Jag klarade det!


 
Jag klarade tentan!
 
Det känns helt underbart bra. Glad tjej här! Jag firade det med att ta kameran i handen och gå till stranden. Solen skiner och det är vår ute! Lite smått kallt men jag kunde ändå ta av jackan när jag kom till stranden och sitta ner och njuta av solens strålar. Det går inte att beskriva hur bra det kändes att sitta där och bara vara och njuta av det som fanns runtomkring mig. Så himla skönt... och jag är så glad att jag kan lägga den delkursen åt sidan nu. Det blir lite lättare att plugga till tentan nästa vecka också eftersom jag vet att när den är skriven har jag några helt lediga dagar då jag inte behöver plugga alls!
 
 


Jag vet vart jag ska gå för att få en paus från allt


 
Jag är verkligen seg i huvudet. Jag får inte alls mycket gjort av det jag behöver göra, typ plugga, och kan inte koncentrera mig speciellt bra. Och så bankar ångesten för tentaresultatet som inte har kommit, tentan nästa vecka, att jag inte pluggar tillräckligt, att jag inte hinner med det jag vill göra, att jag är trött och orkeslös, elaka tjockkänslor, ångest över maten, att jag inte rör på mig tillräckligt och så vidare... Allt kommer i en stor klump och försöker dra ner mig i mörket. Jag kämpar emot i alla fall och gör det bästa av situationerna som uppkommer. En sak i taget. Hela tiden upprepar jag det för mig själv.
 
Igår när jag satt hemma och försökte plugga och inget fastnade i huvudet och jag hade många myror i benen och det var kaos i huvudet, då gick jag en långpromenad till stranden. Helt rätt beslut och jag kände hur mycket lättare allt kändes när jag gick där längs vattnet. Så underbart... stranden går jag ofta till när jag behöver en paus och komma bort från allt.
 
Dagen idag har varit lite bättre än de senaste, men väldigt tunga ögon och inte så mycket gjort idag heller. Men ja, så är det.
 
Bästa platsen <3


Nu förstår jag varför jag mår som jag gör


 
Måendet åker fortsatt berg- och dalbana och nu förstår jag varför. Det är det där jäkla tentaresultatet som oroar. Det är därför det är extra jobbigt just nu. Jag är rädd för att misslyckas. Så enkelt är det. Varför såg jag inte det innan egentligen?
 
Lite skönt är det att jag har fått en förklaring till varför jag snubblar till hela tiden nu. Jag ska försöka tänka på det nu och inte bli så arg och besviken på mig själv när det blir fel. Det kan tyvärr dröja en vecka till innan tentaresultatet kommer men jag får hålla tummarna för att det kommer om någon dag, och bara stå ut under tiden. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.
 
Inatt drömde jag förresten att jag inte hade fått godkänt. Drömmen var så verklig och jag vaknade med en tung känsla. Usch. Nä, jag får försöka hålla mig på benen och inte ramla så mycket. Bara kämpa, kämpa, kämpa...
 
 


Det gäller att använda envisheten på rätt sätt


Lite upp och ner idag också. Det känns som de flesta dagarna är så nu... men jag lägger mig inte ner och låter det sjuka styra utan jag försöker tänka rätt och vad jag behöver göra för att jag ska må bra, om inte nu så i alla fall i framtiden. För det kan göra förbannat ont och ge mig jobbigt mycket ångest om jag till exempel äter en ordentlig lunch men det finns ju inget annat sätt. En dag kommer jag tänka tillbaka på den här åren och vara tacksam för att jag aldrig gav upp. Det gäller att använda envisheten på rätt sätt.
 
Jag har använt dagen till att plugga, promenera och lite shopping med mamma och lillasyster. Med mig hem fick jag en linne som mamma var snäll och betalade. Tacktack! Annars har kvällen gått åt till att titta på Melodifestivalen och resor till Grekland. Åh, jag är helt fast och kan inte släppa det. Det jobbiga är när något väl har blivit bestämt så vill jag helst av allt att det ska hända nu på direkten. Lite dåligt tålamod kanske. Så jag blir ganska tjatig och ger mig inte förrän vi har kommit fram till ett bra alternativ. Jag är familjens reseledare och den som oftast brukar hitta resorna. Den som tjatar mest också och ser till så att det händer något. Ja, så är det.
 
Vitt stickat linne. Perfekt till sommaren!
 


Känslan när det börjar snurra och kroppen känns svag


 
Den där känslan när världen börjar snurra, kroppen känns trött och svag och det är som sirap inuti huvudet... allt ett tecken på att jag har gett kroppen för lite mat. Förr kunde den känslan få det att jublas inuti huvudet och anorexin kunde ge mig en varm klapp på axeln och viska i örat att det är så här det ska kännas och det visar att du har varit duktig. Nu är det inte så. Visst tycker den sjuka sidan att det är bra att jag knappt orkar stå på benen för att jag inte har ätit ordentligt men jag tycker inte att det är lika roligt. Jag blir mest besviken på mig själv att jag har låtit det gå så långt.
 
Idag kom den där känslan då det började snurra och kroppen kändes svag. Anledningen till det var att jag inte hade ätit någon speciellt bra frukost(katastrof). Så efter att ha cyklat till bussen, åkt till Lund, gått en liten promenad, haft föreläsning, åkt tillbaka till Malmö och gått till pappas jobb och sen gått tillbaka till stan för att träffa en kompis så var kroppen ganska trött. Då var klockan halv två och jag hade varit uppe sen klockan sju. En bidragande faktor till det här var att pappa ville att jag skulle äta lunch med honom och efter mycket velande bestämde jag mig för att göra det, fast det blev med min kompis istället och eftersom lagad mat mitt på dagen är jättejobbigt för mig så blev det automatiskt så att frukosten inte blev speciellt bra. Jag förstår inte att det ska vara så svårt för mig med lunchen... men jag har haft problem med det sen jag slutade på dagvården. Jag är ändå stolt att jag åt en ordentlig lunch och att jag tvingade i mig lite mellanmål sen när jag kom hem och har ätit ganska bra nu ikväll också. För jag var så mätt efter lunchen och det var tur att vi åt middag sent för annars hade det varit jobbigt. 
 
Jag är nöjd med dagen trots allt. Att jag i alla fall bestämde mig för att äta den där lunchen känns bra. Och jag har trots allt myst med fredagsgodis nu ikväll. Det enda sättet att komma vidare är att gå emot ångesten hela hela tiden, och hålla fast vid mina mattider hur mätt jag än är. Tusan att det ska göra så ont.
 
För övrigt tror jag att det kommer bli en Greklandsresa i sommar och det känns så himla kul! Och så ska jag och lillasyster kanske på spa snart (om jag får ihop det med skolan). Det är viktigt att ha saker att se fram emot. Och snart kommer våren förhoppningsvis. Nu vill jag ha värme och solsken, inte snö och minusgrader.
 
Åh, underbara Grekland. Finaste balkongutsikten någonsin!
 


Visst vore det lättare att krypa in i min bubbla, men det är inte lösningen


 
Jag verkligen hatar den där hopplöshetskänslan. Just nu känns ingenting speciellt bra och jag vill bara ge upp och krypa in i min bubbla. Då kan jag ignorera alla krav och strunta i allt och bara göra som jag vill. Fast livet fungerar inte på det viset. Jag måste lära mig att leva i verkligheten utan att bli rädd och ge upp. Jag kan inte göra allting perfekt och det är inte alltid så lätt som jag hade önskat men det är så det är. Det går inte att skynda fram och tro att allting ska gå som planerat. Det krävs jäkligt mycket arbete och mod för att orka ta mig igenom dagarna. Men bara jag fortsätter tro att det går och att jag kan så ska det nog bli bra en dag.
 
Dagen har varit lite upp och ner. Jag fick i alla fall sovit lite längre (inte för att det hjälpte för jag är fortfarande jättejättetrött) och pluggat lite grann (absolut inte så mycket som jag ville). Jag känner hur de sjuka tankarna vill ta över och leda mig in på fel väg men jag försöker kämpa emot så mycket jag bara kan. Jag vet att det inte är lösningen på mina problem att ännu en gång gå nedför den vägen. Det skapar bara mer problem och ännu mer tid går förlorad. Så nej, jag ska klara ut det här. Maten är jättejobbig och jag har kommit in i en period då jag småäter istället för att äta ordentliga måltider. Typ tar ett knäckebröd och knaprar på, lite flingor... jag hatar det för det ger mig dubbelt så mycket ångest och känslan av kontrollförlust, så jag försöker göra ordentliga måltider och inte småäta och därmed undvika mer kompensation och mer ångest. Jag önskar att jag kunde stänga av alla dumma tankar och bara göra det som jag vet är rätt. Har man inte varit sjuk går det inte att förstå hur elaka och starka tankarna kan vara. Hela tiden finns dom där och viskar i örat på mig vad jag borde göra.
 
Nä, jag ska försöka att plugga lite till och sen sova...
 
Jag gjorde en god fruktsallad med yoghurt till mellanmål :)
 


Ett litet hål


 
Det känns som om jag har ramlat ner i en litet hål... men samtidigt äter jag bättre och jag sover mer, även om det nu bara handlar om de senaste dagarna. Detta leder så klart till ökad ångest (speciellt maten) och det är kanske ångestslagen som tröttar ut mig. Eller jag vet inte. Jättetrött och lite smådepp är jag i alla fall. Jag orkar inte heller plugga som jag borde och då hamnar jag efter och då blir jag stressad över det och allt känns lite hopplöst. Efter mycket velande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att stanna hemma från skolan imorgon och då kunna sova lite längre och plugga i lugn och ro. Vi får missa ett seminarium per delkurs så det får bli så imorgon...
 
Jag har ökat på maten idag, och det känns i form av ångest. Men så är det, det är bara att göra det annars kommer jag aldrig kommer vidare. Det gör ont, men det blir lättare sen om jag håller fast vid vanorna. Fem måltider per dag. Regelbundet och tillräckligt mycket. Jag kämpar på och så får jag se vad som händer helt enkelt.
 
Och mest av allt är jag rädd för att tappa kontrollen över maten, vikten, ja livet överhuvudtaget. Men chansar jag inte så kommer jag aldrig att få veta.
 


Jag är inte där jag var för ett år sedan


Varit i skolan, stressat till psykologen, haft samtal, tagit mig hem, pluggat lite, gått i motvind och på isvägar till affären, pluggat lite till. Typ så kan jag väl sammanfatta min dag. Och så har jag varit trött, halkat med cykeln, slagit i huvudet och lite så. Tröttheten är stark och det irriterar mig eftersom jag inte orkar göra det som jag vill. Men lösningen på det är att sova mer. Förhoppningsvis i alla fall. Och äta bättre under dagarna. Dagen började inte bra idag eftersom jag skulle till psykologen efter skolan och då snurrar vägningen i huvudet och jag kan knappt äta eller dricka innan dess. Så jag var trött och borta i huvudet efter samtalet.
 
På samtalet pratade vi om vilka ätstörningstankar och regler som jag måste jobba bort. Det finns ganska många tankar och regler som hindrar mig i vardagen och jag kommer aldrig bli frisk om jag inte släpper dem. Det skrevs upp en del på tavlan och där hade kunnat stå så mycket mer och det känns lite jobbigt egentligen. Fast samtidigt har jag kommit långt om jag jämför med vart jag var för ett år sedan då jag började på dagvården. Då var tvången mycket starkare, jag åt mindre, rörde mig mer, vägde mindre och så vidare. Jag kan se att jag har kämpat mig framåt och är på en helt annan nivå nu även om det finns många tankar och regler kvar att jobba med. Tills nästa gång ska jag jobba på att äta mer kolhydrater och fett, och att äta mer mitt på dagen. Det där som jag borde kunna men det är fortfarande svårt... och speciellt nu när det är mycket förändringar och skolan har börjat och så. Men ja, det ska väl gå.
 
Nu ska jag krypa ner under täcket. Det ska bli underbart skönt...
 
Ett år sedan. Mycket har hänt sen dess!
 


Sömnen är ganska viktig tydligen


 
Jag fick inte många timmars sömn inatt. Max typ två. Jag lår klarvaken och vände och vred på mig och blev galen för att jag inte kunde somna. Vid fyratiden somnade jag tillslut i alla fall men vaknade två timmar senare. Fick lite sömn till innan det var dags att släpa mig ur sängen och det var inte lätt.... så jag fick snabbt göra mig iordning och sen vandra iväg till bussen i snöandet. När jag kom till bussen vände jag hemåt igen eftersom jag kände att jag inte skulle orka hålla mig vaken på föreläsningen och då kunde jag lika gärna försöka plugga hemma. Så jag och den tunga ryggsäcken landade hemma igen och jag lyckades skrapa ihop lite koncentration så att jag kunde läsa en stund. Annars var det så klart lättare att städa och göra massa annat än att plugga.
 
Så jag har varit ganska borta i huvudet hela dagen. Har dessutom fått ont i benen och jag förstår inte varför. Har du gått för mycket, hörs det från de andra. Absolut inte, men för lite skriks det inuti huvudet. Jag hoppas att det har gått över till imorgon. Mer plugg måste det också bli imorgon för idag har det varit katastrof. Inte så konstigt med så lite sömn, så ja sömn är viktigt för att jag ska fungera. Allt blir bara kaos annars. Så nu blir det sängen och titta på dvd tills jag kan somna. Det blir bra.
 


De andra går på tå för att inte väcka monstret


 
Jag blir ledsen när jag tänker på allt som min familj och mina vänner har fått gå igenom på grund av att jag blev sjuk. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra när anorexin styr och ställer och vad jag har förstått så är det lätt att bli "medsjuk" eller vad man ska kalla det. Jag har sett det här hemma genom åren genom att mamma slutade steka i olja/smör, alla är rädda för att ta "min" mat och frågar mig först, de rättar sig efter när jag vill äta och så vidare. Det blir lite att de andra går på tå för att de är rädda för att väcka anoreximonstret, vilket är helt fel men förståligt. Till och med farmor lärde sig vad jag tyckte (tycker) är okej, som att inte äta efterrätt och att alltid ha broccolli och morötter till maten eftersom det äter Sofie.
 
Nu går inte familjen lika mycket på tå som de har gjort men mycket sitter kvar. De vet mycket väl vad som kan få mig att flyga i luften även om de ibland gör annorlunda och inte låta sig styras av det. När de gör saker som förr kunde få mig att flyga i luften försöker jag lugna mig och tänka att jag har kommit längre än så på min väg till friskheten. Ibland går det dessvärre inte, som nu ikväll till exempel. När jag kom hem hade mamma redan börjat med maten och jag blev jättearg och började skrika och ha mig. Sedan var jag arg och sur hela tiden. Jag var till och med nära på att göra min egen mat. Det var inte förrän vi hade ätit färdigt som jag började tina upp och blev på okej humör igen.
 
Vet ni vad det var som triggade igång allt? När jag kom hem hade mamma redan stekt köttfärsen och jag hade då ingen aning om hon hade stekt i olja och i så fall hur mycket. Det var det det handlade om - kontrollförlust. Och just eftersom spaghetti och köttfärssås är lite ångestframkallande för mig, då blev det för mycket. Så kan det gå. Det är i alla fall skönt att veta varför jag reagerar som jag gör ibland. Men jag åt en bra portion av maten (även om jag kryddade i sönder den med svartpeppar och annan peppar) och det är jag ändå stolt över. Och det blev en trevlig middag då vi pratade om semesterminnen. Åh, älskade Grekland. Jag ska dit i sommar har jag bestämt och jag håller tummarna för att det blir en familjesemester. Det skulle vara underbart. Villvillvill! Vi får se.
 
Bara för att jag har Greklandslängtan får ni se några bilder från olika resor,
Korfu 2005
 
Kreta 2008
 
Kefalonia 2010
 
Kefalonia 2010
 


Jag tog mig igenom dagen och det är det viktigaste


 
Mycket energi har gått åt idag. Uppe först av alla för att jag skulle hinna med allt jag ville innan vi skulle köra (dusch, promenad och frukost). Jag var sedan chaufför och av vissa anledningar försvann mycket energi och humöret sänktes. Sedan har jag varit på sådär halvdåligt humör hela dagen. Jag ramlade lite och orkade inte ta mig upp. Maten gick väl okej... Jag ville inte ens smaka på förrätten (inte för att någon egentligen förväntade sig att jag skulle äta den) och vid varmrätten åt jag köttet och grönsakerna. Sedan vågade jag faktiskt smaka typ något rullrån som farmor hade bakat till efterätt som de andra hade som tillbehör till glassen och frukten. Det kändes lite bra i alla fall. När de andra sedan åt minisemlor och kakor till kaffet låg jag kvar i soffan och myste med katten. Jag tog frukt sen istället.
 
Jag får vara nöjd med utmaningarna idag ändå just för att det är jobbigt att äta bland folk som jag normalt inte äter med, det är farmors mat och att det var så mycket mat mitt på dagen. Och jag har ätit bra nu på kvällen också så jag kompenserade inte på det viset. I bilen hem var det ganska jobbigt då jag var jättejätte trött och fick lite smått panik av att sitta instängd... det blev bättre sen när vi kom hem i alla fall. Och nu ska jag avsluta dagen på samma sätt som igår med att titta på "Big Bang theory" och skratta för mig själv. Imorgon ska jag sova lite längre, annars kommer jag inte orka med veckan. Så lite mer sömn är nog ett måste...
 
Jag och katten tog det lugnt i soffan
 
Österlen hade mycket mer snö än vi.
 


Det gör ont att ramla


 
Dagen har stavats kaos. Mycket ångest, många dumma tankar, jag har ramlat och slagit i marken, rest mig, ramlat en gång till...
 
Det är när jag tror att jag har bra koll som jag ramlar som hårdast. Det är faktiskt nog så. Det känns så i alla fall. Så nu tar jag och glömmer dagens kaos och försöker tänka på det som faktiskt har varit positivt idag, och så avslutar jag dagen med att krypa ner under täcket och titta på "Big Bang Theory" och skratta för mig själv.
 
Imorgon väntar utmaningar. Dagen ska spenderas hos farmor och det blir gäster och trerätters middag mitt på dagen. Jag koncentrerar mig på att i alla fall klara av att äta okej av huvudrätten, för bara det är en utmaning. Det löser sig på något vis. Det blir som det blir helt enkelt.
 
Bra avslutning på fredagen.
 


De sjuka tankarna är vardagsmat


 
Jag kom in på sådana där lite djupa och ganska jobbiga tankar nu på kvällskvisten. Typiskt att det alltid ska hända vid den här tiden... men det är väl för att jag inte hinner tänka på dagarna utan bara springer på i hopp om att tankarna inte ska störa. Flykt kallas det kanske också. I alla fall så kommer ofta tjockkänslorna väldigt starkt på kvällen och nu ikväll stannade jag upp i känslorna och tänkte lite. Dessa känslorna är vardagsmat för mig och även om jag lägger märke till dem (eftersom de är så starka) så är det inget jag lägger någon större vikt på just eftersom jag är så van vid att dom kommer. Skulle dom däremot inte komma, då skulle det kännas konstigt. Jag har levt med sjukdomen så länge att de friska tankarna känns konstiga och lite smått obehagliga ibland. Skulle jag någon gång inte känna mig stor som en elefant (och kanske till och med acceptera mig själv lite grann) då lägger jag märke till det mycket, mycket mer än om jag känner mig tjock. Det är lite läskigt hur de sjuka tankarna har tagit över så...
 
Det där med acceptansen har många gånger satt hinder på min väg. Jag har aldrig lyckats acceptera mig själv och min kropp, det är nog mitt största problem. De där jag-måste-gå-ner-i-vikt-tankarna kommer automatiskt dygnet runt. Det är så inristat och jag får kämpa som ett djur för att försöka tänka tvärtom. Och detta pågår hela dygnet, varje stund jag har tid att tänka. Har man inte varit sjuk själv så är det svårt att förstå hur starka och jäkliga tankarna är, det går liksom inte att förklara riktigt. Att kämpa emot en ätstörning är ett dygnet runt jobb för även när jag vaknar på natten (som jag oftast gör flera gånger) så kan sjuka tankar cirkulera i huvudet. Hur ser morgondagen ut? När ska jag äta? Vad ska jag äta? När kan jag gå på promenad?
 
Men jag kämpar på. Jag har bestämt mig för att vinna och så ska det bli. Och jag måste lära mig att acceptera mig själv och min kropp för annars kommer jag aldrig komma i mål. Men ja, det kommer väl. På något vis ska jag få ihop de pusselbitarna också.
 
Livet är ett pussel...
(Förresten blev jag klar med 3000-bitars pusslet idag!)
 


Det är farligt enkelt ibland att låta timmarna gå


 
När jag gick till bussen i förmiddags var det helt vitt överallt. På marken, träden, ja precis överallt. Och helt vindstilla. Det var nästan lite spöklikt. Kallt som tusan också. Härlig början på dagen ändå. När jag kom till stan gick jag till psykologen och ja, det gick väl okej. Alltid svårt och lite jobbigt i början innan man har lärt känna varandra. Jag är i alla fall känslig för förändringar och tycker det är speciellt jobbigt när jag ska öppna mig för någon ny. Och så gör alla på sitt eget sätt och jag får anpassa mig till det eftersom det är så det fungerar. Jag fick väga mig idag och jag är van vid att bara väga mig i underkläderna men nu behövde jag bara ta av skorna och min tjocka tröja. Det var som att få en spark i magen och jag kände hur känslorna bubblade upp. Hade detta nu varit en person som jag kände bättre så hade jag antagligen sagt vad jag tänkte och tyckte men nu höll jag tyst och tog mig igenom det. Men ja, nästa gång kommer jag då inte ha jeans på mig... och tur att jag inte tittar på vågen.
 
Efteråt fick jag driva runt på stan i några timmar innan jag skulle jobba. Det blev lite ändrade planer idag så jag fick köra ena flickan till ridskolan och vara med där. Det var en utmaning eftersom jag aldrig hade kört den bilen och aldrig hade kört till ridskolan (jag visste inte ens vart den låg) men jag klarade av det. Lite stolt över mig själv där faktiskt. Stelfrusen efteråt bara. Tur att pappsen hämtade mig och sen var det bara snabbt hem och förbereda mat (ugnspannkaka) innan jag åkte till stallet. Det var tur att maten var klar när jag kom hem eftersom det hade blivit väldigt sent annars, blev väldigt sent nu också, men det fungerade. Men ja, det är inget att sträva efter att gå utan mat så många timmar. Kroppen blir ganska svag tillslut (när jag stannar upp) och huvudet hänger inte riktigt med. Men det är farligt enkelt att det blir så när jag har mycket att göra...
 
Nu har klockan blivit sådär för mycket igen. Hej ångest. Lämna mig ifred nu så att jag kan få sova. Imorgon börjar en ny kurs i skolan så det ska bli lite intressant. Men det betyder gå upp tidigt. Mina två "lediga" dagar blev inte så lugna som jag hade behövt kanske... men det är skönt att ha saker att göra.
 


Jag har gjort det där förut


 
Jag har nyss suttit och fyllt i sånna där självskattningspapper eller vad det kallas. Sånna där som man ska fylla i hur ens mående har varit de senaste fyra veckor, de senaste dagarna och så. Är så trött på det eftersom jag fick göra det var fjärde vecka förra året då jag gick på dagvården. Sen för några dagar sen kom jag kom att jag skulle skriva matdagbok inför morgondagens besök hos psykologen. Ytterligare en sak som jag är väldigt trött på... för det första glömmer jag bort det och sen så tycker jag faktiskt att det är ganska jobbigt att se nedskrivet vad jag har ätit. Men om jag någon gång i framtiden vill kolla igenom vad jag har ätit så har jag några pärmar fulla med matdagböcker. Jag vet faktiskt inte varför jag inte har slängt dem men det är väl för att dem sitter i behandlingspärmarna med papper som är användbara. Fast det är klart, det kan vara lite intressant att titta igenom hur jag åt när jag började i behandling första gången och jämföra med nu till exempel. Kanske kan vara något tidsfördriv någon gång om jag inte har något bättre för mig.
 
Det kommer bli sent innan jag kan sova. Ångesten bankar på mig. Men jag ska försöka krypa ner under täcket och läsa och förhoppningsvis då bli trött i ögonen och somna tillslut. Jag behöver sömn för imorgon ska jag först till psykologen, sen springa runt på stan tills jag ska jobba, jobba några timmar och sen åka till stallet. Så det är kanske bäst att försöka sova ändå nu...
 
Lagom kul...
 


Tisdag


Sovmorgon, pusslande, småfix och promenad i det strålande solskenet. Det är väl det jag har gjort idag. Nu sitter jag på bussen och ska passa på att göra några ärenden på Emporia innan jag åker vidare till jobb. Mamma hämtar mig sen ikväll då hon hade ett ärende i Malmö så hon hämtar upp mig på vägen. Lyx att slippa bussarna ikväll. Sen väntar en lugn kväll och det ska bli så skönt så!

 

 
 

 


Den där vilan blir det nog inte så mycket av


 
Jag blir alltid förvånad över hur snabbt tiden går när man skriver tenta. Timmarna bara springer iväg och med tanke på att jag har svårt att sitta still längre stunder så förstår jag inte att tiden kan gå så snabbt... visserligen vill jag ibland springa därifrån men det är inte på grund av rastlöshet utan det beror mest på att jag vill ha det överstökat. Det gick inte sådär jättebra idag tror jag. Jag blev faktiskt ganska rastlös på slutet, mycket frustration också över att jag inte lyckades ta fram informationen som jag vet att jag har läst flera gånger om. Efter tre timmar orkade jag inte mer... jaja, jag kan inte göra något åt det nu, bara vänta på reslutatet. Det var jättekallt i tentasalen också så jag var lagom blå när jag gick därifrån och ännu mer frusen blev jag när jag gick till centralen. Jag var helt genomfrusen när jag satte mig på tåget och hann inte tina upp innan pappa hämtade mig vid bussen en timme senare. Usch...
 
Det känns skönt att inte behöva plugga på några dagar. Istället blir det jobb några timmar imorgon och på onsdag. Och så ska jag försöka hinna med lite annat. Framförallt att bara ta det lite lugnt men också vara i stallet, träffa vänner, psykologen och äntligen hinna lägga färdigt mitt pussel och läsa klart en bok. Ehm... ja, jag får väl se vad som händer. Nog bäst att ta en stund i taget.
 
 


Gamla bloggen


 
Min gamla blogg för dig som undrade, och er andra så klart!
 


Gamla sår


Då och då tittar jag tillbaka och läser gamla texter, blogginlägg och liknande som jag har skrivit. För er som inte vet det hade jag en annan blogg innan som jag startade redan år 2007 faktiskt, men började skriva dagligen sommaren 2008 då jag fick diagnosen anorexi. I alla fall så tittade jag tillbaka och läste lite nu ikväll. Det är ganska jobbigt att läsa för att jag var så fast i anorexin då och många minnen sitter starkt kvar... samtidigt som jag tror att det är bra att jag har skrivit så mycket för det påminner mig om att jag har kommit en bra bit på min väg. Och när jag känner för att ge upp så kan jag läsa och få en påminnelse att livet är inte speciellt kul där nere i mörkret...
 
September 2008
Myskvällen blev nog lite väl mysig. Jag hann inte riktigt med. Ångesten kom.
Jag hatar den. Varför kan den inte lämna mig ifred en liten stund ens? Nu kan
jag ju inte sova. Jag vill sova, men det finns inte en chans att jag kan somna
nu. Träna är det som gäller. Ingen sovmorgon blir det heller. En trevlig
morgonpromenad väntar imorgon.

Jag är svag, sämst i världen. Jag låter
något annat styra mig. Jag lever i ett fängelse. Jag vill bli fri. Men hur gör
man? Man måste nog kämpa, vägra göra vad det där jobbiga säger åt en att göra.
Men det klarar jag inte. Jag gör som det säger. Säger det att jag ska hoppa, då
gör jag det. Utan att ens fråga varför...
 
November 2008
Dom dumma rösterna drog med mig ut på en promenad. En promenad som höll på att
sluta illa. Det var glashalt ute, men jag gick med snabba steg. Jag ville vända
hemåt, men jag kunde inte. Rösterna sa åt mig att gå längre. Du måste.
Jag lydde utan att tänka efter varför. Jag höll på att ramla ett antal
gånger, men jag kunde inte sakta ner. Jag fick inte. Till slut ville jag bara
lägga mig ner på marken. Jag kände mig så svag. Benen orkade knappt bära mig.
Jag orkade nästan inte andas. Men jag fortsatte gå. Stegen saktades ner... men
hem var jag tvungen att ta mig. På svaga ben gick jag in genom dörren. Jag
klarade det...
 
Leendet och det glada humöret klistrades på mig så fort
jag kom upp till mamma och pappa. Dom ska inte behöva se mig svag. Ingen ska
behöva det. Jag är ju stark? Men nu sitter jag här i min ensamhet. Leendet är
borta. Det glada humöret är borta. Nu känner jag mig bara hopplös. Kommer jag
någonsin slippa det här helvetet?
 
November 2008
Spegelbilden skrämmer mig. Varför ser inte jag det som alla andra verkar se? När
jag tittar i spegeln ser jag en stor och tjock Sofie. Alla andra ser en liten
och smal Sofie. Varför är det så? Varför blir jag så lurad varje gång jag tittar
i spegeln? Jag vet hur obekvämt det är att ligga på golvet, jag vet att vågen
visar på undervikt... men nej, det kan inte stämma. Jag som alltid känner mig
stor och klumpig...
 
Jag känner mig värdelös, dålig, tråkig, osynlig...
ja, listan kan göras lång. Det känns inte som om någon förstår mig. Här hemma
får jag klara mig själv. Ingen orkar med mig längre. Nu är jag bara irriterande
och jobbig. Jag fick inte ens frågan om jag ville ha efterrätt. Inte för att jag
hade velat ha det, men man kan ju faktiskt fråga... Nej, dom orkar inte med mig
längre. Jag får klara allt själv. Men jag klarar inte det. Jag behöver ju hjälp
och stöttning...
 


Det får gå som det går


 
Det känns som om jag borde plugga mer. Jag borde ha panik över tentan. Men jag orkar inte bry mig så mycket. Vet inte riktigt vad det här är för känsla men det känns inte som om jag får in sådär jättemycket mer i huvudet. Lite repetion och sen får det vara bra. Det finns ju där inne i huvudet, det är bara jag som ska lyckas få fram det imorgon.
 
För övrigt kämpar jag med tjockkänslorna och att inte ramla i fällorna. Jag får försöka hålla mig till det som jag vet är rätt, till allt det som jag har lärt mig genom åren i behandling. Det ska nog bli bra det här med.
 
Här sitter jag och roar mig...
 


Så kommer känslan som får mig ur balans


 
Ge mig måndag kväll, nu tack. Ögonen går i kors och alla olika begrepp och förklaringar som jag försöker lära mig blandas i en väldig röra i hjärnan. Orkar-inte-mer. Typ så. Jag är rädd för att misslyckas också, även fast jag vet att det inte är någon större fara egentligen. Men jag vill ju klara det på måndag och inte behöva göra en omtenta om en månad igen. Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas på lite flyt med frågorna så att det inte kommer någon fråga på det som jag inte fick plats med i långtidsminnet.
 
Förutom tentaångest bankar tjockångesten på mig också. Jag hatar känslan i kroppen och alla dumma tankar som försöker styra och ställa. När jag ser mig i spegeln och när känslan blir extra stark så vill jag bara gråta. Jag vet inte varför tjockkänslorna har kommit så starkt nu, fast det går kanske hand i hand med tentaångesten och rädslan för att misslyckas. Jag försöker i alla fall gå emot och tänka på att jag behöver energi för att orka plugga och för att något ska kunna fastna i minnet. Det är väl lite drivkraften nu och så upprepar jag mina egna kloka ord:
 
"När det känns som värst, det är då du gör rätt"
 
Så sant så. Det känns förjävligt just nu men jag vet att jag måste fortsätta äta och inte dämpa ångesten med promenader, annars kommer det aldrig bli bättre. Vägen är lång...
 
Jag kommer i säng tidigare ikväll i alla fall. Är så jättejättetrött. Och imorgon tar jag nya tag.
 
 


Jag vet att känslan oftast inte stämmer


 
Jag har förmågan att börja på saker som jag absolut inte ska göra precis innan läggdags eftersom jag då kommer i säng alldeles för sent. Ikväll kom jag på den fina idén att göra en ny header, så då började jag pilla med det och såklart springer tiden iväg. Typiskt mig. Jag som var så trött innan och bara längtade efter att krypa ner under täcket... men jag kämpade mig igenom lite tentaplugg bara för att jag skulle känna mig lite nöjdare med min prestation idag.
 
Annars har det varit en okej dag. Pluggandet har gått okej, jag har gått en skön promenad, varit i stallet och lite annat. Ångesten har varit ganska hög men den har inte fått ta över helt. Jag har försökt tänka realistiskt när det blir för många dumma tankar. Till exempel: "Jag går inte upp 5 kg av de där godisbitarna", "Jag kan också sitta still och plugga precis som alla andra". Ja, några exempel. En stor del av varje dag går åt till att motbevisa det ätstörningen försöker lura i mig. Jag vet efter många års behandling att känslan oftast inte stämmer. Ätstörningen försöker hela, hela tiden dra ner mig i mörkret och det krävs mycket för att orka kämpa emot varje dag. Det är därför jag faller ibland men det är inget fel med det, utan det gör alla, det viktiga är att jag reser mig igen och fortsätter kämpa.
 
Nu sova. Jag som tänkte gå upp tidigt för att ägna förmiddagen åt plugg... jag får se hur tidigt det blir. Det är viktigt med sömnen också för annars blir det svårare att kämpa emot de dumma tankarna. Dessutom blir jag trött och irriterar mig lättare på saker. Så med tanke på att klockan är över ett på natten så får det bli en liten sovmorgon i alla fall.
 
Eftermiddagsgott! Proteinyoghurt (så god), banan, hallon och kanel.
 


Går det att bli helt frisk och fri?


 
Dagen blev inte riktigt som planerat. När jag satt på bussen på väg till skolan så kände jag hur jag blev illamående och började frysa... tänkte att jag ändå kanske kunde åka till skolan men vi tåget ändrade jag mig och bestämde mig för att åka tillbaka hem. Som tur var blev jag upphämtad av pappa som var på väg hem eftersom han hade glömt några viktiga papper, så jag slapp åka buss illamående och frusen. Skönt! Sen blev det inte så mycket plugg som jag hade planerat under eftermiddagen. Det känns sådär. Tentaångesten blir starkare och starkare. Det blev inte så jättemycket plugg nu i kväll heller eftersom jag följde med pappa och handlade. Men det som jag hade planerat att gå igenom idag känns okej i alla fall. Jag får ta nya tag imorgon helt enkelt.
 
Jag tänker ofta tillbaka på vägen jag har vandrat. Jag har kommit långt och kämpar hela tiden för att det ska bli bättre. Igår på samtalet berättade jag att jag är rädd för att det aldrig ska kännas riktigt bra. Tänk om det inte kan bli så bra som jag tror? Jag vet dom som tror på att det går att bli helt frisk och fri, men också dom som tror att man hela livet måste kämpa med tankarna och allt det där. Jag vet inte vad jag tror egentligen. Det kanske beror på hur länge man har varit sjuk? Det är kanske lättare att bli helt frisk om man bara varit fast i ätstörningen 1-2 år? Jag har fått höra att det blir svårare att ta sig ur anorexins grepp ju fler år som går. Det tror jag stämmer. Och det där när man är frisk, det är så olika tror jag. Det är väl kanske när ätstörningen inte får styra och ställa i livet, för på ett sätt tror jag att den alltid kommer finns där på ett hörn. Det går inte att radera det som har hänt och det har lämnat starka minnen och fotspår... Så typiskt mig att sväva bort såhär på natten. Jag borde sova istället så att jag orkar kämpa imorgon med plugg, mat och allt det där. Fredag imorgon ju. Mysigt!
 
Åren går. Jag trodde aldrig att vägen tillbaka skulle vara så lång och tuff...
 


Leendet kan försvinna snabbt


 
Jag kan fortfarande bli förvånad över hur snabbt humöret och måendet kan vända. Lite läskigt, och väldigt jobbigt. Jag kan vara på bra humör för att sedan reagera starkt på några ord, eller vad det nu är, och då är det kört. Då är ätstörningen snabb som tusan och ser sin chans att ta över och göra så att jag ramlar platt ner. Det hände ikväll när jag skulle äta middag. Jag hade hunnit äta två tuggor av maten när jag reagerade alldeles för starkt på några ord och gick in på mitt rum istället. Tallriken lät jag stå kvar och maten slängde jag sedan. Sen promenad på det, så klart. Dubbel bestraffning blir det ofta när ångesten bankar extra hårt. Mamma försökte banka vett i huvudet på mig sen (vilket inte gick så bra eftersom jag mest var irriterad för att hon störde mig i pluggandet) men jag åt ett ordentligt kvällsmellis sen i alla fall. Jag vet att det inte hjälper mig att strunta i att äta. Det är inte utvägen ut ur detta...
 
Dagen har varit bra annars. Det gick bra i skolan och sen på eftermiddagen hade jag samtal på Capio. Det var skönt att prata ut med någon som känner mig så pass väl. Jag är så tacksam för det. Det har varit mycket de senaste veckorna och jag har varit nära att slå knut på mig flera gånger om, så det var skönt att prata om det och efteråt kände jag mig lättare. Men ja, jag måste ta en sak i taget och inte tappa taget om maten. Det håller inte i längden. Det "normala" livet är tufft (alltså att inte gå i dagvård eller vara inlagd) men det är det jag måste lära mig att klara av. Det är verkligheten liksom.
 
Nu får jag väl se om jag klarar av lite plugg innan jag ska sova. Imorgon får jag i alla fall sova längre. Underbart!
 


Dagen då det mesta gick fel


 
Det har varit en såndär dag då mycket har gått fel. Det började med att pappa och jag blev lite försenade imorse, det gick långsamt på motorvägen och jag fick ta ett senare tåg, som dessutom var försenat, och kom alltså försent till föreläsningen. Inte sådär jättemånga minuter, men ändå. Ingen rolig början på dagen. Sen upptäckte jag att jag hade glömt vattenflaskan och någon vidare frukost hade jag inte heller så jag var ganska ostadig när föreläsningen var slut men åkte med tåget till Malmö och köpte dricka och något att äta innan jag tog bussen hem. Jag gick sen snabbt hem och längtade efter att komma in och byta om till myskläder men när jag var framme så upptäckte jag att jag hade fått fel nycklar med mig och var alltså utelåst. Så då fick jag ringa till mamma som fick köra från jobb och komma och låsa upp för mig. Så ingen rolig förmiddag alltså...
 
Jag hade planerat att plugga några timmar innan jag skulle till stallet men det blev inte så mycket av det. Jag var trött och koncentrationen var någon annanstans och jag drack alldeles för mycket pepsi max på alldeles för kort tid och kunde sen ännu mindre sitta still och koncentrera mig på plugget. Så jäkla idiotiskt. Sen fick jag så klart jätteont i huvudet och ont i magen men iväg till stallet kom jag. Skönt det i alla fall så att jag fick något vettigt gjort idag.
 
Nä, det har varit en kaosdag. Och jag som var så stolt över att jag hade gått och lagt mig i tid igår, idag blir det inte så. Bara att hoppas att morgondagen blir bättre. Det bestämmer jag att den ska bli. Skola på förmiddagen och samtal på Capio på eftermiddagen. Och plugg däremellan och på kvällen. Tentan närmar sig med stormsteg...
 
Ingen husnyckel, bara många smånycklar...
 
Viril ville ha fler morötter tror jag!
 


Godkänd start på veckan


 
Första dagen på helvetesveckan avklarad. Eller en helvetesvecka är kanske inte rätt ord, bara en massa plugg- och tentaångest typ. Men innan idag tänkte jag igenom dagarna och planerade när jag har tid att plugga och då kändes det lite bättre. Det ska nog bli bra. Bara jag behåller lugnet som sagt.
 
Jag är ganska nöjd med dagens kämpande. Jag försöker hitta bra lösningar och det känns ändå som om jag börjar bli bättre på det. Imorse hann jag inte äta frukost innan jag skulle iväg och istället för att bara ta med ett äpple så tog jag med en macka som jag åt på tåget sen. Det gick alldeles utmärkt. Lite "lunch" fick jag också med mig och när jag kom hem åt jag något litet till och sedan fick jag in mellanmål, middag och kvällsmellis som vanligt. Så jag får vara nöjd med dagens matintag, även om jag vet att mängderna inte är helt rätt. Motionen har jag också lyckats hålla på en bra nivå idag och jag har gått mindre än vad som planerades i huvudet och det känns bra. Så ja, dagen får vara godkänd. Speciellt eftersom tjockkänslorna fortfarande är väldigt starka...
 
Jag är faktiskt redo för att snart hoppa i säng. Jag var så galet trött imorse och det tog lång tid innan jag kom upp (därav hann jag inte äta frukost) så jag tänkte att jag måste komma i säng tidigare ikväll eftersom jag ska upp ännu tidigare imorgon. Så när jag är färdig här ska jag krypa ner under täcket och läsa lite inför morgondagens föreläsning. Slutar klockan 10 så jag kommer hinna plugga mycket imorgon. Känns bra! Men först en god natts sömn, förhoppningsvis.
 


Jag vill inte att söndagen ska ta slut


 
Jag vet inte varför huvudet har invaderats av dumma tankar nu, värre än vanligt alltså. Bara kaos. Men jag tycker ändå att jag lyckas hålla mig flytandes ganska bra, men ja det är tufft nu. Det som får mig att kämpa framåt är alla drömmar jag har. Jag vill aldrig någonsin falla så långt ner i mörkret igen och då måste jag göra allt det där som känns så fel. Gå emot ångesten helt enkelt. Det är ju enda vägen.
 
Jag sörjer lite att det är söndag kväll. Vill inte att helgen ska vara slut för att jag vet att jag har en tuff vecka framför mig. Det blir mycket plugg + att jag vill hinna med allt det där andra som att vara i stallet, vila och så. Bara jag behåller lugnet och inte stressar upp mig så kommer det säkert gå bra. Jag måste försöka tänka ett steg framåt och samtidigt ta en sak i taget. Det hjälper inte att stressa för då blir det bara kaos och jag hinner inte ens med hälften så mycket som jag skulle göra om jag tog det lugnt. Så lugn och fin...
 
Ett försök till sömn nu kanske. Jag behöver ju inte börja veckan med att gå runt som en zombie. Det känns lite onödigt...
 
Jag, vinterälskaren, längtar på riktigt efter våren och sommaren...
 


Det går inte enligt planerna


 
Det är segt idag. Jag började dagen bra med plugg, promenad i solen och god frukost (med mitt nybakade bröd!) men sen har det gått utför. Jag orkar inte ta tag i pluggandet och fryser och vill bara sova. Men jag får göra ett försök nu.... tenta om en vecka. Ångesten är redan hög kan jag ju berätta.
 
Jag har nyss fått i mig lite eftermiddagsgott så magen är nöjd och då blir det väl lättare att plugga förhoppningsvis. Okej, let's do this.
 
Proteinyoghurt, hallon, banan och havreringar. Och kanel såklart!
 


En sån där dag...


 
Tjockkänslor... så kan man sammanfatta mitt mående. Åh, är så trött på det här skitet. Jag har så svårt för att hantera saker som kommer upp och jag tolkar ord på mitt eget negativa sätt. Om jag får frågan om jag också vill börja träna då måste det betyda att jag är tjock. Punkt. Dumma, dumma tankar. Jag vill så gärna leta upp vågen så att jag kan bekräfta de dumma tankarna. Men inte skulle det hjälpa mig...
 
Jag får försöka sova och ta nya tag imorgon. Dagen har varit okej ändå. Loppis, stallet, promenad, plugg... och Melodifestivalen och Harry Potter nu ikväll. Jag vill till London och Harry Potter studion igen. Det finns så mycket att titta på där så det räckte inte med förra gången. Vill, vill, vill! Kanske senare i år. Eller någon annan gång, för jag sak dit igen så det så. Men sova nu då. Ska läsa först. Känner mig inte alls speciellt trött. Bara massa dumma tankar som snurrar runt i huvudet...
 
 
Ta mig tillbaka!
 


Efterlängtad fredagkväll


 
Tröttare än tröttast. Så himla glad att det är fredag kväll! Det betyder att jag får sova lite längre imorgon och det betyder att jag inte behöver åka någonstans imorgon (fast jag ska på loppis och till stallet) och det betyder att jag kan ta dagen i min egen takt. Sen måste jag plugga lite grann men det gör inte så mycket.
 
Jag har haft en bra dag men den har varit intensiv. Jag hade föreläsning om minne i förmiddags, skyndade mig sedan till tåget för att hinna till mitt psykologsamtal och kom inramlande sådär två minuter innan. Det var ju första gången på öppenvården så jag var såklart nervös. Kall som en isbit och hade knappt fått i mig något att äta. Men ja, det gick väl bra. Svårt att säga efter en gång. Det blir lite hoppigt nu den första tiden för hon ska ha semester och så men ja det blir väl bra sen förhoppningsvis. Sedan tog jag mig inåt stan igen för att ta tåget till Emporia och möta finaste Nattis. Vi fikade god smoothie som var gjord på hallon, lime, melon och apelsinjuice. Ungefär så. Sen hämtade pappa mig och släppte av mig vid bussen eftersom jag hade cykeln där och jag cyklade till Kyrkans hus och kramades och pratade en stund innan jag cyklade hem, bytte om och körde till stallet. Borstade på hästen, red lite grann och körde sedan hem och åt ugnspannkaka (och en liten bit fläskpannkaka) med mamma och pappa. Då hade klockan hunnit bli tjugo i åtta. Och nu sitter jag i soffan och mumsar på godis och dricker pepsi max. Välbehövligt efter en ganska jobbig dag.
 
Jag har fått träffa fina människor idag och det har gjort mig så himla glad. Den känslan är så härlig och får mig att må bra. Det är det livet handlar om, att orka umgås, gå i skolan och göra saker som är roliga. Men vägen dit är tuff och det krävs mycket av mig för att få allt att gå ihop... men det är en träningsak och ja jag känner mig som bambi på hal is nu men jag kommer att bli stabilare med tiden. Det gäller bara att orka stå ut i det jobbiga.
 
Smoothie!
 


RSS 2.0