Det är först när man vågar leva som man förstår hur bra det kan kännas


 
Nästsista dagen av det här året. Tiden går galet fort, samtidigt som tiden för ett år sedan känns långt borta. Då hade jag nästan precis börjat stå mer på egna ben och klara mig utan behandling, förutom något samtal i månaden, jag började förbereda mig för att börja skolan några veckor senare och Viril blev skadad och beskedet som kom senare var att han inte skulle kunna gå att rida igen. Så år 2013 började skakigt. Nu när jag tänker tillbaka på de första månaderna så inser jag hur jobbigt det faktiskt var. Jag pluggade mycket för att jag var livrädd för att misslyckas, jag promenerade med Viril nästan varje dag för att det fanns inget annat jag kunde göra, och jag förberedde mig för det där sista samtalet med den behandlaren som hade följt min resa från start och visste precis hur jag fungerade. Jag blev nu tvungen att försöka anförtro mig åt en person som inte alls förstod mig, och ja, det gick ju inte så bra...
 
Men trots den jobbiga starten så står jag här nu på ganska stadiga ben. Jag har snart klarat av två hela terminer på universitetet, Viril har på något vis kämpat sig igenom något som kanske inte borde vara möjligt och trots att veterinären sa att han aldrig skulle kunna ridas igen rider jag nu honom nästan varje dag och han vill helst galoppera och bocka hela tiden, och trots att jag inte har gått i någon behandling de senaste fyra månaderna så mår jag helt okej. Och det viktigaste av allt - under året som har gått så har jag verkligen fått uppleva hur roligt livet kan vara om jag vågar låta det vara det. Under året har jag varit mer social och vågat umgås med människor och hitta på saker, och då har jag också upptäckt hur bra jag mår. Att bryta mitt rörelsemönster och kanske äta något oplanerat behöver inte vara så ångestframkallande som jag alltid tror, för är jag med människor jag tycker om så kan de utan att göra någonting dämpa min ångest. Så tack ni som har funnits, och finns där, för mig.
 
En dag kvar av 2013 då. Idag har jag lyckats med att slå huvudet i en stenvägg, ramlat av Viril och blivit trampad på tårna. Så en bula i pannan, lite öm i kroppen och en blå tå blev resultatet av dagens äventyr. Men så blir det ibland. Jag är väldigt bra på att slå mig eftersom jag har en vana att gå in i saker. Det är jag det ja. Nu ska jag avsluta kvällen med att titta färdigt på en gammal julkalender och fundera på hur jag ska lägga upp mina nyårslöften. Viktiga saker det där...
 
Abbey lyckades jag sitta kvar på i alla fall. Hon räckte ut tungan istället.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0