Det är inte lätt att alltid vara så stark som man vill


 
Trött och ofokuserad har jag varit idag. Det blev inte sådär jättemånga timmars sömn inatt och eftersom jag skulle åka med pappa fick jag gå upp ännu tidigare. På föreläsningen kom jag på mig själv flera gånger med att stirra ut genom fönstret eller ner i bordet utan och inte ha en aning om vad det pratades om eftersom tankarna hade svävat tillbaka till gårdagen. Men det var ju inte så konstigt egentligen.
 
I skolan har vi de senaste veckorna pratat mycket om roller, status, normer och så vidare i ett lag eller grupp. Det är väldigt intressant det där när man börjar titta på en grupp och ser hur rollfördelningen ser ut, vem som har högst status och vilka normer som finns. Människor har alltid en roll i alla grupper, i alla situationer. Jag tänkte lite på det innan att ibland blir man tvingad att ta en roll som man kanske inte trodde att man skulle ha, eller kunna klara av. Det beror helt på hur situationen utvecklas och hur man själv hanterar det som händer. Det går inte att förutse hur man reagerar i situationer som framkallar så starka känslor att man kanske inte helt kan tänka klart. Efteråt är det rätt intressant att titta tillbaka på vad som hände och vilka roller personerna tog, och om det var självvalt eller mer påtvingat, eller om det bara blev så.
 
Det är inte alltid lätt att vara stark när man behöver vara det, kanske är det som svårast då. Jag har oräkneliga gånger ångrat att jag inte gick in till farfar i sovrummet den där sista gången. Jag visste att det förmodligen var sista gången jag skulle få se honom eftersom cancern var så långt gången, men trots det klarade jag inte av att gå in, även om resten av familjen gjorde det. Jag var rädd att han inte skulle känna igen mig eftersom han var så dålig, och jag tror att jag kanske också var rädd för att se honom i det dåliga skicket. Jag försöker acceptera att jag inte var stark nog men att han, som flera har sagt till mig, förstod varför jag inte kom. Det är inte lätt och tårarna rinner  varje gång jag tänker på det. Som sagt, man vet aldrig hur man reagerar i de svåra situationerna som väcker så starka känslor. Vi har alla våra styrkor och svagheter, men man ska komma ihåg att när man inte klarar av att vara så stark som man vill så finns det andra som finns där och hjälper till och stöttar.
 
Nu måste jag krypa till sängs, alldeles för sent som vanligt. Det blir en såndär trött och ofokuserad dag imorgon också är jag rädd...
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0