Känslor som sliter i sönder mig


 
Det känns som att varje gång jag känner att allt börjar falla på plats och att jag verkligen är på rätt spår så är det något som slår ner mig och gör vägen svårare igen. Precis som att jag aldrig får andas ut, utan hela tiden ska jobba i uppförsbacke. Kampen tar aldrig slut. Livet är oförutsägbart, vad som helst kan hända när som helst. Även om jag vet om det så gör det alltid så ont när det där som har förmågan att slå ner mig till marken kommer. Då känns det som om jag inte kan andas, ögonen fylls med tårar och jag kryper sakta framåt och försöker ta mig upp igen.
 
Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet ikväll var att skrika argt på mamma för att hon hade ringt innan och sagt att farmor hade åkt med ambulans till sjukhuset. Jag behövde inte veta det då eftersom jag inte kunde göra något som helst åt det, och inte kunde åka därifrån eftersom jag hade ansvar för fyra barn. Istället fick jag hålla mina känslor tillbaka i flera timmar. Så det var kanske inte så konstigt att jag gjorde som jag gjorde. Sen promenerade jag i mörkret och lät inte några tårar komma då heller. Pappa ringde sen och sa att farmor mådde bättre. Faran var över.
 
Rädslan och oron sliter i mig nu. Jag är jätterädd. Sorg gör mig så illa och jag kan inte hantera det. För i rädslan finns också hur jag ska hantera sorgen. Även om jag har fått så många verktyg de senaste åren så är jag rädd för att det inte ska räcka, att sorgen är så mycket större... Det kommer bli tufft när den dagen kommer, och jag hoppas att det dröjer många år till. Det måste det göra.
 
Jag är inte tillräckligt stark än. Jag är rädd att sorgen kommer slita mig i bitar ännu en gång. Ge oss lite tid till, snälla...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0