Inga fler ord


 
Nu har det varit tyst och tomt här ett par dagar. Främsta anledningen till det är nog att jag har börjat tröttna, eller att jag helt enkelt inte har så mycket att skriva om just nu. Det hänger väl ihop det där. Det är lätt att skriva mycket när det händer mycket. Nu är det mest lite samma sak. Fast ändå inte egentligen. Jag vet inte men det känns som om jag kämpar lite med samma saker och det blir mycket upprepningar och inte så intressant att skriva om. Så nu har jag bestämt mig för att inte skriva mer, inte just nu i alla fall. Jag går i skolan, är i stallet nästan varenda dag, jobbar någon dag då och då, försöker få in att vara mer social och kämpar för att känna mig bekväm med både maten och kroppen. När det gäller behandling går jag hos sjukgymnasten i öppenvården sedan några månader tillbaka och eftersom jag bad om att få byta behandlare väntar jag fortfarande på att få en ny behandlare för att kunna jobba vidare med det jag behöver (att jag har väntat sedan i början av september är en annan sak. Det är tydligen dumt att komma på fel kant med vissa). Jag längtar efter sommaren då jag har en stor utmaning framför mig som jag ser fram emot, och framförallt alla underbara dopp i havet. Så det är ungefär så livet ser ut nu.
 
Jag började blogga mer aktivt 2008, samtidigt som jag fick min anorexidiagnos. I ungefär 2½ år skrev jag 2-3 gånger per dag. Genom alla behandlingsomgångar har jag skrivit mycket och det är inte så konstigt eftersom då har jag dagligen utsatts för jobbiga saker som har rört runt och fått mig att känna massor av olika känslor. Då tyckte jag det var skönt att skriva av mig och få stöd av andra, även om jag har fått försvara mig en del också. Jag har gjort en lång resa sen jag började. Då var jag så sjuk och såg svart många gånger eftersom jag inte såg någon mening med livet. Då kunde en klick turkisk yoghurt förstöra hela dagen och få mig att storgråta. Det är lite jobbigt att tänka på eftersom jag minns just den där dagen så starkt och hur jag kände... men det är en stor kontrast till hur jag mår nu. Även om jag inte har kommit helt tillrätta med maten så har jag kommit så långt, och det viktigast av allt är att jag ser en mening med livet. Jag förstår vilken glädje livet kan ge om jag vågar leva det, och det är jag så tacksam för.
 
Så min kamp går vidare. Jag ska nå mitt mål där uppe på berget en dag. Det är bara att kämpa vidare och hela tiden utmana mig själv. För jag vet att det går att ta mig hela vägen upp dit jag vill. Jag har sett flera personer nå dit och det är jag så glad för, och det är dom jag tänker på när jag känner att jag behöver en push framåt. Och tänker på mina egna kloka ord som jag vet har hjälpt många fler än bara mig:  När det känns som värst, det är då du gör rätt.
 
Det var allt för mig, i alla fall för nu. Kanske skrivlusten kommer tillbaka. Vem vet. En stor kram till er som har orkat läsa mina tankar, jag vet att några har följt med många år. Så tack och hej!
 


Kommentarer
Postat av: Rebecca

Lycka till fina du! Massa Kramar

Svar: Tack! :) kramar!
Sofie

2014-04-14 @ 07:54:09
URL: http://rebeccacecilia.blogg.se
Postat av: Kia

Skickar en stor kram :)

Svar: Tack! :) Kram tillbaka!
Sofie

2014-04-14 @ 16:04:25
Postat av: Mia

Lycka till fina, du är en fighter och jag tror definitivt att du kommer att bli bra.
Kramar

Svar: Tack vännen! <3 Kramar!
Sofie

2014-04-22 @ 16:55:58
Postat av: Carolina

Hej hej, önskar dig all lycka till! :)

Om du har lust får du gärna följa min blogg, har precis börjat skriva igen. Kram kram! <3

Svar: Tack fina du! :)Kram! <3
Sofie

2014-05-17 @ 16:49:30
URL: http://kincsem.blogg.se/
Postat av: Eveliina

Kämpa på och önskar dig all lycka i världen! Du kommer klara detta, fina du! Kram <3

Svar: Tack vännen! Kram! <3
Sofie

2014-08-13 @ 15:53:20
URL: http://www.nattstad.se/Emedtvai

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0