Jag är tacksam för att ni aldrig slutade tro


 
Det finns speciella stunder som får mina känslor att svämma över när jag tänker på dom. De kan framkalla gråt, skratt, ett leende, obehagskänslor... det är nästan lite läskigt hur starkt man minns vissa stunder och att de kan framkalla så starka känslor, även lång tid efteråt. Imorse fastnade jag i mina tankar och tänkte tillbaka på förra året och allt jag gick igenom då, och då främst med behandlingen. Samtidigt tänkte jag på det som händer nu och min situation för tillfället. Visst åker min motivation berg- och dalbana och ibland känns det som om jag aldrig kommer att bli helt frisk men trots det så ger jag aldrig upp. Jag tillåter inte mig själv att falla tillbaka så djupt som jag har gjort innan och tro att anorexin är lösningen på mina problem. Där har vi den allra största förändringen jämfört med innan behandlingen förra året. Jag har en mycket stadigare grund att stå på nu och det är den som hjälper mig nu.
 
När de mörka stunderna kommer och motivationen inte finns och målet känns långt borta så tänker jag på all hjälp och stöttning jag har fått från behandlare, familj och vänner genom alla år. När jag inte hittar motivationen att kämpa för mig själv så gör jag det för deras skull, de som aldrig har slutat tro på mig. Jag kan inte svika dom genom att falla tillbaka och förstöra ännu fler år av livet. Det var det jag tänkte på i morse och ögonen svämmade över av tårar när två speciellt starka stunder kom upp till ytan och påminde mig om varför jag fortfarande kämpar och varför jag inte kan ge upp.
 
Det finns många stunder jag minns så tydligt och som fortfarande får mig att känna så starka känslor. När jag för allra första gången sa att jag hade problem med maten, när mamma drog sanningen ur mig, när jag berättade för vänner om hur jag mådde, ångestattacker, jobbiga matsituationer, min sista avslutning på dagvården och mycket mycket mer. Trots att det har gått 5-6 år sedan de första minnena så sitter det så starkt kvar...
 
Ni ska veta hur tacksam jag är för all hjälp och stöttning jag har fått genom alla år. Jag har aldrig behövt kämpa ensam och att veta att det alltid har funnits andra som tror på mig har hjälpt mig, och hjälper mig, så mycket. Jag vet att jag inte alltid har varit så lätt att umgås med men trots det så finns det vänner som har orkat stanna kvar vid min sida. Och behandlare som aldrig har gett upp och fortsatt tro på mig även när det har sett mörkt ut. Och familjen som har fått stå ut med alltför mycket. Ni alla betyder mycket och har hjälpt mig på olika sätt.
 
Tanken på allt det här är det som får mig att fortsätta kämpa. Jag har ögonen på målet och precis som någon en gång viskade i mitt öra så ska jag aldrig ge upp. Jag har kommit för långt för att bara kasta bort allting. Så är det faktiskt.
 
 
Så kom och räck mej handen
Släpp ditt krampaktiga tag
Kom och kasta dej helt handlöst
Och fall fritt ett litet slag
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0