Once in a lifetime means there's no second chance


Nu känns det att vardagen har kommit igång igen. En alldeles för lång dag för mig idag med en tidig sjukgymnasttid, sen fick jag vandra runt på stan i några timmar innan skolan började. Efter tre timmars stillasittande var jag genomfrusen och blev inte varm igen förrän jag hade tagit mig till Malmö och satt i bilen. Sen direkt till stallet. Jag hade tänkt gå hem efteråt men när klockan hade hunnit bli kvart i åtta var jag så trött och hungrig och hade noll energi kvar så pappa fick hämta mig. Trots att jag mådde som jag gjorde så tvekade jag ändå att be om skjuts eftersom det blir kaos i huvudet när jag hoppar över en planerad promenad. Men den friska sidan tog över och jag insåg vad som var bäst för mig. Det kändes bra.
 
Jag var som sagt hos sjukgymnasten idag. Sen jag bad om att få tid till en sjukgymnast och en ny behandlare i september har det gått fem månader. Men det kändes bra och det är kanske ändå bra att jag har fått kämpa lite själv. Så nu ska jag väl börja gå till sjukgymnasten och ha basal kroppskännedom en gång i veckan, och så väntar jag då fortfarande på en ny behandlare. Jag behöver jobba med att acceptera min kropp och vänja mig vid att den ska kännas annorlunda och inte koppla ihop det med att jag är tjock. Det är jättesvårt men det finns ingen annan väg...
 
Nä, sängen nu. Imorgon börjar min andra kurs. Ska bli intressant!
 
Viktigt att komma ihåg.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Hur är din vikt nu då? Har du lyckats nå upp till normalvikt och därför behöver hjälp att lära dig acceptera en normalviktig kropp? Eller har du fortfarande kg kvar att gå upp och kanske eg. skulle behöva hjälp av näringsdrycker?

Vet själv hur det är, för mindre än ett halvår sedan vägde jag 10 kg mindre än jag gör idag, klart det känns jobbigt ibland att acceptera kroppen men när man tänker framåt på sina mål (barn m.m.) så känns det plötsligt inte så viktigt längre..hellre en kropp som funkar och är lite större än en mager kropp som inte funkar...eller vad säger du?!

Svar: Jag har ingen aning faktiskt var jag ligger. Men ska antaligen börja väga mig där så får se då. Men ja, jag behöver lära mig acceptera min kropp oavsett om jag är uppe i normalvikt eller inte, eftersom jag inte är jätteunderviktig i alla fall och kroppen har ju förändrats sen jag gick upp i vikt. Jag tror ändå att jag ligger på en okej vikt, även om den sjuka sidan inte alls tycker det.
Precis så tänker jag också och det hjälper mig. Finns ingen som helst anledning att gå ner i vikt igen, och det känns skönt att jag har kommit fram till det och verkligen förstår. Kämpa på! :)
Sofie

2014-01-22 @ 07:26:25
Postat av: Anonym

Tycker det låter klokt att någon börjar hålla koll på din vikt. Du behöver ju inte själv veta siffrorna men det är viktigt att någon ser till så att man ligger på "rätt" sida. För mig är det så att det räcker att jag tappar något kg så kommer tankarna som ett brev på posten så därför har vi bestämt att jag ska ligga x antal kg över BMI 20 för att ha marginal nedåt ifall jag blir sjuk eller tappar vikt av andra anledningar...kanske är något du borde tänka på också?! För man kan tyvärr inte bli frisk från anorexi och fortsätta vara underviktig....

Svar: Ja, precis. Funderar på hur jag ska göra med det, om jag ska titta eller inte. Samtidigt som jag någon gång måste acceptera siffrorna så är jag inte säker på om det är rätt tid nu... Nä, det kan bli jobbigt om man tappar i vikt pga av att man blir sjuk och jag vet att det är bra att inte ligga på gränsen till vad som är "okej". Sen är ju varje kropp unik och jag hänger inte upp mig på bmi 20. Den dagen då jag kan äta precis vad jag vill utan att känna att jag behöver kompensera för det så är jag nöjd, och vad mitt bmi ligger på då återstår att se. Men så klart att det är en bra strategi om man känner att det hjälper, och en ofrivillig viktnedgång kan sätta igång dumma tankar. Det är viktigt att ha det i bakhuvudet.
Sofie

2014-01-25 @ 07:23:45
Postat av: Anonym

Fast det finns ju ändå studier som visar på att BMI 20 för de patienter som varit sjuka i anorexi är en väldigt bra nedre gräns...och det ÄR inte mycket att ligga på BMI 20, jag känner mig många gånger smalare med BMI 20 än med BMI 17, hjärnan lurar en rejält...sen är det väl en bra inställning du har att när du kan äta vad du vill när du vill så är du nöjd...men jag tror tyvärr aldrig att du kommer att komma dit om du inte låter kroppen vara normalviktig...sålänge kroppen vill upp några kg så kommer den inte ge din hjärna lugn och ro...bara en tankeställare till dig....för även om man kanske låg under BMI 20 när man blev sjuk (och mådde bra med den vikten) så är det stor skillnad på en 15-18-årings kropp mot en 25-30-årings....

Svar: Jag vet det att det finns studier som har visat det men jag menar mer att när jag verkligen kan är helt ärlig mot mig och äta vad jag vill och känner att jag mår bra så behöver jag inte bry mig om vikten på samma sätt, och då tror jag att kroppen lägger sig på den normalvikten den tycker är bra. Sen vilken bmi det är får jag se, och jag bryr mig förhoppningsvis inte. Men jag tror att ligga runt bmi 20 är det bästa och det är där kroppen vill vara och hittar sin normalvikt. Men jag förstår också din syn på det att ligga på minst bmi 20 för att du mår bäst då. Och det kanske jag också gör. Och sen har jag dessutom ingen aning om vad jag väger nu och jag kanske är uppe i bmi 20, jag vet faktiskt inte. Men jag tror ändå på att om du kan äta vad du vill utan att kompensera, kan släppa kontrollbehovet över maten och träning och det viktigaste av allt - att du kan njuta och leva livet på det sättet som du vill - då kvittar det om din vikt ligger på bmi 19, 20, 21, 22 eller vad det nu ligger på. För då mår du bra. Men som jag skrev så tror jag att runt bmi 20 är minimum och det ska man ta med sig.
Sofie

2014-01-26 @ 07:24:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0