Små steg i taget


 
Påskafton blev lite kaos för min del. Ångesten bankade på mig hela dagen och det gjorde att jag sprang ut på promenad lite då och då för att jag ville dämpa ångesten. Jag fick ingen ordning på mig själv och kunde inte stanna upp och andas utan jag var stressad, rastlös och orolig. Antagligen var det påskmiddagen på kvällen som oroade och det i kombination med godis blev för mycket. Och tjockkänslor på det så klart. Så det var en tuff dag.
 
Denna dagen har varit lite bättre. Det har varit fantastiskt väder och jag har suttit i solen på terrassen i flera timmar och pluggat lite, pratat med lillasyster och bara njutit. I morse sa jag till mig själv att jag måste ta det lugnt idag eftersom gårdagen blev som den blev. Jag måste ta hand om mig själv och kroppen och tänka på vad jag vill och vad jag mår bra av. Jag vill så mycket och blir frustrerad när jag känner att jag ramlar platt ner till marken istället för att gå framåt. Men små steg i taget...
 
Jag är nöjd med denna dagen. Jag har ögonen på målet och kämpar för att nå dit. Jag vill, vill, vill!
 
 


Påskharen hittade mig i år också


 
Det snöar på påskafton för andra året i rad. Det ska snöa på julafton och på påskafton ska våren vara här. Trots kylan och snön sprang jag runt i trädgården och letade påskägg i bara mysbyxor och linne (ja, jag sprang eftersom det var så kallt). Påskägg är ett måste! Annars har jag ägnat dagen åt att måla ägg och klä påskriset. Och promenerat runt i snöandet, och tittat på film och ätit godis.
 
Snart blir det påskmiddag. Jag är sådär lagom peppad men ja, det blir väl bra. Jag har både gjort köttbullar och bakat kavring så jag hoppas att det är ätbart. Efter middagen ska jag bädda ner mig i soffan och göra så lite som möjligt. Just det, jag ska vara taxi ikväll också. Och jag som redan är trött. Bra där...
 
Glad påsk förresten!
 
Påskharen var på besök!
 


Sometimes I'm a million colours, sometimes I'm black and white


 
Jag är ganska ostabil för tillfället. Måendet åker verkligen berg- och dalbana och jag har inte själv riktigt koll på hur jag mår. Jag märker att jag kan svara på tilltal på ett lite otrevligt och dämpat sätt fastän jag inte menade att göra det. Det är kanske för att jag känner mig ganska låg... det är många orosmoln som snurrar runt ovanför mig just nu och då vill jag helst krypa in i min bubbla och stänga ute allt. Fast jag vet att det inte går, jag måste lära mig att hantera det jobbiga som kommer upp - och då utan att ta ut det på maten.
 
Det har varit en upp- och ner dag. Mycket tankar och ångest och jag har gjort mitt bästa för att inte dämpa det med promenader och låta det gå ut över maten. Det har väl funkat okej. Jag utmanade mig till middagen faktiskt. Jag lagade fiskgratäng till hela familjen och det gick bra! Jag fixade fisken, såsen och potatismoset och följde receptet nästan helt utan att ta bort massa saker, det var bara smöret i såsen och moset som jag inte fixade att ha i... Fisk och potatismos brukar gå bra att äta men sås har jag fortfarande väldigt svårt för men eftersom denna var mjölkbaserad så gick det ganska bra. Den blev jättegod i alla fall och jag kan ge mig själv en klapp på axeln. Jag både lagade maten och åt en bra portion.
 
Påskafton imorgon då. Jag har lovat att göra köttbullar till påskbordet, och jag bakade faktiskt kavring idag. Annars så kommer ju självklart påskharen (viktigt)! Det ser ut som att vi får en repris av förra årets påskäggsletande då det också snöade. Snö är ju verkligen det man vill ha på påsk...
 
Fiskgratäng!
 


Vänder det nu?


 
Jag är lite rädd för framtiden nu,
rädd för vad den ska innebära
och rädd för hur jag ska hantera den
 
Jag kämpar så mycket redan,
griper tag i de positiva delarna av livet,
de som får mig att skratta och le och må bra
Jag orkar inte skydda mig mot några motgångar,
jag är rädd för att kraften inte räcker till det också
 
Jag har flera gånger sagt
att det är för bra för att vara sant
Jag är rädd för att det vänder nu
och att motvinden blir för stark
och att jag ramlar så hårt i marken
att jag inte orkar ta mig upp igen
 
 


Jag tänker aldrig låta dig lura mig igen


 
Halva dagen har varit bra, andra delen har varit sämre - typ kaos. När jag ramlar så och har svårt att ta mig upp så måste jag verkligen hålla ögonen på målet och tänka på vad jag vill göra med livet. Det är lättare sagt än gjort men jag är så glad att det känns bra i skolan och att det känns som om jag har hittat rätt. Jag vet ungefär vad jag vill läsa och det känns väldigt bra. Det hjälper mig att hålla mig på rätt spår och kämpa emot den sjuka sidan som vill dra med mig åt fel håll. Det gör inget om du tappar i vikt. Ät nu lite mindre och rör på dig lite mer, du kommer fixa det där som du vill ändå. Jag vet så mycket väl att tvången blir starkare ju lägre vikten är. Jag märkte det så tydligt när jag bodde i Kalmar och tappade i vikt, och nej, det blir inte lättare och jag kommer inte klara av det som jag vill göra då, som att gå i skolan. Så jag verkligen kämpar för att hålla mig på rätt spår och inte låta mig luras. Det är inte lätt alltid men det ska gå helt enkelt.
 
Jag lär mig av mina misstag. Jag försöker hela tiden lyssna på kroppen och känna skillnaden mellan hunger och mättnad. Jag har fortfarande svårt med det och det är nog för att jag inte vågar lita på kroppen. Mättnadskänslan skrämmer mig och jag kopplar direkt ihop det med viktuppgång. Det är svårt att programmera om den känslan att det är fullt normalt att känna mättnad och att det är så det ska vara och det betyder inte att jag har gått upp 10 kilo. Samma som att jag dämpar hungerskänslor med lightdricka, läkerol och tuggummi för att jag tycker det är jobbigt att känna hunger och att acceptera att kroppen behöver mat. Men jag börjar bli bättre på det. Så att istället för att dämpa hungern med exempel läkerol så äter jag något, och jag kan bädda ner mig under bolltäcket när mättnaden blir för ångestfylld. Men det är svårt att våga lyssna på kroppen och gå utanför det som har planerats i huvudet. Jag måste planera mina dagar för att få ihop det och för att ångesten inte ska bli för stark i onödan. Samtidigt som jag har blivit mer spontan och flexibel med tider och vad jag ska äta. Så det känns som om det går framåt.
 
En sak som det inte går framåt med är att gå och lägga mig i tid. Det känns oftast omöjligt, och speciellt när jag inte början skolan förrän efter lunch. Det är inte lätt...suck.
 
Jag är på rätt väg (känns det som i alla fall).
 

 

Vi kom på fel fot med varandra från dag ett


Jag är en sådan person som ofta tänker tillbaka på det som har hänt, hur det hade kunnat vara om saker gått annorlunda och så vidare. Alltför ofta fastnar jag i de tankarna, vilket kanske inte alltid är så bra. Ofta är det också jag som har gjort fel tycker jag. Jag borde ha sagt så eller jag borde ha gjort så istället. Det är inte rättvist mot mig själv egentligen för det kan lika gärna vara en annan person som har gjort fel. Jag försöker tänka på det att inte ta åt mig av allt och se det som att det är alltid är jag som har gjort fel, för jag vet att det inte är så. Det är svårt men med övning, övning och åter övning går det kanske att förändra det till det bättre, i alla fall lite åt rätt håll.
 
Innan tänkte jag tillbaka på de senaste åren som har gått, vilket jag gör väldigt ofta, men tankarna fastnade på hur de såg ut för ungefär fyra år sedan, alltså år 2009. Då hade jag fått sluta på dagvården i början av februari eftersom jag inte skötte mig och inte klarade av viktuppgången och att ta mina näringsdrycker och det där. Några månader senare, typ två tror jag, fick jag åter komma på bedömning till dagvården och jag kommer ihåg att jag fick frågan hur jag skulle göra för att klara av att ta mina näringsdrycker och gå upp i vikt denna gången. Jag svarade något i stil med att jag får väl bara göra det. Jag undrar om jag egentligen trodde på det själv då? Jag visste så mycket som att jag skulle inte få någon ny chans om jag sa att jag inte skulle klara av att dricka näringdryckerna (för ja, det var det som det största fokuset låg på då). I alla fall fick jag börja dagvården 1 juni och redan första dagen försökte jag förhandla bort näringsdryckerna (sedan kan jag fortfarande tycka att fyra stycken om dagen från första dagen är helt orimligt). Det gick ju inte sådär jättebra utan det var fyra om dagen som gällde - inget annat. Ganska snabbt fick jag en kravlista med saker jag behövde göra för att inte få en varning (första steget till att bli "utkastad"). Det var typ dricka fyra näringsdrycker/dag, inte gå med filten om mig hela tiden och så vidare (jag tror att listan ligger i pärmen, ska nog ta fram den någon dag, hehe). Hur många närinsdrycker som egentligen kom ner, och hur många som kastades halvdruckna eller som jag bara sa att jag hade druckit, kommer jag inte ihåg. Men helt ärlig var jag inte. Och jag minskade ner på de måltiderna jag själv hade ansvar för eftersom jag var tvungen att få i mig de där näringsdryckerna. Jag förstod inte hur andra gjorde för att klara av det, och jag undrar det än idag... Efter några månader fick jag inte gå kvar på dagvården eftersom jag inte följde behandlingen.
 
Jag började krångla med näringsdryckerna från allra första början och det beteendet har förföljt mig i alla år. Jag har (nästan) alltid fuskat på något vis. Det är bara när jag var inlagd och på dagvården när jag har haft personal sidan om som har kontrollerat att jag har druckit upp som jag har skött det. Men även där har jag (och många andra) kommit på sätt att slippa dricka upp allt. Det är läskigt hur starkt det sjuka beteendet blir i sådana situationer. Men jag har haft mina bra perioder också då jag har klarat av att dricka upp hela näringsdrycken själv och då oftast när jag har varit arg för att den sjuka sidan har lurat mig och motivationen och peppen har varit så himla stark att den har lyckats vinna över ångesten.
 
Varför jag kom in på detta vet jag inte. Kanske var det för att jag hittade några gamla näringsdrycker i frysen. I alla fall är det dags att sova nu. För sent som vanligt. Ja, det är jag det.
 
2009. Någon dag innan jag skulle börja på dagvården. Minnesvärd kväll <3
 
Näringsdrycksglass i sommarvärmen.
 


Det är väl bara att stå ut?


 
Jag har skrivit flera gånger innan att ett av mina största problem är vikträdslan. Det sitter så starkt i och tanken att jag ska gå ner i vikt kommer automatiskt. Tjockkänslorna har ställt till det för mig många gånger och gör det fortfarande. Vissa dagar är värre än andra och idag har det varit en av värsta sorten. Jeansen byttes snabbt ut mot leggings och en stor skjorta som jag kunde gömma mig i. Dagar som denna är jobbiga eftersom tjockänslorna finns med mig precis hela tiden.
 
Jag vet inte hur jag ska göra för att acceptera kroppen. Jag vet att det inte finns någon vikt där jag kommer känna mig nöjd så det handlar inte om det egentligen och jag vet att jag måste ha en hälsosam vikt där kroppen kan fungera som den ska. Varför ska det vara så svårt att acceptera? Varför känns det aldrig okej? Kommer jag någonsin kunna acceptera min kropp? Jag vet inget annat sätt än att stå ut i det jobbiga, men min rädsla är att jag inte ska orka stå ut. Och speciellt nu när det är kaos.
 
Jag hoppas på en lättare dag imorgon utan starka tjockkänslor. Upp tidigt måste jag i alla fall. Och klockan är redan alldeles för mycket. Typiskt...
 
 


Den glädjen gör det värt att fortsätta kämpa


 
Tre nätter i rad med för lite sömn, två av dem inte hemma, konstiga drömmar, jobbiga tankar, tårar (de som jag inte orkade hålla tillbaka), utmaning på utmaning, tenta... nu känner jag hur trött jag är. Det tar mycket mer energi än jag tror när jag går utanför min trygghetszon och utmanar mig. Och än en gång inser jag hur viktigt det är att sova ordentligt.
 
När jag satt i bilen på väg hem från farmor kände jag hur trött jag var och när jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna förstod jag varför. Jag har inte orkat tänka klart idag, jag har gått på nåt sparläge och inte varit på det bästa humöret. Stark ångest också och massor av oroskänslor. När pappa somnade på soffan bytte jag snabbt om och smet tyst ut genom dörren och gick till stallet. Jag ville inte ha skjuts eller köra själv för den där promenaden kändes tvungen för att jag skulle lugna mig och minska ångesten lite grann i alla fall.
 
Trots tröttheten är jag nöjd med de senaste dagarna. Jag har tagit mig igenom dom och klarat mer än jag trodde. Det finns speciellt en sak som värmer i hjärtat och det är att se hur glad farmor är för min skull. När hon frågade mig hur det går i skolan och jag sa att det faktiskt går bra och att det känns som om jag har hittat rätt så blev hon så himla glad. När jag ser hur glad hon blir känns det värt all ångest, tårar och oro som jag måste gå igenom. När farfar dog förlorade hon inte bara sin man, utan jag försvann också på ett sätt då anorexin tog över... Men det är jobbigt att vara på gården. Inte bara på grund av våra matdiskussioner utan eftersom där är så många minnen av farfar. Sorgen gör fortfarande väldigt ont och ibland när jag är ensam kommer tårarna. Tårarna kommer alltid när jag kommer hem. Då kommer allt fram som jag har försökt trycka bort. Och samtidigt tänker jag på den dagen då farmor heller inte finns kvar där. Jag är rädd att det kommer knäcka mig... Låt det vara många, många år tills dess så att jag hinner bli starkare.
 
Jag är redo för en ny vecka. Börjar med sovmorgon och det är precis vad jag behöver...
 
Både leenden och tårar...
 

 

Österlen tar snöpriset - igen

Det har kommit en del snö här på Österlen. Pappa halkade av vägen (vägen in till gården som tur var) och fastnade i snön. Traktorn fick dra upp bilen med mig sittandes i. Jag är mest ledsen för att jag inte tog med pulka eftersom det går att åka pulka från taket. Rena benpasset att klättra upp i den djupa snön upp till taket förresten.

Det känns som julen 2010 all over again. Lite kul men helt fel månad. Det känns inte riktigt klokt egentligen. 23 mars i Skåne och det är maaassor med snö. Vad händer liksom?


Det är när jag vågar släppa på kontrollen som den riktiga glädjen kommer


 
Idag har jag känt att jag lever. Jag har gjort flera olika saker, lämnat min trygghetszon och vågat göra saker annorlunda. Att sova hos storasyster var en utmaning eftersom jag lämnade trygghetszonen här hemma men jag klarade det galant. Strax före halv åtta imorse vandrade jag i solen till tentan och den kändes helt okej (inte för att jag vågar tro det, men ja... ) och sen efter några timmar tog jag mig till Malmö och vilade upp mig i Amis soffa några timmar innan jag skulle vandra iväg till psykologen. Där gick det som det gick och sen när jag väntade på att pappa skulle komma och hämta mig fyndade jag på bokrean och hälsade på kusin vitamin. Sen släppte pappa av mig i stallet och jag myste och promenerade med Viril. Sen hämtade mamma och pappa mig och vi handlade innan jag tillslut landade hemma igen. Så jättejätteglad över att det var fredag och pluggfri helg!
 
Jag har svårt för att göra saker där jag inte har kontroll. Det är svårt att umgås med människor någon längre tid eftersom det oftast finns mycket utrymme för oplanerade saker. Samtidigt känner jag hur bra jag mår när jag släpper på den där kontrollen och vågar göra saker som jag vill. Övning och mer övning är det som gäller.
 
Och vad jag önskar att jag kunde få det stödet som jag behöver. Jag tror inte ett dugg på det här. Det känns som slöseri med tid men tyvärr har jag inget val just nu. Jag blir mest ledsen på hela situationen. Jag behöver någon som förstår, som puttar mig framåt och drar i mig när det behövs, som visar känslor och som faktiskt ger mig något. Det är tufft att behöva sitta och förklara varenda sak, att inte känna mig förstådd och att känna som att det kvittar. Jag förstår så bra vilket problem vissa andra har haft och jag inser vilken tur jag har haft genom alla år. Men man kan inte få allt...
 
Jag borde sovit för längesen. Ingen sovmorgon för mig imorgon eftersom jag ska följa med pappa till farmor. Farmor tror inte att kommer komma fram eftersom det är så mycket snö på Österlen men då får vi väl ringa plogbilen. Det är den sista biten som kan vara trixig när det blåser och snön lägger sig på vägen. Men ja, det löser sig. Det ska bli skönt att komma bort lite i alla fall, även om det blir många utmaningar med maten och så. Men det ska väl gå bra det också.
 
Fina pojken <3
 


Snart, snart, snart...

Gissa vad jag har gjort idag? Pluggat mååånga timmar, tills jag kände att hjärnan liksom svämmade över av all information. Då var det dags att sluta kände jag. Sedan åkte jag till Lund och gick genom typ halva Lund i snö och blåst till storasyster. Jag gick inte vilse en enda gång! Det är faktiskt väldigt bra för att vara mig.

Kvällen har varit mysig. Jag hade matsäck med mig - linsgryta och broccoli, haha. Och drickyoggi som jag ska ha med till tentan. Kändes lika bra så att jag slapp krångla med maten, och speciellt nu ikväll. Men ja snart läggdags kanske. Klockan 8 imorgon smäller det. Håll tummarna! :)


De sjuka tankarna tar för mycket energi


 
Jag försöker peppa mig för att orka plugga en dag till. Bara en dag till och sen behöver jag inte titta i boken, power point presentationer eller mina anteckningar mer. Det är lite svårt att vara på topp när huvudet har dunkat och gjort ont hela dagen och när kroppen är trött och seg. Men en dag till sen får jag vila. Jag ska följa med pappa till farmor i helgen. Skönt att komma ut på landet och få lite miljöombyte och se hur farmor och katten har det i all snön. Österlen drabbas nästan alltid hårdast med snö och blåst av någon anledning.
 
Jag funderar ibland på hur det skulle kännas om jag inte hade alla tankar om mat, vikt och så som snurrade runt i huvudet hela dagarna. Jag kommer inte ihåg hur det känns när inte sådana tankar tar så stor plats i livet. Det stör koncentrationen ganska mycket och tar alldels för mycket energi ifrån mig. Och med tentaångesten kommer tjockkänslorna starkare och då blir det mer fokus på mat och promenader och allt det. Det är en ond cirkel det där.
 
Nu sova några timmar. Sen plugg hela dagen tills jag ska åka till Lund och sova hos min storasyster så att jag slipper gå upp jättetidigt på fredag för att hinna i tid till tentan. Pappa är borta med jobbet så han kan inte skjutsa mig så då bestämde jag mig för att det var den bästa lösningen. Dumt att stressa och bli nervös i onödan liksom. Men sova var det ja.
 
Kämpa, kämpa, kämpa.
 


Tentaångesten kommer smygandes


 
När det börja närma sig tenta blir jag på sämre humör. Det har jag lagt märke till nu och jag förstår att det är på grund av tentan. Det är nervositeten med prestationsångesten, rädslan för att misslyckas och allt det där. Jag blir lite otrevlig och kort i tonen ibland och jag vill helst vara för mig själv. Jag vill ha kontroll på hur jag ska lägga upp dagarna och vill inte att någon eller något ska komma och förstöra i planeringen. Tentaångest ja.
 
Jag kom aldrig iväg till skolan idag. En stund innan klockan sju rullade jag ur sängen och gick ner och pratade med mamma och pappa. Då var jag jättetrött och täppt i näsan så jag bestämde mig för att stanna hemma istället, så jag fick sovit några timmar till. Trots det har jag varit trött och hängig hela dagen. Jag har inte tid att bli sjuk nu för då orkar jag inte plugga så som jag vill och behöver, och så ska jag jobba imorgon. Det där med jobbet kom och förstörde lite i mina planer förresten. Jag fick frågan idag om jag kunde jobba imorgon och först fick jag lite smått panik eftersom det förstörde min pluggplanering, men jag kan inte sitta och plugga hela dagen heller så de timmarna är nog bara bra att jag får göra något annat.
 
Nu ska jag plugga lite till och sen bädda ner mig i sängen. Och hålla tummarna för att jag inte blir sjuk. Jag har inte tid med några baciller.
 


Den sjuka sidan viskar en sak den friska sidan säger en annan sak


 
Jag har en sån konstig känsla i kroppen. Innan var jag jättetrött och det kopplade jag ihop med den starka blåsten som jag har fått kämpa i idag. Blåsten har riktigt tagit tag i mig och kastat mig åt sidan ibland. Helt galet. Och nu har det börjat snöa. Skåne+stark blåst+snö = drivbildning på vägarna och problem i trafiken. Jag funderar på att stanna hemma från skolan imorgon om det är massa problem. Eftersom jag ska åka både buss och tåg så kan jag räkna med stora förseningar och det känns onödigt att slösa de timmarna på att sitta fast på ett tåg eller något när jag istället kan vara hemma och plugga inför tentan i lugn och ro. Jag får se imorgonbitti helt enkelt.
 
Men den där konstiga känslan i kroppen ja. Ena stunden har jag ont i magen, andra stunden mår jag illa, sen fryser jag... Jag får hoppas det går över inatt och att jag vaknar pigg och glad imorgon. Idag har jag i alla fall gjort två saker som jag är jäkligt stolt över. 1. Jag har inte gått någon extra promenad. Sen jag kom hem från skolan har jag bara varit inne, förutom att jag var i stallet och fixade. Ingen går förtusan ut i den här stormen! Jag var nära att gå ut nu ikväll men jag har lyckats hålla mig inne. 2. Jag åt glass till kvällsfika! Jag kände ett sug efter det och tänkte att varför kan jag inte äta det då? Jag fick tränga bort tankarna på att jag inte har rört på mig speciellt mycket idag och att det är måndag... men se det gick.
 
Jag har mycket ångest nu ja och den där tröttheten som var så stark innan är borta. Plötsligt känner jag mig 10 kg tyngre och tankarna som snurrar i huvudet är att imorgon ska jag äta mindre och gå en lång promenad för att kompensera för dagens beteende. Den sjuka sidan viskar hur tjock jag är och hur fel jag har gjort idag och att imorgon får jag minsann rätta till misstagen.  Den friska sidan ger mig en stolt klapp på axeln och säger att jag har gjort helt rätt.
 
Vilken sida som vinner vet jag inte. Förhoppningsvis den friska. Jag kan bara hålla ögonen på målet och försöka tänka bra tankar. Och ta en sak i taget.
 
Tänk positiva tankar nu.
 


Byta undervikten mot muskler?


 
Jag är inne i en sån där djupa-tankar-period. Jag har märkt att promenaderna har ökat lite den senaste tiden och det beror inte bara på ökad ångest utan också för att jag är inne i min djupa-tankar-period. Jag tänker bäst när jag är ute och går och då blir det automatiskt fler promenader eftersom jag känner att jag behöver rensa huvudet. Ofta lämnar jag telefonen hemma och njuter av känslan att ingen kan nå mig. Det är väldigt skönt ibland.
 
Nu ikväll kom jag att tänka på hur många det är som fastnar i träningsträsket. Jag tänker speciellt på dem som har varit sjuka i anorexi och istället för att vara underviktig går fokuset över till att vara så vältränade som möjligt. På Facebook dyker det ibland upp (eller ganska ofta nuförtiden) två bilder där en person visar hur den såg ut som sjuk och hur den ser ut nu och skriver att den nu är frisk från anorexin och har gått upp x antal kilo. Ofta ser man att personen nu är ganska vältränad. Jag har läst/hört flera resonera som så att muskler väger mer än fett och går jag upp i vikt och tränar samtidigt så är det inte fett jag har på kroppen i alla fall. Och ja, det stämmer ju att muskler väger mer än fett... men frågan är om tjockrädslan ändå finns kvar? Acceptansen för kroppen och vikten kanske bara finns där för att man vet att det är muskler och inte fett?
 
Det blev lite krångligt det här. Bara en tanke jag fick. Sedan vet jag att många som har blivit friska från anorexin tränar för att kroppen ska må bra och de har accepterat sin kropp så som den är, så jag menar inte att alla är så. Jag har själv aldrig under mina sjukdomsår satt min fot på ett gym eller liknande. Jag saknar faktiskt den där känslan av att ta ut mig helt under ett träningspass och känna hur kroppen är helt slut. Jag har alltid varit duktig på sport under uppväxten och jag saknar det.
 
Nä, dags för sängen nu kanske. Släppa tankarna och istället läsa lite till föreläsningen imorgon. Sen sooova!
 
Detta goda har jag ätit idag. Mumsigt!
 


Jag förtjänar också att ha lördagsmys


 
Ikväll har jag haft lördagsmys! Jag har legat nerbäddad i soffan under bolltäcket och tittat på "Är du smartare än en femteklassare" och sen "Big Bang Theory" med pappsen, och mumsat på godis och frukt. Nu protesterar magen och ångesten bankar på mig men det känns ändå okej. Jag har haft en mysig kväll och även om det kommer ta tid innan jag kan gå och lägga mig så är jag nöjd.
 
Resten av dagen har varit okej den också. Promenad till stranden, varit i stallet och promenerat med hästen, pluggat och lite så. Jag ska inte klaga. Imorgon blir det mer plugg. Jag har gjort en plan på hur jag ska plugga till tentan och det känns bra. Det minskar stressen tror jag. Så imorgon blir det psykiska sjukdomar tills jag känner att jag har ganska bra koll på det, och sen repetition nästa vecka. Det har fungerat att lägga upp det så till de andra tentorna i alla fall så jag fortsätter på samma sätt.
 
Nu ska jag nog krypa ner under älskade bolltäcket igen och fortsätta titta på Big Bang tills jag kan somna. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan ögonen är trötta och ångesten har slutat banka på mig...
 
Kvälls/natt underhållning!
 


Nu får jag ta mig i kragen


 
Min koncentrationsförmåga är puts väck. Jag satt och gäspade mig igenom föreläsningen/seminariet idag också. Och jag som sov ganska bra inatt. Gick och la mig i tid och allt. Nä, imorgon får jag ta tag i pluggandet eftersom jag har gjort alldeles för lite under veckan. Det ska nog gå bra. Tur att jag slapp omtenta på första kursen i alla fall för annars skulle jag haft den kl 8 imorgon. Inte så kul.
 
Jag fick som sagt inte så mycket gjort idag när jag kom hem från skolan. Drack för mycket pepsi max och blev jättespeedad. Cyklade till stallet sen och gick en promenad med hästen. Underbart väder så det var skönt! Och Viril trodde att vi var på picknick. Sen har jag lagat fläskpannkaka, fast med kassler istället för bacon, till middag. Den blev god och godkänd av alla. Och ja, jag tyckte att det skulle vara jobbigt med bacon i så jag blev lite lättad när vi inte hade någon... men det gick bra med kassler. Och sen har vi haft fredagsmys. Och jag har tagit en kvällspromenad. Jag har kommit in i en period då jag går en promenad nästan varje kväll och jag har så svår att avgöra om det är på grund av ångest eller för att jag tycker det är skönt. Jag tycker att det är skönt med frisk luft på kvällen men det är klart att ångesten bankar på mig ibland också. Svårt det där...
 
Imorgon ska jag unna mig en sovmorgon. Välbehövligt tror jag.
 
På promenad. Fast Viril var på picknick trodde han.
 


Hur är det med koncentrationen?


 
Nu när jag började plugga igen så har flera frågat hur det är med koncentrationen och om jag klarar av att läsa det jag behöver för att klara av studierna. Än så länge har det fungerat bra, bättre än förväntat faktiskt. Jag har haft jättesvårt att koncentrera mig på läsning under sjukdomsåren och jag har saknat att läsa eftersom jag egentligen älskar det. Jag har fortfarande svårt att läsa vanliga böcker och speciellt nu när jag läser mycket i kurslitteraturen. Det räcker nog med det jag behöver läsa för skolan, i alla fall som det ser ut nu, men jag hoppas att jag kan ta upp den vanliga läsningen snart igen.
 
Jag märker tydligt när jag är koncentrerad och kan ta in vad jag läser, och när jag inte är det. Sitter jag och läser och märker att jag inte förstår vad som står på sidorna så vet jag att det inte är lönt att fortsätta och då kan jag lika gärna göra någonting annat. Sen är det så härligt när jag märker att jag verkligen tar in det jag läser och förstår och kan koppla olika saker till varandra. Det är så det ska vara.
 
Vissa dagar fungerar pluggandet inte överhuvudtaget. Då är koncentrationen någon annanstans och rastlösheten är stark, och oftast bankar ångesten på mig lite extra mycket. Jag kan ta idag som ett exempel. Jag hade planerat att plugga ett antal timmar på eftermiddagen/kvällen men jag har inte fått någonting gjort. Jag har inte kunnat koncentrera mig på det jag ska och tankarna har istället innehållit mat, promenader och tjockkänslor. Så det har inte gått men jag har fått acceptera det. Finns inte så mycket annat jag kan göra. Det är inte lönt att sitta och plugga bara för att jag känner att jag måste. Är tankarna någonannanstans så fastnar ingenting ändå.
 
Det är nog inte bara ångesten som har satt käppar i hjulet för mig idag, utan jag tror att för lite sömn och nästan fyra timmars föreläsning om psykiska sjukdomar har gjort sitt. Föreläsningen var jätteintressant förresten så förmiddagen gick fort ändå. Men ja, sömnen. Det är viktigt att sova tillräckligt. Att det ska vara så svårt... Men lite mer sömn inatt förhoppningsvis så att jag får mer gjort imorgon. Tenta om en vecka...
 
Så här trött var jag på att plugga dagen innan vi hade vår sista
exam i Brighton. Vilka minnen, haha :)
 


Jag måste hitta mina egna lösningar


 
Jag har ovanan att äta för mycket frukt på kvällen. Måste nog börja skärpa mig där för ibland blir känslan i magen tung och jobbig. Inte så kul... Så mindre frukt på kvällen och äta mer på dagen. Jag kämpar mycket nu för att bli bättre på att äta på dagen. Det går bättre vissa dagar i alla fall. Alltid något. Jag har gett upp försöken att äta exakt efter ett matschema eftersom jag aldrig har klarat av det (förutom när jag var inlagd). Jag måste hitta min egen balans och det som funkar för mig. Till exempel märker jag om jag har ätit dåligt på dagen eftersom suget på kvällen är större då och då blir ångesten starkare eftersom jag tycker det är jobbigt att känna sug efter något. Det gör mig lite rädd faktiskt, så jag vet att jag bara vinner på att bli bättre på att äta mer på dagen. Men att jag får in regelbundna måltider är det viktigaste. Då känner jag också att jag mår som bäst. Men ja, det tar tid att få det att fungera...
 
Idag har det snöat. När jag skulle cykla hem från stallet började det snöa jättemycket och jag hade så klart vinden mot mig. Jag gick halva vägen för är det något jag hatar så är det att cykla i motvind. Usch. Men det var mysigt att rida, även om vi hamnade i värsta trafikkaoset ett tag. Eller så farligt var det inte men traktorer, lastbilar... ja, flera stycken. Som tur är hade vi en säker plats att stå på.
 
Imorgon börjar jag tidigt. Tur att jag kan åka med pappsen. Jag har en känsla av att jag kommer komma sent i säng ikväll, typiskt när jag ska upp tidigt. Fast det är lättare att gå upp nu när det är ljust på morgonen. Ännu lättare om solen skiner. Jag håller tummarna för att solen väcker mig imorgon, vilket den faktiskt gjorde imorse nu när jag tänker efter...
 
 


Det där med klädångest


 
Jag kan inte räkna alla gånger jag har stått framför spegeln och provat kädesplagg efter klädesplagg som sedan slängs på golvet för att jag får tårar i ögonen när jag ser på mig själv och tjockkänslorna är enorma. Många gånger har jag lämnat rummet i totalt kaos med kläder över hela golvet. Jag har haft perioder då det har hänt ofta och pappa har tålmodigt fått vänta på mig varje morgon så att vi ska kunna åka iväg. Nu händer det som tur är inte lika ofta, fast det kommer perioder som är värre, och jag är inne i en nu. I morse kändes ingenting bra, inte ens okej. Vad jag än tog på mig kändes det obehagligt och jag såg bara en stor elefant i spegeln. Eftersom jag har fått kämpa med detta många gånger så har jag i alla fall blivit lite bättre på hur jag ska hantera det. Jag brukar försöka tänka tankar som "det är ingen annan än du som bryr dig" och "dessa kläderna kändes okej igår, då funkar de idag också". Ibland hjälper det, ibland inte.
 
Förutom klädångest har dagen varit okej. Skola, snabbt läkarbesök och sen stallet. Det blev en mysig uteritt i solen men sen när jag skulle gå med andra hästen i paddocken höll solen på att gå ner och då var det svinkallt. Pappa fick komma och hämta mig för att jag frös så mycket. Jag vill att våren och värmen ska komma nuuu! Tålamod, tålamod... Jaja, imorgon har jag ingen skola så det ska bli skönt att vara hemma. Plugg blir det så klart ändå. Tenta nästa vecka ju. En väldigt kort kurs som sagt men intressant då vi pratar om psykiska sjukdomar och behandling och så.
 
Nä, dags att hitta på något vettigare. Göra mig redo för sängen kanske. Inatt drömde jag att de skulle riva Öresundsbron. Den var tydligen bara tillfällig. Ja, det kan man ju också drömma om. Ibland, eller typ alltid, undrar jag vad som rör sig där uppe i huvudet egentligen...
 
 


Så länge andra tror kan inte jag sluta tro


 
Grekland x två i sommar! Nu är det spikat och det känns väldigt kul! Skiathos i början av juni och Karpahtos i slutet av augusti. Två öar som jag inte har varit på innan - underbart! Jag längtar efter att snorkla! Det är det det som driver mig framåt lite nu när jag får kämpa med många jobbiga tankar. Håller jag i det här så får jag min belöning sen. Jag behöver något att kämpa för.
 
När jag var ute innan började jag tänka lite djupare tankar. Mycket handlar ju om vikten, maten och hur jag ser på mig själv... Ärligt talat så kan jag inte acceptera mig själv och vikten och det är där mitt största problem ligger. Tjockkänslorna är väldigt starka och jag får kämpa med dom varenda eviga dag. Ändå äter jag okej och det som får mig att göra det och orka gå emot tankarna är för att jag vill klara av skolan och för att jag inte vill göra de runtomkring mig besvikna. Och jag vet att det inte finns något att hämta där nere i mörkret. Problemet är väl att jag inte riktigt äter för min egen skull. Ångesten bankar ständigt på mig och tankarna om att jag har ätit för mycket finns alltid där. Jag försöker tro och hålla fast vid tanken på att det kommer bli bra en dag, att jag bara måste orka stå ut. Jag har fått höra det så många gånger och jag vill tro på det. Frågan är bara när, och den frågan har jag ställt många gånger och jag vet att det inte finns något svar... Stå ut.
 
Trots allt tvivel och alla jobbiga tankar tror jag fortfarande på att jag en dag kommer nå mitt mål, och titta tillbaka på denna långa resan och säga att det var värt allt kämpande. Så länge andra tror kan inte jag sluta tro.
 
 
Åh, låt de här tre månaderna gå fort!
 


Jag kämpar för att hålla mig flytandes


 
Söndagen bjöd på ett okej avslut på helgen. Som jag skrev igår så blev inte helgen så som jag hade hoppats utan den har mest innehållit kaos och ångest. Men ja, söndagen har varit okej. Jag känner mig väldigt ostabil nu och jag måste kämpa lite mer för att hålla mig ovanför ytan och inte göra några djupdykningar ner i mörkret. Jag märker också hur trött kroppen är. Trots att jag har gett mig själv sovmorgon några dagar nu så har jag ändå sovit för lite och oroligt. Det blir så när det är mycket som snurrar runt i huvudet.
 
Jag har lite blandade känslor inför veckan. Ny kurs i skolan, vilket ska bli intressant, men sen har jag läkarsamtal och det vanliga samtalet inbokat. Får väl se vad som händer. Jag hoppas i alla fall att det inte kommer blåsa så mycket som det har gjort de senaste dagarna. Helt galet. Det blir iskallt på mitt rum också när vinden ligger på från det hållet. Inatt sov jag med bolltäcke + duntäcke. Lite mysigt ändå att ligga nerbäddad på det viset. Det är bara näsan som fryser då i alla fall...  Förresten, igår när jag gick hem från stallet använde jag termobyxor. Det är mitten av mars och jag bor på skånska sydkusten. Det känns lite fel i tiden. Den där våren kan ta och komma nu tycker jag.
 
Vår i London förra året.
 


Energin försvann i ångestdimman


 
Hela veckan har jag sett fram emot helgen, det var det som tog mig igenom tentapluggandet. Jag såg fram emot att vara ledig och kunna göra vad jag vill och bara njuta. Det har inte blivit så, istället har det varit totalt kaos. Bråk, ångest, tårar och massa jobbiga tankar. Kanske var det så att nu när jag tog näsan ur böckerna så kom allt annat ikapp. Inte vet jag men jag är i alla fall besviken och ledsen. Istället för att samla energi har jag kört slut på huvudet och kroppen.
 
Jag har inte varit snäll mot kroppen idag. Jag gick till stallet i stark motvind (vindar på upp till sisådär 18 m/s) och där vinden var som starkast kunde jag inte ens gå framåt. Detta var så klart för att straffa mig själv efter bråket som bröt ut här hemma. Alltid mitt fel. Jag gick självklart hem sen också och då flög jag istället fram och det var nog tur eftersom jag inte hade ätit något på alldeles för många timmar och började känna mig svag och yr. Jag fick i mig lite mat när jag kom hem men ångesten blev för stark och jag gick ännu en gång ut i blåsten för att få tyst på skriken inuti huvudet. Du förtjänar inte mat!
 
De senaste timmarna har jag försökt upprepa tanken "ta inte ut det dåliga måendet på maten för det hjälper dig inte framåt". Jag vet att det inte hjälper att strunta i att äta och gå tills benen viker sig av trötthet, det är inte lösningen på problemen. Ändå kommer det dagar som stavas katastrof. Så jag fick i mig lite middag och kvällsmellis, och nu sitter jag här med skyhög ångest. Igen. Samtidigt känner jag hur trött kroppen är. Det värker och det skulle inte förvåna mig om jag vaknar upp imorgon med att det gör ännu mer ont.
 
Det bästa jag kan göra nu är väl att bädda ner mig i sängen och titta på något roligt som får mig att glömma verkligheten för en stund. Imorgon ska jag stoppa näsan i böckerna igen och det är kanske lika bra det. Och inte säga ett jäkla ord. Det verkar bli bäst då.
 
 


Ord kan göra ont


 
De där orden knäckte en redan ostabil mig
Du fick mig att känna mig otillräcklig och hopplös
Tårarna rann okontrollerat och jag kunde knappt andas
Jag flydde krigsfältet och kämpade mot den starka vinden för att komma bort
 
Så klart att det är mitt fel, det är det alltid
 


Förändringar är inte min starka sida


 
Det gör ont att inte direkt få beröm när jag har gjort något bra,
när jag har gått emot ångesten och verkligen kämpat
Jag vill inte behöva förklara varför det är stort för mig när jag har suttit i soffan istället för på golvet
eller när jag har klarat av att inte gå min kvällspromenad ,
trots att ångesten har bankat på mig
Det gör ont när någon inte förstår hur mycket det krävs av mig för att orka stå emot
 
 
Jag vet att jag har svårt med förändringar, och då förändringar som jag hellre hade sett att jag hade kunnat slippa. Precis som acceptansen med viktuppgången så stannar jag hellre kvar i det trygga där jag vet vad jag får och där jag vet att det känns bra. Faran med detta om det inte känns bra är att jag inte ger det ett ärligt försök. Då sluter jag mig, och det blir aldrig bra. Jag har fått så bra hjälp genom åren, mer än jag förtjänar, och jag är evigt tacksam för det. Jag har haft tur och hamnat hos människor där jag känner mig trygg och som har kunnat putta och dra i mig när jag behöver. Det är inte alla som har den turen.
 
Det är jättejättejobbigt att börja om på nytt. Men så är det. Inget jag kan göra åt det. Bara att acceptera (och jag som är så bra på det där med acceptans...), le och vara glad.
 
 


Det blev kanske inte jättebra men jag får vara nöjd ändå


 
Den där känslan som kommer när man har lämnat in tentan är underbar. I just den stunden struntar jag i hur det har gått för då känns det bara så skönt att det är över. I alla fall så tror jag att det gick okej idag. Fast jag vågar inte lita på den känslan för det skulle kännas så hemskt om jag tror att jag ska bli godkänd och så visar det sig att det inte alls är så. Jag får vänta 2-3 veckor och se, och nästa tenta är för övrigt om 2 veckor. Vi har en jättekort kurs som börjar nu på måndag. Nu ska jag i alla fall njuta av min lediga långhelg!
 
Dagen har varit lite upp och ner. Rastlöshetskänslor och annat jobbigt. Sen blev det lite bråk här hemma nu ikväll och efter att jag hade skrikit och smällt igen min dörr så gick jag ut i blåsten och kylan. Straff. Tankarna var först att ta ut det på maten också men jag lyckades gå emot de tankarna och äta middag som planerat. Det kändes bra att jag kunde ta fram de friska tankarna mitt i kaoset och inte straffa mig dubbelt med både promenad och mindre mat. Ett framsteg där.
 
Nu känner jag hur tröttheten börjar ta över. Det blev inte sådär jättemycket sömn inatt så det är inte konstigt att ögonen är trötta. Imorgon ska jag sova så länge jag vill! Jag önskar att jag hade hela dagen ledig men det blir en tur in till Malmö för psykologbesök. Jaja, resten av dagen är i alla fall oplanerad så jag får vara nöjd med det.
 
Jag vill ha tillbaka solen och värmen! Nu blåser det typ storm och
är minusgrader igen...
 


Klart det kommer gå bra


 
Jättejättenervös för tentan imorgon. Det känns inte alls speciellt bra, men jag försöker inbilla mig att det visst känns bra. Och ja, det kommer gå bra. Jag har en känsla av att jag kommer drömma mindre trevliga drömmar inatt. Hur mycket sova det nu blir. Jag ska upp tidigt och jag är inte ens i närheten av trötthet. Eller egentligen är jag nog jättetrött, bara det att trötthetskänslorna gömmer sig. Strunt samma.
 
Våren var på besök idag. Jag har suttit i uterummet hela dagen och pluggat med lillasyster bredvid och kaninen som hoppade runt och gnagade på mammas blommor. Fram och tillbaka till stallet har jag också gått och myst med hästen och gått lite grann med honom. Det var typ 10 plusgrader och vindstilla. Perfekt väder. Det gillas! Nu vill jag har vår!
 
Annars har den där vanliga ångesten bankat på mig. Det räcker inte med tentaångest utan jag ska behöva lida dubbelt så klart. Men jag har kämpat emot och ätit bra för att jag ska orka med tentan. Hjärnan måste ha energi så att den orkar tänka. Så är det. Och nu ska jag väl försöka sova. Eller i alla fall krypa ner under täcket och titta på Big bang eller något tills ögonen är trötta. Efter tentan är jag helt ledig tills på måndag och det ska bli så underbart skönt! Jag ska nog lägga en del av tiden på att skriva för jag har fått en väldig skrivlust och känner mig inspirerad.
 
Håll tummarna för mig är ni snälla. Klockan 8 imorgon gäller det.
 
 


Rädslan som har satt käppar i hjulet alldeles för många gånger


 
Jag tänker ofta tillbaka på vad som har hänt, hur det hade kunnat bli om jag agerat annorlunda, vad det är som har gjort att det har blivit som det har blivit och så vidare. Ibland blir det för mycket tänkande och jag snurrar in mig och det blir kaos i huvudet och det slutar med att jag är besviken och ledsen på mig själv. Alltför ofta trycker jag ner mig själv och tycker aldrig att jag har gjort någonting tillräckligt bra. Min verklighet är så och har varit det under en väldigt lång tid, alltid hittar jag något att trycka ner mig själv för och jag ser oftare det negativa än positiva. Jag tycker ofta att allt är mitt fel. Bråkar någon här hemma så kan jag leda det till mig och lägga skulden på mig istället, trots att jag inte hade något med det att göra.
 
På samtalet idag pratade vi om ungefär det här, eller mest pratade vi om min största rädsla - viktuppgången. Jag vet att det är mitt största problem fortfarande. Jag har jättesvårt att acceptera en viktuppgång och det skrämmer livet ur mig. Samtidigt så vet jag att jag aldrig kommer bli helt frisk om jag inte accepterar en normalvikt. Att ligga x antal kilo under normalvikt är ett säkerhetsbeteende och det lugnar mig. Idag fick jag frågan hur mycket ansträngning det behövs för att lugna mig på det viset, och ja det krävs ju en del om jag säger så. Är det då värt det om det begränsar mitt liv och att jag inte kan leva fullt ut som jag vill? Egentligen är det inte det eftersom mycket energi går åt till att planera när, vad och hur mycket jag ska äta, när jag ska gå mina promenader, hur mycket jag får sova och så vidare. Jag skulle nog säga att skolan och sjukdomen tar lika mycket tid, och förmodligen tar sjukdomen mer energi av mig. Det är inte den fördelningen jag vill ha på mitt liv. Sjukdomen ska absolut inte få ta så mycket tid och energi. Varför låter jag den göra det då?
 
Genom alla behandlingar har viktuppgången varit mitt största problem och min största rädsla. Det är den som har satt käppar i hjulet alldeles för många gånger. Jag har sprungit alla möjliga omvägar bara för att undvika att komma upp i normalvikt. Det har inte alltid varit medvetet och jag har nog inte riktigt förstått att det är så det har varit, inte förrän nu ett tag efteråt. Det är nu ungefär ett år sedan jag började på dagvården igen och precis innan jag började hade jag samtal med min behandlare där jag satt och sa att jag var redo att gå hela vägen, att motivationen var på topp och att jag skulle klara av det här nu och att det här skulle vara min sista dagvårdsbehandling. Motivationen lyste igenom och jag trodde på allt det där jag sa. Jag trodde stenhårt på att jag skulle klara av viktuppgången utan att tramsa och springa omvägar hela tiden. Nu efteråt kan jag konstatera att det inte blev så. Jag sprang alldels för många omvägar och trots ett halvår i dagvård + 2 månaders utsluss kom jag aldrig upp i normalvikt. Jag blev rädd när vågen visade plus och tog ett steg tillbaka, blev arg på mig själv och tog mig i kragen, blev rädd igen och så höll jag på. Det ångrar jag nu. Jag är besviken på mig själv att jag inte tog emot all den hjälpen fullt ut när jag hade chansen.
 
Under de åren jag har varit sjuk i anorexin har jag aldrig riktigt varit uppe i normalvikt. Även när jag var inlagd i Varberg "lyckades" jag undvika det. Det var inte långt ifrån men sedan tappade jag i vikt när jag var hemma på permission. Som jag fick höra idag så kan jag inte säga att jag inte kan acceptera en normalvikt eftersom jag inte har haft möjlighet att ens försöka kunna acceptera det. Jag bara antar att jag inte kan acceptera det, och jag vet att det är helt fel egentligen eftersom jag inte har någon erfarenhet av det. För att kunna acceptera en ny vikt krävs det tålamod och tid eftersom man måste vänja kroppen vid att den ska kännas annorlunda, och se annorlunda ut också. Jag har varit underviktig under så lång tid att jag har glömt hur kroppen egentligen ska kännas. Undervikten känns normal eftersom anorexin har inbillat mig att det är så det ska vara. Jag har förstått nu att det tar lång tid att förändra det men om jag aldrig vågar släppa på viktkontrollen och gå upp i vikt så får jag aldrig en chans att förändra det.
 
Det är svårt och krångligt. Men efter dagens samtal känner jag mer hopp än på länge. Jag vet att jag har kommit längre än vad jag någonsin har gjort och jag tänker på ett helt annat sätt nu. Det går inte ens att jämföra mig med den där 19-åringen som var så djupt nere i mörkret och anorexin. Och orden "jag har alltid trott på dig" värmer alltid att få höra. Det kommer bli bra en dag.
 
 
 

 
 

Tentaplugg pågår...

Det är tentaplugg som gäller för mig nu. Det känns varken bra eller dåligt. Försöker tänka att jag bara kan göra mitt bästa och sen får jag se hur det går.

Jag tog i alla fall en paus i pluggandet och åkte till Malmö och hade samtal på Capio. Så skönt att få ur mig allt som bankar på mig. Välbehövligt minst sagt!

Nu är jag på väg hem och sen blir det plugg igen resten av dagen. Och ännu mer bläck på händerna. Jag kan verkligen inte skriva med bläckpenna utan att smutsa ner mig...


När tiden inte räcker till


 

Du kom smygandes bakom min rygg, viskade hej i mitt öra och smög din hand i min. Du sa att du är en bra vän, att dig kan jag lita på och att du kommer göra så att allt det onda försvinner. Du lovade att allt skulle bli bra. Du gav mig ett löfte om att jag skulle hitta lyckan om jag bara följde med dig. Du lockade med en värld där allt var bra, där ingenting kunde skada mig och där jag kunde få vara jag och slippa allt det som gjorde ont. Jag som kände mig vilsen lyssnade på dig och tänkte att det där var kanske min väg. Jag ville inte leva i den riktiga världen längre. Det gjorde alldeles för ont och jag var rädd för det som var så nära. Jag ville inte uppleva den smärtan och gråta alla tårar. Du erbjöd mig något annat och jag lät dig hålla mig i handen och leda mig neråt på din fantastiska väg.

 

Ni som har följt mig ett tag kommer kanske ihåg att jag bestämde mig för att skriva en bok i höstas. Jag skrev ju ett avskedsbrev till anorexin, vilket jag inte har publicerat i sin helhet här utan bara små delar, och här ovanför kan ni läsa början på det. Det är bara en person + familjen som har fått höra/läsa det. I alla fall så finns planer på att skriva en bok kvar. Jag skrev en del under hösten/vintern när jag hade bestämt mig men sen skolan började så har jag inte riktigt haft tid, eller ork heller för den delen. Men boken ska bli verklighet, när återstår att se.

 

Nu är det sådär alldeles för sent igen. Jag har dessutom för mycket koffein i kroppen så att somna kommer nog ta ett tag. Bra jobbat Sofie...suck. Imorgon blir det plugg, skola, plugg, stallet, plugg. Typ så. Tentaplugg varje dag nu fram tills torsdag. Lagom kul men vilken underbar pluggfri långhelg jag kommer ha. Åh, vad jag längtar!

 


 

 

 


De jobbiga känslorna släpper inte taget om mig


 
Just nu är det mycket roligare att planera Greklandsresor än att plugga, och sova också för den delen. Det bästa för mig vore om vi bestämmer oss och bokar så att jag kan släppa det lite grann. Det tar lite för mycket fokus från mig nu tror jag. Just nu lutar det i alla fall mot Skiathos i början av sommaren och Karpathos i slutet av sommaren. Karpathos är helt bestämt, men om det blir i juni eller augusti återstår att se. Ja, vi får se. Jag har stirrat mig blind på alla olika alternativ nu tror jag, så de andra får faktiskt göra lite också. Det ska i alla fall bli underbart att komma till Grekland igen. Längtar!
 
Förhoppningsvis har tjockkänslorna försvunnit tills dess. Jag-orkar-inte-mer. Jag hatar detta. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Var kom alla känslorna ifrån? Och varför bankar de på mig dygnet runt? Nä, strunt samma. Det är som det är. Vad ska jag göra? Ingenting. Bara fortsätta med det som jag har fått lära mig de senaste åren... Ge för tusan inte upp nu!
 
Jag ska istället tänka på Grekland och hur fint och roligt livet kan vara utan anorexiskiten.
 
 
En anledning till kämpa på.
 


Jag är trött på att hela tiden behöva tänka tvärtom


 
Äntligen är vi inne i Mars. Som jag har längtat! Jag älskar december och julen och allt det där, men när man tar bort julsakerna så känns resten av januari och februari ganska drygt och trist... Solen har gjort oss sällskap hela dagen och det gjorde så att jag och lillasyster promenerade till stranden och satt där en stund. Myspys! Jag tog av mig skor, strumpor, jacka, halsduk och vantar för att kunna ta en bild där det i alla fall såg ut som om det var ganska varmt. Sanden var kall och jag tog snabbt på mig allt igen sen, haha. Men visst ser det ut att vara ganska varmt?
 
Annars har dagen varit ångestfylld. Jag hatar spegelbilden. Men jag fortsätter äta trots att det skriks inuti huvudet hur dum jag är som göder mig själv. Det är tröttsamt att hela tiden göra tvärtemot vad tankarna säger. Och jag är trött på de små utbrotten jag får. "Jag tänker då inte ha både smör och mjöl i stuvningen!" Det är inte lätt alltid, varken för mig själv eller de runtomkring.
 
Nu är det nog dags att krypa till sängs. Imorgon måste jag plugga. Tentaångesten kommer starkt nu. Fast jag har inte sådär jättestor lust att gå och lägga mig. Tiden innan jag somnar är väldigt ångestfylld för tillfället och jag vet inte hur jag ska ligga för att det ska kännas bättre. Massa dumma tankar och jag hatar hur vissa kroppsdelar känns när de ligger mot varandra. Det blir väl bättre. Förhoppningsvis...
 
1 mars på skånska sydkusten
 


Det gör ont när jag ser spegelbilden


 
Jag är fortfarande lättad och glad över att jag klarade tentan. Speciellt eftersom att det bara var typ en tredjedel av klassen som klarade den. När jag fick höra det blev jag orolig att de hade skrivit in fel betyg och efter föreläsningen gick jag snabbt till expeditionen och hämtade ut min tenta. 1 poäng över gränsen... jag hade marginalerna på min sida, och jag är så himla glad över det. Jag behöver lite flyt och knuffar framåt nu för att orka.
 
Jag jobbar mycket med maten nu. Försöker få in alla måltider regelbundet, äta mer på dagen, våga äta nya livsmedel och så. Jag har haft jobbigt med frukosten sedan skolan började men nu känns det som om jag har hittat en bra lösning. Jag äter något litet, typ ett knäckebröd, innan jag ger mig iväg och äter sen något mer på tåget, typ drickyoghurt eller som idag chokladmjölk. Chokladmjölken var en utmaning, och jag lämnade kvar lite pga av dumma tankar, men det var gott! Jag vill inte alltid ta det säkra utan variera mig mer. Det känns bra att jag kan göra det mycket mer nu än innan.
 
Idag har jag känt mig ganska glad ändå. Det är en ny känsla som finns hos mig nu. Det är roligt att gå i skolan och lära mig nya saker och träffa nya människor, och det är skönt att orka göra saker och framförallt att våga göra saker och inte hela tiden isolera mig. Tjockkänslorna plågar mig den största delen av dygnet, och det gör mig ledsen, men jag försöker acceptera att dom finns där och inte agera på dom utan bara fortsätta äta och tänka framåt. Tårarna är nära när jag tittar mig själv i spegeln och svälten känns lockande, men jag ångrar mig lika fort eftersom jag vet att det inte ger mig något bra i slutändan. Det finns aldrig något slut. Sifforna på vågen måste hela tiden bli mindre och mindre... det blir aldrig tillräckligt bra. Men spegelbilden gör väldigt ont och den smärtan är svår att beskriva...
 
Imorgon är jag "ledig" (plugg, plugg, plugg) men jag ser fram emot att sova längre. Det förtjänar jag!
 
Dagens utmaning!


RSS 2.0