Inga fler ord


 
Nu har det varit tyst och tomt här ett par dagar. Främsta anledningen till det är nog att jag har börjat tröttna, eller att jag helt enkelt inte har så mycket att skriva om just nu. Det hänger väl ihop det där. Det är lätt att skriva mycket när det händer mycket. Nu är det mest lite samma sak. Fast ändå inte egentligen. Jag vet inte men det känns som om jag kämpar lite med samma saker och det blir mycket upprepningar och inte så intressant att skriva om. Så nu har jag bestämt mig för att inte skriva mer, inte just nu i alla fall. Jag går i skolan, är i stallet nästan varenda dag, jobbar någon dag då och då, försöker få in att vara mer social och kämpar för att känna mig bekväm med både maten och kroppen. När det gäller behandling går jag hos sjukgymnasten i öppenvården sedan några månader tillbaka och eftersom jag bad om att få byta behandlare väntar jag fortfarande på att få en ny behandlare för att kunna jobba vidare med det jag behöver (att jag har väntat sedan i början av september är en annan sak. Det är tydligen dumt att komma på fel kant med vissa). Jag längtar efter sommaren då jag har en stor utmaning framför mig som jag ser fram emot, och framförallt alla underbara dopp i havet. Så det är ungefär så livet ser ut nu.
 
Jag började blogga mer aktivt 2008, samtidigt som jag fick min anorexidiagnos. I ungefär 2½ år skrev jag 2-3 gånger per dag. Genom alla behandlingsomgångar har jag skrivit mycket och det är inte så konstigt eftersom då har jag dagligen utsatts för jobbiga saker som har rört runt och fått mig att känna massor av olika känslor. Då tyckte jag det var skönt att skriva av mig och få stöd av andra, även om jag har fått försvara mig en del också. Jag har gjort en lång resa sen jag började. Då var jag så sjuk och såg svart många gånger eftersom jag inte såg någon mening med livet. Då kunde en klick turkisk yoghurt förstöra hela dagen och få mig att storgråta. Det är lite jobbigt att tänka på eftersom jag minns just den där dagen så starkt och hur jag kände... men det är en stor kontrast till hur jag mår nu. Även om jag inte har kommit helt tillrätta med maten så har jag kommit så långt, och det viktigast av allt är att jag ser en mening med livet. Jag förstår vilken glädje livet kan ge om jag vågar leva det, och det är jag så tacksam för.
 
Så min kamp går vidare. Jag ska nå mitt mål där uppe på berget en dag. Det är bara att kämpa vidare och hela tiden utmana mig själv. För jag vet att det går att ta mig hela vägen upp dit jag vill. Jag har sett flera personer nå dit och det är jag så glad för, och det är dom jag tänker på när jag känner att jag behöver en push framåt. Och tänker på mina egna kloka ord som jag vet har hjälpt många fler än bara mig:  När det känns som värst, det är då du gör rätt.
 
Det var allt för mig, i alla fall för nu. Kanske skrivlusten kommer tillbaka. Vem vet. En stor kram till er som har orkat läsa mina tankar, jag vet att några har följt med många år. Så tack och hej!
 


Det finns alltid hål att ramla ner i, men vissa är djupare än andra


 
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
 
Jag befinner mig i en ganska tuff period... många jobbiga tankar och känslor. Jag vill så gärna ta mig högst upp på berget och jag vill så gärna känna att jag är nöjd och att jag accepterar mig själv för den jag är. Och det handlar inte om att vara perfekt utan att jag helt enkelt vill känna att jag kan leva med mig själv utan att varje dag tänka en massa negativa tankar om mig själv. Vissa dagar känns det som om jag är på god väg och att jag verkligen har mitt fokus på andra delar i livet nu, så som skola, familj, vänner, hästarna etc. Att allt det gör så att de jobbiga tankarna och ångesten inte får så mycket plats, och framförallt att jag inte låter det negativa ta över. Men sedan kommer de där gångerna då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. De gångerna då jag inser hur svag jag är när det kommer till vissa saker och att jag inte kan hantera det överhuvudtaget och då direkt faller in i fel tankemönster. Då känns toppen på berget ganska långt borta.
 
Jag har fortfarande väldigt svårt att hantera siffror, och då alltså siffror som i antal kilo. Det är också anledningen till att jag inte vill väga mig, och framförallt inte titta på vågen, just för att jag inte klarar av det. Det är en alltför stor trigger. Samma sak så klarar jag inte av att höra vad andra väger, speciellt inte de som jag lätt kan jämföra mig med. Jag har flera gånger fått höra att jag måste lära mig att hantera det, och ja det kanske jag måste, men inte nu och inte inom den närmaste framtiden. I helgen fick jag uppleva det känslan då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. Och det på grund av någon annans vikt som jag då genast jämförde mig med och snabbt räknade ut att om det här stämde så var personen rejält underviktig och då snurrade tankarna igång och jag fastnade där nere på marken. Helt onödigt. Jag har försökt att tänka förnuftigt och fokusera på mig själv och komma ihåg att man inte ska jämföra sig med andra, och det har gått lite bättre än väntat men det håller mig fortfarande i ett starkt grepp. Det jag kan göra nu är att vänta ut det och försöka fokusera på vad som är bra för mig.
 
Även om det känns tungt så måste jag se framåt och tro på att det blir bättre och att jag kan känna den där nöjdheten någon dag. För det som jag har kämpat mig till och som jag har idag är för bra för att ge upp för att jag snubblar till ibland, hur mörkt det än känns. Det blir bättre.
 
 


Nu är den tunga stenen borta


 
Nu har jag varit jätteförkyld i tre dagar. Visserligen är jag inte speciellt bra på att vila men nu får den väl ändå ge sig... Min stackars näsa är helt utsliten. Förhoppningsvis är det bättre imorgon. Då ska jag försöka vila på förmiddagen innan jag åker till skolan. Förresten så har äntligen betyget på det sista caset kommit. Jag har väntat hela dagen och loggat in på kurssidan jag vet inte hur många gånger, men i alla fall så fick jag det betyget som jag behövde för att jag skulle kunna få det betyget på hela hemtentan som jag siktade på. Så jag är nöjd, och det kändes som en tung sten lyftes från mina axlar nu när det sista betyget kom. Så nu blir det lättare att se framåt och kämpa vidare.
 
Tänk att det redan är april. Om två månader har jag sommarlov. Men jag har mycket som ska göras på de två månaderna. Nu har jag en ganska lugn period i skolan men om jag inte tar tag i de olika sakerna snart så kommer jag få ägna hela påsken åt att plugga. Jag upptäckte nämligen att nästa tenta ligger dagen efter påskhelgen och det kändes ju lagom kul. Veckorna efter påsk är ganska hektisk så jag måste försöka göra så mycket som möjligt nu för att underlätta för mig själv. Men det är svårt att vara effektiv när saker ligger så pass långt fram i tiden... den där sista-minuten-stressen behövs ofta för att kunna prestera, i alla fall för mig.
 
Nä, sängen nu. Och imorgon får den där förkylningen faktiskt vara borta.
 
Jag längtar tills rapsen börja blomma!


 

Skratta och må bra


 
Det är fantastiskt hur skratt kan ge en så mycket energi. Det bästa är att ligga ner och skratta för då känns det sådär härligt mycket i magen. Men visst är det fantastiskt hur bra man kan må efter att ha skrattat lite? Måendet blir bättre för stunden i alla fall och det tror jag hjälper mycket. Att bara få ett ordentligt avbrott i tankarna och att verkligen vara här och nu, det är så viktigt att man får uppleva det då och då. På min ena kurs i skolan pratar vi om positiv psykologi, vilket är ett ganska nytt forskningsområde. Men i alla fall så blev vi utmanade av vår lärare att lägga oss på gräsmattan bland alla små blommor utanför Universitetsbiblioteket. Det är lätt att missa allt fint som våren kommer med och hon ville att vi skulle stanna upp och ta in det som finns runtomkring oss. Så jag och två andra sprang dit i pausen och la oss bland blommorna. Det blev en del skratt och vi kom tillbaka glada och med mer energi. Så enkelt.
 
Annars har jag blivit jätteförkyld. Värsta dagen idag och jag har hostat och snytit mig hela dagen. Kommer bli jobbigt att sova inatt men hur det än blir så får jag släpa mig upp imorgon för vi har seminarium i skolan 8.15. Så det är bara att hoppas på att förkylningen inte blir värre... sen så ska min grupp redovisa också så det här kom verkligen lägligt. Suck. Men just do it. Jag har i alla fall vilat idag och inte gått speciellt mycket, och det märks nu eftersom jag är ganska rastlös... men jag får försöka gå och lägga mig så att jag har chans att få några timmars sömn i alla fall.
 


RSS 2.0