Nu kan december börja!


 
Nu är jag redo för december! Julskyltning, julmarknader, många tända ljus, julkalender, julbak, tomtar, födelsedag och allt annat kul. Och snö! Inte ösregn som vi har haft idag. Ïgår blåste det jättemycket och idag alltså ösregn. Skånskt väder alltså... Igår satt jag ju med hemtentan hela dagen. Pausade bara för promenader och för att titta på Dallas på kvällen. Glad över att koncentrationen fanns där, och det trots att jag knappt hade sovit något på natten. De nätterna då jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om är hemska, men jag gav upp försöket att somna om och tände ljus och tittade på julkalender istället. Sen däckade jag vid halv sju tiden och fick sova en timme innan det var dags att börja med tentan. Så inte den bästa början men jag blev nästan klar innan och gjorde så mycket kvar att göra i morse. Så underbart skönt när den väl var inlämnad! Det blir så intensivt när man sitter så många timmar...
 
Idag har vi julhandlat litegrann, sen red jag ponnisarna i regnet och sen vandrade jag hem i ännu mer regn. Och sen gjorde jag pepparkaksdeg för imorgon ska vi julbaka. Pepparkakor och lussebullar! Och nu ikväll har jag börjat ta fram adventsstakar, stjärnor och och ljus. Jag kan inte riktigt fatta att det är första december på söndag men känslan kommer väl ifatt snart.
 
Nu känner jag hur trött jag är... ska bli skönt att sova sen.
 
Promenad till stranden igår för att fylla på ny energi.


Like a wave the ocean just can't control


 
Jag har haft väldigt svårt för att koncentrera mig de senaste dagarna. Tankarna flyger iväg och jag gör allt annat än det jag borde göra. Hemtenta imorgon och jag har aldrig varit så dålig föreberedd som jag är. Men ja, på 28 timmar ska jag väl lyckas göra något. Vi får väl se om det går. Skönt att slippa vara det nervvraket som jag brukar vara inför en salstenta annars. Så det är bra.
 
Så istället för att plugga tillräckligt mycket har jag laddat inför december. Igår köpte jag ett stort datumljus och idag har min andra snögubbe fått komma fram. Det ska bli så underbart skönt att efter hemtentan så kan jag njuta så mycket jag vill av första advent och december utan att ha dåligt samvete. Det är det bästa av allt!
 
Ja, hemtenta imorgon som sagt. Och då hoppas jag att jag kan koncentrera mig på det. Men det ska nog gå bra. Jag får väl tänka på att ju fortare jag blir färdig ju fortare kan jag börja njuta av julen. Nä, dags att komma i säng snart så att jag kan börja med tentan vid åttatiden. Yeajh...
 


Once in a lifetime means there's no second chance


 
Idag har det varit vinterkallt. Det känns som om jag fortfarande inte riktigt har tinat upp än. Som tur är har det varit vindstilla så det har faktiskt varit helt underbart egentligen. Jag njöt av ridturerna i eftermiddags och när det är så fint väder känns det lite som om allt stannar upp, och då kan man prata om mindfulness. Jag har alltid sagt att den enda mindfulness som fungerar på mig är ridning. Så ja, underbart men kallt när solen började gå ner. Annars idag har jag försökt plugga, och sen tänkt en hel del. När det händer saker i livet som liksom skakar om tryggheten så börjar jag tänka på vad livet egentligen är till för, och hur jag vill fortsätta leva mitt liv. Det är sånt där som jag snurrar in mig i och egentligen inte kommer fram till något bra svar men jag tror nog ändå att det är bra att ta tag i sig själv någon då och då. Alltid kommer man på något som man inte har tänkt på.
 
Idag, och många andra dagar också för den delen, tänkte jag på att jag fortfarande kämpar med samma saker som jag har gjort det senaste åren och sen jag slutade dagvården, som att äta fullvärdigt, inte promenera så mycket, gå och lägga mig i tid och allt det där. Samtidigt så känns det ändå som jag har blivit starkare. De sjuka tankarna kommer hela tiden men skillnaden är vad jag gör med dom. Jag får kanske leva med att tankarna kommer men bryr jag mig inte om dom så spelar det inte lika stor roll. Jag har själv märkt att jag är mer avslappnad när det gäller maten och oplanerade saker. I helgen när vi beställde mat så hade mamma sagt att till att jag inte skulle ha någon dressing men när jag öppnade locket till min skaldjurssallad så var där ändå något som såg ut som dressing över en liten del. Förr hade jag blivit sur och arg och vägrat röra maten. Nu tog jag ett djupt andetag och försökte att ignorera skriken inuti huvudet. Jag vågade smaka och insåg att det nog bara var citron och dill, men att var det än var så skulle jag inte dö av det och gå upp i vikt. Så där är ett exempel på hur jag numera kan hantera sådana situationer på ett bättre sätt. Sen fungerar det inte alltid och jag kan fortfarande vägra äta någonting för att det inte var som jag hade tänkt, men jag är på rätt väg i alla fall.
 
Nu ska jag faktiskt snart gå och lägga mig. Jag tänkte gå upp tidigare imorgon så att jag hinner plugga en del på förmiddagen, för jag blir så rastlös sen... Dessutom så är jag jättetrött och då ska jag gå och lägga mig. Punkt slut.
 


Nu luktar det jul i vårt hus - Saffransbiscotti


 
Jag har velat börja julbaket länge men har tänkt vänta till första adventshelgen, men idag kliade det i fingrarna lite extra och jag längtade efter saffransdoften. Kanske är det för att affärerna har börjat sälja lussebullar... I alla fall så har vi bestämt att vi ska baka lussebullar i helgen så jag gjorde saffransbiscotti idag istället. Det går så himla snabbt att röra ihop och sen ska de ju torka och så i ugnen ganska länge. Goda blev dom i alla fall, och väldigt uppskattade av dom som har fått smaka! Och det bästa är att det luktar jul i huset!
 
Saffransbiscotti

100 g margarin eller smör

0,5 g saffran

0,75 dl strösocker

½ dl brun farin

2 ägg

5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

1½ dl mandel

 

Sätt ugnen på 175 grader.

 

Smält matfettet i en kastrull och blanda i saffranet. Häll sedan upp det i en bunke och låt det svalna.

Rör ner ägg, brun farin och socker. Blanda sedan i mjölet och bakpulvret. Hacka mandeln grovt om du vill och blanda ner den och arbeta ihop till en deg.

 

Dela degen i fyra delar och rulla varje del till en längd så lång att den får plats på plåten. Grädda mitt i ugnen i ca 15 minuter. Sänk sedan temperaturen till 100 grader. Ta ut dem och låt dem svalna lite innan du skär varje längd i centimetertjocka bitar. Lägg tillbaka dem på plåten med snittytan uppåt.

 

Torka i ugnen i ca 1 timme. Vänd på dem efter halva tiden. Stäng sedan av ugnen och låt ugnsluckan stå på glänt medan biscottin torkar i eftervärmen.

 



Vi visar kärlek på olika sätt


 
Jag tycker inte om när dagarna bara springer iväg, inte när det känns som om jag inte gör något vettigt i alla fall. Eller att jag inte gör det jag borde göra, så som att plugga. Jag har hemtenta på torsdag men motivationsnivån ligger ganska lågt just nu... men jag hoppas jag kommer igång ordentligt imorgon. Så istället för att plugga har jag pusslat färdigt mitt 3000-bitarspussel, varit i stallet, promenerat, gjort julkort, spelat playstation, planerat julhandling och en del andra småsaker. Så ja, även om jag inte har pluggat så har jag gjort en del.
 
Farmor är kvar på sjukhuset men är mycket bättre nu, typ som vanligt. Alla andra har hälsat på henne utom jag. Jag fixar inte det med sjukhus och allt det, det är för jobbigt att se farmor där. Det känns jobbigt att jag inte klarar av det men jag försöker att inte tänka på det. När hon är hemma igen ska jag hälsa på henna, och sen är det min födelsedag och sen jul som vi alltid firar hos farmor. Det är mycket oro fortfarande och hjärtat slår lite snabbare varje gång telefonen ringer (vilket den har gjort typ fyrfubbelt fler gånger än vanligt de här senaste dagarna). Men som sagt, bara positiva besked än så länge. Jag skickade med en hög med glada foto som de andra tog med till henne så att hon kan få styrka av det. Det var väl det jag kunde bidra med...
 
Jag känner hur ont jag har i kroppen nu. Det har varit jättekallt idag och blåst mycket så jag blev stelfrusen när jag satt på hästryggen. Sen blev jag visserligen varm när Viril körde sina bocksprång, som idag var bockserier. Typ 3-4 och sen några stegs paus och sen 3-4 bocksprång igen. Riktigt busig idag, men så glad så! Och jag lyckas sitta kvar. Min balans är det som sagt inget fel på och det är tack vare all barbackaridning.
 
Nu sängen. Och inga jobbiga drömmar inatt tack...
 
3000 bitar!


Känslor som sliter i sönder mig


 
Det känns som att varje gång jag känner att allt börjar falla på plats och att jag verkligen är på rätt spår så är det något som slår ner mig och gör vägen svårare igen. Precis som att jag aldrig får andas ut, utan hela tiden ska jobba i uppförsbacke. Kampen tar aldrig slut. Livet är oförutsägbart, vad som helst kan hända när som helst. Även om jag vet om det så gör det alltid så ont när det där som har förmågan att slå ner mig till marken kommer. Då känns det som om jag inte kan andas, ögonen fylls med tårar och jag kryper sakta framåt och försöker ta mig upp igen.
 
Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet ikväll var att skrika argt på mamma för att hon hade ringt innan och sagt att farmor hade åkt med ambulans till sjukhuset. Jag behövde inte veta det då eftersom jag inte kunde göra något som helst åt det, och inte kunde åka därifrån eftersom jag hade ansvar för fyra barn. Istället fick jag hålla mina känslor tillbaka i flera timmar. Så det var kanske inte så konstigt att jag gjorde som jag gjorde. Sen promenerade jag i mörkret och lät inte några tårar komma då heller. Pappa ringde sen och sa att farmor mådde bättre. Faran var över.
 
Rädslan och oron sliter i mig nu. Jag är jätterädd. Sorg gör mig så illa och jag kan inte hantera det. För i rädslan finns också hur jag ska hantera sorgen. Även om jag har fått så många verktyg de senaste åren så är jag rädd för att det inte ska räcka, att sorgen är så mycket större... Det kommer bli tufft när den dagen kommer, och jag hoppas att det dröjer många år till. Det måste det göra.
 
Jag är inte tillräckligt stark än. Jag är rädd att sorgen kommer slita mig i bitar ännu en gång. Ge oss lite tid till, snälla...
 
 

Så kommer den känslan som får mig ur balans


 
Det är så konstigt det där när man drömmer något, och sen drömmer man att man berättar drömmen för någon, och sen drömmer man att man kommer på att det bara var en dröm. Kanske ingen som förstår vad jag menar, men just det händer mig ganska ofta. Denna gången var det om tentaresultatet. Jag var inte alls lika orolig inför detta som förra och kanske var det därför jag kände mig besviken efteråt. Nu räckte det inte med godkänt tyckte jag och när jag inte var sådär jättelångt ifrån ett vg så kände jag mig bara missnöjd. Den där känslan av lättnad och lugn efter en klarad tenta försvann helt. Men det kommer kanske kännas bättre om ett par dagar och sen så har jag ju hemtenta i slutet av nästa vecka...
 
Dagen har gått i ett. Skola, stallet, promenad, middag och sen tittat på fotbollen och fixat småsaker under tiden. Och nu sova. Imorgon tänkte jag fixa en del saker som ligger och väntar på mig och som stör lite grann. Alltid lika skönt att få gjort saker. Men sova nu då så att jag kommer upp ganska tidigt imorgon och hinner göra något vettigt av dagen.
 
Denna hästen älskar livet kan jag lova er <3


Hur ont det än gör, reser jag mig upp och fortsätter ändå


 
Lova mig att du aldrig ger upp, att du fortsätter kämpa tills du har nått ditt mål.
 
Det här med att aldrig sluta kämpa trots att det för stunden känns omöjligt att fortsätta kampen uppför backen och som att allt är svart runtomkring en... det är inte alltid lätt att hålla hoppet uppe då. När jag har känt så och antingen krupit ihop i ett hörn på golvet eller powerwalkat för att försöka få bort ångesten, är det svårt att hitta någon glädje eller mening med något. Det är då jag tvivlar på mig själv och säger åt mig själv att det är lika bra att ge upp för att jag kommer aldrig nå mitt mål i alla fall. Men sen efter en stund, några timmar, eller dagar ibland, får jag ny kraft och orkar resa mig.
 
Jag har tagit mig igenom så mycket hittills och har bevisat för mig gång på gång att jag kan så mycket mer än jag tror. Visst blir jag rädd ibland och tappar tron på mig själv men jag reser mig alltid upp igen. Jag vet att det inte finns någon mening med att ge upp, då kommer jag bara bli arg på mig själv och då tappar livet absolut en mening. Även om jag varje dag får kämpa med att acceptera och tycka om mig själv, och inte ge efter för de sjuka tankarna, så vet jag att det är värt det i slutändan. Det är jättejättejobbigt men jag vet att något bättre väntar mig där framme. För ju mer jag vågar göra, ju fler jag vågar umgås med och ju mer jag vågar släppa på kontrollen, ju bättre kommer jag må bra. Kanske kommer det känns jobbigare i början men jag vet att det blir bättre. Jag kan inte uppnå mina drömmar om jag inte vågar släppa på kontrollen och ge mig ut på okänd mark. Att hela tiden följa den sjuka kontrollen med säker mat, promenadtimmar och alla säkerhetsbeteenden leder mig ingenstans. Jag går bara runt i en cirkel.
 
Visst går det att nå sina mål, bara man lägger ner arbete och tror på sig själv så.
 

 
 
 

När tröttheten tar över


 
Jag har nu två gånger på kort tid varit så trött att pulsen inte har gått ner trots att jag har legat ner och inte gjort något annat än att titta på tv. Min sömn har varit dålig en hel vecka nu och trots att jag hade sovit åtta timmar inatt var jag jättetrött när jag släpade mig upp ur sängen. Först hade jag ingen aning om vilken dag det var men blev lättad när jag kom på att det var lördag. Men ja, tröttheten känns i kroppen nu.
 
Jag har problem att acceptera att jag är så här trött. Jag vill orka göra allt lika mycket ändå och lägga lika mycket kraft på det. Men det går ju inte, någon gång tar det stopp... och då är det bäst att försöka komma på rätt bana nu direkt. Så det är dags att krypa ner under täcket snart och drömma sött. Jag drömmer så konstiga drömmar nu... jättejobbigt, men jag vet ju att det är för att jag har så mycket som snurrar runt i huvudet för tillfället.
 
Nu är det förresten bara två veckor kvar till första december och advent! Så underbart! Och då måste jag få ordning på sömnen eftersom jag går upp och tittar på julkalendern varje morgon även om jag inte ska till skolan. Så det ska jag tänka på när det tar emot att gå och lägga mig. Nä, läggdags nu.
 
 
You can't go to bed without a cup of tea,
and maybe that's the reason that you talk in your sleep
 
 Jag längtar tills vi får snö!


You've built your wall so high that no one could climb it


 
Nu börjar jag känna av att det har hänt mycket den senaste veckan. Jag börjar slappna av lite nu och är lite lugnare. Jag kan inte fatta att det redan är fredag imorgon, veckan har gått jättefort. Tur det kanske för jag har bara blivit tröttare för varje dag. Sömnen har inte alls varit bra och jag har drömt massor av konstiga och lite obehagliga drömmar, men så är det när det händer mycket. Det ska bli skönt med helg så att jag kan sova lite mer... och komma ikapp med andra saker så som städning och plugg.
 
I eftermiddags gick jag en lång promenad. Jag älskar att promenera då ljuset försvinner och mörkret kommer. Det är avkopplande på något sätt. Jag behövde gå av mig både en massa tankar och ångest. Det känns som om jag befinner mig i ett läge som jag aldrig har varit i innan, där jag försöker acceptera det som händer och ta emot det med öppna armar utan att behöva ha kontroll på allt och alla. Jag försöker hela tiden se det positiva med att vara mer social och inte följa ångesten hur mycket den än bankar på mig, vilket är jättejättesvårt ibland. För varje gång, i alla fall de flesta gångerna, som jag kliver utanför min trygghetszon och vågar så brukar det ge mig en massa positivt och jag mår så mycket bättre efteråt eftersom jag då förstår vad livet är till för. Ju mer jag vågar, desto bättre och roligare blir det. Det är ju så.
 
En tröttdag till ska jag ta mig igenom och sen får jag ta se till att sova ut i helgen. Tur att vi inte har föreläsning imorgon utan mer praktiskt. Att sitta ner och lyssna i två timmar när jag är så här trött är inte lätt alls... men bäst att jag går och lägger mig nu så att jag har energi till det vi ska göra och sen så att jag orkar rida ponnisarna på eftermiddagen. Sen kan jag däcka i soffan och ha fredagsmys. Det ska bli skönt!
 
Julkortstillverkningen är i full gång!


Detta vet ni nog inte om mig


 
Saker ni kanske inte vet om mig...
 
- Jag är jätterädd för spindlar.
- Min spindelfobi kom när jag spelade ett Harry Potter-dataspel och en jättespindel helt plötsligt dök upp på skärmen. Jag hoppade med stolen två meter bakåt in i väggen. Sen vågade jag inte spela det spelet själv längre och gömde mig i soffan varje gång det kom en spindel.
- Ser jag en spindel (dock inte minispindlar) springer jag iväg, skriker, ställer mig på en stol eller något liknande.
- Jag kunde i princip allt om Harry Potter för några år sedan. Nu har jag nog glömt en del men kan mycket mer än de allra flesta och intresset är fortfarande lika stort.
- När jag gick i åttan skulle vi göra en egen tidning och min handlade om Harry Potter. Jag fick inte högsta betyg av läraren för att hon inte trodde på att jag hade gjort layouten själv eftersom jag var tjej. Jag blev jättearg.
- Jag var jättebra på rättstavning i skolan och hade nästan alltid alla rätt.
- Jag var alltid en av de bästa tjejerna på idrotten i skolan.
 
- Jag har fått mindre hjärnskakningar två gånger - båda gångerna när jag har ramlat av en häst.
- När jag gick på ridskola bockade min favorithäst av mig så att jag flög rätt in i ridhusväggen och sen landade på rygg på marken.
- Jag tävlade i truppgymnastik när jag var mindre men slutade för att jag inte längre tillhörde de bästa.
- Jag är väldigt tävlingsinriktad och blir sur om jag förlorar.
- När jag var 12 år och vi var på Kreta gjorde jag jättemånga kullerbyttor under vattnet tills jag inte visste vad som var upp eller ner. Jag chansade och det var rena turen att jag inte trodde att poolens botten var uppåt. Sen dess är jag rädd för att göra kullerbyttor under vattnet.
- Jag är rädd för sprutor och nålstick. Jag måste ligga ner när jag tar blodprov och måste ha någon med som står bredvid och stöttar. Efteråt är jag svimfärdig.
- När jag var liten (upp till fem år ungefär) älskade jag dock att få sprutor.
- Jag är den som är mest prismedveten i familjen och jämför alltid priser i affären.
- Jag kan inte tänka mig att bo någonstans där jag inte har havet i närheten.
 
- Jag fick diagnosen anorexi i augusti 2008 efter att ha blivit tvingad till läkaren. Första gången ljög jag när läkaren frågade mig om vad jag åt och hur mycket jag tränade. Det var först andra gången som jag var ärlig.
- När jag har fått panikångestattacker har jag ibland kastat saker runtomkring mig.
- Jag har gått i dagvårdsbehandling fyra gånger. De två första gångerna blev jag "utslängd" efter några månader eftersom jag inte skötte mig och gjorde som dom sa.
- Anledningen till att jag fick gå kvar så pass länge på dagvården första gången var för att min behandlare trodde på mig, trots att jag inte gjorde det som jag skulle och gick upp i vikt.
- När jag gick på dagvården andra gången försökte chefen få mig att sluta blogga för att hon tyckte att jag gav kliniken dåligt rykte. Jag struntade i det och fortsatte.
- Jag har gråtit, skrikit och bråkat massor av gånger när jag tyckte att något var orättvist i en matsituation. Mest om sås, smör och mjölk. Ångesten har jagat på mig.
- Under alla år i behandling hade jag jättesvårt att ta tillräckligt med smör på mackan. Fortfarande klarar jag inte av att ta smör på mackan.
- Jag bodde på ett behandlingshem i Varberg ett halvår på grund av anorexin.
- På behandlingshemmet smög jag och en till tjej ut en kväll. Det hände också att vi handlade läkerol, tuggummi och pepsi max trots att det var förbjudet.
- Jag drömde mardrömmar flera nätter innan fettisdagen då jag bodde på behandlingshemmet. När dagen kom fick enhetschefen och en behandlare lyfta upp mig från golvet och putta in mig i matsalen för att jag vägrade gå in. Jag grät i flera timmar efteråt. 
 
- Jag kan ha svårt att lita på människor och är noga med vilka jag anförtror mig åt.
- Jag kan ha svårt att umgås med människor någon längre tid på grund av mitt kontrollbehov.
- Jag blir väldigt lätt rastlös och jag står i princip aldrig still när jag väntar på bussen/tåget utan går runt hela tiden.
- Jag tar alltid trappan istället för rulltrappan, eller går i rulltrappan.
- Om jag råkar gå på en A-brunn slår jag mig själv tre gånger.
- När jag är ute och går måste jag ofta följa olika regler, så som att gå på varannan platta, inte gå på de skuggade strecken och så vidare.
 
Detta var lite kul ju. Jag hade kunnat skriva så mycket till, haha. Roligt hur mycket man kommer på! Men nu är det bäst att jag kryper till sängs. Natti!
 


Det är inte lätt att alltid vara så stark som man vill


 
Trött och ofokuserad har jag varit idag. Det blev inte sådär jättemånga timmars sömn inatt och eftersom jag skulle åka med pappa fick jag gå upp ännu tidigare. På föreläsningen kom jag på mig själv flera gånger med att stirra ut genom fönstret eller ner i bordet utan och inte ha en aning om vad det pratades om eftersom tankarna hade svävat tillbaka till gårdagen. Men det var ju inte så konstigt egentligen.
 
I skolan har vi de senaste veckorna pratat mycket om roller, status, normer och så vidare i ett lag eller grupp. Det är väldigt intressant det där när man börjar titta på en grupp och ser hur rollfördelningen ser ut, vem som har högst status och vilka normer som finns. Människor har alltid en roll i alla grupper, i alla situationer. Jag tänkte lite på det innan att ibland blir man tvingad att ta en roll som man kanske inte trodde att man skulle ha, eller kunna klara av. Det beror helt på hur situationen utvecklas och hur man själv hanterar det som händer. Det går inte att förutse hur man reagerar i situationer som framkallar så starka känslor att man kanske inte helt kan tänka klart. Efteråt är det rätt intressant att titta tillbaka på vad som hände och vilka roller personerna tog, och om det var självvalt eller mer påtvingat, eller om det bara blev så.
 
Det är inte alltid lätt att vara stark när man behöver vara det, kanske är det som svårast då. Jag har oräkneliga gånger ångrat att jag inte gick in till farfar i sovrummet den där sista gången. Jag visste att det förmodligen var sista gången jag skulle få se honom eftersom cancern var så långt gången, men trots det klarade jag inte av att gå in, även om resten av familjen gjorde det. Jag var rädd att han inte skulle känna igen mig eftersom han var så dålig, och jag tror att jag kanske också var rädd för att se honom i det dåliga skicket. Jag försöker acceptera att jag inte var stark nog men att han, som flera har sagt till mig, förstod varför jag inte kom. Det är inte lätt och tårarna rinner  varje gång jag tänker på det. Som sagt, man vet aldrig hur man reagerar i de svåra situationerna som väcker så starka känslor. Vi har alla våra styrkor och svagheter, men man ska komma ihåg att när man inte klarar av att vara så stark som man vill så finns det andra som finns där och hjälper till och stöttar.
 
Nu måste jag krypa till sängs, alldeles för sent som vanligt. Det blir en såndär trött och ofokuserad dag imorgon också är jag rädd...
 


Tillsammans är vi starka


 
Det har varit många starka känslor de senaste dagarna. Mest oro och rädsla. För det är nog så att man egentligen inte förstår hur mycket man tycker om någon förrän den håller på att försvinna. Det känns som att det är då de riktigt starka känslorna kommer fram. Så starka känslor kan skrämma mig lite grann, då det är så mycket som händer inom mig och det är kanske känslan av kontrollförlust som gör det skrämmande. Att befinna sig i en situation som gör en så rädd samtidigt som du inte kan göra något åt det... det är tufft och då är det nog inte så konstigt att de här starka känslorna kommer och du förstår hur mycket du tycker om någon annan.
 
Hästkolik är inget roligt alls. Att se hästen rulla sig för att den har så ont till att sen ligga utslagen och andas jättetungt och man ser hur dåligt han mår... då kommer de där starka känslorna kan jag lova. Jag satt bredvid Viril och strök honom över huvudet och sa åt honom att fortsätta kämpa och att han måste orka stå ut en liten stund till och att han är stark... att det kommer bli bra. De värsta tankarna blandas med hopp. För inte kan det ta slut där och då? Det känns så overkligt. Som tur var blev han bättre och kunde resa sig upp så att vi kunde gå med honom, och när veterinären kom började han likna sig själv igen. Men det var några dramatiska timmar...
 
Så det var ingen kul söndag precis. Jag är nog fortfarande lite chockad över hela situationen och det är nu efteråt när jag slappnar av som tårarna kommer och jag känner hur ont jag har i hela kroppen för att jag har spänt mig så. Och det var inte förrän jag kom hem som jag insåg hur genomfrusen jag var. Nä, fy tusan. Måndag imorgon då. Förhoppningsvis blir det en natt utan mardrömmar...
 
<3


I slutändan är det glädjen som betyder något


 
Det har varit en lång men ganska bra dag. Jag fick tvinga mig upp ur sängen redan halv sju imorse och det var inte lätt. Jag har kommit in i en period då det är jättesvårt att gå upp på morgonen, att ligga kvar i sängen lockar mycket mer. Jag tror att det beror på att jag har pluggat så intensivt inför tentorna och nu när det är lugnare så stressar jag ner och tillåter mig att ta det lite mer lugnt. Jag behöver inte sätta mig och plugga det första jag gör när jag går upp... Jag hämtade förresten ut min tenta idag så nu fick jag själv se att det faktiskt hade gått bra. Jag är fortfarande förvånad över resultatet men glädjen håller i sig och håller liv i motivationen och självförtroendet, och det känns bra!
 
Eftermiddagen tillbringade jag i stallet och red ponnisarna och sen promenerade jag hem och gjorde mig iordning och åt en tidig middag. Visserligen var klockan sex men jag tycker det är lite jobbigt att äta middag vid den tiden då jag oftast brukar göra det vid sjutiden... men det gick bra. Kvällen spenderades med lillasyster och vi var på Melissa Horns konsert. Magiskt som alltid! Så ja, jag ska inte klaga på dagen. Det har varit mycket tankar och en del ångest men jag försöker verkligen fokusera på det positiva. Hela tiden påminna mig om vad som är viktigt i livet och vad som gör mig glad. Det är det viktigaste.
 
Nu sängen kanske...
 
 
Du behöver inte förstå,
men det här är sättet som jag gör det på
 


Nu är energitjuven borta


 
Min största energitjuv de senaste veckorna har varit väntat på resultatet på den första tentan. Jag har drömt både bra och hemska drömmar, oroat mig massor, tänkt på det alldeles för mycket och varit rädd för hur jag ska må om jag skulle behöva göra om den. Det har tagit jättemycket energi och ork. Löjligt mycket. Jag har loggat in på studentsidan oräkneliga gånger för att se om resultatet har kommit och i fredags vet jag inte hur många gånger jag loggade in eftersom det var sista dagen och reultatet skulle komma in då, vilket det sen inte gjorde. Men idag fick jag äntligen reda på det och jag gapade av förvåning när jag såg att jag hade fått VG, alltså högsta betyg. Samtidigt kände jag en enorm lättnad och jag kände hur bubblan runt mig sprack. Jag som oroade mig för att jag inte ens skulle få godkänt... så kan de gå. Sen är det tyvärr en liten del av mig som fortfarande inte tror på det och som tror att de säkert bara har skrivit fel, och det är eftersom jag inte har kunnat hämta ut min tenta och sett det med egna ögon. Men trots det så har jag varit jätteglad och jag försöker skjuta bort den lilla delen av mig som fortfarande oroar sig. På torsdag kan jag förhoppningsvis se det med egna ögon också, och då är det därmed avslutat.
 
De senaste dagarna har min motivation till studierna rasat, och det är på grund av att jag inte trodde att jag hade klarat tentan. Jag inser hur skrämmande det är att det kan påverka så mycket, men nu är både motivation och självförtroende bättre igen. Jag tog mig till skolan efter lunch och var med på den föreläsningen och sen gjorde vi grupparbete vilket idag var att titta på Lugis handbollsträning eftersom vi ska studera dom. Sen åkte jag till Malmö och gjorde några ärenden och mötte pappsen och lillasyster på Emporia, och var sen hemma strax efter åtta. Så det blev en lång dag.
 
Imorgon ska jag till stallet och sen jobba. Och det känns verkligen som om en tung ryggsäck har lyfts av från min rygg. Helt underbart!
 


Måndagstråk


 
Tråkmåndag. Den där förkylningen hänger sig kvar så jag orkade inte ta mig till skolan idag. Istället har jag roat mig med att fixa massor av småsaker som att putsa vinterskorna, sortera kläder, städa och julpysslat lite. Sen var jag i stallet och myste med hästarna och så har jag pluggat lite. Så dagen har inte känts helt värdelös i alla fall.
 
Jag blir så rastlös av vara hemma när jag egentligen ska vara någon annanstans. Och speciellt då det som idag har regnat precis hela dagen. Jag får alldeles för mycket tid för att tänka och bankar ångesten på mig så slår det hårdare för att den får chansen att komma mycket närmare. Egentligen skulle jag vilja bädda ner mig och titta på en film men jag är har alldeles för många myror i benen för det, och det stör jag mig. Men så är det. Jag ska inte lägga onödig energi på det. Bara dumt.
 
Imorgon ska jag ta mig till skolan. Jag sov väldigt dåligt inatt och drömde jobbiga drömmar så det är bara att hålla tummarna för att denna natten blir trevligare. Om jag tänker att den ska bli trevligare så blir den kanske det också. Värt ett försök.
 
Julpyssel!


Bara följ spåren


 
Jag har fått en såndär långdragen förkylning. Eller är den bara långdragen för att jag är urusel på att vila. Fast jag försöker ta det lite extra lugnt, och jag har inget val de första timmarna efter att jag har vaknat för att då är förkylningen som värst och jag hostar hela tiden och avverkar näsdukar på löpande band. Jag hoppas jag slipper det snart i alla fall. Det räcker nu liksom. Jag kan inte sova ordentligt heller. Annars idag har det regnat hela dagen. Det slutade sen när det började mörkna så det blev en ridtur utan regn men i mörker istället. Jag tycker inte det är sådär jättekul att rida i mörker men det gick bra.
 
På sista tiden känns det som om det har börjat växa fram lite mer acceptans om kroppen och livet hos mig. Det känns i alla fall som om jag tänker lite annorlunda och verkligen försöker acceptera min kropp som den är. Det är inte lätt och jag kan inte räkna alla de gångerna som jag har varit nära att springa iväg och köpa en våg för att jag måste ha kontroll på vikten. Men jag har lyckats stå emot de impulserna som tur är, för jag vet att om jag skulle köpa en våg så skulle jag vara fast i det maniska beteendet att väga mig minst en gång varje dag. Det halvåret jag bodde i Kalmar släpade jag med mig vågen fram och tillbaka mellan Kalmar och Skåne. Så nej, där måste jag verkligen vara på min vakt.
 
Nu mot sängen och korsordslösning tills hostan har lugnat sig. Sen får jag sova några fler timmar än inatt förhoppningsvis.
 
Fast det är klart, regn kan vara lite roligt om man är rätt klädd.


Våga ta ett steg ut


 
För att vinna måste man våga satsa. Det är ju så. Stannar man kvar i trygghetszonen för att allt annat känns läskigt så får man aldrig reda på hur det hade kunnat bli om man hade vågat ta steget ut. Det behöver inte vara stora steg och inte hela tiden, men att då och då göra det där som känns läskigt. För det är väldigt lätt att stanna kvar i det trygga, alltför lätt. Jag är en sådan person som gärna stannar kvar i min trygghetszon, just för att då vet jag vad som händer och jag känner att jag har kontroll. Samtidigt som man aldrig kan veta vad som kommer hända. Livet kan vändas upp och ner på en sekund. Det där skrämmer mig lite, att jag kan känna mig trygg med livet för stunden men sen kan allt bara dras undan ifrån mig och då står jag där i ett hörn och skakar av rädsla. Och jag måste acceptera det som har hänt och lära mig leva med det. Sedan kan det ju vara bra saker också som händer naturligtvis men det är det negativa som skrämmer mig.
 
Jag började tänka på det här fel tidpunkt på dygnet, som alltid. Det har varit en lång dag som började med tenta kl 8 imorse. Men det är skönt att den är över och jag försöker släppa tankarna på om det har gått bra eller dåligt. Istället ser jag fram emot tre lediga dagar! Imorgon ska jag upp till Helsingborg och titta på hopptävlingar! Så det är bäst att jag går och lägger mig nu. Och hoppas att jag kan sova trots förkylningen och hostan. Inget roligt alls...
 
Bara en månad kvar till första december nu! #happygirl


RSS 2.0