Hur ont det än gör så fortsätter jag kämpa mig uppåt


 
Nu har jag rest mig upp lite grann. Det är inga snälla tankar som snurrar runt i mitt huvud dessa dagar. Och känslorna ska vi inte tala om. Elefantkänslor. Jag försöker göra rätt och bra, tänka kloka tankar och så. En del oro inför morgondagens öppenvårdsbesök eftersom det är nytt och så. Och den där jäkla vågen. Men ja, det ska nog gå bra.
 
På ett vis känns det som om jag kommer lite bättre överens med maten, men på ett sätt inte. Jag vet inte hur mycket jag lurar mig själv, eller hur mycket tankarna lurar mig rättare sagt. Men det känns som om jag är mer flexibel med mängder och så och har verkligen förstått det där med att det blir mer ibland och mindre ibland. Sedan är jag väl inte riktigt där då jag kan lyssna på kroppens hunger- och mättnadskänslor men det är ett steg i rätt riktning. Jag har kunnat utmana mig till middagen (hej kolhydrater!) mer den här veckan och det känns bra. Jag har ätit mina köttbullar tre av fem middagar, hehe. Men ja, det är faktiskt en utmaning att äta det så många gånger.
 
Den största utmaningen är att få ihop maten när jag går i skolan. Det är jättejättesvårt eftersom det krånglar redan vid frukosten. De dagarna då jag åker med pappa och är på hans jobb innan jag åker till skolan, det är då jag äter en okej frukost. Men jag får lära mig att äta innan jag åker hemifrån när jag ska till skolan direkt. Men ja, jag kommer väl på lösningar tillslut. Nu är det mest bara massa oro och jobbiga tankar. Spegelbilden plågar mig och jag är rädd för att inte klara skolan. Men jag ska INTE ta ut det på maten. Det är inte en lösning. Jag tycker ju att det är roligt att gå i skolan och börja leva ett normalt liv så då ska jag inte förstöra det, inte igen.
 
Imorgon är en såndär fullspäckad dag. Skola på förmiddagen, öppenvården efter lunch, sedan träffa en fin vän, åka hem med pappsen och han släpper av mig i stallet, sedan hem och äta och andas. Förhoppningsvis räcker energin till ett besök på Café Ellen senare på kvällen, men det tror jag att den gör. Nu är det kanske dags att börja göra mig iordning på sängen då. Fast har en del småsaker att fixa innan. Och jag som trodde att jag skulle komma i säng tidigt. Så blev det med det...
 


Jag ramlade och ligger kvar. En stund i alla fall.


 
Och där nådde jag punkten då allt kom ikapp och jag bara ville gömma mig under täcket och försvinna. Jag visste att det skulle komma eftersom jag har sprungit ifrån tankarna och bara gjort det som jag ska under en tid nu. Jag har inte stannat upp alls, inte förrän idag. Egentligen ville jag inte stanna upp men jag kände att det nog var dags att göra det ändå.
 
Dagen började bra. Ingen stress, jag satt inte som ett frågetecken på föreläsningen, jag lyckades matcha tåg och buss, cyklade hem och kom hem tidigare än vanligt. Jag hade planerat att plugga hela eftermiddagen och kunna ta det lugnt ikväll. Det blev inte riktigt så. Det blev platt fall och alldeles för många tankar, huvudet var trött, benen var trötta... hopplöshetskänslan kramade om mig. Jag fick en del gjort men inte alls som jag hade planerat, och fy tusan vad besviken jag är på mig själv att jag inte lyckades hålla ihop det.
 
Jag var ändå på okej humör men efter middagen brast det. Lägg till ångest på allt det där som eftermiddagen bjöd på och jag blev arg och sur för ingenting och skrek på mamma och pappa och gick in på mitt rum, och har inte pratat med någon sen dess. Mycket handlar om att jag känner mig otillräcklig och mest bara i vägen. Det gör ont att jag inte klarar mig själv. Ärligt talat skulle jag inte fixa att bo själv med tanke på maten och det är inte alls kul att tänka på... jag blir så ledsen på mig själv. Jag har inget emot att bo hemma eftersom jag älskar naturen här, har närhet till stallet och så vidare, det är inte det det handlar om. Det är tanken på att jag inte skulle klara av att bo själv. Målet är så klart att jag ska kunna det men maten är fortfarande ett alldeles för stort problem. Det är det som gör ont att tänka på. Men jag får acceptera att det är som det är och kämpa på för att det ska bli bättre.
 
Ja, det är mycket nu. Jag är jättejättetrött, i både huvudet och kroppen. Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Imorgon fortsätter livet.
 
 

 

Nu kom tröttheten ikapp


 
Jag är trött. Väldigt trött dessutom tror jag. Det har varit segt att gå upp på morgonen både igår och idag och benen är sega och huvudet är segt... jag har pluggat alldeles för lite idag och det beror nog mycket på att jag inte orkar tänka. Så jag fick se det här som en mellandag och så planerar jag att ta nya tag imorgon. Det är inte lönt att försöka trycka in information i huvudet om det ändå inte känns som om det kommer fastna. Nu längar jag efter sängen, och så ska jag läsa en vanlig bok istället för psykologi på engelska.
 
Så ja, trött tjej här. En bra sak jag har gjort idag är i alla fall att utmana mig med maten lite. Jag har svårt med det där att äta ordentligt under dagen men idag när jag kom hem från skolan och innan jag skulle ge mig iväg till stallet, så åt jag i alla fall en såndär dubbelmacka som man gör i smörgåsgrill. Gottgott! Så det är en positiv sak idag.
 
Men nu mot sängen!
 


Dagarna ser likadana ut


 
Mycket att göra, mycket att tänka på, mycket som ska gå ihop. Nuförtiden hittar man mig antingen i skolan, på väg eller hem från skolan (buss/tåg), vid skrivbordet bland alla papper, den tunga boken och datorn, i stallet, på promenad eller i sängen. Typ så. Det finns inte så mycket tid för annat. Men jag ska försöka att hitta lite tid för något annat den här veckan. Lite variation borde väl vara bra.
 
Nu har jag nog pluggat färdigt för idag. Hjärnan vill sova nu. Så några timmars sömn och sen upp och så kör vi igen. Jag kan inte klaga på att jag inte har tillräckligt mycket att göra i alla fall...
 
 


Nya mål denna veckan


 
Helt slut i huvudet. Lite arg på mig själv att jag inte har hunnit med allt det jag ville i helgen men ja, så är det. Ny vecka imorgon och nya tag. Nu har jag i alla fall kommit in i pluggandet lite och då blir det nog lättare. Men nu är det slut för ikväll och jag ska krypa ner i sängen. Köttbullarna blev förresten jättegoda! Jag har nog någon speciell talang för det. Eller inte kanske, haha. Huvudsaken är att de blev goda!
 
Jag ska försöka ha som mål att äta bättre i veckan och inte låta stressen ta över. Det blir liksom inte bra... så där har jag något att kämpa med. På fredag har jag dessutom fått tid till öppenvården så får se vad det leder till. Men sova var det ja.
 
Dagens middag!
 


Dags att ta tag i pluggandet kanske


 
Jag sitter här och försöker ta tag i pluggandet igen. Det tar emot lite grann om jag säger så, men jag försöker tänka att det kommer bli mycket lättare till tentan om två veckor om jag tar tag i det nu. Så jag får försöka hitta lite motivation... Jag har varit i stallet och jag har varit ute på promenad med mamma. Jag har till och med städat. Visserligen satt jag några timmar i förmiddags men jag behöver några timmars plugg till för att känna mig lugn.
 
Så nu ska jag plugga fram tills det är dags att laga middag. Idag ska det bli köttbullar och potatismos, det har jag bestämt! Jag är faktiskt duktig på att göra köttbullar. Men nu ska jag lägga näsan i boken och papperna som handlar om sensation och perception...
 
Nya skor och vantar! Så nu slipper jag frysa.
 


Kommer jag någonsin känna mig tillräckligt bra?


 
Jag fastnar ofta i det där allt-eller-inget-tänket. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt, och skulle jag då inte klara av att göra det ordentligt så trampar jag på mig själv och säger massa dumma saker. Sedan så ska jag klara av att göra många saker samtidigt och ha flera bollar i luften. Något av det jobbigaste jag vet är att bara gå hemma och inte göra någonting vettigt. Och då menar jag inte bara en dag eller så, utan under långa perioder. Hösten var jobbig för mig på det viset eftersom jag inte tyckte att jag gjorde något vettigt. När jag var färdig med utslussen på dagvården så fick jag massor med tid att känna mig värdelös. Att jag jobbade en dag i veckan och var mycket i stallet var inte tillräckligt enligt mig själv. Jag borde ju kunna göra så mycket mer efter att ha gått i behandling hela året. Men kanske kunde jag inte det?
 
Nu ser livet lite annorlunda ut. Jag pluggar på heltid, jobbar fortfarande minst en gång i veckan och är i stallet de flesta dagarna i veckan. Dessutom står jag på vikarielistan på det dagiset där ett av barnen som jag passar går. (Fast jag har sagt att jag går i skolan varje dag och därför inte har så jättemycket tid, så de ringer inte mig i första hand precis). Men allt detta borde väl vara tillräckligt, jag borde väl kunna känna mig nöjd? Det känns inte så för jag tänker bara på det som jag inte hinner eller orkar med. Som att åka med pappa till farmor och hjälpa till där, eller hjälpa till mer hemma, eller träffa vänner oftare...
 
Det är farligt det där, jag vet det. Jag borde vara stolt över det jag klarar av att göra. Jag är inte så dålig och otillräcklig som jag tror. Jag har pluggat idag, jag har ridit två hästar och jag har shoppat med mamma och lillasyster. Det räcker gott och väl. Sedan de där andra 1000 sakerna som jag tycker att jag borde ha gjort kan jag i så fall göra en annan dag. Det viktigaste för mig är att prioritera mat, vila och sömn, fortfarande är det så. När det blir jobbigt och stressigt tar jag ofta ut det på maten och går några extra promenader för att dämpa ångesten. Fastnar jag i det så kommer jag att falla ner i anorexins famn, igen, och då kommer jag inte kunna göra något av det som jag gör nu. Det vore ett misslyckande. Så jag ska försöka att bli bättre på att berömma mig själv för de sakerna som jag klarar av. Kanske blir allt lite lättare då?
 
 


Jag överlevde veckan


 
Äntligen fredagkväll! Jag har suttit i soffan sen jag kom hem strax före sju. Mamma och jag hade mysmiddag och sen har vi tittat på tv och ätit lite godis. Skönt och välbehövligt. Jag är glad att det är helg nu även om jag kommer behöva plugga mycket. Visst är det jobbigt när jag tänker att jag måste plugga men det är ändå saker som jag tycker är intressant och som jag vill lära mig. Det ska nog gå ganska bra hoppas jag.
 
Det har varit en såndär dag då det har blivit helt fel med maten. Stressen har stått mig upp i halsen och jag har inte riktigt kunnat koppla av och då fixar jag inte maten, och speciellt inte när jag är hemifrån hela dagen. Jag fick i mig en macka till frukost och sen blev det inte sådär jättemycket under dagen om jag säger så (skäms över det egentligen). När jag stressar runt så och försöker passa in allt i schemat så känner jag inte hunger överhuvudtaget och jag bara springer på utan att tänka. Men innan jag skulle sätta mig på bussen hem från stan (jag köpte äntligen ett par vinterskor!) så fångade jag upp mig själv lite och bestämde mig för att köpa lite godis till ikväll, och som jag också kunde ha som snabb energi så att jag orkade ta mig hem. Det var nog ett bra beslut.
 
Jag åkte till stallet så fort jag kom hem och det var väldigt skönt att sitta på hästryggen och andas ut. Det blir en paus i all stress. Och nu har jag som sagt haft myskväll med mammsen. Det ska nog bli en bra helg, bara jag inte stressar upp mig och tänker på allt jag borde göra. Jag ska ta en stund i taget och känna efter vad som känns bra och vad jag behöver. Först ska jag få en god natts sömn! Men det dröjer ett tag till. Jag ska nog ordna upp lite på rummet så att jag inte behöver störa mig på det imorgon och göra det istället för att plugga. Det blir nog bra.
 
Jag längtar tillbaka till skärgården och stugan vi hyrde. Där fanns
ingen som helst stress.
 


Jag får inte glömma att andas mitt i allt


 
Just nu önskar jag mig en lång sovmorgon. Det var segt att gå upp i morse... men tur att jag kan åka med pappa på morgonen så att jag slipper bussen. Tåget är inte så jobbigt (om det bara går i tid så) men bussen alltså, och speciellt när jag ska till skolan. Hem bryr jag mig inte så mycket faktiskt. Jag har i alla fall fått in rutinen att plugga på bussen/tåget vilket känns bra. Men det är en stor omställning att behöva åka iväg varje dag. Visserligen har jag gjort det långa perioder när jag har gått dagvårdsbehandling men det är ju ett tag sen nu. Jaja, jag kommer in i det snart. Det är bara jag som ska vänja mig vid förändringen. Jag vet att det är jobbigt i början och att jag måste stå emot tankarna att jag ska ge upp men det blir lättare om jag orkar göra det.
 
Snart har jag gått en vecka i skolan och jag känner redan nu hur stressen börjar äta upp mig. Det är mycket att plugga in och jag ligger redan efter. I helgen måste jag i alla fall känna att jag har ganska bra koll på det vi har gått igenom nu i veckan för vi går igenom ett nytt kapitel varannan dag. Så det blir (ska bli!) mycket plugg i helgen. Egentligen hade jag velat åka med pappa till farmor men jag känner inte att jag hinner...
 
Det är en kamp att få ihop maten nu när jag går i skolan. När jag är stressad blir det mycket svårare att äta, och då speciellt under dagen. Kvällarna funkar men det är på dagarna jag behöver energi. Men det har gått okej ändå tycker jag. Som jag har sagt innan så känner jag mig som bambi på hal is men det känns som om det kan bli bra. Jag måste komma på bra lösningar som fungerar för mig och det får ta den tid det tar. Så är det.
 
Imorgon får jag sova lite längre. Fast tänkte försöka plugga lite innan jag ska ge mig iväg. Som jag skrev igår så är morgonen en bra pluggtid för mig. Eftermiddagen är fullbokad sen så då har jag inte tid... ja, jag får se vad som händer och vad jag hinner...
 
 


Maten styr koncentrationsförmågan


 
Det verkar som om jag har lättast att koncentrera mig tidigt på morgonen eller sent på kvällen. I alla fall känns det så. Jag tror att det har mycket med maten att göra. Vid båda dessa tidpunkterna har jag lättare att koppla bort mattankar och liknande som kan skapa ångest. På morgonen har jag inte ätit något än och sent på kvällen har jag ätit färdigt. Visst kan ångesten banka på mig där på kvällen om det är en sådan dag men jag vet att jag inte kan göra något åt det då. Känner jag att jag måste kompensera får jag göra det dagen efter. Det tänket fungerar faktiskt ganska bra och det brukar dämpa ångesten och skriken i huvudet lite grann i alla fall.
 
Dagen har varit okej. En del ångest eftersom jag har utmanat mig lite med maten och så har det blivit lite kaos och ja... jag överlevde och det känns inte så farligt nu. Nu försöker jag slå bort tankarna på att jag ska kompensera för dagen imorgon. Men jag ska försöka skriva en planering så blir det kanske lite lättare att få ordning på tankarna...
 
Jag börjar skolan tidigt imorgon men skönt att sluta kl 10. Måste plugga några timmar mitt på dagen imorgon, jag kommer inte hinna annars. Det är mycket att plugga in och så är kursboken på engelska men jag börjar komma in i det lite grann känns det som. Men nu mot sängen. Det ska bli skönt att sova!
 
Viril busade idag också, men jag satt kvar!
 


Nu har jag gjort mig förtjänt av en god natts sömn


 
Så, då var denna dagen över. Det har varit en lång dag eftersom jag inte har sovit sen halv fem... Nu känner jag mig trött faktiskt så jag ska försöka komma i säng innan övertröttheten (piggheten) tar över. Blir nog lite plugg innan jag släcker lampan. Första tentan är om tre veckor så det är lika bra att plugga in det vi går igenom direkt så blir det kanske lättare sen. Jag får se hur det går med det.
 
Idag fick jag äntligen sitta på hästryggen igen. Har inte ridit sen jag blev sjuk för en vecka sen men nu är jag frisk och kry igen som tur är. Men förra veckan tog på kroppen...usch. Det blev två hästar ridna idag i alla fall. Viril hoppade runt, bockade och gjorde allt annat än att skritta kändes det som (överskottsenergi!). Goldie gick däremot så lugnt och fint. Nu blir det nog ridning varje dag resten av veckan då jag inte ska jobba och har bara skola på förmiddagen. Det känns bra!
 
Skolan börjar inte förrän 10.15 imorgon men åker ändå med pappa så att jag kan äta frukost i lugn och ro och plugga lite på hans jobb innan jag tar tåget till Lund. Jag behöver nog det imorgon så att jag slipper stressa till bussen, oroa mig för förseningar och så. Nu ska jag göra mig iordning för sängen. Det ska bli underbart att krypa ner under bolltäcket efter denna kaotiska dagen...
 
Jag älskar vintern men detta är inte så dumt det heller. Inte så
många månader kvar egentligen!
 


De där tågen...


 
Vilken dag... och än har bara halva gått. Jag sov typ inget inatt och vid femtiden gav jag upp och satte mig och pluggade istället, vilket gick förvånansvärts bra. En stund efter sju åkte pappa och jag iväg och såklart gick det långsamt på motorvägen. Jag fick springa sista biten till tåget. Lite lättad att jag kom med det tåget så att jag hade ganska okej med tid att hitta rätt i Lund sen. Vi åkte genom citytunneln och när vi kom strax utanför Malmö tog det stopp och där stod vi sen i 70 minuter. Resan som skulle ta 20 minuter tog 1½ timme och jag missade alltså största delen av första föreläsningen. Det kändes ju sådär men jag var inte ensam i alla fall. Sen lyckades jag ändå gå vilse i Lund när jag skulle hem (alltså, hur lyckas jag?!) och missade tåget och därmed bussen och kom då hem senare än tänkt. Lagom kul dag.
 
Jag är helt slut nu... Men dags att samla energi nu och sen ska jag gå till stallet. Jag hoppas verkligen att någon mer har tid att rida idag så att jag inte behöver ta alla tre hästarna. Men ja, jag får väl se. Nu först vila, sen mat och sen stallet. Och ikväll kommer jag vara lagom trött gissar jag på...
 
I väntan på bussen gick jag på Emporia. Tur att jag slapp vara ute.
 


Det blir nog lättare om jag hinner att äta tror jag


 
Denna dagen stavas stress. Jag har svårt att få ihop det när det är mycket nytt, jag vet inte vart jag ska, jag ska åka hit och sen dit... Sedan oron och tvivlet på att jag ens ska klara av att gå i skolan. Jag var seriöst på väg att ge upp redan när jag satt på bussen imorse och vända tillbaka hem. Som tur var lyckades jag ta mig till Lund och efter att ha gått onödigt långt (jag går alltid vilse i Lund) så kom jag stelfrusen fram dit jag skulle. Jag hade ingen känsel i fötterna, så ingen kul början precis. Men jag överlevde de två timmarna och sen skyndade jag till tåget (gick vilse igen). Åkte tåget till Hyllie och gick på Emporia en stund. Tänkte köpa något att äta, vilket gick sådär och på köpet missade jag bussen som skulle ta mig till jobb. Så fick vänta på nästa och sen gå med andan i halsen till dagis och det gjorde att jag blev mer stressad och fick magkatarr. Då stannade jag upp och tänkte att det inte gör så mycket om jag blir lite försenad, och jag tänkte på hur fint det var att gå där bland träden och se snön falla mot marken.
 
Det gick okej med barnen idag. Men jag var jättetrött och det berodde både på allt stressande under dagen och att jag typ inte hade ätit någonting. Ingen bra kombination det där. När pappa hämtade mig vid sju skulle jag egentligen direkt till stallet men jag insåg att det inte skulle gå. Jag var totalt slut (inte konstigt eftersom magen var tom) och bestämde att jag behövde åka hem och äta middag istället. Det var tufft att ta det beslutet och jag velade länge men det var nog rätt ändå... skulle inte orka sitta rakt på hästen tror jag. Lillasyster hade passande nog lagat middag så jag fick i mig en ganska okej middag och sen kvällsmellis. Nu ikväll var pappa och jag och handlade frukost som jag kan ha med mig imorgon så att dagen startar bättre. Men imorgon slutar jag kl 10 så efter det ska jag hem, plugga lite och sen till stallet och rida! Längtar!
 
Nu ska jag skriva ut powerpointpresentationen till morgondagens föreläsning och titta igenom den innan jag ska sova. Det blir nog bra ändå. Ta en sak i taget.
 
 


Nu är jag frisk så då blir det full fart istället


 
Inte en sådär jättebra dag. Tunga tankar, massa ångest, trötthet, tårar... Jag tror det är mycket oro inför imorgon med skolstarten och då kommer självklart tjockkänslorna och all ångest flygandes och sparkar mig hårt i magen. Men jag har ätit trots alla dumma tankar eftersom kroppen inte har haft det så lätt nu med några sjukdagar. Så bara att tugga och svälja och försöka stå ut i ångesten, det är det jag har gjort hela dagen och speciellt nu ikväll. Hoppas bara jag kan somna sen. Antingen kommer jag somna jättefort eller så kommer jag ligga vaken halva natten.
 
Imorgon kommer bli en lång dag. Nu ikväll fick jag frågan om jag kan jobba imorgon, och det kan jag inte säga nej till tycker jag... (fast lite orolig att fånga upp sjukbaciller igen) Så det blir först skola, sen jobb några timmar och så har pappa lovat att hämta mig när jag slutar vid kl 19 och köra mig direkt till stallet så att jag hinner rida lite grann i alla fall. Har lite dåligt samvete över att jag inte har orkat rida i helgen, speciellt idag då det har varit så fint väder... men orken fanns inte. Och inte mår jag bättre av att jag slår på mig själv.
 
Så efter många lugna sjukdagar nu blir det full rulle imorgon. Det ska väl gå bra. Kanske. Bara jag lyckas få i mig lite mat med jämna mellanrum så. Fast oroar mig redan för när tusan jag ska äta frukost. Vägrar äta det innan jag åker till skolan, alldeles för tidigt. Jag får väl ta med mig något och äta på bussen/tåget eller något. Det löser sig...
 
Hästarna hade söndagsmys i hagen.
 


<3


 
Du skulle fyllt 23 år idag. Det var så lätt att komma ihåg din födelsedag eftersom den var precis en månad efter min. Det gör fortfarande ont att du inte längre finns här på jorden. Jag tänker på sista gången vi sågs, hur vi sa hejdå och sen såg jag dig försvinna bort längs vägen. Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag skulle få se dig...
 
Jag hoppas du har det bra där uppe bland änglarna. Jag säger grattis på din dag samtidigt som tårarna rinner längs kinderna. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta vännen, och jag hoppas att du fick den frid du letade efter <3
 
 

 

Snart börjar skolan!


 
Jag insåg för en stund sedan att det är lördag idag. Skolan börjar på måndag. Det kändes som om det var nyss jag skrev att det var tre veckor kvar, och nu är det bara någon dag kvar. Tiden flyger iväg. Tvivlet kommer också flygandes mycket fortare nu. Nu frågar jag mest mig själv hela tiden hur jag ska klara av skolan? Jag är ganska bra på att dumförklara mig själv. Tänker att det inte finns en chans att jag kommer klara av det som skolan kräver. Men då får jag tänka tillbaka på år 2011. Jag klarade av studierna i Brighton och därefter i Kalmar. Och det var inte så att jag precis klarade av godkäntgränsen utan några kurser klarade jag av väldigt bra. Så jag är inte dum som jag försöker intala mig själv. Sedan har det väl lite att göra med att jag inte har pluggat psykologi innan men det blir säkert bra. Det ska bli bra helt enkelt, och jag kan bara göra mitt bästa.
 
Energin har inte riktigt funnits hos mig idag. Jag blir bara irriterad på kroppen att den inte orkar, tänker att det liksom räcker med vila nu. Ångesten har varit ganska stark idag också... så ja, det har varit tufft. Kom iväg en stund till stallet i alla fall. Fyllde massa höpåsar och borstade sedan lite på Ville, och sen tog kraften slut. Hoppas jag orkar rida imorgon. Måste fixa busskort också kom jag på. Det är så tråkigt att behöva lägga pengar på det. Inte för att jag har sådär jättemånga andra utgifter eftersom jag bor hemma, men ändå. Färdmedel och mat, det är två saker som jag tycker är tråkigt att lägga pengar på. När jag bodde ensam kunde jag gå runt i flera affärer för att hitta det billigaste priset. Snål kanske det också kallas förresten. Med de sakerna är jag kanske snål då. Alla är vi olika.
 
Nu ska jag titta färdigt på film och sen sova!
 
 


Det där med vila ja...


 
Idag har jag haft lite mer energi och jag är rädd att jag har ansträngt mig lite för mycket. Mår sämre nu än vad jag gjorde i eftermiddags... jag var så glad över att magen äntligen verkade må ganska bra igen och kroppen kändes lite starkare. Och så lite ångest på det. I onsdags (min första sjukdag) hade jag ingen som helst ångest över att jag låg stilla hela dagen. Fast det är klart, jag orkade verkligen inte göra något annat. Kroppen var helt utmattad och feber hade jag och allt, så det var inte så konstigt egentligen. Igår gick det också helt okej men idag var det värre. Lite arg på mig själv att jag inte har vilat mer idag och jag hoppas verkligen inte att det har något att göra med att jag mår sämre nu.
 
När denna dagen började trodde jag faktiskt att jag skulle må rätt bra imorgon men jag tvekar på det nu. Jag måste nog ta det ganska lugnt de närmaste dagarna också inser jag nu. Känns ganska tungt att jag nog har tappat i vikt också... De här dagarna har jag i alla fall lärt mig skillnaden på hur det känns när man inte vill äta för att aptiten är borta (pga magsjuka då till exemplel) och när det är ätstörningen som säger åt en att man inte får äta. Och jag har uppskattat att börja kunna äta lite igen. Och så har jag vilat som sagt.
 
Det är väl så att det finns någon mening med allt som händer. Jag tror att det är så i alla fall. Och nu håller jag tummarna för att jag mår bättre imorgon. Saknar hästarna, att träffa människor (andra än familjen då), att kunna äta mer, känna styrka i kroppen... ja, vi får väl se om jag har turen på min sida.
 
Jag kokade risgrynsgröt idag. Tyckte det var snäll mat mot magen.
 


Idag bär benen mig


 
Yes, idag orkar jag stå på benen. Febern är borta också men jag får kämpa för att få i mig mat eftersom magen helst inte vill. Det känns som om det börjar bli bättre nu i alla fall. Jag är så trött på det här nu. Det enda jag kan göra är att titta på film, tv, läsa, pussla... jag kan göra mer idag än igår i alla fall då jag bara låg i soffan, och sen sängen, hela dagen. Somnade till emellanåt och ville bara att dagen skulle ta slut...
 
¨Jag håller tummarna för att jag mår mycket bättre imorgon. Vill ut i snön, till stallet, kunna äta... Jag får väl se. Kan inte göra mer än vad jag gör nu ändå. Jag var ute i trädgården en stund för att få lite frisk luft. Kändes skönt så blir nog några minuter ute sen också. Kan inte skada i alla fall.
 
Några minuters frisk luft.
 


Sjukling


 
Jaha, då ligger jag här däckad i soffan och orkar knappt röra mig. Natten tillbringades i soffan och på badrumsgolvet. Ett tag låg jag på golvet och orkade inte resa mig så försökte ropa på mamma och pappa. Det slutade med att jag fick banka på dörren och då vaknade pappa som tur var. Nä, usch, har knappt sovit något inatt men somnade någon timme nu på morgonen i all fall.
 
Jag har inte varit så här sjuk på många år. Inte sen anorexin tog över... men nu var det dags tydligen. Vinterkräksjukan är ju inte sådär jättekul, och feber på det. Jag försöker få i min proviva nu och det verkar gå bra. Jag orkade knappt ta mig ner och upp för trappan, helt slut efter den lilla promenaden. Usch, vad jag hatar det här. Ska titta på film nu tror jag och förhoppningsvis få tankarna på annat.
 
 


Solen lyste idag i alla fall


 
Det har varit en upp och ner dag. Kvällen har i alla fall varit bra, tills för en liten stund sen i alla fall. Nu ligger jag i sängen och fryser så jag skakar och har ont i magen. Hoppas jag inte har åkt på någon magsjuka... När jag jobbade igår mådde inte minstingen helt bra och klagade på ont i magen och hon ville inte äta, och så går det magsjuka på dagiset. Nä, usch.
 
Nu ska jag nog lägga mig bekvämt och försöka läsa eller något. Orkar inte något mer nu...
 
Det var en vacker vinterdag idag.
 


Det är ingen som har sagt att vägen ska vara lätt


 
Varför blir jag alltid så pigg när det är dags att sova? Några timmar innan kan jag sitta och gäspa och längta tills jag ska gå och lägga mig men sen så kommer den förbannade piggheten i alla fall. Typiskt. Jag får krypa till sängs ändå och hoppas på det bästa. Det blir att stoppa näsan i en bok och vänta på John Blund. Jag hoppas jag sover bättre inatt förresten. Förra natten var hemsk och trots att det var iskallt på rummet vaknade jag blöt av svett flera gånger. Sådär lagom kul. Det får mig att minnas de perioderna då jag har vaknat genomblöt av svett varje natt. Jag kommer ihåg att jag hade en sån period innan jag blev inlagd i Varberg, och även när jag var där. Tack och lov att jag slipper det nu och att det bara händer någon gång ibland.
 
Dagen har annars varit okej. Jag har jobbat några timmar. Blev utmaningsmiddag för min del med vegobullar och pasta men det gick bra. Jag kommer inte riktigt överens med pasta fortfarande men märker när jag äter det att det är gott, så jag jobbar på det. Jag ger mig själv en klapp på axeln för dagens middag. Jag vill kunna äta sån "enkel" mat så det är bara för mig att utmana mig. Det finns liksom ingen annan väg.
 
Nu mot sängen. Imorgon, om solen kommer fram, ska jag gå ut på fotopromenad i snön och se om jag lyckas få några bra vinterbilder. För ja, vi har snö igen! Jag är nog en av de få som tycker att det är roligt, hehe. Men det är ju faktiskt vinter så det är inget fel med snö, bara det inte blåser så...
 
Det är fint med snö!
 


Kanske är det min tur nu


 
Det känns som att 2013 kan bli ett bra år. På riktigt känns det så. Detta kanske är året då allt faller på plats, då jag lyckas leva mer som jag vill och mindre som rösten i huvudet vill. Tänk om jag nu faktiskt har lyckats samla ihop tillräckligt mycket kunskap, tillräckligt många verktyg och tillräckligt mycket tro på mig själv. Och tillräckligt mycket mod.
 
Samtidigt som det kan kännas okej blir jag livrädd. Mest rädd blir jag för att tappa kontrollen och hata mig själv ännu mer. Fast jag har fått höra att jag inte alls kommer tappa kontrollen, utan återfå den riktiga kontrollen. Rösten i huvudet bestämmer fortfarande för mycket, dag ut och dag in. "Rör på dig! Ät inte det!"
 
För fem år sedan vandrade jag på vägen ner i helvetet, nu är jag på väg uppåt. Jag undrar ofta varför vägen är så lång och svår? Men målet finns där framme och det är inte omöjligt att nå, det är jag säker på.
 
Så jag fortsätter kämpa för att tysta rösten i huvudet. Jag ger mig inte har jag ju sagt.
 
 

 

Jag försöker hålla balansen


 
Det har varit en sån där dag då humöret och måendet har åkt berg-och dalbana. Inget har känts sådär jättebra och jag har försökt att hålla allt på en bra nivå och inte bli sur eller arg eller så. Inte låta det negativa ta över helt enkelt. Men i eftermiddags brast det. Då bankade ångesten på mig och vi skulle köra iväg allihopa. Jag blev tillsagd att vi skulle köra direkt och bytte då om men så gjorde vi inte det i alla fall. Efter en halvtimmes väntan blev det för mycket och jag gick ut och familjen fick hämta upp mig på vägen innan vi körde vidare. Ångest och dötid går inte riktigt ihop... sedan dess har måendet varit svajigt. Jag har fått kämpa för att inte snurra in mig i mörkret.
 
Kvällen har varit okej ändå. Jag har pusslat, tittat på film och ätit frukt och godis. Och druckit för mycket pepsi max. Suck på det. Jag tänkte komma i säng inte alltför sent men tror att det blir svårt. Jag ska göra ett försök i alla fall. Känner mig faktiskt väldigt trött och inte sådär pigg som jag kan bli vid den här tiden annars...
 
Ner i det mörka hålet vill jag inte.
 


Lugn och ro i kroppen


 
Det är sällan jag känner så mycket ro i kroppen att jag kan ligga helt lugn i soffan och titta på tv. Ikväll var en sådan kväll då jag kunde göra då. Ingen energi i kroppen hade jag och frusen var jag. Det bästa med de stunderna är att jag känner hur skönt det är. Ångesten har inte varit så stark ikväll och jag har känt att det inte gör så mycket om jag tar några godisbitar till. Är det fredag så är det fredagsmys, så det så.
 
Dagen har också varit helt okej. Handlat med lillasyster, promenerat, varit i stallet och så. Lagom ansträngande. Utmanade mig till frukosten och åt en bättre frukost än jag brukar, och det kändes bra. Jag ska försöka hålla det nu. Men nu ska jag fortsätta titta på film. Tittar på den tredje Änglagårdsfilmen. Längtar efter sommaren när jag tittar på dom... tycker inte om när det bara är iskallt ute. Ge mig snö då, inte bara kyla. Nä, film nu och sen sova. Välbehövligt!
 
Solen tittade fram under min promenad idag.
 


Läkerol och jag går inte ihop


 
Jag lyckas aldrig lära mig att jag inte klarar av att äta läkerol. Jag kan inte äta lagom många och en ask kan ta slut alldeles för fort. Innan var jag beroende av det och åt säkert 1-2 askar om dagen ibland. Då vande sig magen vid det och reagerade inte för fem öre. Nu sitter jag däremot här med magsmärtor, och det gör ontontont. Jag försöker att undvika läkerol nuförtiden eftersom jag vet att jag inte kan hantera det men ibland kommer tankarna att jag måste ha det. Det funkar som ångestdämpande och för att dämpa hungerkänslor. Inte bra på något sätt. Men ja, jag äter det inte alls lika ofta längre. Tur det. Varken bra för magen eller plånboken för den delen.
 
Kylan har förresten kommit hit till Skåneland igen. När det samtidigt blåser mycket blir det isande kallt. Jag höll på att förfrysa när jag var ute på promenad mitt på dagen (lång ångestpromenad för att dessutom köpa läkerol). Klädde på mig ordentligt sen när jag skulle gå till stallet. Nä, usch för blåsten. Annars idag har jag bakat bondkakor enligt pappas önskemål. Första gången jag gjorde det och ja, dom blev helt okej.
 
Nu ska jag fortsätta titta på film och hoppas att magsmärtan går över snart. Ja, jag vet att jag får skylla mig själv. Dumma, dumma mig.
 
Bondkakor!
 
En tid sparade jag alla läkerolaskar för att försöka förstå hur många
jag faktiskt åt...
 


Inte ens regnet förstörde min dag


 
Trött tjej här med värkande axlar och armar. Paraply och jag går inte ihop, mest för att jag inte tycker om att bära på det. Måste byta hand helt ofta också för jag är så känslig mot att ha armen uppåt, även om det bara är en del av armen i detta fallet. Jag har jobbat idag och det är därför jag har gått ute med paraply. Barnen fick också varsitt och så vandrade vi hemmåt. Det tog en väldans tid idag. Inte så lätt att köra en vagn, bära ett paraply och ha två barn med varsitt paraply sidan om som dessutom stannade och lekte med paraplyen titt som tätt. Till middag fick de pannkakor i alla fall. Jag fick höra att jag var snäll som stekte pannkakor. Jag lyckades med alla pannkakor idag förresten, inte en enda som gick i sönder. Jag börjar bli proffs på det där. Måste bli bättre på att äta dem också, men inte så lätt när det sitter fyra hungriga barn vid bordet och rösten i huvudet inte tycker att jag ska äta alls. Men en pannkaka blev det i alla fall, och så näringsdryck när jag kom hem för att banka på rösten i huvudet och de dumma tankarna...
 
Jag har faktiskt haft en bra kväll. Pappa var så snäll och hämtade mig när jag jobbat färdigt. Skönt att slippa bussen men eftersom jag hade planerat att gå hem från bussen sen så protesterades det i huvudet. Men jag har struntat i det och inte kompenserat för det genom att gå ut ändå. Det ösregnar ju ute, vad tusan ska jag gå ut och gå då för? Det känns bra, och känner jag efter så är kroppen väldigt trött. Jag unnade mig en av de sista lussekatterna nu ikväll också. Maten har gått lite sådär idag, så den satt fint i magen.
 
Imorgon tar jag nya tag. Då ska jag inte iväg någonstans utan bara till stallet, städa, baka bondkakor till pappa och så. Fast kanske att jag snabbt vill åka iväg och se om jag hittar något reafynd när mamma kommer hem. Vi får väl se. Men skönt att jag inte har några tider att passa imorgon. Och nu är det lagom att krypa ner i sängen och läsa i skenet av de brinnande ljusen. Perfekt avslutning på kvällen.
 
 
 


Resan blev längre och jobbigare än jag trodde


 
Ännu en dag har jag klarat mig igenom. Det är inte så dåligt om jag tänker efter eftersom jag har haft perioder då jag inte har velat leva. Nu ser jag framåt och planerar för våren, sommaren, hösten och har framtidsdrömmar. Det är jag som har kämpat mig igenom åren och det är därför jag är där jag är idag. Det fick jag höra på samtalet idag och det är ju sant faktiskt. Jag har fått mycket fantastisk hjälp och med den hjälpen och stödet har jag kämpat mig fram steg för steg. Visst har jag ramlat och slagit mig många, många gånger men jag har ändå inte tappat hoppet helt. Och även fast jag känner mig som bambi på hal is just nu så har jag kämpat mig fram till ett ställe där jag aldrig har varit innan. Framtiden känns inte hopplös, den känns faktiskt rolig och spännande!
 
Visst sätter kontrollbehovet krokben för mig alltför ofta. Som någon hade kommenterat så går det inte att släppa all kontroll på en gång, det är något som kommer med tiden. Det tar kanske lite längre tid för mig än för andra, men allas resor ser olika ut och tar olika lång tid. Visst tycker jag att jag borde ha klarat av att bli frisk redan när jag började i behandling i oktober 2008, men det blev jag inte. Min resa har pågått i några år och hur lång tid till det kommer ta vet jag inte. Resan är lång och jäkligt jobbig, och många gånger vill jag bara ge upp, men jag vet att det kommer vara värt det den dagen jag står och säger att jag klarade mig i mål.
 
Något som känns lite extra jobbigt nu är att jag antagligen måste kämpa för att få den vården jag vill, den som jag har fullständigt rätt till egentligen (är det inte pengar så bor man på fel ställe). Fritt vårdval kallas det, vad det nu ska betyda. Fast jag ska inte ta ut något i förskott, kanske är det så att ett mirakel händer. Så länge kämpar jag på och är tacksam över att jag får komma till Capio och ha samtal då och då. Så jag är inte helt utslängd själv i kylan och det är jag glad för.
 
Nu ska jag sova. Det här med sömnen skulle ju jag ta tag i. Det får bli imorgon. Nu är klockan redan alldeles för mycket.
 
Resans början...
 


Det skrämmer mig fortfarande lika mycket


 
Jag säger att jag har jullov fortfarande och att det därför är okej att jag sover så länge. Fast sover gör jag inte så mycket egentligen, jag vaknar ganska ofta och så är det förbannat svårt att komma upp ur sängen när jag egentligen inte måste. Det blir bättring när skolan börjar... fast jag måste ändra mina vanor redan innan för att slippa omställningen då. Så ja, jag jobbar på det. Jag har någon förkylning på gång också så jag har inte sådär jättemycket energi. Ont i halsen och så. Suck... Vad ska man göra då? Jo, VILA. En av de sakerna som jag är sämst på...
 
Jag har en konstig känsla i kroppen. Jag vet inte riktigt vad det är men en bra känsla tror jag. Det känns som om livet kan bli bra ändå och att jag kan klara av det och leva som alla andra. Samtidigt så blir jag livrädd för det och för att jag ska tappa kontrollen och inte klara av någonting och hata mig själv. Igårkväll tänkte jag att jag skulle ta fram vågen idag för att se vad jag väger (jag vet vart mamma har "gömt" den. Skitdåligt ställe). Jag slutade ju kolla på vågen i somras eftersom siffrorna bara ställer till det i huvudet och jag kan inte hantera det... men jag tog inte fram den. Skulle jag göra det en gång så vet jag att jag är fast och det är det minsta jag behöver. Viktfobin är fortfarande mitt största problem och det gör ont i mig att tänka på det. Kommer jag någonsin komma över det? Jag vet faktiskt inte vad jag måste göra för att komma över viktfobin men jag vet att så länge det är så starkt så kommer jag inte bli frisk.
 
Imorgon ska jag till Capio och ha samtal. Längesen nu. Ska passa på att gå i stan lite också. Så det blir nog bra.
 
Jag längtar helt plötsligt lite grann efter sommaren. Inte helt fel ändå.
 


Jag hade kunnat göra så mycket mer


 
Seg söndag det här. Jag sov jättedåligt inatt och vaknade typ varje timme... så jag var trött när jag gick upp och hade dessutom jätteont i halsen. Det var inte sådär kul precis. Sen har dagen rullat på. Jag har gått till stranden, tittat på skidskytte, varit en stund i stallet... och inte så mycket mer.
 
Jag har kommit in en period då jag vill så mycket, och helst ska allt hända nu direkt. Det är lite allt eller inget. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt att känna så eftersom jag bara slår på mig själv när jag tänker på att jag hade kunnat göra så mycket redan om jag inte hade varit fast i anorexin i så många år. Samtidigt så vet jag att det inte är mitt fel att jag blev sjuk och ska alltså inte lägga skulden på mig själv men det är svårt att tänka så alltid. Jag försöker i alla fall tänka att jag har hela livet framför mig och hur mycket tid som helst att uppleva saker.
 
Det viktiga är att jag tar en sak i taget. Skolan börjar om två veckor (det känns som alldeles för lång tid egentligen) och det är det jag ska göra under våren. Sen får jag se vad som mer dyker upp. Jag hoppas komma iväg på småresor under våren också så jag smider lite planer. Och så ska jag hitta sommarjobb, helst i skärgården eller på Gotland. Och sen ska jag komma fram till vad jag vill plugga till hösten. Och flytta hemifrån på riktigt. Ja, ni hör ju. Men en sak i taget. Två veckor "jullov" kvar innan skolan drar igång. Vi börjar där.
 
Viril tyckte det var sådär kul att spola benet.
 


Jag håller ögonen på målet


 
Jag har kommit in i fel sovrutiner. Lägger mig alldeles för sent och kommer upp alldeles för sent. Idag vaknade jag halv 11, och det kändes inte bra alls. Jag hatar känslan av att halva dagen redan har passerat när jag har vaknat till liv. Jag satt och letade sommarjobb igår så det var därför jag kom i säng sent och sen när jag skulle sova hörde jag möss springa runt uppe på vinden. Det finns få saker som får mig att bli så rädd som när möss springer omrking. Det är obehagligt...
 
Jag har inte gjort sådär mycket idag eftersom jag kom upp så sent. Promenerat, pusslat, gjort smoothie, handlat med pappsen... typ det. Ikväll kommer moster och hennes man och äter middag och så blir det väl kortspelande efter det. Jag har fått i uppdrag att laga middagen som ska bli lasagne. Men inte vanlig lasagne (det tror jag inte att jag skulle fixa att laga) utan med keso istället för ostsås. Det är mycket smidigare egentligen.
 
Jag har ganska mycket oroskänslor i kroppen men jag hanterar det okej ändå tycker jag. Försöker ta en sak i taget och tänka på framtiden och vad jag vill och så. Det finns inte så mycket mer jag kan göra nu. Just do it liksom och stå ut i känslan.
 
I julklapp fick jag en ny iPod med mina egna kloka ord!
 


Bästa tidsfördrivet


 
Jag sagt det förut och jag säger det igen. Pussel är bra tidsfördriv och det är ångestdämpande. Tiden försvinner (farligt fort ibland) och du får tankarna på annat. Superduper. Nu har jag börjat med mitt 3000-bitars som jag fick i födelsedagspresent. Förra året la jag också ett lika stort pussel men det fattades 1 bit. Ja, ni kan ju förstå att jag blev irriterad... Visste ni förresten att jag kan bli arg och sur om någon hjälper mig med ett pussel? En enda pusselbit och jag kan flyga i luften. Jo, så är det. Men jag kan klart lägga ett pussel med någon annan men inte om jag har börjat på det själv. Då är det mitt och alla andra ska hålla sina fingrar borta därifrån. Så det så, haha.
 
Nu ska jag fortsätta med städningen. Har lovat mamma att städa huset. Sen vandrar jag iväg till stallet i eftermiddag. Och sen fredagsmys! Jag älskar att titta på "På spåret" med mamma och pappa. Alla ska ha beröm när de svarar rätt, speciellt pappa. Mysigt är det i alla fall.
 
 


Hejdå 2012! Del 2


Juli
Lillasyster och jag tog tufftufftåget till Österlen och hade en mysig kväll i Simrishamn. Det var fantastiskt sommarväder och vi gick i linne och shorts till klockan åtta på kvällen. Vi åkte vidare till farmor och jag hade en mysig helg med resten av familjen.
 
 
Jag jobbade på Falsterbo Horse Show som vanligt.
 
 
Jag hade det fortsatt jobbigt i början av månaden. Många tankar, mycket siffertrubbel och sådär.
 
 
Mitt i allt det jobbiga skrattade jag en hel del. Jag hade fina människor som stöd och som hejade på mig, och jag hejade på dom. Tillsammans hittade vi på bus, kramades och hade vattenkrig. Det var förresten jättejättevarmt och vi satt och svettades på innergården och fick kyla ner oss i kranen.
 
 
Jag fortsatte njuta av sommaren och badade, red, grillade, åt glass och allt det där.
 
 
Jag var på Tivoli i Köpenhamn med lillasyster!
 
 
Augusti
Jag försökte hantera tjockkänslor, att kroppen förändrades och skulle förändras. Jag insåg att jag hade många säkerhetsbeteenden och annat som jag behövde arbeta bort. Det kändes som om jag började landa lite mer även om det blev platt fall några gånger, speciellt då jag fick höra ord som sårade mig djupt. Jag var mycket besviken på mig själv att jag hade så pass långt kvar på min väg.
 
 
Åkte till Sturkö med familjen. Vi bodde precis vid vattnet, hade egen brygga och båt. Underbart!
 
 
Jag klippte lugg!
 
 
Jag var på Malmöfestivalen och såg Melissa Horn.
 
 
Var på Österlen och hjälpte pappa, och målade en fin trappa!
 
 
Åkte till Bornholm en dag då det blåste jättemycket och alltså gungade det jättemycket.
 
 
Jag hade avslutning på dagvården efter ett halvårs behandling. Det var känslosamt och fint och jag pratade mycket. Nästan så att jag önskar att någon hade spelat in det för jag kom knappt ihåg häften av vad jag hade sagt efteråt. Det hade varit intressant att höra vad jag egentligen sa. Men det var en fin avslutning som sagt. När jag kom hem drunknade jag i tårar och segade ihop på golvet för att jag grät så mycket. Många känslor ja...
 
 
September
Jag började skolan men slutade samma dag för att det inte kändes rätt. Istället blev det mer utsluss på dagvården och jobbsökande.
 
 
Jag var i stallet så klart, hittade tidiga hösttecken och så.
 
 
Var på äpplemarknaden i Kivik, och vann två äpplekorgar.
 
 
Oktober
Jag började jobba som barnflicka hos en familj lite grann.
 
 
Jag fortsatte utslussen på dagvården och fick fortfarande fightas mot många starka känslor. Men försökte acceptera det som hände. Avslutade utslussen i slutet av månaden.
 
 
Bakade, letade hösttecken och försökte undvika de värsta snedstegen.
 
 
November
Bakade lite mer.
 
 
Fortsatte kämpa...
 
 
Gjorde en peppvägg!
 
 
Längtade efter att december skulle börja!
 
 
December
Bakade mycket! Lussekatter, pepparkakor, pepparbollar, müsli, bröd, saffransbicotti och annat.
 
 
Njöt av snön, när den kom.
 
 
Var i stallet så klart.
 
 
Njöt av decembermyset.
 
 
Fyllde år!
 
 
Firade jul på Österlen.
 
 


Hejdå 2012! Del 1


 
Januari
Jag började året med att bli sjukskriven och flytta hem till Skåne. Så några dagar in på det nya året sa jag hejdå till Kalmar.
 
 
Jag tog paus i allt sjukskrivningskrångel, skolkrångel och sådär, och åkte med mormor och moster till Fuerteventura.
 
 
Februari
Jag kämpade på för att inte falla för mycket. Remiss var skickad till Capio Anorexi Center och jag väntade på besked.
 
 
Fördrev tiden med att vara i stallet, pussla, baka...
 
 
Jag var på samtal på Capio och började insluss till dagvården sista veckan i februari. Och motivationen var stark! Och våren kom lite grann.
 
 
Mars
Jag började på dagvården. Det var jobbigt, och mer jobbigt än vad jag var beredd på. Kämpade med maten, näringsdrycker, stark ångest, siffrorna på vågen och så vidare.
 
 
Åkte skidor med familjen en helg.
 
 
Åt våffla på våffeldagen!
 
 
Gjorde en fin bok där jag började skriva ner tre positiva saker med varje dag.
 
 
April
Firade påsk! (Och det snöade på påskafton!)
 
 
Jag snubblade ganska mycket i min kamp och hade nog fastnat lite grann. På dagvården började jag bråka om mjölk, sås och så. Efter ett samtal med min behandlare och enhetschefen fick jag en spark i baken och insåg att jag måste göra större förändringar om jag skulle kunna gå kvar på dagvården.
 
 
Åkte till London! Hade underbara dagar med familjen och besökte studion där de har spelat in alla Harry Potter filmer. Jag var i himmelriket!
 
 
Maj
Kampen på dagvården fortsatte. Fortfarande jobbigt och jag ramlade ganska många gånger. Anorexin fick mig att fortsätta bråka om smör, sås, mjölk, skrapandet av tallriken och en del annat. Jag ramlade hårt många gånger och både skrek, grät och var arg. Kämpade samtidigt för att inte låta mig luras av jag-har-gått-upp-10-kilo-känslan. Det gick sådär...
 
 
Jag var inte alltid så trevlig mot andra runtomkring mig. När anorexin och ångesten tog över blev jag någon helt annan som sa både det ena och det andra. Det var någon som sa: "Det syns så tydligt när anorexin tar över. Det är som svart och vitt."
 
 
Det blev varmare och vi grillade, det blev promenader och mys på stranden.
 
 
Jag hittade energi hos hästarna när jag behövde paus från allt annat.
 
 
Juni 
Lillasyster tog studenten! Och jag fick åka fin bil, och var jättejätteglad för det!
 
 
Jag fick sommarkänslor och plockade jordgubbar, åkte longboard, åt mjukglass, och så.
 
 
Firade midsommar!
 
 
Fick lära mig om Natural Horsemanship.
 
 
Hade fortsatt jobbigt på dagvården. Hopplöshetskänslor, uppgivenhet, fortsatt bråk om allt möjligt, siffertrubbel och så vidare. Men jag kämpade för att göra förändringar och lyckades till viss del. Hoppet lämnade mig aldrig.
 
 
Fortsättning kommer!
 


Hej 2013!


 
Sådärja, då var det nytt år. 2013. 2012 liksom flög iväg och ja, jag vet inte riktigt vart alla dagar tog vägen. De bara försvann på något vis. Men jag har fått slåss hela året och kämpa för att lämna anorexihelvetet bakom mig. Jag trodde ärligt talat att jag skulle ha kommit längre och jag hade förhoppningar om att jag skulle sitta här nu och vara någon helt annastans. Jag kan i alla fall säga att jag sitter här lite klokare. Jag har lärt mig mycket under året. Men mer om det imorgon då jag ska försöka få ihop en såndär trevlig årsresumé. Alltid kul att titta tillbaka på året som gått.
 
År 2012 avslutades kanske inte på bästa sätt med ett mående som var (är) ganska dåligt. Dessutom slog jag i huvudet jättehårt igår (jag började gråta så ont det gjorde och satt med frusna ärtor på huvudet hur länge som helst mitt i natten). Huvudvärken och illamåendet satt i hela dagen idag också, så det var inte så kul. Men kvällen har varit okej ändå. Åt middag med systrarna + en vän till storasyster och sen har vi myst framför teven. Och jag vann 200 kr på Bingolotto. Se där liksom. Och så fick jag vara taxi till lillasyster. Och så sköt vi några raketer vid tolvslaget, skålade och nu ligger jag i sängen. Jag tänkte vara vaken tills mamma och pappa kommer hem. Sen ska det bli skönt att sova. Jag har förresten haft magsmärtor hela kvällen så är sådär lagom kul. Men jag överlever.
 
2013 ska nog bli ett bra år. Det känns så.
 
 
 


RSS 2.0