promenerande. Och tack för att du gjorde så att min puls blev så låg att hjärtat kunde stannat vilken sekund som helst och jag hade fallit ner död till marken."
 
Augusti 2008. Den här bilden togs bara några dagar innan jag bröt ihop,
och därför betyder den så mycket för mig.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0