Positiva dagar


 
Det är så viktigt att få belöningar för det arbetet man lägger ner, att få en liten bekräftelse på att det man har gjort är bra och att slitet har lönat sig. För mig är det i alla fall vikigt och jag märker hur mycket mer energi jag får och att motivationen höjs. Belöningen behöver inte vara att någon annan säger något positivt till mig om det jag har gjort utan det kan helt enkelt vara en positiv känsla. Jag kämpar varje dag för att positiva känslor ska göra så att det negativa och jobbiga jag känner inte får så mycket plats. Jag vill känna att det finns så mycket annat roligt i livet jag kan fokusera på än att låta ångest och tjockkänslor styra mitt liv. När jag får uppleva det känner jag också att det har varit värt att kämpa mig igenom ångestattacker, tårar och många jobbiga stunder och dagar för att komma hit jag är idag. Och det är så viktigt att ha dessa positiva stunderna med mig de gångerna då jag ramlar och inte tror att jag ska orka ta mig upp igen.
 
Helgen har varit bra! Jag har varit på Österlen och njutit. Det var längesen jag hade en så lugn känsla i kroppen när jag var där och mycket berodde nog på att farmor har återhämtat sig efter kaoset som var i november. Nu verkade hon piggare igen och jag tänkte överhuvudtaget inte på att hon låg på sjukhuset då i slutet av förra året. Igårkväll var det fullt hus då alla grannar var bjudna på middag och det var väldigt trevligt. Mat och mycket folk kan jag tycka är en jobbig situation men det fungerade bra. Sedan fick jag träffa min lilla kusin som blev åtta veckor idag. Så söt så! Och idag har jag vandrat runt på rapsfälten och samlat in pinnar som pappa satt upp och sen bara njutit av dagen. Riktigt skönt! Och nu ser jag fram emot att sova i min egen säng då natten var mindre trevlig eftersom det var lite snarkningar från ena hållet och lite barnskrik från andra hållet.
 
Så mot sängen nu. Ny vecka imorgon med en hel del att göra.
 
Man hittar alltid roliga saker att leka med på gården.


Det är ändå vägen jag valt


 
Min energinivå är ganska låg för tillfället. För att komma runt det försöker jag hela tiden ha saker att göra, eftersom det är först när jag sätter mig ner och inte har något att göra som jag känner av hur trött jag faktiskt är. Det är väl lite sömnbrist i kombination med många tankar som bidrar till tröttheten. Jag drömde så himla mycket inatt, och om olika saker dessutom. Det snurrar runt så mycket i mitt huvud nu och det kändes som om allt kom med på ett hörn i nattens drömmar. Det var bra jobbat av huvudet med tanke på att jag inte sov sådär jättemånga timmar inatt.
 
Det är segt att komma igång med plugget nu känner jag, samtidigt som jag måste ta tag i det eftersom vi har en rad seminarium de närmaste veckorna och samtidigt projekt och lite senare salstenta och en hemtenta som jag måste börja jobba med inom några dagar. Sedan så väntar jag på resultatet på den senaste hemtentan där bara 1 av 3 case har bedömts än så länge. Jag märker att jag har höjt kraven på mig själv sedan jag började plugga igen, och det blev tydligt igår när jag blev så enormt besviken när jag såg att jag låg precis under det betyget som jag hoppades att jag skulle få på det caset. Det blev många starka känslor att handskas med och jag blev förvånad över hur starkt jag faktiskt reagerade. Hopplöshetskänslan kom över mig direkt. Det är skrämmande hur snabbt måendet och alla känslor bara kan slå över och helt plötsligt ligger jag där på marken och ser bara mörkt.
 
Det bästa sättet för mig att ta mig upp från marken igen och orka fortsätta framåt istället för att lockas att gå åt fel håll är att läsa avskedsbrevet som jag skrev till anorexin för ungefär 1½ år sedan. När jag läser det påminns jag om vilket helvete det är som väntar om jag slutar kämpa, och hur mycket jag har kämpat för att nå hit jag är idag. Att läsa det brevet får mig fortfarande att gråta för att jag tycker det är så jobbigt att läsa. Jag är glad att jag skrev det i alla fall för det har hjälpt mig framåt.
 
Nu är det verkligen dags att sova. Trött som jag är...
 
En liten del av brevet jag skrev i september 2012:
 
"Tack för alla måltider du har förstört då jag har skrikit, bråkat och gråtit för att du har viskat till mig att jag kommer bli tjock om jag äter det som ligger på tallriken. Tack för att du fick mig att bli rädd för mat och tro att en klick turkisk yoghurt skulle få mig att gå upp 10 kilo på direkten. Tack för alla gånger du har försökt få mig att fuska med maten genom att ta mindre, leta efter den minsta biten, skrapa bort smör, smeta ut sås, pilla bort ost, nötter och frön, smula med bröd, hälla ut näringsdrycker och helt enkelt vägra äta. Tack för att du har fått mig att vara otrevlig mot personer som bara vill hjälpa mig att övervinna dig.
 
Tack för alla de gångerna du har fått mig att kasta saker, slå på saker, ligga och skaka på golvet, springa runt i ren panik, hoppa upp och ner. Och allt det bara för att du gav mig så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle stå ut.
 
Tack för att jag inte har kunnat koncentrera mig på annat än mat, vikt och träning, för att jag har frusit så mycket, fått skavsår och blåmärken, känt mig svimfärdig och svag, tappat hår, drömt mardrömmar om mat och siffror på vågen, inte fått gå och lägga mig, sovit dåligt och fått ont i benen av allt promenerande. Och tack för att du gjorde så att min puls blev så låg att hjärtat kunde stannat vilken sekund som helst och jag hade fallit ner död till marken."
 
Augusti 2008. Den här bilden togs bara några dagar innan jag bröt ihop,
och därför betyder den så mycket för mig.

 

Lyckad Londonresa!


 
Home again. Det bästa med att komma hem från London är att slippa trängas med folk hela tiden. Även om vi gick en del i parker och kunde njuta av de stora gräsmattorna, blommorna och att där inte var så mycket folk så var vi ändå tvunga att trängas med folk när vi skulle tillbaka till hotellet. Så det känns väldigt skönt, och att sova i min egen säng såklart. Det blev inte så många timmars sömn inatt för jag behövde åka tidigt till skolan men det var det värt för att vi kunde hämta ut våra tentor idag och jag fick ett B så jag får vara nöjd. Skönt att kunna lägga den delen åt sidan nu.
 
Londonresan var på det hela bra. Vi var på matmarknad, shoppade, gick i parkerna, var på Harrods, några museum, vandrade runt och såklart då på Harry Potter studion. Vi var där nästan i sex timmar, och jag är imponerad av mamma att hon stod ut haha. Men hon tyckte det var ganska intressant i alla fall, och jag var glad och nöjd när vi åkte därifrån. Mitt mående har varit ganska bra under hela resan också. Vi gick runt ganska mycket och jag var väldigt trött på kvällarna så ångesten och de dumma tankarna fick inte så stor plats, vilket var skönt. Lite ångest då och då, ibland mer, men jag är glad att det inte var mer. Och jag har utmanat mig med maten och ätit mer jobbiga saker. Så sammanfattningsvis en bra resa!
 
Och nu tillbaka till vardagen, och det är dags att ta tag i skolarbetet känner jag. Men jag fick lite energi och självförtroende av tentaresultatet så det ska nog gå bra tror jag.
 

 

Mot London!


 
Så, nu har jag packat färdigt och skrivit ut biljetter och skrivit ner bokningsnummer och tågtider. Det känns som om jag inte har glömt något. Det ska bli jätteskönt att komma bort några dagar och bara kunna göra vad jag precis känner för. Inga måsten liksom. Mamma och jag kan ta dagarna som de kommer, eller nästan i alla fall. Det ska bli skönt att sova på hotell, äta frukostbuffé och bara göra roliga saker.
 
Nu ska jag försöka varva ner och sova. Upp tidigt imorgon för flyget går redan halv åtta från Kastrup. Men skönt att ha en hel första dag i London. Så imorgon när vi har checkat in tar vi tunnelbanan till Borough market. Det är en jättestor matmarknad och det ska bli jättekul att komma dit igen då. Men mot sängen nu så att jag hinner sova några timmar i alla fall.
 
Scones och te är ett måste!


Keep on walking


 
På den ena kursen jag läser nu fick vi i uppgift att göra ett test som visade vilka våra starkaste karaktärsstyrkor är. Man får så klart ta det med en nypa salt men ändå lite intressant och nu ska vi jobba med våra fem starkaste styrkor under några veckor och sen utvärdera det i en hemtenta. I alla fall så blev uthållighet min starkaste styrka, och med det menas typ att jag vill få saker gjorda i tid och att jag vill slutföra saker. Och det stämmer väl ganska bra in på mig, att jag aldrig sluta kämpa tills jag har nått mitt mål. Trots att det känns helt hopplöst ibland så måste jag fortsätta orka kämpa. Så den styrkan tar jag med mig och ska försöka tänka på det när det känns lite jobbigare.
 
Jag har haft en heldag borta. Först skola och sen jobb. Mitt problem med de dagarna är maten, och att jag inte fixar att äta ordentligt. Jag är överhuvudtaget dålig på att äta tillräckligt på dagen och lunchen är, och har länge varit, mitt största matproblem. Jag förstår inte att det ska vara så svårt... Heldagar borta kan alltså bli väldigt dåliga för mig om jag tänker i matväg, men jag har fått i uppgift att sätta upp ordentliga mål nu så att jag ska försöka få ordning på det.
 
Imorgon måste jag packa, växla pengar och lite annat. London på lördag ju! Jag såg nyss första delen av sjunde Harry Potter filmen och sitter här och är lite uppe i varv. Hade nästan glömt hur läskig den är... jag får nog titta på något lite roligare innan jag kan sova så att jag kommer i bättre stämning. Men samtidigt är jag så trött att det inte borde vara något problem att somna. Jag får väl göra ett försök. Jag har mycket att fixa imorgon eftersom jag har skola hela dagen på fredag och inte hinner göra så mycket då...
 


Nu räknar jag ner dagarna


 
Många tankar som snurrar runt i huvudet, för många... Lite mörkt där uppe men jag försöker hitta ljuset ändå. För det är ju det jag måste göra, jag vet att det inte är lönt att gräva ner mig i mörket och hoppas på att det ska bli bättre utan jag måste hitta frisk luft som gör att det känns lättare igen. Det största mörket nu är att tjockkänslan är väldigt stark och jag tänker väldigt negativt om min kropp. Jag trivs inte alls och jag klarade inte av att ha jeans en enda gång den här veckan för att det kändes så obekvämt och jobbigt. När tjockkänslan är så här stark känns allt lite hopplöst, för att det känns som om jag aldrig kommer kunna trivas i min kropp. Samtidigt som jag vet att det inte är så, eller jag hoppas i alla fall. Jag förstår att det är någon pusselbit som saknas som jag inte har lyckats leta upp än... och när jag väl hittar den och har fått den att passa in så kommer det antaligen att kännas bättre. På något vis i alla fall. Men jag kämpar på och försöker lägga fokus på något annat än tjockkänslor, ångest och mat, så som skolan, hästarna och jobb, och se vad jag faktiskt klarar av att göra där. Och det hade jag aldrig klarat av om jag hade låtit de sjuka tankarna ta över...
 
För att försöka få in lite mer positva tankar i huvudet så tänker jag på Londonresan. På lördag åker mamma och jag och jag laddar upp med att både läsa och titta på Harry Potter. Höjdpunkten med resan blir ju självklart "Warner Bros Studio tour - The making of Harry Potter", och denna gången är jag beredd på hur mycket där faktiskt finns att se. Det var svårt att ta in allt förra gången, men nu är jag redo! Det ska bli skönt att komma bort några dagar och göra lite roliga saker. Typ gå på Borough market, äta scones och dricka te, Harrods, Oxford Street och lite annat.
 
Så nu ska jag läsa Harry Potter tills ögonen blir trötta. Bra avslutning på kvällen ändå.
 
Snart där igen! :)


Vårkänslor


 
Jag kom att tänka på en sak idag som kändes ganska viktig. Jag är så trött på att mitt fokus kring kroppen ligger på vikten... vikttankarna finns där automatiskt, det är ett så vant tankesätt som jag har bankat in under många år. Jag har fortfarande en stark vikträdsla och jag är stensäker varje dag på att jag har gått upp i vikt. Och ja, jag försöker tänka med sunt förnuft att det förmodligen inte alls är så, men det brukar inte gå speciellt bra. Men fokus kring kroppen alltså. Istället för att fokusera på vikten måste jag börja fokusera på att jag förbättrar konditionen och styrkan. Jag måste ha ett mål att kämpa mot som inte har något med vikten att göra. Min tanke med det här är att även om jag-har-gått-upp-i-vikt-känslorna kommer, och jag vet att de inte försvinner bara sådär, så kan jag i alla fall tänka att jag har blivit starkare i kroppen och att jag orkar mer. Och att det då känns mer okej. Lite rörigt kanske men jag ska försöka tänka så istället för att låta vikttankarna ta så mycket plats. Värt att ge det en chans. Men jag ska inte börja träna på gym eller något sånt, utan jag det räcker med ridningen och att springa. Det är mest min kondition jag vill förbättra och fixar jag att springa Vårruset i maj så är jag väldigt nöjd.
 
Och nej, att jag har börjat springa är inget nytt ätstört tvångsbeteende. Grejen är att jag älskar, och har alltid älskat, att jobba med kroppen, och att bli helt genomsvettig och helt slut så att jag inte orkar ta ett enda steg till. Att sätta upp mål och sen kämpa för att nå dom är roligt, och känslan att faktiskt klara av någonting som man har kämpat för är ju helt underbar. För mig är det viktigt att ha ett mål att kämpa mot, det är det som driver mig att fortsätta orka.
 
Nu mot sängen. Skola hela dagen imorgon. Hej rastlöshet. Men det ska nog gå bra. Viktigt med vila också...
 
Vi passade på att ta lite bilder i det underbara vårvädret :)


I fell for everything you said


 
Sådär, då var hemtentan inlämnad. Det känns skönt men inte jättebra. Jag orkade inte leta fel tillslut så jag bara skickade in den innan jag började röra runt för mycket. Jag hoppas jag blir glatt överraskad när betygen kommer för jag tvivlar att jag når upp till mitt mål... men strunt samma, inget jag kan göra åt det nu. Det bästa med idag var att det var tillräckligt varmt och soligt så att man kunde rida utan jacka. Helt underbart! Jag märker så tydligt hur solen piggar upp och ger mig energi, och det känns skönt.
 
På tal om något annat mindre roligt så tog jag ju ner min spegel för två dagar sedan och jag förstår nu hur mycket jag har använt spegeln för att hela tiden kunna se ner på mig själv. Och jag förstår att jag aldrig hade kunnat bryta beteendet utan att ta ner spegeln. Det är läskigt hur jag har vant mig vid att alltid titta spegeln och tänka någon dum tanke. Alltså varenda gång jag går förbi, varenda gång jag bara går in på rummet för att lämna en sak... utan att tänka på det svänger jag runt bara för att kunna se min spegelbild och drar ibland upp tröjan för att se om magen  har blivit större sen sist jag tittade. Och det är först nu när jag inte ser någon spegelbild som jag lägger märke till vad jag faktiskt gör... och det jobbigaste är att det inte bara gäller min egen spegel, utan många andra i huset också. Inte på samma sätt men det finns vanor där också. Hemskt det här, och så sjukt beteende... Och jag hatar att det ger mig så mycket ångest att inte kunna titta i den dumma spegeln.
 
If I am dreaming, let me be dreaming
 
Ingen mer spegel...
 
Hemtenta klar!


Spegel, spegel på väggen där...


 
Den där hemtentan tar över mitt liv just nu. Vad jag än gör så finns tankarna där och på vad jag har kvar att skriva, och det blir en ständig stress som är så jobbig. Men jag försöker att tänka på att när jag på tisdag (senast kl 23.55) har lämnat in den kan jag slappna av helt för första gången på två veckor. Då är tentaplugg, tenta och hemtenta över. Och då kan jag bli lite mer social och lite trevligare igen.
 
På tal om något annat så är min spegel nere från väggen nu. Anledningen till det är att jag ska kunna bryta vissa beteenden, man kallar det väl bodychecking tror jag. Stunden innan jag ska gå och lägga mig är extra jobbig för mig. Kvällen och natten har genom alla mina sjukdomsår varit tiden då jag har utvärderat dagen, mig själv, vad jag ska göra bättre och framförallt har jag då tänkt och skrivit ner en massa dåligt om mig själv. Och en viss mängd träning var alltid en tvång innan jag fick gå och lägga mig, hur sent på kvällen/natten det än var. De dåliga skrivrutinerna är som tur är ett minne blott och även tvångsträningen. Visserligen har jag perioder då jag känner behovet av att träna innan läggdags men det är inte alls samma tvång över det, men fortfarande ett negativt beteende som jag vill bli av med helt. Men värst av allt har alltid var spegeln, och jag har haft väldigt svårt att släppa det beteendet eftersom det går per automatik. Jag har inte varit så medveten om att jag gör det och varför jag gör det förrän de senaste månaderna när jag fick i uppgift att lägga märke till all bodychecking jag gör under en dag. Nu förstår jag att det är spegelbilden som spelar den största rollen, där den sanna utvärderingen kommer. Det är den som bestämmer om dagen har varit bra eller dålig. Och ni ska bara veta hur svårt det har varit att ta ner den där spegeln. Det känns tomt men det är enda sättet för mig att kunna bryta beteendet.
 
Ja, tänk vilka problem en spegel kan ställa till med. Och nu ska jag gå och lägga mig utan att titta mig i spegeln. Ett steg framåt.
 
Hemtenta...

 

Dagen-efter-känsla


 
Tentan kändes bra! (Även om jag hatar att säga det för det kan ju hända att jag har uppfattat frågorna helt fel, missat flera detaljer osv... ). På mindre än två timmar var det över och sen försökte jag ta in känslan av att jag kunde slappna av och inte tänka på plugg något mer den dagen. Istället öppnade jag mitt 3000-bitars pussel (äntligen!), tittade på film och var några timmar i stallet. Vid elvatiden låg jag i soffan och var så trött att jag inte orkade resa mig. Det är nästan bara i de situationerna som jag accepterar att kroppen är så trött som den är, vilket är jättedumt. Jag ska inte behöva bli så trött att jag knappt orkar resa mig och pulsen vägrar gå ner trots att jag ligger stilla, för att jag ska inse att jag är trött.
 
Tröttheten har följt med mig hela dagen idag och jag har haft en dagen-efter-känsla. Inte fått gjort hälften av det jag hade planerat och det var först nu på kvällen som jag kom igång med hemtentan. Men jag köpte våra tågbiljetter som vi behöver i London i alla fall och det muntrade upp mig lite. Ungefär två veckor kvar nu bara! Nä, men imorgon får jag göra lite mer nytta. Framförallt ska jag ta ner spegeln på mitt rum. Jag kan skriva mer om det imorgon men det handlar om att jag ska kunna bryta vissa beteende.
 
Dags för sängen nu. Upp tidigt imorgon då jag har skola mellan 8.15-9. Jag är lagom glad för det kan jag ju säga...
 
Hur trött jag än är så brukar hästarna pigga upp mig!


Och där kom nervositeten


 
Då så, då är det dags för tenta imorgon klockan åtta... Jag har varit så lugn hela dagen och inte känt någon större stress inför imorgon. Jag har till och med varit i skolan på föreläsning och kände att jag hade kunnat skriva tentan där och då. Men nu ikväll slog nervositeten till och nu skakar jag i hela kroppen. Plötsligt är allt jag har lärt mig borta och jag fick snabbt sluta läsa i mina anteckningar för att jag inte fick ordning på något och det var kaos i huvudet. Jag försöker tänka att när jag läser igenom det lite lätt imorgon så kommer det kännas bra igen. Och tentan kommer gå bra, om det nu inte kommer frågor på just det som jag inte har lyckats lära mig. Eller att jag får en total blackout eller något. Positivt tänkande här ja.
 
Andas, andas, andas. Och tänka att det är tillräckligt bra att "bara" få ett godkänt betyg, det behövs egentligen inte mer. Det är okej ändå. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Så nu ska jag lösa korsord tills ögonen blir trötta och sen förhoppningsvis sova bra några timmar. Andas och tänk positiva tankar.
 


I min lilla bubbla


 
Även i mörkret finns det hopp, det finns ljus som kan leda oss fram
 
Jag befinner mig i tentapluggsbubblan. Då vill jag ha allt på mitt sätt och ingen får komma och störa min planering. Tar någonting längre tid än planerat så blir jag stressad och tänker att nu hinner jag inte plugga tillräckligt mycket. Jag är inte speciellt social under den här tiden utan är ganska instängd i min lilla bubbla... och det är väl kanske det som gör att det känns så himla skönt när tentan är skriven. Om det nu känns som om det har gått okej... annars är det inte så kul. Nu försöker jag behålla koncentrationen några dagar till, och orka fortsätta plugga lite till så att jag inte kan skylla på att jag inte pluggade tillräckligt mycket om det nu inte skulle kännas bra efter onsdagens tenta. En sak jag förvånas över är att jag kan ha svårt att hitta motivation för att sitta ner en timme efter en föreläsning och gå igenom den, men att jag inför en tenta kan plugga så många timmar varje dag flera dagar i sträck... men det är väl den där känslan att nu-finns-det-inga-ursäkter-att-skjuta-upp-det-längre. Det är väl så för de flesta egentligen.
 
Jag är ganska nöjd med dagen. Pluggandet har gått bra och Viril var inte jätterädd när vi red förbi korna (de nya grannarna). För en vecka sedan var han så rädd att han gick på tårna och kunde inte släppa korna med blicken, även när vi var en bra bit därifrån. Nu stod vi utanför deras hage och tittade på dem en stund. Så en klar förbättring! Nä, dags att sova nu kanske...
 
 


RSS 2.0