Det finns alltid hål att ramla ner i, men vissa är djupare än andra


 
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
 
Jag befinner mig i en ganska tuff period... många jobbiga tankar och känslor. Jag vill så gärna ta mig högst upp på berget och jag vill så gärna känna att jag är nöjd och att jag accepterar mig själv för den jag är. Och det handlar inte om att vara perfekt utan att jag helt enkelt vill känna att jag kan leva med mig själv utan att varje dag tänka en massa negativa tankar om mig själv. Vissa dagar känns det som om jag är på god väg och att jag verkligen har mitt fokus på andra delar i livet nu, så som skola, familj, vänner, hästarna etc. Att allt det gör så att de jobbiga tankarna och ångesten inte får så mycket plats, och framförallt att jag inte låter det negativa ta över. Men sedan kommer de där gångerna då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. De gångerna då jag inser hur svag jag är när det kommer till vissa saker och att jag inte kan hantera det överhuvudtaget och då direkt faller in i fel tankemönster. Då känns toppen på berget ganska långt borta.
 
Jag har fortfarande väldigt svårt att hantera siffror, och då alltså siffror som i antal kilo. Det är också anledningen till att jag inte vill väga mig, och framförallt inte titta på vågen, just för att jag inte klarar av det. Det är en alltför stor trigger. Samma sak så klarar jag inte av att höra vad andra väger, speciellt inte de som jag lätt kan jämföra mig med. Jag har flera gånger fått höra att jag måste lära mig att hantera det, och ja det kanske jag måste, men inte nu och inte inom den närmaste framtiden. I helgen fick jag uppleva det känslan då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. Och det på grund av någon annans vikt som jag då genast jämförde mig med och snabbt räknade ut att om det här stämde så var personen rejält underviktig och då snurrade tankarna igång och jag fastnade där nere på marken. Helt onödigt. Jag har försökt att tänka förnuftigt och fokusera på mig själv och komma ihåg att man inte ska jämföra sig med andra, och det har gått lite bättre än väntat men det håller mig fortfarande i ett starkt grepp. Det jag kan göra nu är att vänta ut det och försöka fokusera på vad som är bra för mig.
 
Även om det känns tungt så måste jag se framåt och tro på att det blir bättre och att jag kan känna den där nöjdheten någon dag. För det som jag har kämpat mig till och som jag har idag är för bra för att ge upp för att jag snubblar till ibland, hur mörkt det än känns. Det blir bättre.
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0