Och där tog energin helt slut


 
Jag känner av att det har varit en ganska jobbig vecka. Det är mycket som har hänt och jag har sovit dåligt bland annat. Igår kväll tog min energi helt slut. Jag satt i sängen och tittade på tv och åt frukt men kunde helt plötsligt inte få i mig en enda apelsinklyfta till. Jag var så trött, illamående och så frös jag. Det värsta var nästan att jag kände precis så kvällen innan jag fick vinterkräksjukan i januari så jag var lite rädd att jag hade åkt på någon magsjuka. Det var inte det som tur var och jag kom fram till att jag bara var väldigt, väldigt trött. Så ja, den där sömnen... att jag aldrig lär mig.
 
Idag kunde jag inte heller sova ut eftersom jag skulle följa med pappa till Österlen, men jag somnade i bilen. Sen har jag varit trött och seg hela dagen, och inte bara småtrött utan väldigt trött. Men jag har ägnat dagen åt att plugga och gått ut i det fina vädret däremellan. Jag har fått en del gjort så det känns bra ändå.
 
Och nu är klockan alldeles för mycket igen såklart. Jag fick ett ryck och började plugga igen men det höll inte i sig så länge. Tentaångesten har börjat komma nu kan jag ju berätta, och jag pendlar mellan att tro att jag inte kommer klara tentan och att jag sjävklart kommer klara den. Ja, så kommer jag väl hålla på de här två veckorna. Men nu ska jag försöka sova i alla fall, och jag tror att jag ska tillåta mig att sova ut imorgon. Det blir nog bäst så...
 
Vacker kväll.


Once again the sun is rising, I better keep on walking


 
Det har varit en lång dag men jag har en ganska bra känsla i kroppen just nu. Jag är nöjd med vad jag har gjort idag. Åkte in med pappsen i morse tillsammans med mamma och vi promenerade en bit genom Malmö, sen i Lund vandrade jag till storasysters jobb och lämnade saker till henne och sen hade jag föreläsning. Det enda negativa där var att jag tydligt märkte av att jag hade sovit för få timmar och jag hade svårigheter att hålla ögonen öppna stunden innan vi fick paus... Men ett äpple i magen och jag fick ny energi. Det där med sömnen alltså, det är ju så viktigt. Det är sådan skillnad på när jag har sovit okej eller bra, och när jag har sovit alldeles för lite. Efter skolan var det dags för psykologbesök, och det blev det sista eftersom jag bad att få byta till någon annan. Och dessutom har jag bett om att få komma till sjukgymnasten så att jag kan få jobba med basal kroppskännedom. Så det känns bra. Ärligt talat har jag inte tagit några stora steg framåt det senaste halvåret så jag behöver en nystart. Det blir nog bra, men väntetider såklart...
 
När jag kom hem cyklade jag till stallet och red Viril och sen Abbey. Ridturerna gav mig mycket energi och det kändes riktigt bra. Att galoppera rakt fram utomhus och känna att man i den stunden är ett med hästen får i alla fall mig att må väldigt bra. Nu ikväll tittade jag på Dallas med pappsen och jag fick även pluggat lite, så jag har fått mycket gjort idag. Som sagt en lång dag och det jag är missnöjd med är maten för att mattankarna tar så mycket energi ifrån mig och gör att ångesten bankar väldigt hårt på mig ibland... Men jag vet att jag måste äta för att orka och klara av det jag vill och ska göra. Så är det.
 
Det känns bra att jag har helg nu. Visst blir det plugg imorgon men jag slipper åka fram och tillbaka till Lund i alla fall. Och så får jag sova lite längre. Och så ska lillasyster och jag shoppa lite och jag ska köpa en höstjacka. Liten belöning till mig själv, det kan jag behöva. Så dags att sova nu då...
 
 


Once again I'm falling to my knees and now this feeling is spreading like a disease


 
Konstigt det där hur måendet kan gå från bra till pang ner i botten. Jag hade en rätt bra dag igår och jag var nöjd med det jag hade gjort. Skola både för- och eftermiddag, ridit en underbar runda på stubbåkrarna i kvällssolen, ätit bra middag, pluggat vad jag skulle på kvällen, haft en trevlig dag... ja, det kändes bra på kvällen. Jag kom visserligen inte i säng i rätt tid men det gjorde inte så mycket då när det var så mycket annat positivt med dagen. Dagen idag började istället med kaos. Jag upptäckte imorse att kaninen hade rymt och jag såg inte henne någonstans, och jag förstod inte hur hon hade kunnat ta sig ut. Så jag sprang runt i området och letade efter henne men fick ge upp och sen åka till skolan, försenad såklart. Sen var det tågstopp mellan Malmö och Lund så att jag blev ännu mer försenad. Och sen efter skolan hade jag egentligen velat åka hem och fortsätta leta men det var jobb som gällde hela eftermiddagen, men jag kunde åka hem med pappa i alla fall. Sen när vi skulle åka och handla gick jag en bit längs gatan och på avstånd såg jag en vit klump under grannarnas bil, och det var min kanin. Och ja, jag fick tag i henne som tur var. Den busen... och så lätt det är att fästa sig vid de små djuren. Så det var skönt att dagen slutade bra.
 
Innan idag var jag övertygad om att denna dagen var början på ett stort mörker då allt som jag är rädd för kommer hända inom en kort tid. Det kändes som att de delarna jag börjar få ordning på skulle jag tappa igen och så vidare. Det negativa tankemönstret kommer så snabbt och är så starkt i sådana lägen. Och självklart blir maten genast svårare också men jag märker nu att jag har blivit bättre på att hantera de dumma tankarna som kommer i de lägena. Jag säger till mig själv att jag inte ska ta ut måendet på maten eftersom jag behöver mat oavsett hur jag mår. Så jag åt min medhavda frukost trots att jag hade lust att kasta den i närmsta papperskorg.
 
Så dagen slutade lyckligt i alla fall, vilket jag inte trodde... Nu måste jag bara ta mig i säng, vilket känns långt bort just nu. Och jag som ska upp extra tidigt imorgon eftersom jag ska hinna lämna lite saker till storasyster innan min föreläsning. Jaja, jag tar helg efter föreläsningen imorgon så på fredag kan jag sova ut lite. Inte mycket annat att göra åt saken just nu. Min energi har gått åt till annat idag...
 



Det går alltid på något vis


 
Jag fick inte en så bra start på veckan som jag hade hoppats. Sömnen misslyckades totalt inatt och det blev alltså inte så många timmars sömn. Jag tänkte att jag ändå skulle klara av hela dagen i skolan men jag fick ge upp efter första föreläsningen och åka hem. Jag var så trött att det inte hade lönat sig att jag var kvar på eftermiddagen eftersom all min energi och koncentration hade gått åt till att försöka hålla mig vaken. Fast jag visste att jag inte skulle kunna lägga mig ner och vila när jag kom hem, jag funkar inte så... istället har jag hållt mig sysselsatt hela dagen. Pluggat några timmar, gått en promenad och postat ett brev, varit i stallet och ridit Viril, och den ridturen höll på att sluta med att jag låg på marken. Så många gånger har han nog aldrig bockat under en och samma ridtur. Tack vare all barbackaridning de senaste åren har jag fått en bra balans i alla fall, och tur är väl det. När jag sen kom hem åkte jag med mamma och handlade, sen lagade jag ugnspannkaka med kassler och senare på kvällen även korvgryta med äpple och curry, så att jag har färdig mat i frysen när det behövs.
 
Så jag har hunnit med en del idag ändå. Lite plugg till och jag kan känna mig ganska nöjd. Och förhoppningsvis lite bättre sömn inatt så att jag inte är en zombie imorgon. Jaja, det går bra. Jag klarar mig igenom även de jobbigaste dagarna på något vis. Så är det.
 
Jag fick finaste presenten av min skånetös. Det ska jag bära varje
dag för att förstå att jag är bra som jag är.


But I know that it's too late and now there's nothing I can do


 
Så många tankar som snurrar runt. Som vanligt då egentligen. Beslutsångest, tankar om framtiden, om nuet, det som skrämmer mig, krav, drömmar... och en del annat. Det känns som om när jag börjar få ordning på livet och det känns okej så är det alltid något som händer som gör att jag ramlar i marken igen. Det är där min rädsla ligger lite, att jag är rädd för att något jobbigt ska hända när jag mår bra. Det har ju hänt. Samtidigt så försöker jag säga till mig själv att de sakerna kommer hända oavsett hur jag mår.
 
Jag har varit väldigt rastlös idag så då bakade jag. Två sorters bröd och sirapskakor. Lyckat alltihop! Jag försökte skjuta bort tankarna på att jag borde plugga eftersom jag faktiskt redan hade gjort det jag hade tänkt denna helgen och det gick ändå helt okej, fast det hänger alltid över mig. Men jag måste lära mig att hitta balansen där och det känns som om jag har kommit in i det lite bättre nu i alla fall och då kan jag känna mig lite lugnare.
 
Måndag imorgon då. Ny vecka och nya tag. Det ska nog bli bra.
 
Har jag överskottsenergi så kan det bli såhär...


Home again


 
Hemma igen. Lite blandade känslor efter den korta resan till Österlen. På plussidan är att jag sov typ 10 timmar inatt och att jag fick pluggat det jag hade tänkt, att det har varit fint väder och att jag har plockat plommon och gått utan tjocktröja för att solen värmde så, att lillasyster och jag vandrade runt i Simrishamn och sen körde en annan mysigare väg hem till gården. På den negativa sidan är kommentarerna som alltid kommer och att jag hänger upp mig på dom, att det var många känslor som tryckte på och jag tänkte alldeles för mycket och att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Jag skulle egentligen åkt hem med pappa ikväll men han behövde stanna till imorgon så då tog jag tåget hem i eftermiddags istället. Eftersom jag var inställd på att åka hem ikväll så blev det för jobbigt att åka hem imorgon kände jag... det var för mycket som pågick i mitt huvud. Mamma hämtade mig vid tåget sen i alla fall och vi gick några timmar på Emporia innan vi körde hem. Vi skulle handla också och bestämma vad vi skulle äta till middag. Jag var inte sugen på något och allt kändes fel och jag kände hur ångesten blev starkare ju längre vi gick där. Tillslut blev det för mycket, jag kände hur tårarna var nära och ångesten bankade på mig och jag ville bara därifrån, så det fick bli matlådor från frysen. Funkade bra det med.
 
Det dumma med att sova så länge som jag gjorde idag (halv 11) är att jag inte alls är trött nu. Suck. Men jag får väl försöka sova ändå, för imorgon ska jag sova vid den här tiden. Jag vill verkligen få ordning på sömnen och sova tillräckligt varje natt, eller de flesta nätterna i alla fall. Så jag får krypa ner i sängen och läsa en stund då...
 


De ljusa stunderna ger mig kraft


 
Tänk vad lite sömn kan göra. En mycket piggare jag idag! Det har varit skönt med en dag hemma. Jag har gått längs stranden (och blev sugen på att bada!), pluggat ute i solen, ridit både Viril och Abbey, gjort müsli och något som skulle likna kycklinggratäng och slutligen packat inför imorgon då jag åker till Österlen. Det ska bli skönt med lite miljöombyte. Förhoppningsvis får jag en del plugg gjort där också, och så ska jag hjälpa pappa så klart.
 
Livet är verkligen en berg- och dalbana. Vissa stunder kan allt kännas så bra och sen ramlar jag i marken. Jag klamrar mig fast vid de ljusa stunderna och det positiva som de för med sig. Och jag påminner mig ständigt om att jag måste vara snäll mot mig själv och kroppen för att jag ska orka leva och göra det som jag mår bra av. Det är ju de ljusa stunderna som får mig att fortsätta kämpa, och inte de stunderna då allt känns mörkt. Så kämpa, kämpa, kämpa.
 
 En dag blir jag lika stark som du
 

Nu ska jag sätta upp mål för hösten


 
Det är skrämmande lätt att hamna i en ond cirkel. För tillfället känns det som om sömnen är det största problemet. Inget nytt när det gäller mig egentligen men det känns extra jobbigt när det börjar gå åt helt fel håll. När lampan släcks tidigast klockan 01.00, när jag vaknar oftare på natten och sedan ligger och vänder och vrider på mig utan att kunna somna om, när jag får släpa mig upp ur sängen, när jag gäspar hela dagarna och knappt orkar hålla ögonen öppna. Ungefär så och det är ju inte hållbart, speciellt eftersom jag ändå gör det som är tänkt att jag ska göra trots att ögonen går i kors. Är jag i rörelse så känner jag inte heller av tröttheten. Det är mest när jag sitter stilla på föreläsningarna och sitter och kollar på Kalle Anka med barnen när jag jobbar, då får jag ibland kämpa för att hålla mig vaken. Samtidigt så känns det bra att jag klarar av att göra det mesta trots att jag sover för lite. Fast jag vet att det är bättre om jag sover några fler timmar per natt... igårkväll mådde jag inte bra och kände mig yr och illamående och allt snurrade när jag la mig i sängen. Efter en stund kom jag på att jag mådde så för att jag var så trött och när jag la huvudet på kudden och blundade så slutade det att snurra.
 
I skolan har vi fått i uppgift att göra en målsättningsplan för denna terminen. Vi får själva bestämma vad den ska handla om. Idrott, studierna eller något annat. Jag ska sitta och göra min imorgon tänkte jag och jag tror att det är väldigt bra för mig. Jag behöver tydligt skriva upp vad jag ska ha för mål och däremellan delmål och så vidare. Och det där med sömn, vila och mat får nog komma med på ett hörn också eftersom hälsan är viktig om man ska kunna uppfylla några mål. Ja, vi får se hur det blir, det ska bli intressant och sen i slutet av terminen ska vi utvärdera den och se hur det gick.
 
Nu ska jag förbereda mig för sängen och sen läsa eller lösa korsord eller något annat innan lampan släcks. Nu har jag några dagar med självstudier framför mig så det ska bli skönt att kunna sova lite längre och inte behöva stressa iväg på morgonen. Och så ska jag åka till Österlen och hjälpa pappa och försöka koppla av lite grann. Det blir nog bra.
 
Jag börjar bli bra på det här med pannkakor nu!


Det är inget fel på hösten


 Veckan kunde ju ha börjat bättre än med regn och blåst tycker jag. Fast det blev ju ganska fint väder senare som tur är. Sen så fick jag springa till tåget både när jag skulle till skolan och hem. Fast jag kanske ska se det som att jag hade tur och hann med de tågen jag ville. Bättre att se allt från den positiva sidan, eller det som går i alla fall. En ridtur hann jag med idag också och jag var nära att flyga av när Viril stirrade upp sig och bockade och hade sig. Den där tanken "nu-ramlar-jag-av" är aldrig rolig men jag kan inte klaga på min balans i alla fall, och skönt att jag lyckas sitta kvar. Jag har inte vant mig vid att det blir mörkt så tidigt om kvällarna nu. Och att det är kallare märks verkligen när solen går ner. Men jag tycker det ska bli ganska mysigt med höst ändå. Det känns konsigt att jag badade i havet för två dagar sedan och nu har jag höstfeeling. Det är mysigt med alla fina färger i naturen, tända ljus och te, värma sig under en filt, stickade tröjor och annat mysigt. Inte helt fel ändå. Nu blir det nog lite plugg innan sovdags. Jag börjar en så konstig tid som kl 11 imorgon. Vi brukar liksom börja 8, 10 eller 13. Men ja, det ska väl gå bra det också. Sen blir det jobb. Och sen en dag till i skolan och sen långhelg. Då måste jag ta mig i kragen och göra lite nytta. Tentaångesten börjar komma smygandes så smått nu...  


Den sista värmen


 
Idag kändes det som om sommaren kom tillbaka. Lite grann i alla fall. Mamma och jag började dagen att gå på loppis och trängas med människor, men jag hittade fler gamla Astrid Lindgren-böcker så det var värt det. Sen promenerade vi hem igen och jag var glad och nöjd. Jag tänkte att jag skulle plugga en del idag men det gick inte så bra med det. Istället blev det en strandpromenad, sen en cykeltur till stranden med lillasyster och jag badade! Jag kan inte minnas att jag har badat såhär långt in i september någon gång men det var jätteskönt. Jag gick i två gånger till och med. Välbehövlig energi fick jag där! När vi kom hem cyklade jag till stallet och det blev en mysig ridtur på stubbfälten. Bra avslutning på dagen!
 
Så det har varit en bra lördag. Jag har gjort saker som jag mår bra av och även om tanken på att jag måste plugga mer finns där hela tiden så njuter jag av det jag gör. Jag har haft en bra dag och det är det viktigaste. Plugga får jag göra mer en annan dag då regnet öser ner och det blåser storm ute. Nu ska jag krypa ner i sängen och snart försöka sova. Något avsnitt av "Big Bang Theory" först bara och sen är jag nog sovtrött.
 
Dagens bästa!


När en stjärna faller på himmelen får mina drömmar liv igen


 
Då har jag både varit i skolan och jobbat idag. Det tar på krafterna men jag är glad att jag visar för mig själv att jag klarar av det. Sen så stekte jag pannkakor till barnen. Inte en enda pannkaka gick sönder - lite stolt över mig själv, haha. Och så har jag dessutom hunnit plugga lite grann när jag kom hem. Och så tog jag en skön kvällspromenad då benen bara gick av sig själva. Det är en härlig känsla. Så jag får vara nöjd med dagen. Punkt slut.
 
 
När en stjärna faller på himmelen får mina drömmar liv igen
Karpathos aug 2013


Efter mörker kommer ljus


 
Ibland känns det som om allt hopp, all glädje och meningen med livet bara försvinner. Då går jag med tunga steg och undrar var det becksvarta mörkret kom ifrån. Genom åren har jag lärt mig att det kommer stunder då jag känner som om allt är hopplöst och livet känns ganska meningslöst eftersom det inte blir som jag drömmer om ändå. Förr blev jag jätterädd, nu vet jag att det går över. Även om det känns tungt så vet jag att jag inte kommer känna så för evigt. Och det hjälper inte att gräva ner mig i de mörka tankarna utan jag måste alltid försöka se ljuset. Jag kan tänka tusen gånger om på hur misslyckad jag är, att jag inte klarar av någonting, att jag alltid gör fel, hur tjock jag är och så vidare... men jag vet att det inte hjälper mig att må bättre precis och det ger mig ingenting alls. Sen så kommer de tankarna och jag kan inte göra så mycket åt det än att försöka att inte lägga någon energi på dom.
 
Det kom en sån mörk stund nu ikväll. Kanske beror det på att jag känner mig förvirrad, kanske på att ångesten ständigt bankar på mig, kanske på att jag vill göra så mycket men inte får någonting gjort eller kanske på att himmelen öppnade sig över mig samtidigt som blixtar lyste upp den. Jag vet inte, men jag vet att det går över. Visst det känns tungt men trots det så försöker jag tänka på vad som är positivt med livet just nu. I det här läget är det bra att ta upp 3-positiva-saker-med-dagen-saken. 1. Jag sov ut. 2. Mysig ridtur. 3. Jag har pluggat lite. Se, inte så svårt. Och nu läggdags.
 
Karpathos aug 2013


Keep on walking


 
Tuff start på veckan. Jag glömde frukosten hemma, jag blev väldigt rastlös av många timmars stillasittande samtidigt som jag var så trött att jag hade somnat om jag hade stängt ögonen och jag blev genomblöt eftersom jag gick i ösregnet genom Malmö för att ångesten jagade på mig. Sedan försöker jag att undvika att titta mig i spegeln eftersom det inte ger något positivt alls. Samtidigt försöker jag att känna efter och acceptera mig själv som jag är.
 
Jag börjar bli så otroligt, eller jag är rättare sagt, trött på den här ständiga kampen om kroppen. Varenda dag granskar jag min spegelbild i samma vinklar, samma ljus. Och jag mår alltid lika dåligt efteråt. Det är ett beteende jag har haft i alla år som jag har varit sjuk och det är svårt att bryta. Jag önskar ibland att alla speglar bara kan försvinna så att jag inte behöver få en klump i magen varje gång jag ser min egen spegelbild... Men jag försöker varje dag tänka att jag behöver en stark kropp för att orka med livet, gå i skolan och orka rida. Och orka leva och göra roliga saker! Sen att jag inte lyckas övertyga mig själv är en annan sak, det viktiga är att jag aktivt försöker ändra min syn på mig själv. En dag kommer jag kanske lyckas...
 
Nu måste jag plugga. Egentligen borde jag sova men eftersom ångesten är så pass stark idag så finns det ingen chans att jag skulle kunna somna nu ändå så då kan jag ligga gärna gå igenom dagens föreläsning. Tur att jag kan sova ut imorgon...
En stark kropp behövs för att orka leva...


En dag blir jag lika stark som du


 
Det är inte första gången jag vaknar skakande av rädsla och med tårarna rinnandes nedför kinderna. Inatt drömde jag en lång dröm som blev jobbigare ju längre den höll på. Jag är inte förvånad eftersom det har varit en vecka då mycket har hänt men jag blir alltid lika rädd när drömmar kan få mig att känna så starkt. Min farfar dog för 5½ år sedan och jag har drömt flera gånger innan att han har levt och sen dött i drömmen igen. I drömmen är det som om han aldrig har tagits ifrån oss och när han dör får jag återigen gå igenom smärtan och sorgen som det för med sig. Inatt kändes det värre än vanligt. Jag och min storasyster var på en strand med farfar och helt plötsligt börjar han falla ihop och jag ringer 112 och säger att han har fått en hjärtattack och ber dem skicka en ambulans. Jag måste nästan övertala dem att göra det och när de väl sen kommer är det både ambulanser och poliser, men då är det för sent och han är redan död. Då vaknar jag upp gråtandes och är jätterädd, och det tar en stund för mig att förstå att det var en dröm och inget nytt som har hänt...
 
Jag plågas fortfarande av minnena från det sista dagen vi var hos farfar. Han var jättesjuk och kunde inte göra något annat än att ligga i sängen. De andra gick in till honom men jag vågade inte. Jag var jätterädd för att han inte skulle veta vem jag var... och nog för att jag inte klarade av att se honom vara så sjuk. Han har alltid varit en förebild för mig och jag kunde inte acceptera att han skulle försvinna. Farmor försökte övertala mig att gå in till honom och sa att det kanske var sista gången jag skulle få se honom (vilket inte hjälpte) och mamma sa att han skulle veta vem jag var, men det enda jag gjorde hela dagen var att sitta i en fåtölj och gråta och vägra äta. Jag ångrar att jag inte vågade gå in till honom och ta avsked, och det är kanske det som gör att jag drömmer om det. Anorexin blev mitt sätt att hantera sorgen och jag försökte trycka bort alla känslor och människorna runtomkring mig.
 
I och med nattens jobbiga dröm var förmiddagen väldigt jobbig. Jag fick ingenting gjort, grät mycket, kämpade mot ångesten. Jag var helt ur balans och det var inte förrän jag satte mig ner i solen på eftermiddagen och läste en stund som jag lugnade ner mig. Sen var resten av dagen helt okej. Lång strandpromenad, ridtur i kvällssolen och avslutningsvis lördagsmys med lillasyster. Så måendet är väl okej nu, förutom tjockkänslorna. Jag står inte ut. Och nu ska jag snart krypa ner i sängen och hoppas på en natt utan jobbiga drömmar. Imorgon är en ny dag.
 


Fortfarande bitar som fattas


 
Jag ska inte ställa till det för mig nu utan fortsätta framåt tills jag en dag står där och säger att jag accepterar mig själv som jag är.
 
Det var mina ord för nästan exakt ett år sedan. Jag önskar att jag var framme vid mitt mål och kunde stå där och säga att accepterar mig själv precis som jag är. Jag frågar mig gång på gång varför det ska vara så svårt? Är det jag som inte vågar eller är det något annat som saknas? Jag är besviken på mig själv för de senaste dagarna har inte alls gått som de skulle. Ångesten har varit alldeles för stark och jag har varit mer fokuserad på hur jag ska hinna röra på mig än på föreläsningarna i skolan. Dessutom har jag inte pluggat som jag hade planerat och inte gett hästarna så mycket tid som jag har velat. Jag har mest varit trött och det beror självklart på att jag har sovit för lite, att tjockkänslorna har plågat mig och att det har hänt så mycket runtomkring.
 
Jag ser verkligen fram emot helgen. Då ska jag komma ikapp med allting, sova lite mer och försöka att bara vara. Det ska bli skönt. Men först har jag en fredag att ta mig igenom. Jag får sova lite längre och sen ska jag ägna förmiddagen åt plugg innan jag åker till skolan. Och nu ska jag krypa ner under bolltäcket och titta på "Big Bang Theory" och sen blunda och hoppas att jag somnar snabbt och slipper de dumma tankarna och jobbiga drömmar...
 


I'm wishing on a star and trying to believe


 
Då var skolan igång igen. Det känns bra och jag är peppad på att komma igång och få rutiner. Också skönt att få annat att tänka på så att det inte bara är en massa dumma tankar som tar all plats. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara tro lite mer på mig själv och tro att jag klarar av saker och inte direkt tänka att jag inte kommer klara av det. Jag börjar bli lite bättre på det men har en lång väg kvar. Men det är bara att fortsätta öva varenda dag.
 
Samtidigt som det är skönt att skolan är igång igen så känns det konstigt att sommaren är slut. Det tog slut så snabbt känns det som. När jag tänker tillbaka på de tre sommarmånderna så är jag ändå nöjd, fast jag känner att jag hade kunnat göra så mycket mer. Den tanken kommer ofta egentligen, vad jag än gör. Det är svårt att bli helt nöjd... Men jag har haft en bra sommar och jag har gjort mycket roligt och jag har utmanat mig mycket och stundtals njutit av livet. Så trots att jag känner att jag inte har gjort hälften av vad jag planerade och ville göra så är jag nöjd med det som jag faktiskt gjorde.
 
Nu tänkte jag göra mig iordning för sängen och läsa lite inför föreläsningarna imorgon. När jag tittade igenom powerpointen så kände jag igen en del av det jag läste i våras så det känns bra att det inte är helt nytt. Och så ska jag försöka komma i säng innan midnatt. Det är ett viktigt mål och speciellt nu när sömnen har varit ganska dålig de senaste nätterna. Jag behöver sova för att orka, det vet jag mycket väl...
 
Believe in what your heart is saying,
Hear the melody that's playing.
There's no time to waste,
There's so much to celebrate
 
Believe in what you feel inside,
And give your dreams the wings to fly.
You have everything you need
If you just believe
 
 
Några bilder från Karpathos,


Hej Sverige och hej hösten


 
Sådärja, då var jag hemma igen. Hotellets wifi var sådär och funkade typ bara i receptionen där det var 30 grader varmt så man orkade inte sitta där några längre stunder... skönt ändå att få paus från att alltid vara uppkopplad. Jag har haft en jättebra vecka! 30-36 grader varmt varje dag, jag har badat och snorklat massor, pussat på getter, besökt små grekiska byar, åkt båt och badat från båten, gjort kortare vandringar, ätit god grekisk mat, njutit av soluppgången och en massa annat. Vi hyrde bil i två dagar och körde runt på ön och då besökte vi flera stränder, små bergsbyar och lite så. Sen så hade vi en helt fantastisk havsutsikt från våra lägenheter på hotellet. Stranden närmast oss var den bästa stranden och den var perfekt att snorkla vid. Där träffade vi också en bonde som bodde ganska nära där och drev en taverna en bit ovanför vårt hotell. Första gången vi åt där åt jag nyfångad fisk och det var så himla gott! Sen till efterrätt fick vi något som liknade kall risgrynsgröt och den var gjord på getmjölk från bondens getter. Vi åt där tre kvällar och det var så mysigt. Han och familjen tog verkligen hand om sina gäster. Vi fick 6-pack med vatten att ta med oss mer än en gång och massor av hans egna oliver. Det var lyckade kvällar!
 
Det känns som om jag har utmanat mig mycket under den här resan. Stundtals har jag mått ganska dåligt och tjockkänslorna har varit starka hela tiden men jag har jobbat på att inte bry mig om det. Jag jobbar verkligen på att acceptera mig själv och min kropp, att inte jämföra mig och att alla ser olika ut. Rörelsemönstret och maten ändras helt när jag åker iväg på semester och bara det är jobbigt. Under den här resan har det varit så varmt att jag inte har orkat röra mig som vanligt. Jag har tagit en promenad på morgonen och då helst innan solen har gått upp helt. Sen har jag kastat mig i poolen. Jag tycker att jag har rört på mig jättelite under veckan och det är jobbigt att tänka på men jag försöker ändå tänka på att kläderna passar och väl sitter likadant och då kan jag inte ha svällt upp. Det känns som om jag har levt i bikini och shorts under veckan. Någon kväll när jag hade lite solfrossa tog jag på mig en tjockare tröja när vi satt och spelade spel men annars har det varit shorts och linne, eller bikiniöverdel.
 
Så det har varit en bra vecka. Nu är det back to reality och skolstart och allt sånt. Det känns helt konstigt att det är september nu, fast på något vis ser jag fram emot hösten. Visst är det skönt att vara helt ledig och kunna göra vad jag vill men jag är peppad inför att fortsätta med skolan och komma in i vardagslunket. Imorgon har jag några ärenden att fixa och så börjar skolan på tisdag. Det blir nog bra.
 


RSS 2.0