När livet springer iväg


 
Ofta när någonting går bra och liksom flyter på, då vill man ha mer. Motivationen höjs, det känns meningsfullt och man känner sig lite bra. Så är det för mig i alla fall. Skolan är ju typiskt för det beteendet. Går det bra så blir jag väldigt mycket mer motiverad till att plugga och göra ännu bättre ifrån mig. Jag som har ganska dåligt självförtroende kan känna mig lite bra för en gångs skull. Och det är ju inte så konstigt om jag nu får en bekräftelse på att jag har gjort bra ifrån mig, så fungerar de allra flesta människorna. Men lika snabbt som motivationen och självförtroendet kan höjas kan jag ramla platt ner i marken igen. Helt plötsligt känns allt bara jobbigt och jag vill helst gömma mig under täcket och jag tänker att jag lika gärna kan ge upp eftersom jag inte kan göra någonting tillräckligt bra i alla fall. Det är en balansgång det där. Lite farlig ibland om jag inte tänker mig för innan jag tar ett beslut.
 
Nu befinner jag mig i det läget att motivationen och självförtroendet är lite högre än vanligt. Anledningen är att jag fått högsta betyg på det två hittills rättade reflektionsuppgifterna. Nu väntar jag på rättning av en reflektionsuppgift till och fördjupningsarbetet. Det jobbiga är att det liksom avgör betyget på hela kursen, och får jag inte de betygen jag vill så ramlar jag lite i marken. Motivationen och självförtroendet som är lite högre nu kommer sänkas i alla fall lite grann. Starka krafter det där. Men nu när min motivation är lite högre så resulterade det i att jag anmälde mig till två distanskurser också. Inga stora kurser och ingen går på helfart men det blir ändå mer än 100%... men ja, det ska säkert gå.
 
Detta beteendet är som sagt inte unikt för studierna. Jag känner likadant med ridningen, annan träning osv. Livet överhuvudtaget. Flyter livet på och jag mår bra och får positiva upplevelser så vill jag ha mer. Och då springer mina tankar och drömmar iväg. Det är lite jobbigt ibland för jag blir så delad i vad jag vill göra. Helst vill jag ju göra allt roligt och intressant som jag hittar. Och det går ju inte ihop och då kommer min beslutsångest och det blir inte så mycket av det i alla fall.
 
Lite rörigt det här kanske men detta har varit så tydligt för mig det senaste halvåret med skolan, ridningen och andra händelser i livet. Det känns som att jag står stadigt med ett ben på marken medan det andra svävar uppe i luften. Det är det svävande benet som ställer till det för mig och gör så att jag ramlar ibland. Men jag jobbar för att få ner även det på marken. Allt går på något vis.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0