Kom ihåg att andas


 
Lite kaos i huvudet nu. Jag är trött och orkar inte riktigt tänka klart. Det har varit en jobbig dag och jag har inte fått ordning på något känns det som. Och mitt i allt började jag ordna upp i garderoben och prova alla mina jeans, vilket kanske inte var sådär jättesmart när måendet var som det var. Det var inte förrän nu ikväll då jag cyklade till stranden och badade som jag kunde stanna upp och släppa allt för en stund. Ett dopp i havet var precis vad jag behövde för att få lite ordning på mig själv, jag behövde kylas ner.
 
Jag får ta nya tag imorgon. Det ska nog bli bra. Ta en sak i taget... och tänk på det positiva.
 
 
 


En sån där bra dag


 
Det är härligt att gå upp tidigt. Kanske lättare när det är frivilligt också. Och att det är sommar hjälper så klart till, men i alla fall så var jag uppe innan klockan sju och det kändes riktigt bra. Jag älskar när allt liksom står still och det är få som är vakna. Och att det redan var så varmt att jag kunde cykla i t-shirt gjorde det hela ännu bättre. Anledningen till att jag var uppe så tidigt var för att vi skulle måla stallet. Det höll vi på med i några timmar och tiden bara flög iväg. Roligt när man är några stycken! Vitprickig blev jag också. Färgen kom överallt kändes det som, till och med på benen fastän jag hade tights på mig under de första timmarna. Det förstår jag inte hur det gick till... Väggarna blev fina i alla fall!
 
När jag kom hem på eftermiddagen bakade jag kärleksmums eftersom vi skulle ha gäster på kvällen. Sen satte jag mig ner och tog det lugnt en stund innan jag cyklade till stranden. Där gick jag längs stranden tills den tog slut och sen vände jag och badade innan jag cyklade hem igen. Havet var helt underbart! Jag ville inte gå upp, så himla skönt. Blir nog stranden imorgon också! Sen så har vi som sagt haft gäster nu ikväll. Det var trevligt och god mat. Och mina kärleksmums blev uppskattade.
 
Jag är inte ett dugg trött fastän jag var uppe så tidigt. Tittar på film nu och den varar någon timme till, sen är jag förhoppningsvis sovtrött. Jag är i alla fall nöjd med dagen! Känns så bra så!
 
Små vita prickar över hela mig typ...
 
Nöjd efter ett dopp i havet!


Ännu en sommardag


 
Jag insåg att det snart bara är en månad kvar av sommarlovet. Tiden rinner iväg som vanligt. Jag har inte ens gjort hälften av det som jag hade planerat och det som jag tycker att jag borde göra. Orken finns väl inte riktigt där, inte på det viset som jag hade önskat i alla fall. Och ångesten är lite för stark oftast och myrorna i benen alltför många. Men jag får ändå vara nöjd med sommaren än så länge. Jag har ju faktiskt ganska många veckor kvar + en vecka i Grekland, så det blir nog så bra så. Det bästa jag kan göra är att ta en dag i taget och inte stressa. Planera lite smått men annars mest ta det som det kommer. Det blir nog bäst så.
 
Jag har haft en ganska bra dag. Mamma och jag tog en cykeltur i eftermiddags för att hon skulle göra några ärenden och sen fortsatte vi till stranden så att jag kunde bada. När vi cyklade hem längs kanalen så såg vi en båt som kom i ganska hög fart, den körde säkert fortfare än vad man får göra där. Vi kom på att den körde så fort för att hinna igenom broöppningen. Vi cyklade i samma takt som den körde och följde den hela vägen. Den hann inte. Så en timmes väntetid för dom. När vi kom hem sen satt jag i trädgården och läste och åt isglass. Jag fick tvinga mig att sitta stilla och påminna mig om att jag nyss hade cyklat ganska långt och delvis gått hem (eftersom mamma lämnade in sin cykel på service). Vi hade varit ute i några timmar och då är det okej att sitta ner och ta det lugnt och läsa en bok. Det gick okej ändå och sen cyklade jag till stallet. Promenaden med hästarna blev en powerwalk för att de var så pigga, och jag var ganska så svettig efteråt. Så kan det gå. Det satt bra med middag sen när jag kom hem kan jag lova.
 
Kroppen känns ganska trött nu... sängen nästa alltså. Läsa lite mer och sen släcka lampan. Imorgon ska jag upp tidigt och hjälpa till att måla stallet. Och sen ska vi ha gäster på kvällen. Det kommer bli en lång dag. Fast rolig!
 
 


När sommaren är som bäst


 
Andra dagen utan koffein. Behöver jag ens berätta att jag har väldigt ont i huvudet. Och i den här värmen dessutom. Det är jobbigt men nödvändigt. Jag insåg för några dagar sedan hur beroende jag egentligen är av Pepsi Max. Egentligen dricker jag inte det så mycket för att jag ska bli pigg utan det är mer för att det dämpar ångesten. Så nu kände jag att jag behöver ta tag i det där. Två dagar utan Pepsi Max nu då och jag har lovat mamma att inte dricka något före lördag. Ja, vi får se hur det går. Min förhoppning är att jag ska klara av det i alla fall, och då inte för att jag har lovat mamma utan för min egen skull.
 
Annars försöker jag njuta av sommaren. Badar, har picknick på stranden, läser, plockar körsbär, är i stallet, går promenader och lyssnar på sommarpratarna. Sommarkvällarna är det bästa av allt egentligen. De där varma kvällarna då man kan sitta utomhus till det börjar mörkna, då man kan gå en promenad med bara ben och njuta av stillheten och solnedgången. Jag älskar det...
 
Nu ska jag och min huvudvärk snart krypa ner i sängen. Jag är så trött och orkeslös... men det har varit en bra dag ändå. Jag är ganska nöjd.
 
Kvällsdopp och middag på stranden.


Mycket spring i benen


 
Jag har väldigt många myror i hela kroppen nuförtiden. Jag känner hur koncentrationen svävar iväg när jag ska läsa, titta på tv och liknande saker. Rastlösheten går hand i hand med tjockkänslorna som är starka. Såklart att det hänger ihop. När tjockkänslorna är extra starka som dom är nu så blir jag självklart mer rastlös. Jag får hela tiden kämpa emot tankarna på att jag ska gå ner i vikt, istället måste jag koncentrera mig på att ta en dag i taget och göra och äta det som jag vet att jag vill utan att det sjuka blandar sig i. Ibland lyckas jag och ibland blir det platt fall.
 
Dagen har varit ganska jobbig med mycket tankar, många myror i benen och så... Mamma och jag cyklade till stranden mitt på dagen och jag tvingade mig att ligga kvar och läsa även när mamma hade cyklat hem. Jag ville ju det så det var den tanken jag hade i huvudet. Kändes skönt att jag klarade av det för sen hade jag problem att hantera eftermiddagen när jag kom hem. Jag hade ingen ro i kroppen alls och sprang runt hemma och gjorde olika saker. Jag gick iväg till stallet sen och då lugnade jag ner mig. Hästarnas sällskap och en liten ridtur var nog precis vad jag behövde. Pappa hämtade mig sen och vi åkte hem och gjorde iordning mat och väntade på att mamma skulle komma hem, och sen åkte vi till Skanör och hade picknick och jag tog ett kvällsdopp. Det var ett bra avslut på dagen.
 
Jag märker att när jag gör saker som jag mår bra av så minskar ångesten ofta i styrka. Inte alltid, men ofta. Sedan så är det inte alltid så lätt att vilja göra saker när ångesten bankar på mig. Hade jag inte bestämt att jag skulle till stallet och hade vi inte bestämt att vi skulle till stranden på kvällen så hade nog dagen varit värre. Men ja, skönt att dagen har varit okej i alla fall. Nu mot sängen!
 


Om vi tar bort det där sista så var dagen bra


 
En fin sommardag. Jag sov sådär lagom länge, åt frukost på terrassen, gick en promenad, var i stallet och red Abbey och Viril, tog en cykeltur med mamma och cyklade längs havet och stannade tillslut vid stranden, grillade till middag och satt ute på terrassen och åt och njöt av den underbara sommarkvällen, och avslutade med att spela kubb. Eller ja, vi började och sen tog det roliga slut. Det var jag som sprang iväg när ångesten jagade iväg mig. Jag hade redan småångest när vi började spela men tänkte att nu ska jag minsann ha ett mysigt avslut på kvällen med familjen och inte gå ut på någon promenad. En bit in i spelet blev det lite tjafs. Det handlade om en godispåse som hade ätits upp igårkväll och eftersom jag hade hjälpt till att äta upp den och det nu visade sig att någon annan hade tänkt äta den (vilket vi inte visste) så kom ångesten som ett blixtnedslag och jag sprang ut på promenad... för att straffa mig. Så kan det gå. Det värsta med promenaden var att jag har så ont i mina benhinnor så att varje steg gjorde ont...
 
Annars har som sagt dagen varit bra. Och jag ska strax krypa i sängs och försöka glömma kvällens ångest. Imorgon är en ny dag helt enkelt.
 
Middag i kvällssolen.
Kvällspromenad.
 


Så kommer de stunderna då allt känns möjligt


 
Man kan då inte klaga på den svenska sommaren i år, vilka underbara sommardagar vi har. Pappa och jag har varit en sväng på Österlen. Vi åkte igåreftermiddag, och stannade i Ystad för att göra ett ärende och äta mjukglass, och kom hem nu ikväll. Jag har gjort lite av varje. Rensat upp i garaget, brummat runt på åkgräsklipparen, plockat flyghavre, promenerat runt samtidigt som jag har lyssnat på sommarprat, ätit massor av hallon och vinbär, suttit i solen och läst och lite annat. När vi åkte hem nu ikväll stannade vi till i Brantevik och gick runt lite och sen körde vi en annan väg hem och stannade till i Mossbystrand och badade fötterna. Jag älskar sådana här sommarkvällar då det är varmt länge och vindstilla. Helt underbart!
 
Maten har väl gått okej hos farmor, förutom middagen igår. Pappa och jag hade varit i Simrishamn och köpt en sallad till mig och när jag nästan hade ätit upp allt så hör jag farmor säga: "Du har nästan fått i dig allt, jag tyckte det såg så mycket ut." Jag reagerar direkt och slänger ur mig något om att hon inte ska kommentera på vad jag äter, och fastän aptiten är borta tvingar jag i mig det sista (för jag vet att det inte är för mycket egentligen och speciellt eftersom jag inte hade ätit så mycket under dagen... ). Det är dessa situationerna (tillsammans med hur farmor lagar sin mat) som gör maten så jobbig där. Jag har flera gånger sagt att jag inte vill att någon ska kommentera på hur mycket, hur lite eller vad jag äter, men det fastnar inte. Den sjuka sidan av mig tycker då det är lättare att äta så lite som möjligt för att slippa kommentarerna... men jag vet att det inte är någon lösning på problemet. Det är heller ingen lösning att inte äta maten som farmor lagar, som jag gjorde idag. Det gjorde bara att jag kände mig trött och yr nu ikväll och var tvungen att äta mer när vi kom hem och det har gjort att jag nu är pigg och inte alls i närheten av att gå och lägga mig. Bra jobbat Sofie. Verkligen. Suck...
 
Det är en liten röra det där. Samtidigt hade jag en så bra kväll igår när jag var ute en stund. Jag gick sakta runt och kände mig så levande på något vis. Den stunden jag var ute är en sådan stund som jag bevarar i hjärtat och som jag kommer minnas länge framöver. Just då mådde jag bra och allt kändes möjligt. De stunderna är så sällsynta men jag är så tacksam över att jag får uppleva dom ibland. Jag älskar att vara på landet, vid havet eller i skärgården. Då mår jag bra.
 
Nä, nu ska jag väl ändå försöka krypa till sängs. Annars får jag väl packa upp så länge så att jag har det gjort...
 


Tankekaos


 
Så typiskt mig att fastna i ett tankekaos just när jag ska gå och lägga mig. Bättre om jag faktiskt i alla fall har krypit ner under täcket för då somnar jag tillslut av utmattning. Det är svårare nu när jag fortfarande sitter på golvet med fötterna uppe på sängen för då måste jag på något sätt avbryta tankekaoset så att jag kan gå och lägga mig. Det var när jag tittade på gamla bilder som tankekaoset drog igång. Jag vet att det är farligt att göra det så här sent på kvällen (natten) för det slutar aldrig bra...
 
Nä, nu får jag skärpa mig. Jag skulle ju gå och lägga mig tidigare ikväll för att orka gå upp tidigare imorgon. Suck.
 
Tankekaos.


Aldrig tillräckligt bra


 
Jag gör saker som får mig att må bra. Jag gör sådana saker som jag vill göra på sommaren... men det räcker inte. Det är för mycket ångest inblandat, för många dumma tankar, för många tänk-om, för många men-jag-vill-ju-saker, för mycket längtan, för mycket rädsla. Jag försöker för mycket, så mycket att jag inte kan uppskatta det jag faktiskt får. Tänk om jag någon gång kunde stanna upp och vara glad för det jag har och inte bara tänka på allt det där andra som jag inte har och allt det som jag vill kunna göra.
 
Om jag tänker tillbaka på vad jag har gjort idag så borde jag vara nöjd. Jag har varit med mamma och storasyster i Smygehuk och gått runt lite och ätit mjukglass. Jag har varit i stallet och promenerat med Viril, jag har varit en stund på stranden och det var meningen att jag skulle bada men vattnet var så kallt att det gjorde ont i benen när jag gick i. Vi har grillat hemmagjorda hamburgare (och jag åt upp hela min trots alla dumma tankar) och sedan ätit jordgubbar. Och jag har tittat på en hel film med lillasyster. En helt okej sommardag.
 
Jag vill kunna gå och lägga mig och känna mig nöjd. Inte tänka på vad jag borde ha gjort annorlunda och hur jag ska göra det bättre imorgon. Inte tänka på vad jag har ätit under dagen och automatiskt räkna ihop kalorierna, och inte tänka på hur mycket jag har rört mig och må dåligt för att jag inte har promenerat tillräckligt många timmar. Att det ska vara så svårt... men ja, om jag bara fortsätter kämpa så blir det väl bra en dag? För jag kämpar varenda dag. Jag vill också nå dit då jag mår bra och inte längre bryr mig om de dumma tankarna och slipper ångesten som bankar på mig dygnet runt. Jag vet ju att det går eftersom jag har sett andra nå dit och beskriva hur det känns att äntligen må bra igen. Det går att nå dit -  det går, det går, det går. Jag kan också.
 

 
Vi är inte såna som i slutet får varann
 


Vi har ingen aning om vad som kommer hända


 
Egentligen är jag ganska rädd för framtiden. Rädd för att inte lyckas men det som jag vill och att det inte alls ska bli så som jag drömmer om. Rädd för att förlora de som står mig nära, att inte kunna hantera sorgen på ett bra sätt, att lämnas ensam och att glömmas bort. Livet kan ta snabba vändningar och det skrämmer mig. Visst, när det är åt det positva hållet så är det bra men när det är åt det andra mörka hållet, som när någon helt plötsligt inte finns längre, då är det jobbigt. Jag har svårt med förändringar även om jag är bra på att anpassa mig. Det är väl mest när det är ett tydligt avslut på något som det kan vara tufft. Att lämna tryggheten är svårt och ofta vill jag helst stanna kvar för att slippa ta tag i det jobbiga som kommer efteråt. Sedan så går väl livet lite ut på att en dörr stängs och så öppnas en annan. Det är så man utvecklas och lär sig nya saker. Kanske?
 
Jag började ju skriva på en bok i höstas och jag tänkte att jag skulle ta tag i skrivandet igen. Det känns som om det är det bästa för mig nu. Att skriva, minnas tillbaka, se det på ett nytt sätt och tänka. Och nu har jag tid innan skolan drar igång igen i september. Halva sommarlovet har gått nu. Helt galet egentligen. Men det betyder att jag fortfarande har 1½ månad kvar att njuta och hitta på roliga saker. Inte helt fel!
 
Redo för bio innan idag, förhandsvisning av "Känn ingen sorg".
 


Vid havet känns det bra


 
Jag har kommit in i en period då jag drömmer jättemycket, jag brukar alltid drömma mycket, men nu är det ännu mer. Det är långa och jobbiga drömmar och det händer mycket och det är ofta många människor inblandade. Lite läskiga drömmar också och jag kan vakna upp jätterädd. Inatt vaknade jag av ett högt brak och jag vet inte om det  var i drömmen eller om det hände på riktigt. Det tog ett tag innan jag kunde somna om eftersom jag låg och var ganska rädd... Jag hoppas att jag sover bättre snart och kommer ur den här perioden. Drömmer mycket gör jag saom sagt alltid men inte på det här viset. Kanske blir det bättre nu när jag kan koppla av lite mer.
 
Jag har annars haft en okej dag. Gick en promenad längs stranden och sen satt jag där och njöt och lyssnade på "Sommar i P1". När jag kom hem plockade jag körsbär i vårt stora träd och min kanin tyckte det var jätteroligt och hon skuttade runt och tittade på mig. Hon tycker verkligen om körsbär. Sen promenerade jag till stallet och tog hand om Abbey och skrittade en runda med Viril. En ganska så bra sommardag egentligen. Jag ska inte klaga.
 
Nu tittar jag på Saltkråkan och försöker varva ner. En av mina Astrid Lindgren-favoriter. För två år sedan var jag på ön i Stockholms skärgård där dom spelade in det. Väldigt kul, och det var en mysig ö. Jag älskar skärgården. När jag är vid havet mår jag bra. Så är det.
 


Så kom sista dagen


 
Då var Falsterbo Horse Show slut för denna gången. Veckan känns alltid både lång och kort på något konstigt vis. Sen så har årets vecka känts annorlunda, jag vet inte riktigt på vilket sätt egentligen... ja, nu är det slut i alla fall. Vädret var inte på sitt bästa humör idag så det gjorde att jag var genomfrusen redan innan lunchtid och därför gick jag på jakt efter ett fleecetäcke eller något att köpa så att jag slapp vara så jättekall resten av dagen. Som tur var kom mamma och pappa med två fleecefiltar. Jag undrade om inte de kunde ta en cykeltur till Falsterbo, vilket egentligen var ett skämt, men de tyckte det var en bra idé. Så de cyklade fram och tillbaka till Falsterbo (typ 2 mil sammanlagt) för att lämna filtar till mig och lillasyster. Snälla föräldrar var det ja! Jag tror inte att jag hade fixat att titta på Grand Prix hoppningen utan filten. Det började regna sen också men när det stod klart att Jens Fredricson hade vunnit var det värt att sitta kvar och se klart tävlingen. Så himla kul, och en väldigt spännande omhoppning!
 
Nu är jag väldigt trött. Jag hade kunde somna i lillasysters knä när vi satt och tittade på hoppningen... Det har varit en tuff vecka på olika vis, bland annat med maten. Jag har utmanat mig och är nöjd . Jag har vågat testa och se vad som händer. Jag vet att jag både måste äta och sova ordentligt för att orka vara igång hela dagarna så som jag har varit denna veckan, och att allt blir så mycket roligare om jag är pigg och orkar göra saker. Jag hade jättemycket ångest imorse och allt kändes fel. Tjockkänslorna var jättestarka och det var en plåga att ta på mig jeans då jag kände mig och såg en stor elefant i spegeln. Men trots det så har dagen varit helt okej. Jag har inte låtit tankarna förstöra dagen. Jag var lite orolig för avslutningsmiddagen för alla funktionärer men den gick också bra. Jag åt lite av varje och fick i mig en bra portion. Så jag ger mig fullt godkänt för mitt kämpande under veckan.
 
Nu är det dags för sängen, och imorgon blir det sovrmorgon. Så underbart! Jag har inga direkta planer förutom att åka till stallet så det blir en skön dag. Kanske ett dopp i havet om solen vill titta fram. Vi får väl se. Natti!
 
Ärevarv i Falsterbo!
Slut för detta året.
 


Jag kan också vara nöjd med mig själv ibland


 
En lite piggare jag idag! Jag kunde sova lite längre imorse vilket nog var välbehövligt. Jag åt frukost i lugn och ro i trädgården innan jag cyklade till Falsterbo. Inget jobb idag utan jag kunde bara gå runt och titta bland utställarna och sitta ner och titta på tävlingarna. Det var skönt! Sen kom lillasyster lagom till Nationshoppningen började så vi tittade på den tillsammans. Lite sura miner blev det när vi inte fick sitta där vi brukar på läktaren eftersom man tydligen inte får sitta där... men jaja, vi fick bra ståplatser på läktaren till andra omgången i alla fall. Kanske lika bra att vi inte fick sitta där för vi hade nog svettats ihjäl. Det har varit varmt idag och det blev många timmar i solen så jag hade lite solfrossa sen när jag cyklade hem på kvällen. Dessutom blev jag attackerad av insekter hela tiden så jag fick cykla med handen för ansiktet...mindre kul, annars var det skönt att cykla milen hem.
 
Jag kände mig så lugn nu ikväll. När jag cyklade hem njöt jag av det som var där och då, och hela dagen i sig. Jag har lyckats skjuta bort de värsta tankarna idag. När jag tog av mig linnet och satt/stod i bikiniöverdel så var tjockkänslorna starka men jag tänkte att vem tusan bryr sig, så jag stod ut i ångesten och tog inte på mig linnet igen. Jag kämpar mycket med det att ha tightare kläder på mig och så vidare. Det är tufft men jag måste ta mig igenom det. Små steg i taget...
 
Imorgon skulle jag egentligen haft sovmorgon men jag fick byta pass så jag ska jobba på förmiddagen istället. Så ja, det är bäst att jag hoppar i säng nu. Det blir en heldag på Falsterbo Horse Show imorgon. Från morgon till kväll. Jag vet en som kommer vara trött imorgonkväll...
 


Nu börjar kroppen säga till


 
Nu känner jag av hur trött jag är i kroppen och huvudet. Jag har inte sovit många timmar de senaste nätterna och det har satt sina spår. Hade jag mest varit hemma och inte gjort något speciellt så hade jag inte märkt av det på samma sätt som jag gör nu när jag är i Falsterbo hela dagarna. När jag är där och jobbar kan jag inte sitta och slöa, och även om jag är trött måste jag i alla fall försöka se pigg ut och vara trevlig. När vårt pass var slut idag gick jag och lillasyster runt på mässan och tittade. Jag spontanköpte en varmare stalljacka, och det visade sig att jag fick användning av den bara någon timme senare. Det har blåst mycket idag och varit molnigt och kallt. Jag fick ge upp shortsen och byta om men då var det redan försent och jag var genomfrusen och blå om både händer och läppar. När jag är sådär genomfrusen så tar det lång tid innan jag tinar upp så när vi satt och tittade på Huntingen tog jag på min nyinköpta jacka. Det hjälpte lite i alla fall men jag tinade inte upp förrän jag kom hem några timmar senare.
 
Så det har varit en kall dag och det var jobbigt när tröttheten blev så stark på eftermiddagen. Även fast vi satt och tittade på en av veckans roligaste tävlingar så hade jag lätt kunnat lägga huvudet på lillasysters axel och somna. Då insåg jag hur trött jag var... Så nu ska jag krypa till sängs. Upp tidigt imorgon också men på fredag och lördag får jag sova lite längre i alla fall, och det är nog tur det. Nu är det fyra intensiva men roliga dagar kvar!
 
Jag försöker att inte jämföra men det som var, försöker vara här och nu och acceptera verkligheten och inte blunda för det som gör så ont. Jag vill tänka tillbaka och minnas med glädje trots sorgen som är så tung. Jag försöker vara tacksam för det jag fick och alla fina minnen som finns bevarade i mitt hjärta, men det är svårt när allt kommer rusandes mot mig. Vart jag än går påminns jag om allt det där fina som jag inte längre har kvar. Jag vågar inte prata om det för då kommer tårarna, precis som nu då jag tänker tillbaka och skriver det här. Och kanske är det inte bara sömnbristen som gör mig så trött utan också alla känslor som jag trycker tillbaka...
 
Frusen och trött tjej...


Jag vandrar långsamt uppåt vägen


 
Jag märker hur mitt mående åker berg- och dalbana. Jag kan må väldigt bra vissa stunder då jag känner att jag verkligen lever och gör någonting som jag mår bra av, men när den där bra stunden tar slut och jag inte har styrka och ork till att hålla kvar de bra känslorna, då kan jag kraschlanda. Som att stå på toppen av ett berg och sen puttas ner av någon som vill mig illa. När jag ligger där på marken kommer den där välbekanta hopplöshetskänslan som säger att det inte är lönt att kämpa eftersom jag inte är tillräckligt stark, modig och envis.
 
För några månader sedan kunde jag riktigt fastna i hopplöshetskänslorna i flera dagar men jag gör inte det på samma sätt längre. Jag känner att något har förändrats och jag tänker och ser på saker på ett annat sätt nu. Kraschlandningarna kommer och ja, tjockkänslorna plågar mig varenda dag. Jag kämpar fortfarande med samma saker som att äta kolhydrater till middagen, äta fem måltider om dagen, inte promenera så mycket, gå och lägga mig tidigare, inte byta kläder 10 gånger och så vidare. Men ändå är det något som är annorlunda. Kanske att jag tänker mer logiskt nu? Jag vågar prova mer och se vad som händer och jag inser att det är så jag lär mig nya saker. Det är inte farligt att misslyckas och att göra fel ibland. Det är så livet är helt enkelt. Och jag dör inte av ångest även fanns det kan kännas så.
 
Något annat jag har svårt för är att låta människor komma nära. Jag brukar känna ganska snabbt om det är en människa som jag kan lita på och som jag vågar anförtro mig åt. Jag har haft en otrolig tur genom åren och träffat fina människor som har hjälpt mig genom mörkret och hållt mig i handen. Jag blir lite rädd när jag tänker på hur det hade kunnat gå om jag inte hade fått det stödet och hjälpen som jag har fått. Om jag inte hade vågat berätta om mina allra mörkaste hemligheter... Det kommer jag vara evigt tacksam för. När jag inte orkar kämpa för min egen skull så tänker jag på dem som har hjälpt och trott på mig genom åren och tänker att jag inte kan ge upp nu, för jag vill inte göra någon besviken.
 
Även om det går långsamt och jag ramlar då och då så känner jag att jag är på väg uppåt. Jag vill leva livet på riktigt, umgås med människor, prova nya saker, utmana mig, skratta så att jag får ont i magen, uppfylla drömmar och bara må bra. Jag vet att jag kan nå dit en dag. Så det så.
 
 
 


Jag blundar och försöker ändå


 
Jag vet inte riktigt var all min energi tar vägen. Fast det är klart att det tar på krafterna att gå upp tidigt när jag inte är van vid det, sedan jobba några timmar och stå upp den mesta av tiden, och trots att jag är trött så måste jag se glad ut och svara artigt på frågorna hur många gånger jag än får samma fråga. Egentligen borde jag räkna hur många gånger jag förklarar var toaletterna eller bankomaten finns och när startlistorna till nästa klass kommer. Men det är ändå kul att stå i informationen eftersom det är omväxlande och man vet aldrig riktigt vad som händer och vilka människor som kommer. För några år sedan var där en man som kom in till oss och skulle klaga och han var så arg att han kastade sin korv med bröd i soptunnan innan han gick. Jag hade svårt att hålla mig för skratt kan jag säga. Ja, det händer en del spännande saker ibland.
 
Så idag har jag då jobbat halva dagen, hann med att titta på invigningen och hästpolo också. Sen tog jag mig hem och åkte och handlade med mamma, sen cyklade jag till stallet och red en skön liten runda i det underbara vädret. Då kunde jag koppla av och njuta av stunden och det som fanns runtomrkring. Sen blev hästarna helt galna när vi öppnade till gräshagen och de galopperade länge och gjorde små roliga skutt. Sötnosar, haha. När jag kom hem sen grillade vi och satt ute och åt. Jag älskar när det är så pass varmt på kvällarna att vi kan sitta ute trots att klockan närmar sig åtta på kvällen. Sen avslutade jag kvällen med att sitta i uterummet och läsa och äta jordgubbar och glass. Det var första gången i år som jag vågade mig på glass till jordgubbarna. Jag fick värsta beslutsångesten i affären så mamma fick välja vilken glass vi skulle köpa... Men det var gott, även om jag nog faktiskt föredrar jordgubbar bara som de är.
 
Så en bra dag, förutom att jag har så jobbigt mycket tjockkänslor att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är riktigt, riktigt tufft men jag vill inte att det ska förstöra Falsterboveckan. Jag har faktiskt varit duktig och ätit lunchen där både igår och idag. Visserligen uteslöt jag kolhydraterna men det är ändå en stor utmaning att äta lagad mat mitt på dagen, och sen har jag ändå ätit middag som vanligt här hemma på kvällen. Så jag är nöjd med mig själv när det gäller matbiten, och speciellt när tjockkänslorna är så starka...
 
Time to sleep. Imorgon är jag ledig så jag ska sova lite längre, åka till stranden, vara i stallet och gå på bio. Det ska bli kul! Sen blir det Falsterbo Horse Show resten av veckan!
 
 
Have you ever done something you can't change,
something you can never rearrange
I have, I have
Have you ever been so sad you can hardly stand,
lying on the ground, head in your hands
I have, I have
 
Have you ever tried smile and hide your pain,
even though you're really not okay
I have, I have
Have you ever been caught in the pouring rain,
wondering if anything can ever feel the same, again
 
 


Det tiden är förbi och det kommer aldrig bli detsamma igen


 
Så, då var Falsterbo Horse Show igång. Jag jobbar i informationen som vanligt och veckan börjar alltid med samma problem varje år ungefär. Men det löser sig alltid på något vis. Kul att det är igång nu i alla fall! Jag fick med mig lillasyster att jobba i år också så det är roligt. Det blir mycket stående många timmar och det kändes i benen i eftermiddags kan jag lova. Imorgon tar jag ordentliga skor på fötterna och inte tygskor, för det fixar inte mina fötter. Har haft lite problem med knä och hälar i många år så får vara lite försiktig... Nä, men det är kul att Falsterboveckan har börjat. Jag kommer vara där varje dag, förutom en kanske, så det blir en fullspäckad vecka.
 
Jag sov inte så många timmar inatt så är väldigt trött nu känner jag. Många tankar snurrade och jag hade svårt att somna. Samtidigt som Falsterboveckan är kul så är den också plågsam emellanåt då en fin vän fattas vid min sida... När jag skulle försöka somna kom allt på samma gång. Starka minnen, verkligheten... tårarna rann och jag grät mig till sömns. Jag var uppe innan sju imorse dessutom och har varit igång hela dagen. Först då Falsterbo, sen cyklade jag till stranden när jag kom hem och sen direkt till stallet för att pyssla om Viril lite och öppna till gräshagen. Det är alltid så kul att se när de upptäcker att det är öppet och sen kommer i full galopp. Äkta glädje det där. Jag försökte ta några bra bilder men det blev sådär. Får försöka en annan dag.
 
Nu ska jag (lite stolt) krypa ner under täcket. Klockan är inte ens tolv! Jag ska upp tidigt imorgon också och flera andra dagar under veckan så jag måste verkligen komma i säng tidigare så att jag får hyfsat med sömn och orkar. Detta är en bra början i alla fall!
 
Falsterbo Horse Show är igång!
 
Toublesse på väg i full galopp till gräshagen!


Jag ska trycka på pausknappen oftare


 
Ibland behövs det så lite för att man ska bli glad. När man känner glädjen i hela kroppen och helst av allt skulle vilja trycka på pausknappen där och då, då är det som bäst. Jag tror att man ofta springer förbi dessa fina stunder utan att knappt lägga märke till dom, bara för att man inte har tid. Man borde stanna upp oftare och njuta av det som händer här och nu. Jag vet att jag är dålig på att fokusera på det positiva utan det är ofta det negativa som tar över. Jag ser bara alla problem som finns överallt och glömmer bort att se det som faktiskt är bra och som gör mig glad. För som jag skrev så behövs det ibland så lite för att jag ska känna den där glada känslan som sprider sig i hela kroppen.
 
Hästarna får mig ofta på bra humör. Där hos dom kan jag vara mig själv och ibland tar tankarna en liten paus. Hästarna dömer mig inte och de visar sin uppskattning och kärlek. De är också helt och hållet sig själv, gör inte sig till och njuter av livet. Ikväll när jag hade spolat av Viril och släppt ut honom i hagen så rullade han sig direkt. Efteråt frustade han nöjt och tittade på mig. Att se en häst rulla sig är helt underbart, den glädjen och lyckan de utstrålar är svår att slå. När Viril hade rullat sig kom han på att det kanske var öppet till stora gräshagen och satte genast av i full fart dit men sen upptäckte han att det inte alls var öppet och då springer han glatt mot mig och det ser ut som om han frågar om inte jag kan öppna. När vi sedan öppnar springer de dit i full galopp och gör glädjeskutt. Det är äkta glädje det.
 
Det är bra det där med att ta en dag i taget och inte tänka på hur det kan bli i framtiden. Jag ska bli bättre på att njuta av nuet och bara vara. Tänk hur mycket jag annars missar då jag bara springer förbi för att jag har tankarna på annat håll. Livet kan ju vara så fint ibland...
 
Lyckliga hästar!


Vid havet mår jag som bäst


 
Det är lite farligt att börja titta igenom gamla bilder. Jag fastnar så lätt i det och tiden springer iväg. Som nu. Det är lite kul ändå att titta på bilder som jag nästan hade glömt bort att de fanns. Tänka tillbaka och minnas hur jag kände och mådde just då. Mitt liv har ju varit som en berg- och dalbana de senaste sex-sju åren. På ett vis känns det som om jag börjar hitta mig själv igen men samtidigt känns det inte alls så. Det är rörigt men jag försöker hänga med och ta dagen som den kommer. Och framförallt att vara här och nu, njuta av sommaren och inte vara rädd för att göra saker som får mig att vilja gömma mig under täcket, utan prova och se vad det leder till. Det kan inte bli mer än fel och varje ny sak jag provar på gör mig en erfarenhet rikare.
 
Jag har fortfarande lite svårt att ta in att det faktiskt är sommar. Juli nu ju. Tiden försvinner på något konstigt vis. En av förra sommarens höjdpunkter var när jag var i skärgården med familjen. Att sova med havet precis utanför fönstret passade mig perfekt. Det var fina dagar. Jag har tur som har fått växa upp nära havet och jag kan inte tänka mig att bo någonstans där havet inte finns i närheten.
 
Sovdags nu. Det går inte bra det här med att gå och lägga mig tidigare. Jaja, nya tag imorgon.
 
 


Jag springer förbi allt


 
Jag får ingen riktig ordning på något nu känns det som. Tankarna, sömnen, maten... Jag jagar efter rätt känslor så mycket att jag nog inte riktigt vet vad som känns bra och inte. Som vanligt vill jag så mycket att det bara blir kaos av allt. Jag får nog börja planera mina dagar lite bättre, förhoppningsvis fungerar det så att ångesten inte behöver bli så stark och jag då slipper de stunderna då allt blir svart...
 
Dagen har varit sådär, många tankar och jobbig ångest. Kläder över hela golvet, yrsel, panikkänslor... men det har funnits lite positivt med dagen också. Jag var i stallet och red först en liten runda med Goldie och sen med Viril. Den lilla skrittrundan gav mig så mycket energi. Älskade lilla häst. Närmare kvällen gick jag till stranden och satte mig där och njöt av det runtomkring mig. Att bara vara där gör att jag genast känner mig lugnare och ångesten minskar i styrka och jag kan andas lite lättare. Och sen när jag kom hem var pappa hemma så jag lagade mat till mig och sen tittade vi på Allsången.
 
Jag hade bestämt mig för att lägga mig innan midnatt idag men det gick ju åt skogen. Bra start. Jaja, jag ska gå upp lite tidigare imorgon, göra en planering för dagen och göra mitt bästa för att dagen ska bli bättre än denna. Jag har en hel massa att göra egentligen så sysselsättning har jag ingen brist på. Men sängen nu då. Natti!
 
Dagens positiva,


Det tar tid att läka sår som rivs upp gång på gång


 
Sådärja, hemma igen. Måendet har åkt berg- och dalbana dessa tre dagarna men det har varit ganska bra dagar ändå, om jag bortser från i lördags kväll då... Jag har fått en hel del gjort och det känns bra. Pappa har tagit dit en container som vi ska lägga gammal skrot i (finns verkligen hur mycket som helst, helt galet) så jag har letat i varenda vrå efter det, jag har brummat runt på åkgräsklipparen, målat nya fönster, rensat upp och försökt städa bland massa skit, börjat rusta upp två gamla mjökkannor, gått på fälten och samlat in pinnar som pappa använde när han sprutade (och blivit genomblöt eftersom himmlen bestämde sig för att öppna sig just då) och så har farmor och jag plockat flyghavre på fälten (vilket är typ det tråkigaste som finns). Jag har också hunnit med att vara en stund i Simrishamn, gått sköna promenader samtidigt som jag har lyssnat på "Sommar i P1", ätit rabarberpaj, övertalat pappa att äntligen köpa rullgardiner (det tog ju bara sådär några år) och legat i sängen och tittat på film.
 
Jag är nöjd. Ångesten har stått mig upp i halsen långa stunder ibland men jag har försökt att göra det bästa av situationen och tänka på framtiden och vad jag vill. Som jag har skrivit innan så är både maten och sorgen efter farfar tyngre när jag är där, och det är inte så konstigt eftersom det var farfars bortgång som till stor del gjorde att jag blev sjuk i anorexi. Ju sjukare och svagare han blev desto mer tog anorexin över och jag blev sjukare. Det gick hand i hand och det är så tydligt nu efteråt även fast jag inte förstod det då... Sorgen gör fortfarande ont och det hugger till i hjärtat varje gång jag tänker på honom.
 
Snart ska jag krypa ner i min sköna säng och under bolltäcket. Jag är så glad att jag tillslut lät mamma köpa ett till mig. Bästa täcket som finns när myrorna i kroppen är lite för många. Förresten så har jag börjat vända på dygnet... får inte göra så, det blir inte bra. Så blir att ställa klockan imorgon... tråkigt men sant.
 
Början till mitt sommarprojekt!
 
Det var 11 grader och regn igår. Seriöst alltså...
 
Farmor och jag plockade flyghavre idag.
 
På väg hem!


RSS 2.0