Tillsammans är vi starka


 
Det har varit många starka känslor de senaste dagarna. Mest oro och rädsla. För det är nog så att man egentligen inte förstår hur mycket man tycker om någon förrän den håller på att försvinna. Det känns som att det är då de riktigt starka känslorna kommer fram. Så starka känslor kan skrämma mig lite grann, då det är så mycket som händer inom mig och det är kanske känslan av kontrollförlust som gör det skrämmande. Att befinna sig i en situation som gör en så rädd samtidigt som du inte kan göra något åt det... det är tufft och då är det nog inte så konstigt att de här starka känslorna kommer och du förstår hur mycket du tycker om någon annan.
 
Hästkolik är inget roligt alls. Att se hästen rulla sig för att den har så ont till att sen ligga utslagen och andas jättetungt och man ser hur dåligt han mår... då kommer de där starka känslorna kan jag lova. Jag satt bredvid Viril och strök honom över huvudet och sa åt honom att fortsätta kämpa och att han måste orka stå ut en liten stund till och att han är stark... att det kommer bli bra. De värsta tankarna blandas med hopp. För inte kan det ta slut där och då? Det känns så overkligt. Som tur var blev han bättre och kunde resa sig upp så att vi kunde gå med honom, och när veterinären kom började han likna sig själv igen. Men det var några dramatiska timmar...
 
Så det var ingen kul söndag precis. Jag är nog fortfarande lite chockad över hela situationen och det är nu efteråt när jag slappnar av som tårarna kommer och jag känner hur ont jag har i hela kroppen för att jag har spänt mig så. Och det var inte förrän jag kom hem som jag insåg hur genomfrusen jag var. Nä, fy tusan. Måndag imorgon då. Förhoppningsvis blir det en natt utan mardrömmar...
 
<3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0