Hur ont det än gör, reser jag mig upp och fortsätter ändå


 
Lova mig att du aldrig ger upp, att du fortsätter kämpa tills du har nått ditt mål.
 
Det här med att aldrig sluta kämpa trots att det för stunden känns omöjligt att fortsätta kampen uppför backen och som att allt är svart runtomkring en... det är inte alltid lätt att hålla hoppet uppe då. När jag har känt så och antingen krupit ihop i ett hörn på golvet eller powerwalkat för att försöka få bort ångesten, är det svårt att hitta någon glädje eller mening med något. Det är då jag tvivlar på mig själv och säger åt mig själv att det är lika bra att ge upp för att jag kommer aldrig nå mitt mål i alla fall. Men sen efter en stund, några timmar, eller dagar ibland, får jag ny kraft och orkar resa mig.
 
Jag har tagit mig igenom så mycket hittills och har bevisat för mig gång på gång att jag kan så mycket mer än jag tror. Visst blir jag rädd ibland och tappar tron på mig själv men jag reser mig alltid upp igen. Jag vet att det inte finns någon mening med att ge upp, då kommer jag bara bli arg på mig själv och då tappar livet absolut en mening. Även om jag varje dag får kämpa med att acceptera och tycka om mig själv, och inte ge efter för de sjuka tankarna, så vet jag att det är värt det i slutändan. Det är jättejättejobbigt men jag vet att något bättre väntar mig där framme. För ju mer jag vågar göra, ju fler jag vågar umgås med och ju mer jag vågar släppa på kontrollen, ju bättre kommer jag må bra. Kanske kommer det känns jobbigare i början men jag vet att det blir bättre. Jag kan inte uppnå mina drömmar om jag inte vågar släppa på kontrollen och ge mig ut på okänd mark. Att hela tiden följa den sjuka kontrollen med säker mat, promenadtimmar och alla säkerhetsbeteenden leder mig ingenstans. Jag går bara runt i en cirkel.
 
Visst går det att nå sina mål, bara man lägger ner arbete och tror på sig själv så.
 

 
 
 

Kommentarer
Postat av: Mia

Jag har läst alla dina inlägg och utan att bli för "psykologisk" så visst sjutton kommer du att fixa detta men det tar sin tid att vänja sig av med tvången,anorexin och man hittar sitt att "bara vara" ställe. Jag kikar på din blogg varje dag och du peppar mig så mycket!

Heja Sofie <3

Kramar Mia

Svar: Tack vännen! Det värmer!Kramar! <3
Sofie

2013-11-19 @ 03:14:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0