Karpathos nästa!


 
Väskan är packad och klar. Tror jag. Jag får nog kolla igenom packlistan och se om jag har packat allt. Vid tretiden rullar bilen iväg mot Kastrup, 0525 går flyget. Inte den mest bekväma tiden men så är det. Jag ska försöka sova på flyget och hoppas verkligen att jag lyckas. Det blir väl att lägga sig vid poolen eller stranden sen när vi kommer fram i alla fall för det är nog ingen som orkar något annat. Eller så kommer jag vara sådär övertrött att jag har massor av energi och inte kan sitta still. Vi får väl se. Imorgon kväll vet jag att jag kommer vara jättejättetrött...
 
Jag ska fixa det sista nu och sen krypa ner i sängen. Jag får väl läsa eller lösa korsord eller något tills jag blir trött. Om jag har tur kanske jag kan få nästan tre timmars sömn eller något. Strunt samma, det blir som det blir.
 
Karpathos, Grekland - nästa!
 
 


Det är annorlunda nu


 
När jag inte riktigt orkar kämpa längre och motivationen inte är på topp och det känns som om jag aldrig kommer nå mitt mål så är det bra att jag kan påminna mig om hur hemskt det har varit och att jag ska göra allt vad jag kan för att inte hamna där nere i helvetet igen. Jag är tacksam över att jag skrev så pass mycket när jag insjuknade i anorexi för det kan jag läsa igenom nu och få en påminnelse om att det inte var speciellt bra där i mörkret.
 
Så även om det är väldigt jobbigt vissa dagar så vet jag att det är värt att fortsätta kämpa varenda dag, varenda sekund, för det kan fortfarande bli så mycket bättre. Det gör ont i mig att läsa sida efter sida om hur dåligt jag mådde, samtidigt som det är viktigt för jag inser att jag har kommit en bra bit på min väg. Och har jag lyckats kämpa mig så här långt så är det klart att jag kan ta mig hela vägen i mål. Varför skulle jag inte kunna det?
 
Jag stirrar envist på mitt mål och tänker på allt fint livet har att erbjuda. Det går att komma dit. Så det så.
 
11 maj 2008
Jag orkar inte hålla på så som jag gör. Det tar all energi ifrån mig. Jag tänker bara på mat och kalorier hela tiden. Jag skriver listor för att veta hur många kalorier allt innehåller. Egentligen behövs inga listor. Jag kommer ihåg det så bra i huvudet. Det sätter sig, det där med kalorier. Undrar varför? Varför kommer jag inte ihåg något annat? Mitt minne är så dåligt, förutom när det gäller kalorier. Det är jobbigt. Egentligen orkar jag inte mer, men jag fortsätter ändå. Det går inte att sluta. Jag vill gå ner i vikt. Jag tycker inte om mitt utseende. Jag är tjock i mina ögon. Men inte fan orkar jag hålla på så här. Varför slutar jag inte då? DET GÅR INTE! Det är en sak jag har lärt mig. Det går inte att sluta räkna kalorier, hur gärna jag än skulle vilja. Jag måste ner i vikt. Så är det…
 
4 juli 2008
Mamma frågade mig i eftermiddags vad jag hade ätit idag. Jag ljög lite. Sa att jag hade ätit mer än vad jag hade gjort. Jag mår inte bra. Min mage klarar inte av all denna mat. Eller inte mat, skräp! Blä… Har fått in hyfsat mycket träning idag i alla fall. Hoppade upp och ner när popcornen poppades, tränade framför teven när mamma gick därifrån en stund, gjort min kvällsträning, gått en promenad till byn, hoppat lite på studsmattan… imorgon bär det av till Lund, vilket innebär promenad. Skönt. Jag behöver det. Så många kilo som jag kommer ha gått upp till imorgon… Detta är inte alls roligt. Jag hatar mig själv. Jag hatar min kropp. Jag vill ju bara vara smal. Kan jag inte få vara det? Snälla?
 
8 augusti 2008
Jag har gråtit och skrikit sen jag vaknade. När jag gick upp sa mamma att jag ska till läkaren klockan två idag. Jag kan inte sluta gråta. Jag vill inte till någon läkare. Jag klarar mig själv. Jag är livrädd… Vad kommer hända med mig? Vad kommer läkaren säga? Nej, jag ska inte till någon läkare. Jag vägrar. Ingen kan tvinga mig. Det är mitt liv. Jag gör vad jag vill. Det är jag som bestämmer. Lämna mig ifred. (Egentligen vill jag att detta ska ta slut. Men jag är livrädd. Jag har aldrig varit räddare. Sanningen är hemsk och jag vill absolut inte att någon ska säga den där meningen som jag är livrädd för att höra. Jag hatar detta… )
 

Ibland blir vandringen lite längre än vad man trodde från början, men det är bara att fortsätta gå.
 


Dina knogar är så vita, ditt grepp om livet så hårt


 
Det har varit en såndär dag som började segt men som blev riktigt bra tillslut. Jag låg kvar i sängen ganska länge efter att radion hade börjat spela och jag fick brottas med en del jobbiga tankar på förmiddagen... Mamma och jag bestämde oss i alla fall för att åka iväg till bokskogen som ligger en bit utanför Malmö. Jag har tydligen varit där när jag var liten men det är inget jag kommer ihåg. Vi gick runt i skogen, besökte Statarmuseet och gick en runda i slottsparken runt Torups slott. Statarmuseet var väldigt intressant och jag lärde mig en del, och så blev jag kompis med hönsen. Det var så skönt att vara borta hela eftermiddagen och bara gå runt och titta. Sedan så stannade vi till i Malmö på vägen hem för att göra några ärenden och sen så fick vi stanna till en gång till på Emporia för att lillasyster ville ha skjuts hem och eftersom hon också ville gå i affärer så fick vi göra det och sen var vi inte hemma förrän vid sjutiden igen. Så kan det gå.
 
En riktigt skön dag, även om jag frös typ hela tiden eftersom jag hade shorts. Jaja, jag överlevde. Och sen så utmanade jag mig faktiskt med att ha en tröja på mig som jag tycker är lite jobbig. Jag kör med taktiken "vem-bryr-sig-mer-än-jag?" och jag börjar faktiskt mer och mer tänka så och det hjälper ibland i alla fall.
 
Nu har jag den där vanliga kvällsångesten som kommer alltför ofta. Det stör mig att jag inte kommer komma i säng innan midnatt... jag kan inte göra så mycket åt det heller. Det är inte lönt att lägga mig i sängen nu för jag kommer ändå inte att kunna somna, så jag får hitta på andra saker som gör mig trött och försöka minska ångesten. Kanske dags att börja med ett nytt pussel snart, för jag vet att pusselläggande brukar kunna hålla ångesten på en lagom nivå.
 
Nä, jag får väl ordna upp i röran här och sen kanske jag kan gå och lägga mig.
 


Jag tycker om den där bra känslan som jag känner när jag har gjort någonting bra


 
Jag är glad att den här dagen är över. Ni ska bara veta hur mycket ångest jag har haft över att jag skulle jobba 10 timmar. Men se, jag överlevde. Dagen har varit ganska bra ändå. Jag har spelat spel med barnen, tittat på youtube-videos och något program med legogubbar som jag inte kommer ihåg namnet på, studsat bland en massa studsbollar på studsmattan, lekt häst och hoppat över hinder och sprungit de mest konstiga banorna, bakat scones och bara myst. Bakandet är jag lite stolt över. Flickorna gick och plockade björnbär och sen bakade vi tillsammans. De blev goda! Och jag blev jättejättemätt... men fick tvinga i mig en sen middag när jag kom hem från stallet på kvällen. För det är klart att maten är extra jobbig när jag inte själv kan kontrollera hur mycket jag kan röra på mig. Det blir ju så...
 
Jag är glad att jag har klarat mig igenom dagen på ett helt okej sätt. Och nu känner jag hur trött jag är. Det var längesen jag var uppe halv sju men väldigt skönt ändå. Lika bra att vänja mig för på söndag morgon ska vi åka till flygplatsen klockan 3 på morgonen, haha. Det lär väl inte bli så mycket sömn den natten och har jag tur lyckas jag somna på flyget sen.
 
Nä, mot sängen nu. Något avsnitt av "Big Bang" och sen lite korsord och sen är nog ögonen tillräckligt trötta tror jag.
 
Havrescones med lime och nyplockade björnbär!


Through hopelessness and darkest days, it was breath you gave me


 
Så var jag hemma igen efter en mysig helg på Österlen. Pappa fick tröskat veten, jag har läst ut min bok, brummat runt i traktorn och sjungit högljutt med i låtarna som radion spelade, promenerat runt lite, försökt hitta vinbär som inte var helt övermogna, gått en kvällspromenad med pappa i Simrishamn... typ det. Och jag har tagit det väldigt lugnt känns det som. Imorse vaknade jag vid åttatiden men låg kvar i sisådär 1½ timme och halvsov och läste innan jag rullade ur sängen. Det var skönt att börja söndagen på det viset, och jag behövde nog det eftersom jag var väldigt trött igårkväll.
 
Maten är som alltid lite extra jobbig hos farmor. Jag vet att farmor försöker men hon kommer aldrig att helt förstå mina problem. Jag får dåligt samvete när jag hela tiden tackar nej till saker och inte vill äta när dom andra äter, inte vill äta den maten och så vidare. Ibland går det bättre med maten där men när jag är så ostadig som jag är nu så gör jag det hellre lite lättare för mig och tar med mig en egen matlåda än att sitta där och brottas med ätstörningstankarna och förstöra kvällen. Jag hade faktiskt en bra lördagskväll med godis och film. När ångesten kom smygandes tänkte jag på att det är lördag och att jag får unna mig en myskväll då, och det funkade bättre än det brukar. Kanske för att jag var så himla trött också.
 
Imorgon ska jag passa barn hela dagen. Det ska bli intressant att se hur trött jag är efteråt... och så kämpar jag med att inte gå en promenad innan jag ska iväg imorgon bara för att jag inte vet hur mycket jag kommer kunna röra mig under dagen och på så sätt lugna ångesten över det. Vi får väl se hur det blir imorgon. Upp tidigt ska jag i alla fall.
 
Kvällspromenad längs hamnen
 
 


Det blir bättre om jag orkar stå ut


 
Jag har haft två lite bättre dagar sen kaosdagen i onsdags. Om det är en sak jag har lärt mig de senaste åren så är det är ångesten förblir inte så stark som den är när den är som starkast, utan den minskar i styrka. Även om jag nästan hela tiden har ångest över min kropp, vikt och så vidare så går det inte att jämföra med när det blir sådana toppar som jag upplevde i onsdags. Då kändes allt fel och jag var jättetjock och kände att jag var tvungen att göra något åt det. Sedan kom rädslan för att jag inte skulle kunna göra något åt det, att jag skulle behöva leva med den kroppen... och en massa andra tankar. Det var kaos i huvudet.
 
Det är jobbigt när det kommer sådana dagar och jag gör saker som var vardag för mig innan. Många gamla, sjuka beteenden som jag har lyckats kämpa bort helt eller delvis gör sig påminda och det blir många flashbacks från tiden då jag gjorde precis allt som anorexin sa till mig. Samtidigt så är det skönt efteråt då jag har lugnat mig och kan titta tillbaka på vad som hände och då se att jag har kommit långt på min väg, att jag kan kämpa emot och ta helt andra beslut nu än då. Det känns bra.
 
Jag känner att jag har tappat orken att ta tag i saker... det var lättare för några veckor sedan. Men nu är det som om energi har tagit slut lite grann och jag låter mest dagarna gå. Samtidigt hatar jag det för jag vill göra något vettigt med dagarna och ta vara på dom men jag får väl låta det vara som det är. Igår var jag med mamma och pappa i Falsterbo och gick runt lite. Det var mysigt. Och idag var mamma och jag och shoppade lite. Sen så är jag ju i stallet de flesta dagarna och jobbar lite, så visst gör jag saker men tanken finns hela tiden att jag kan göra så mycket mer... att jag borde göra mer.
 
Imorgon tar jag tåget till Österlen, ska vara där över helgen. Sen får jag väl ta nya tag nästa vecka och försöka hitta på saker. Sen på söndagen åker vi ju till Grekland. Och sen börjar skolan igen. Så inte många lediga dagar kvar nu...
 
Inget strandväder igår inte. Och ja, jag frös.


Så kommer den känslan som får mig ur balans


 
Denna dagen har varit den värsta på länge. Ångesten har haft ett starkt grepp om mig hela dagen. Jag mådde ju inte så bra igårkväll och kunde inte gå och lägga mig för att ångesten bankade på mig men jag trodde att det skulle kännas bättre när jag vaknade... men det gjorde det inte. Allt har känts fel idag, och jag har haft enormt starka tjockkänslor. Det har varit hemskt och jag har inte kunnat tänka klart. När jag mår så blir jag ganska impulsiv och gör saker utan att tänka. Och jag blir inte så trevlig att vara runtom heller och jag kan slänga ur mig en del saker som jag inte menar.
 
Vädret var inte på min sida idag heller då det har regnat hela dagen. Det har bara varit korta stunder uppehåll och det var inte förrän nu på kvällen som det klarnade upp. Jag har varit väldigt rastlös och det är inte så konstigt eftersom ångesten bankade så på mig. Så istället för att sitta ner och läsa eller göra något annat lugnt som alla andra gör när det regnar så har jag vandrat runt i huset (och trädgården när det har varit uppehåll), letat upp mitt gamla hopprep och hoppat för första gången på länge, gått en promenad i ösregnet och kommit tillbaka helt genomblöt. När vi sedan (äntligen) åkte iväg på eftermiddagen så bytte jag kläder sådär en 10 gånger för att ingenting satt bra. I bilen stoppade jag näsan i en kartbok och studerade Sverige för att hålla mig lugn. När vi hade lämnat av lillasyster vid tåget och skulle sitta och vänta i 10 minuter medan mamma hjälpte till med väskan så sprang jag ut från bilen och sa argt att jag inte tänkte sitta där och vänta. Jag promenerade runt så länge. Sen vägrade jag åka bil mellan två affärer och gick i regnet istället. Lite glad blev jag i alla fall när jag hittade ett par nya fina skor och en bikiniöverdel, och sen ett Wii-spel. Så jag var lite lugnare när vi åkte hemmåt.
 
Det har varit en dag en kaosdag alltså. Jag försökte gå bort ångesten nu ikväll, eller i alla fall hitta en bättre balans. Men trots att dagen har varit som den har varit så har maten gått okej, och det känns viktigt. Det värsta med dessa dagarna är att jag kan vara så otrevlig mot de som befinner sig i närheten. Mamma och pappa fick ta några smällar idag och det skäms jag över såhär i efterhand. Jag kan skrika åt dom hur tjock jag tycker att jag är, att jag är värdelös och så vidare... samtidigt som tårarna tränger fram och jag vill försvinna från allt och alla. Det är skrämmande hur stark ångesten kan bli ibland...
 
Nu ska jag krypa ner under bolltäcket och läsa. Imorgon blir en bättre dag, det har jag bestämt.
 
Snart Grekland igen <3


I never thought that I'd survive you, but I will be free


 
Jag har gjort några bra saker på sistone. Det jag är mest stolt över är att jag har lyckats gå och lägga mig innan midnatt ett antal dagar i rad. Fram tills idag... men i alla fall så är jag lite stolt över mig själv. Och eftersom jag har gått och lagt mig tidigare har jag också gått upp tidigare, och det känns väldigt bra att förmiddagen blir lite längre. Jag hatar att sova länge och känna att halva dagen redan har försvunnit. Så även om ikväll blev ett snedsteg så gör jag ett nytt försök imorgon. Jag mår så mycket bättre av det och dessutom börjar skolan om några veckor så då kan jag lika gärna komma ur sova-länge-vanorna och få ordentliga rutiner igen.
 
Även om jag misslyckades med sömnen idag så har jag faktiskt gjort en del andra bra saker. Jag åt bättre under dagen än vad jag brukar, jag lagade fläskpannkaka till middagen till hela familjen (det blev två stycken eftersom vi inte kom överens om vi skulle ha bacon eller kassler i) och jag lagade dessutom linsgryta som jag fint la upp i matlådor och frös in så att jag har färdig middag om jag skulle behöva det någon dag. Så en liten klapp på axeln.
 
Jag är ganska besviken på mig själv att jag inte fixade att gå och lägga mig innan midnatt ikväll. Anledningen var att jag fick rejält med ångest under kvällen och då var det kört... Det var/är nog en blanding av att jag har ätit mer idag, inte rört på mig så mycket, tankar på att sommaren snart är slut, att vi åker till Grekland nästa söndag och det känns som om jag har svällt upp, att jag inte utnyttjar dagarna till fullo och en del annat... Förr skulle jag lagt mig på golvet och tränat innan jag fick gå och lägga mig men det händer sällan nu. Jag vet att ångesten går över, jag måste bara orka stå ut i den och inte alltid ta den lättaste vägen ut.
 
En dag i taget. Då blir det bra...
 
Vi har fått en ny familjemedlem. Typ. Den har bosatt sig i vår trädgård och blivit
kompis med min kanin i alla fall.
 


Jag behöver kanske inte hela tiden jaga efter något att göra


 
Andra gången på två veckor som jag är ensam hemma några dagar. Eller okej, lillasyster kom hem i eftermiddags och var hemma ett par timmar innan hon stack iväg igen. Hon ska sova hemma inatt i alla fall så att jag slipper sova ensam. Natten till idag var ändå helt okej trots att jag var ensam. Kvällen var nästan värre eftersom jag hamnade mitt i åskvädret när jag cyklade hem. Ni kan ju tänka er mig på min skrangliga cykel ensam på en grusväg på landet... först hör jag åskmuller, sen börjar det regna och då ser jag också blixtar som lyser upp himmelen. Jag är livrädd och regnet bara ökar i styrka och innan jag har kommit hem regnar det så mycket att det står vatten på gatorna. Genomvåt kliver jag in genom dörren, till ett tomt hus dessutom. Jag var sådär glad kan jag ju berätta...
 
Jag har inte haft mycket energi idag. Jag tvingade mig upp tidigare än vad jag har gått upp den senaste tiden och tänkte att jag då lättare skulle få ordning på mat och allt det där, och kanske hinna med att göra något roligt. Det gick väl sådär. Det jobbiga var inte att jag var trött utan det var att jag inte hade lust att göra någonting. Jag tänker hela tiden att jag måste göra något och ta vara på sommaren, hitta på saker och inte bara låta dagarna gå. Och visst vill jag göra saker men det känns som om orken inte riktigt finns där nu längre, inte så som för några veckor sedan. Att tjockkänslorna är väldigt starka nu och har blivit starkare ju fler sommarveckor som har flutit förbi spelar säkert in, och nu när jag är ensam hemma och får ta allt ansvar själv för maten och att hålla promenaderna på en lagom nivå. Jag har gått mycket idag och det har varit mitt försök att dämpa ångesten. Det fungerar inte i det långa loppet, det vet jag, men det kommer sådana dagar. Precis som om det kommer bättre dagar då jag äter bra. Nu på kvällen tänker jag tillbaka och undrar hur jag orkade gå så mycket varje dag... skönt att jag har kommit ifrån det i alla fall.
 
Ny dag imorgon. Förhoppningsvis med en lite piggare jag.
 
Grekland om två veckor igen. Jag hänger inte med!


Jag borde vara nöjd


Jag hade en rätt bra sommardag igår. Åt frukost utomhus, gick en promenad till stranden och badade fötterna och sen satte jag mig en bit bort från alla och njöt av det jag såg och att det är sommar och att det är så fint här. Hemma spelade mamma och jag yatzy i trädgården och sen cyklade vi tillsammans med pappa och åt mjukglass. Den enda dåliga med det var att mitt favoritströssel, lakrits-viol, var slut... Sen cyklade mamma och jag vidare till stranden så att jag kunde bada. Vi cyklade hem efter en stund och jag satte mig i solen och läste innan jag promenerade till stallet. Att rida en varm och vindstilla sommarkväll på stubbåkrar är en speciell känsla kan jag lova. Perfekt avslutning på dagen.

 

Jag borde vara nöjd med dagen igår, men ändå är jag inte det. Kanske var det för att jag kommer ihåg hur pass jobbigt det faktiskt var att ligga på stranden i bikini, eller rösten i huvudet som sa att den där glassen egentligen var onödig, eller att jag hade kunnat göra dagen ännu bättre. Men jag försöker tänka att jag hade en bra dag och trots att vissa saker var jobbiga så gjorde jag det ändå. Det är det som räknas.

 

Nu ska jag ordna upp här lite och sen ta en promenad och sen cykla till stallet och sen jobba några timmar. Fullt upp idag, men det är skönt så att dumma tankar inte får så mycket plats. Det blir bäst så.

 


 

Jag minns det som om det var igår


 
Jag tog just en hög med tidningar som jag tyckte var tillräckligt gamla för att klippa i och satte mig på golvet och började leta efter kollagematerial. Om jag inte minns fel har jag en låda med gamla urklipp som jag inte har använt än, måste bara leta upp den. Anledningen till detta var att jag började bläddra i gamla album som jag har klippt och klistrat i under de senaste åren och blev inspirerad till att göra det lite igen. De albumen som jag bläddrade igenom rymmer minnen från hösten 2008 till när jag var inlagd i Varberg 2010. Många oavslutade projekt och jag har väl tänkt fortsätta på några av dom i alla fall. Det ligger massor av foton och väntar på att bli insatta nämligen. Jag får väl ta tag i det någon gång för jag tycker det är roligt och det är ett bra tidsfördriv, och ofta ångestdämpande. Jag ger bort minst ett fotoalbum varje jul och en almanacka till farmor, och ibland lite mer.
 
Det är både smärtsamma och glada minnen som kommer upp när jag bläddrar bland sidorna. Vissa saker minns jag som om det var igår. Jag kan fortfarande känna hur ont det gjorde, hur rädd jag var och de gångerna jag grät för att det var så jobbigt. Eller hur glad jag var ibland, vad som lockade till skratt och de gångerna jag kände mig stolt över mig själv. Så många minnen... Jag tror det finns en mening och betydelse med att gå igenom det som har varit, och delvis är, jobbigt. Att tillåta sig att minnas och tänka tillbaka och sedan se var man är idag. Det är där skrivandet kommer in också. Jag har alltid tyckt att det är lättare att släppa saker när jag väl har skrivit av mig. Sen så fungerar det så klart inte för alla men för mig gör det.
 
Att sitta och klippa och klistra är en sån där typisk sak som jag kan fastna i sent på kvällen och hålla på med hela natten så jag ska nog lämna det nu och gå och lägga mig och läsa istället.
 
Så många minnen...
 


Ännu en sommardag


 
Dagarna springer iväg. Österlen, hästar, jobb, grillkvällar, bad, läsning i solen, promenader och lite så. Det märks att jag har mycket som snurrar i huvudet för jag drömmer många, långa och konstiga drömmar. Sover lite sådär halvkasst också vilket gör det segt att gå upp på morgonen och därför gör jag mitt bästa för att gå och lägga mig innan midnatt. Det funkade ett tag innan i somras så nu ska jag minsann få det att funka igen. Så mycket härligare att kunna gå upp vid åtta och känna mig utvilad än att tvinga mig upp vid nio och inte få något vettigt gjort i alla fall.
 
Nu har jag förresten helt klart för mig vad jag ska läsa till hösten. Det blir idrottspsykologi och inget mer. Jag funderade ett tag på om jag skulle läsa mer än 100% men jag kom fram till att det bara vore dumt. Jag har tillräckligt att göra i alla fall. Så det känns skönt att det är färdigfunderat nu. Det känns som om det blir bra!
 
Nu ska jag ut i solen igen. Antingen läsa lite eller gå en promenad till stranden. Ett dopp i havet är ju alltid trevligt!
 


Lyckan att kunna göra sånt som gör mig glad


 
Jag har ganska bra dagar här på Österlen. Det bästa är att jag har lyckats hitta lugnet till att sitta ner i trädgården och läsa flera timmar både igår och idag. Det har varit underbart och jag har njutit av varenda sekund, för det är sällan jag lyckas med sådana saker. Jag vill så gärna göra det men alltför ofta har jag för många myror i benen och ångesten bankar lite väl hårt på mig och då går det inte, så jag är glad och lite stolt över mig själv. Jag har gått en lagom lång promenad innan och sen försökt banka in i huvudet att nu förtjänar jag att sitta ner och ta det lugnt. Jag älskar att läsa dessutom.
 
Sen så har jag badat både igår och idag. Det var så starka vågor igår att jag kastades upp på stranden några gånger och märkte att hela bikinin var fylld med sand, haha. Men det var kul! Det är ingen riktig sommar utan bad i havet! Speciellt kvällsdopp. Det går liksom inte att beskriva lyckan och glädjen när jag badar i havet en varm sommarkväll. Det är så underbart, och jag tröttnar aldrig. Jag mår oftast så mycket bättre efter ett dopp i havet.
 
Imorgon ska jag göra lite nytta tänkte jag. Jag har bara hjälpt pappa med smågrejjor dessa två dagarna. Jag ska måla väggar! Vi hittade faktiskt färg så det var ju bra, men penslar behövs som alltid. Så att köpa det blir dagens första uppgift imorgon. Sen så åker vi hem någon gång under dagen.
 


Sommar, sommar, sommar


 
Jag badar både dag och kväll, promenerar med sommarpratarna i hörlurarna, grillar, sitter i solen och läser, är i stallet, plockar körsbär från träden och tomater från plantorna, studsar på studsmattan, sitter ute och äter, blir rädd för alla spindlar och irriterad på myrorna... och njuter av att det är sommar. Det känns lite läskigt att det redan är augusti, men det är faktiskt en tredjedel kvar av sommaren. Fast jag har en känsla av att augusti kommer springa förbi men jag avslutar sommarlovet på bästa sätt med en vecka i Grekland. Då blir det snorkling och massa bad, underbar sol, god mat, båtutflykter och andra utflykter, mysiga spelkvällar på balkongen och känslan av att vara i Grekland. Jag längtar dit men ändå inte, haha, för då betyder det att sommaren är slut. Men jaja, nästan en hel månad kvar ju.
 
Idag har jag haft mycket energi i benen. Jag älskar när det är så. I eftermiddags cyklade jag till Ie och sen gick vi längs hela stranden och badade på hemvägen. Underbart! Hemma sen satte jag mig i solen med en god fruktsallad och yoghurt och läste. Sen promenerade jag till stallet och tog med Viril på en liten promenad och sen promenerade jag hem igen, och då kände jag mig fortfarande pigg så jag bestämde mig för att ta en liten längre väg hem och sprang sista biten. Så himla skönt! Och sen grillade vi korv till middag. Jag har fortfarande svårt att äta korv och jag stod länge vid kyldisken och vände och vred på alla förpackningar igår innan jag bestämde mig för kalkonchorizo. Den var jättegod i alla fall! Sen efter maten cyklade pappa, storasyster och jag till stranden och tog ett kvällsdopp. Fast pappa badade inte. Och sen har vi haft lite kvällsmys med godis och vattenmelon. Så en bra dag ändå.
 
Imorgon åker jag till Österlen. Mamma och jag ska på äventyr! De andra kör dit tidigt men vi tar lite sovmorgon och gör lite roliga saker på vägen dit. Ska bli kul! Kanske bäst att jag packar, eller så gör jag det imorgon...
 
 


De bra stunderna får mig att orka kämpa


 
De stunderna som känns lite extra bra är jag snabb att ta till mig. Jag försöker bevara känslan för att jag vill minnas exakt hur bra det kändes. Jag lever på de bra stunderna, det är dom som får mig att kämpa även när jag har fallit hårt i marken och egentligen inte orkar resa mig upp och fortsätta kämpa. När det känns så försöker jag ta fram en av de bra stunderna som jag har försökt bevara och minnas hur bra det kändes då och hur levande jag kände mig, och komma ihåg att det är lönt att fortsätta kämpa för att få uppleva fler sådana bra stunder.
 
Jag har haft några skakiga dagar, jag har verkligen fått kämpa för att orka och våga kämpa framåt. Mamma och pappa har varit borta några dagar och lillasyster har jobbat, och då märkte jag hur svårt det blev att helt plötsligt få så mycket ensamtid och ansvar. Visst har jag alltid ansvar för mig själv och mina måltider, men jag får mycket draghjälp av mina föräldrar. Sedan vet jag att det är det här jag har att vänta mig när jag så småningom flyttar till Lund, när det nu blir. Jag vet att jag inte är redo att bo själv igen, inte än, jag har för mycket att jobba med fortfarande men jag kämpar mig framåt så att jag så småningom ska känna mig trygg med att bo själv igen. Sedan är det inte det enklaste att få tag i en lägenhet i Lund heller, men det är en annan sak.
 
Trots skakiga dagar har det funnits några sådana där bra stunder. Först i måndagskväll då jag cyklade till stranden och badade och sedan igårkväll då jag och lillasyster tog ett kvällsdopp. Även kvällens ridtur. Det är något speciellt med fina sommarkvällar. Det känns bara så bra. Kanske för att det blir lugnare på något sätt och man kan njuta av stillheten, i alla fall på landet eller stranden. Eller att bara sitta i trädgården och läsa eller spela spel eller något. Ja, sommarkvällar är underbara...
 
Nu mot sängen!
 


RSS 2.0