Jag drog vinstlotten


 
Jag får vara nöjd med dagen. Jag har framförallt tänkt på att vila och ta det lugnt. När jag i förmiddags stod med beslutångest om jag skulle åka till Österlen eller inte försökte jag tänka på vad som vara bäst ur vilosynpunkt. Stanna hemma eller åka? Jag valde att åka eftersom jag då fick några timmars stillasittande, först på tåget 1½ timme och sen i bilen hem på kvällen. Hemma skulle det vara svårare att sitta still och bara vara inne och ta det lugnt kände jag.
 
Vid lunchtid satte jag mig på tåget och blev upphämtad i Simrishamn av pappa och lillasyster och vi styrde bilen mot Kivik där det var äpplemarknad. Varje år gör de ett stort konstverk och det var gjort av 35000 äpplen. Galet mycket äpplen! Jag stod och tittade upp på tavlan och undrade hur tusan där kunde vara 35000 äpplen. Det var nästan som om jag ville börja räkna dem men det gjorde jag inte. I alla fall så var den en trevlig eftermiddag. Jag vann förresten två äpplekorgar när vi tog lotter. Alltid lika kul med lotter!
 
När pappa och jag åkte hem från farmor nu ikväll somnade jag i bilen. Jag är inte lika trött som igår men jag har en del att ta igen känner jag. Så sängen nu då. Imorgon ska jag kämpa vidare med att vila, äta och allt det där. Våga stå ut i det jobbiga. Det blir bättre.
 
 
 

 

Nu tog det stopp


Ni skulle se mig nu. Jag halvligger i sängen och orkar knappt hålla ögonen öppna. Huvudet och kroppen är totalt slut. Det finns ingen energi på lager och jag tycker det är skönt att bara ha legat i sängen i 1½ timme och tittat på "Big bang theory". Jag tycker det är jobbigt att vila eftersom jag då bara känner mig lat och tjock. Men vet ni? Det har känts okej att göra det ikväll. Det kryper i hela kroppen och ångesten bankar på mig men jag orkar inte göra någonting. Det visar hur trött jag faktiskt är. När jag gick för att hämta cykeln vid bussen innan ikväll blev jag helt plötsligt yr och kände mig väldigt ostadig och jag var rädd att jag skulle ramla ihop. Obehagligt... Jag behöver vila, så det så.
 
Veckan har varit jobbig. Mycket känslor och tankar, jobbiga luncher, alldeles för lite sömn och vila, mardrömmar, dagarna har varit fullbokade, maten har inte gått så jättebra... Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Jag vill så gärna klara av allt men jag gör inte det nu. När jag sover alldeles för lite och drar ner på maten fungerar jag inte. Jag märkte det så tydligt idag. Jag var så trött och seg i huvudet och orkade inte tänka klart. Jag hade samtal innan lunch men jag kunde inte beskriva mina tankar och känslor som jag brukar. Det var så segt inuti huvudet och det kändes som om jag yrade bort mig lite då och då och knappt själv förstod vart jag ville komma. Tur att min behandlare känner mig så bra. Mitt mål i helgen är att äta, vila och sova ordentligt. Jag får inte boka in något hela tiden bara för att jag inte klarar av att vila. Jag måste ta fighten med ångesten som kommer och bara stå ut i det. Det finns verkligen ingen annan väg.
 
Det har varit en vecka med utmaningsluncher, i alla fall för min del, och det har varit väldigt jobbigt. Idag blev det för mycket och jag fixade inte att äta upp. Jag kommer inte ihåg när det hände senast men det gick inte idag. Det var för mycket känslor och tankar, jag var alldeles för trött och maten var för jobbig. Jag protesterade inte direkt när behandlaren sa att vi avbryter för att tiden var slut. Efteråt kröp jag ihop och försökte strunta i det som snurrade i huvudet men det gick inget vidare. Jag satte mig ute i solen istället och fick lite pepping av min behandlare och då kändes det lite bättre. Sedan kändes eftermiddagen ganska okej ändå.
 
Jag ska sätta mig själv i första hand i helgen. Jag måste sova många fler timmar, äta som jag ska, ta mina näringsdrycker och vila. Jag får inte låta känslan lura mig eller ge efter när ångesten bankar på mig, för då kommer jag bara falla och det vill jag inte. Det är det enda jag är säker på nu, att jag inte vill gå tillbaka till anorexin. Hur jag ska göra för att undvika att det blir så är jag inte riktigt lika säker på så därför får jag lita på dem som vet och följa råden jag får. Jag litar på min behandlare och de andra och jag gör mitt bästa för att följa råden jag får. Små steg i taget så kommer det gå. En dag kommer det bli bra.
 
 


Nu kom tröttheten


 
Nu har tröttheten kommit ikapp mig. Inte konstigt då jag har haft tre fullbokade dagar. Jag har sovit jättedåligt, sprungit fram och tillbaka, inte prioriterat vila och mat... men jag har klarat mig igenom dagarna och det känns bra. Men jag vet att det inte är hållbart att hålla på så, jag fixar det inte. Inte än i alla fall. En dag kanske jag gör det men inte som jag mår nu. Jag måste komma ihåg att det fortfarande är sömn, mat och vila som är prio ett. Annars kommer jag bara springa runt och förmodligen ramla platt till marken igen.
 
Ångesten har bankat mycket på mig hela veckan. Jag har drömt mardrömmar och inatt både skrek och grät jag i drömmen. Det är obehagligt när drömmar känns så verkliga att jag på riktigt tror att det har hänt när jag vaknar. Färre sådana tack. Och framförallt fler sovtimmar. Det har inte blivit så många av dem denna veckan. Jag är dålig på att sova tillräckligt men denna veckan har varit extrem.
 
Dagen har varit tuff. Jag har som utmaning att variera frukosten eftersom min frukost på Capio i princip ser likadan ut alltid. Så nu har jag börjat variera påläggen och byta ut flingorna. Det känns ändå bra. Jag vet att jag måste utmana mig för att komma vidare. Under förmiddagen pratade vi om perfektionism, vilket är intressant att diskutera. Och det passade speciellt bra då jag de senaste dagarna har sprungit hit och dit och försökt planera in allt så att ingen ska bli besviken på mig. Rädslan för att misslyckas är stark och därför pressar jag mig för att det inte ska bli så. Jag gör det som jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra och klara av på ett bra sätt. Har jag sagt att jag ska göra en sak så är det svårt att säga nej sen. Det är något jag måste öva på, för det är faktiskt okej att säga nej ibland.
 
Lunchen var riktigt jobbig idag. Jag vill inte känna så och jag tycker inte att jag får känna så. Inte nu längre, jag borde har kommit förbi det. Men det var jättejobbigt... Innan har jag haft jättemycket tvång kring hur maten ska ätas. Jag har jobbat bort mycket av det men samtidigt finns det mycket kvar. Idag när jag satt där med maten framför mig började jag automatisk pilla ut och äta ärtorna i grytan. Det är svårt att bryta det när en måltid väl har börjat på det viset och speciellt då ångesten bara blir starkare. Efteråt försökte jag koncentrera mig på annat men det var inte lätt att få det ur huvudet. Jag hade bestämt mig för att inte visa hur jobbigt det var men efter en stund gick det inte och tårarna började rinna. Tack ni som tröstade mig med era fina ord. <3
 
Nu sängen. Imorgon blir det en liten sovmorgon i alla fall.
 


Jag blundar och springer


 
Dagen har rullat på. Jag har varit borta från morgon till kväll igen, förutom att jag landade hemma i fem minuter för att byta om till stallvänliga kläder. Jag var hemma vid sju igen i alla fall. Sedan blev det onsdagsmys framför teven med pappsen. Onsdagskvällar är våra kvällar med "Bonde söker fru" och "Dallas". En fin tradition tycker jag.
 
Jag har nog tagit på mig för mycket idag igen. Jag tänker inte riktigt och hinner inte med. Jag vill göra alla nöjda och glada. Mig själv också så klart. Jag ställer till det ganska mycket för mig ibland, speciellt då ångesten bankar på mig och tvången är starka och benen vant går dit de kanske inte ska. Vilan och maten glöms bort lite grann då. Farligt. Jag försöker lösa situationerna på ett okej sätt i alla fall. Och jag tog faktiskt emot hjälp i eftermiddags trots att det skreks inuti huvudet att jag inte skulle acceptera det eftersom det innebar att en planerad promenad inte skulle bli av. Men jag fixade det. Tur det, för när jag märkte sen när jag satt på hästryggen hur trött kroppen var. Jag orkade knappt sitta rakt i ryggen. Jag har sovit alldeles för lite de senaste nätterna, men jag märker det inte förrän jag stannar upp och slappnar av lite.
 
Jag vet nog lite varför jag springer runt som jag gör och hela tiden försöker ha något att göra. Jag vill inte stanna upp och känna efter hur jag mår för det är bara jobbigt nu. Känslan i kroppen är obehaglig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Men jag vet att det inte hjälper att springa ifrån det jobbiga, då springer jag bara omvägar hela tiden. Det finns bara en väg ut och den är jobbig men det går att ta sig igenom det. Det blir ljusare och det blir lättare. Det säger dem i alla fall. Så det är väl bara att strunta i tvivlet på mig själv, acceptera att det är jobbigt och bara göra det. Typ något sånt.
 
 


Jag överlevde tisdagen


 
Jag klarade mig igenom dagen. Jag var med på det jag skulle, lyckades ta mig till de olika ställena och på rätt tider. Det får jag vara nöjd med. Det var buss hit och buss dit, en promenad här och en promenad där, men jag lyckades få ihop det. Utan att stressa runt alltför mycket dessutom. Jag var ändå ganska närvarande på allt. Sedan har jag väl egentligen promenerat för mycket och maten har inte blivit sådär jättebra om jag tänker efter, men jag gjorde det bästa av situationen.
 
Jag la märke till hur känslig jag blir när jag hamnar i sådana här situationer då allt går i ett. Jag blir så rädd för att misslyckas med något. Jag vill göra allt rätt och alla nöjda, men jag inser att jag glömmer bort mig själv lite grann däremellan och vad jag behöver. Typ äta, vila och inte röra på mig så mycket. Fokuset ligger helt på det jag ska klara av och ätstörningen ser självklart sin chans att styra mig lite när jag sätter andra saker högre. Ångesten blir så mycket starkare sen när jag stannar upp och andas ut.
 
Dagen började som sagt inte alls bra. Efter frukosten när det var dags för vägning satt jag envist kvar på golvet i korridoren och lät de andra gå före. Det kändes inte direkt bättre efter vägningen. Jag tittar ju inte så jag får lita på att de leder mig rätt, vilket jag gör, men det är jobbigt att inte veta. Samtidigt så känner jag att jag inte behöver veta för det hjälper mig inte. Jag ska upp i normalvikt. Punkt.
 
Under förmiddagen pratade vi om viktfobiberget, en fortsättning från förra veckan. Vi pratade bland annat om vad det är som försvårar vägen till det friska. Jag sa direkt tvivel på mig själv och acceptans. Och så pratade vi om hur mycket man jämför med andra och "orättvisor" och hur man hanterar det. Jag har alltför många exempel på hur jag har hanterat "orättvisor" på ett kanske inte så bra sätt. Jag har blivit jättearg för att jag fick ost på min knäckemacka när de andra fick keso (tåler det inte). Och jag har flygit i luften ett antal gånger för att den laktosfria såsen har varit annorlunda än den vanliga. Det finns kanske bättre sätt att hantera sådana situationer på än att bli arg och börja skrika och gråta och vägra ta maten. Bara acceptera att det är som det är. Lättare sagt än gjort alla gånger men ja...
 
Nu är klockan alltför mycket igen. Det blir inte så många timmars sömn inatt heller. Typiskt liksom...
 
Denna konversationen gjorde så att promenaden
hem i mörkret blev lite roligare.
 


Det är tisdag...

Dagen har börjat på sämsta sätt. Jag somnade för det första alldeles för sent. Vaknade två timmar senare. Ångesten bankade på mig, jag kröp ihop och låg och skakade och försökte ignorera oroskänslorna. När jag väl somnade igen drömde jag mardrömmar, de värsta på länge. Radion började spela några minuter över sex och då vaknade jag och kände mig rädd, ledsen och ensam. Sedan klädångest på det och golvet var återigen fullt med kläder när jag gick hemifrån. Och sen stressa till bussen. Och så köer på vägen såklart.

Nu är jag snart framme i alla fall. Frukost och sen väntar vågen. Kul. Inte. Men det är tisdag. Varför inte göra den lite extra jobbig utöver den vanliga tisdagsångesten. Dessutom är dagen fullbokad och jag undrar hur jag ska få ihop allt. Men det fixar sig, det gör det alltid.


Storm och känslostorm


 
Höstvädret stämmer bra överens med hur jag känner. Typ storm ute, och det är känslostorm inuti mig. Jag försöker fånga de känslorna och tankarna som inte är bra för mig och dränka dem någonstans. Det går sådär. Jag känner mig tung både i huvudet och kroppen. Jag började dagen med klädångest deluxe, så återigen låg det kläder över hela golvet när jag gick hemifrån. Den biten är riktigt tuff just nu.
 
Dagen har varit helt okej ändå. Mycket ångest bara men jag har hållit det inom mig och inte visat det utåt så mycket. Jag kom till Capio innan lunch och var där till efter mellis. De timmarna mellan måltiderna var jobbiga. De andra hade grupp så någon timme satt jag där nere själv. Jag var rastlös, stressad och ångesten bankade på mig, och jag var seriöst nära på att gå därifrån för att jag inte klarade av att sitta still och inte göra någonting. Men istället målade jag en ram som vi egentligen skulle gjort för sådär 2 månader sedan. Min har stått där omålad med bara text i så det var väl dags att jag tog tag i det.
 
Annars idag har jag varit i stallet och pussat på hästarna, och handlat med lillasyster. Kvällen har varit ganska mysig. Kaninen fick flytta in nu också. Och nu ska jag snart flytta mig från golvet till sängen. Fast det kommer nog ta ett tag om jag känner mig rätt...
 
Nu har ramen fått färg och glitter. Det var på tiden.
 
Det nya hönätet gillar vi.
 


Det är skillnad på då och nu


 
Jag försöker mest hålla balansen nu. Absolut inte lyssna på känslan, inte oroa mig för vägningen, tänka positiva tankar och så. Bara göra det liksom. Jag försöker skjuta bort den där hopplöshetskänslan och känslan av att jag står och stampar på samma ställe. Det finns ljus där framme, och jag kan ta mig dit.
 
När jag tittar tillbaka och läser hur jag tänkte och hanterade saker för fyra år sedan så inser jag att jag har kommit långt på min väg. Då hade jag problem med att inse att jag ens var sjuk. Men det är bra att läsa igenom hur det var då. Mycket sitter djupt inristat i minnet och jag komma ihåg hur jag kände i just den situationen. Vissa saker kan jag småskratta åt nu, för jag såg problem i typ allt. På dagvården bråkade jag i princip varje dag om smöret. Många gånger fick jag inte bre mina mackor själv eller så fick jag byta med en behandlare och jag kommer ihåg hur arg och ledsen jag kunde bli. Det förstörde hela dagen. Även om jag (lite skrattretande) har problem med smör fortfarande så hanterar jag det på ett helt annat sätt nu. Jag kan tycka att det är jobbigt med "mycket", eller rättare sagt lagom med smör, men jag accepterar och försöker inse att det är så det ska vara. Anorexin hade ett så starkt grepp om mig då. Jag trodde på riktigt att en klick turkisk yoghurt skulle få mig att gå upp 10 kilo. Det tog mig 40 minuter att äta en skål fruktsallad och den klicken yoghurt, och jag grät massor under tiden. Det är lite läskigt att jag kommer ihåg så starkt hur jag kände... men bra på ett sätt tror jag.
 
Det ska bli skönt med måndag imorgon. Lite rutiner igen. Det blir bra. Men först några timmars sömn, utan mardrömmar tack.
 


Bara låt det komma


 
Det har varit, och är, en tuff dag. Många dumma tankar och en ångest som bankar på mig hela tiden. Jag sov bra inatt i alla fall. (Förutom att lillasyster skickade sms klockan halv fyra och informerade mig om att hon inte skulle sova hemma. Vid den tiden bryr jag mig inte speciellt mycket faktiskt) Theralenet gjorde nytta och jag gick och la mig i tid och sov tillräckligt många timmar. Det var välbehövligt. Fast jag drömde helt konstiga drömmar. Mycket jobbigt också...
 
Jag har varit på roadtrip idag. Hämtade storasyster i Lund och sen körde vi vidare till mormor. Vi var inte där mer än typ fyra timmar men mina känslor hann åka berg- och dalbana flera gånger om. Mycket oro och ångest kring maten och det blev inte alls som det var planerat i mitt huvud. Och ibland ville jag bara stänga öronen. Men jag tog mig igenom det och alla utmaningar som kom. Bra.
 
Nu ska jag försöka göra resten av lördagskvällen mysig. Strunta i allt det där andra och bara vara. Värt ett försök i alla fall.
 
Vi matade ankorna idag!
 
Inget kul väder att köra i...
 


Inget fredagsmys här inte


 
Ibland längtar jag efter att vara ensam hemma en kväll. Bara kunna ligga framför teven och inte behöva vara social. Det blir oftast inte sådär bra som jag hade hoppats på. Som nu. Jag är ensam hemma men det är inte speciellt avkopplande. Istället för att ligga framför teven och kolla på någon film eller serie sitter jag på golvet och skakar och försöker hålla ångesten nere så att jag i alla fall sitter stilla och inte springer rundor här hemma. Inte så fredagsmysaktigt precis.
 
Annars har fredagen varit ganska bra. Lite skakig start på dagen bara men det kändes bättre när jag fick prata av mig med min behandlare en stund efter lunch. Vi hade förresten en trevlig lunch vid mitt bord. Pratade om Mysteriet på Greveholm, dataspel och skräckfilmer. Inte en tyst sekund, haha. Efter mitt lilla samtal gick jag ner till de andra i dagrummet och försökte fördriva tiden fram till mellis. Vi lärde oss teckenspråk, spelade wordfeud och så. Sen blev jag rastlös och hjälpte till i köket. Tömde diskmaskinerna och fick hjälpa till med melliset. Jag fick frågan om jag ville ha en utmaning och det ville jag så jag fick bre smör på 16 knäckebröd. Det är en stor utmaning för mig. Jag har fortfarande jättesvårt med smöret och sen att dessutom göra det till så många andra blir dubbelt så jobbigt. Jag var lite skakig efteråt men jag klarade det. Guldstjärna till mig!
 
Nu ska jag dricka te och fixa lite saker. Sen ska jag krypa ner under bolltäcket och titta på någon serie. Inte springa upp och ner i trappan eller något annat dumt. Bara ta det lugnt. En sak i taget.
 


Lite ostabilt läge


 
En lite omtumlande dag har det varit. I eftermiddags ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta. Jag kunde inte riktigt förstå var alla känslor kom ifrån. Oro, tjockkänslor, stress, rastlöshet, misslyckande, hopplöshet... ja, allt på samma gång. Sedan tänkte jag tillbaka och försökte lista ut varför jag kände som jag gjorde. Jag förstår nog faktiskt varför nu.
 
Allt satte nog igång redan vid frukosten. Jag brer inte själv smör på mina mackor nu och det skapar en del obehag och dumma tankar. Sedan hände det en sak under förmiddagen som stressade upp mig. På mitt samtal före lunch hann jag inte säga allt som jag hade tänkt. Jag kom ner lite senare till lunchen och då hade kocken börjat lägga upp min mat men jag fick lägga upp andra halvan, utan provtallrik dessutom men med hjälp bredvid så klart. Och så var det lite jobbig lunch. Sedan har det blivit lite ändring i planer och så idag och det påverkar mig också.
 
Det är bra att bli utsatt för sådana saker ibland. Jag behöver öva på det. Speciellt det där med frukosten och lunchen. Det är bra även om det känns jobbigt. Men jag klarade det ju faktiskt. Och jag har klarat mig igenom dagen på ett okej sätt. När jag kom till stallet lugnade jag ner mig lite, även om planerna ändrades lite där också. Men det var nog bra.
 
Nu är det hög tid för sängen. Fredag imorgon. Igen. Veckorna bara försvinner...
 
 


Jag sprang på något


 
Andas Sofie. Ta ett djupt andetag och ta en sak i taget. Du kommer inte fortare fram för att du stressar upp dig.
 
Jag blir så känslig när saker inte riktigt blir som jag hade planerat eller tänkt. Det märks så tydligt. Rastlösheten, dumma tankar, tjockkänslor, ångest, stress... ja, allt blir mycket starkare. Jag försöker tänka till nu så att det inte blir platt fall. Det som har hänt har hänt. Det jag inte kan ändra på (och inte ska ändra på) ska jag släppa och det som jag har framför mig ska jag göra det bästa av. Ikväll ska jag sätta mig ner, samla tankarna och skriva ner hur dagen har påverkat mig och varför jag känner som jag gör.
 
Nu till stallet.
 


Plötsligt händer det


 
Det har varit höst idag. Jättekallt imorse och då fick halsduken följa med. Det är mysigt ändå, fast det behöver inte blåsa så jädrans mycket. Då blir det för kallt. Förutom höstväder har onsdagen bjudit på en del trevligheter. När jag gick på stan i förmiddags sprang jag rätt på en vän som jag lärde känna i Brighton. Vi har inte träffats sen sista dagen i England men hon har precis flyttat till Malmö. Jag blev så glad så. Världen är inte så stor alltid. Närmare kvällen cyklade jag till stallet. Det blev en mysig ridtur trots blåsten. Jag galopperade på ett fält och det är inte mycket som slår det. Att flyga fram över fältet och känna kraften i varje galoppsprång...just då mådde jag bra. Jag var glad och full av energi efteråt och vi var nöjda både hästen och jag.
 
Tankarna har varit dumma idag, och ångesten har bankat på mig. Jag har inte ens behövt titta mig i spegeln för att ögonen ska fyllas med tårar, känslan har räckt gott och väl. Jag försöker acceptera min kropp men det är svårt. Jag blir ledsen när känslan är så stark. Jag litar ju på dem när de säger att jag är underviktig. Jag accepterar det men samtidigt vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag får panik och vill springa ifrån smärtan och obehaget, men jag vet att det inte är vägen ut, så det är inget alternativ. Jag får försöka stå ut bara och lita på att det blir bättre en dag.
 
Nu lite skrivande innan jag ska krypa ner under bolltäcket.
 
 


Början på ett brev


 
Jag har börjat skriva ett brev. Det är ett avskedsbrev till anorexin kan man väl beskriva det som. Jag fick inspiration av en annan tjej som gjorde det. Jag började skriva sent igårkväll och skrev några timmar in på natten. Jag är långt ifrån färdig, det finns så mycket mer. Jag är inte säker på att jag kommer publicera det här sen, kanske blir det bara vissa delar. Jag får se. Jag tänkte i alla fall bjuda er på två delar. De är tagna från två olika platser i i texten.
 
"Dagen som jag var så rädd för kom. Jag kände smärtan och jag grät tills tårarna var slut. Genast var du där, viskade i mitt öra och smög din hand i min. Kom, jag ska hjälpa dig sa du. Du måste gå längre på vägen för här är du för nära det som gör ont. Jag sa okej och följde med. Du började springa, jag började springa. Jag ville bort så fort som möjligt. Här kan jag inte leva tänkte jag. Jag vill slippa känna och jag vill att allt ska bli bra. Jag hatar livet och jag hatar mig själv. Du gav mig trygghet, en trygghet som den andra världen inte längre kunde ge mig."
 
 
"Vägen blev mörkare ju längre vi sprang. Det måste finnas ett slut tänkte jag. Snart sa du, bara lite till. Jag försvann längre och längre från den riktiga världen men ropen därifrån blev högre. De försökte fånga mig. De sa att jag höll på att försvinna. Jag mår bra sa jag och fortsatte springa med dig."
 
Jag tror att det är bra att skriva. Det ger mig mycket. Och att skriva och vara helt ärlig mot sig själv. Du kan bara sitta och skriva precis vad du känner och tänker men ingen annan behöver läsa det. Det kan ibland hjälpa en att börja om det känns svårt. Är du inte ärlig mot dig själv så kan du inte vara det mot någon annan heller.
 
Jag fortsätter skriva ikväll. Men jag ska inte skriva långt in på natten. Jag behöver sova också. Bara ett litet kom ihåg till mig själv.
 


Känslan ställer bara till problem


 
Dagen började med klädångest. Idag igen alltså. Stor suck på det. Och så är det tisdag. Jag tittade inte på vågen, och det är typ fjärde veckan nu tror jag. Det känns bra men samtidigt jättejobbigt att inte veta. Men jag har lämnat över den kontrollen för jag vet att jag inte behöver den. Idag var det lite extra jobbigt. Jag sa att det känns som om jag har svällt upp. Svaret blev nej att det har jag inte alls gjort och att jag fortfarande är underviktig. Den där känslan alltså, den ställer bara till problem. Jag vill kunna stänga av och inte lyssna på den men även fast jag försöker så verkar det inte gå så bra. Hur många gånger har jag inte suttit i det där rummet och sagt vad känslan säger, och nästan varenda gång har jag haft fel. Varför lär jag mig aldrig?
 
Jag är ledsen och besviken. Jag ska inte säga att det känns hopplöst men det känns svårt. I förmiddags pratade vi om viktfobiberget och jag vill så gärna kommer över toppen av berget. Jag vill också stå där på andra sidan och se tillbaka på min resa och säga att jag nu accepterar mig själv och att vikten inte spelar så stor roll. Jag vill må bra helt enkelt.
 
Jag ställde till det för mig i eftermiddags. Stressade upp mig, missade bussar och gick för långt. Det var planerat bio ikväll också men jag fick inse att jag inte fick ihop det. Jag ville inte stressa från ställe till ställe och jag insåg också att maten skulle bli väldigt lidande. Så jag kände mig som världens sämsta syster då jag fick ställa in bion. Men jag stressade ner när jag kom till stallet och det var skönt att bara vara där, fixa hö och vatten, mysa med hästen och rida en runda. Det var ett bra beslut ändå fastän det känns jobbigt att inte klara av det som egentligen var planerat. Och sedan var jag ensam hemma hela kvällen och jag kunde inte koppla av så som jag ville. Ångesten tog tag i mig och jag sprang upp och ner för trappan... Men jag lyckades hålla mig borta från promenad i alla fall, så det var bra.
 
Ingen toppentisdag alltså. Men så är det. Bara att kämpa vidare, för jag ger inte upp. Aldrig.
 
 


Lite för många dumma tankar


 
Kul att börja dagen med klädångest deluxe. Jag vet inte hur många gånger jag bytte kläder, absolut ingenting kändes bra och det blev bara rörigare på golvet. Tillslut fick jag bestämma mig för att ta samma kläder som igår. Jag hade överlevt söndagen i de kläderna så då skulle jag väl kunna överleva måndagen också. Jag hatar sådana dagar då verkligen inga kläder känns okej. Jag fick panik över att se mig i spegeln, att känna kläderna mot kroppen och helst av allt ville jag gömma mig under täcket. Ingen kul start på veckan alls.
 
Dagens planer höll också på att gå helt galet. Under ett par timmar var jag stressad och ville försöka pussla ihop dagen så att jag inte skulle svika någon. Jag märker hur känslig jag är i de situationerna. Jag tar på mig allt och ser det som att det är mitt fel. Nu löste sig allt som tur var och jag kunde hålla mig till den ursprungliga planeringen som var att vara på Capio till mellis och sen möta lillasyster för att gå på stan och bio. Så istället för att stressa fram och tillbaka till Malmö kunde jag tillbringa eftermiddagen med att ta det lugnt. Jag låg ute på gården och njöt av solens strålar och löste korsord. Det behövde jag.
 
Jag känner att det kommer bli en sån där natt då jag ligger och vrider och vänder mig för att jag inte kan somna, och så kommer jag drömma mardrömmar om vägningen imorgon. Jag hatar känslan som jag har i kroppen nu och alla dumma tankar. Jag försöker stå ut och tänka bra tankar men det är inte lätt. De där 10 kilona känns väldigt verkliga just nu... Men det är imorgon. Nu är nu. Jag ska försöka få några timmars sömn i alla fall.
 


Försöker hålla balansen


 
Känslan och ångesten är stark nu. Jag får kämpa mycket för att inte ramla i fällorna och göra det som jag vet att jag inte ska. Jag vet att den vägen inte leder någonstans, det är raka vägen ner i helvetet. Jag får inte backa bakåt nu. Jag ska framåt. Tusan att det ska vara så svårt...
 
Jag försöker hela tiden hitta på nya strategier för att dämpa ångesten när inte de gamla fungerar. Nu har jag börjat stoppa näsan i matteboken. Det fungerar ganska bra. Annars är pussel en kär vän. Och bolltäcket (om jag bara lyckas lägga mig där under). Att titta på gamla bilder är ingen bra strategi. Då känner jag mig bara ännu tjockare. Jag längtar tills den dagen då jag kan se hur smal jag faktiskt var.
 
Nä, lika bra att krypa ner under bolltäcket, skriva min tre positiva saker och sen titta på Big bang. Det händer en del imorgon. Först fixa här hemma, Capio från lunch till mellis och sen bio på kvällen. Det är bra med ett fullbokat schema när tankarna är dumma, då hinner jag förhoppningsvis inte tänka så mycket och oroa mig för tisdagens vägning. Bra.
 
Jag försöker hitta mattekunskaperna som har funnits en gång i tiden.
 


Känslan får inte lura mig igen


 
Jag försöker göra så att inte känslan tar över. Den där känslan som har lurat mig oräkneliga gånger. Den ställer bara till trubbel och jag vet att jag inte får lyssna på den. Jag får acceptera att den finns där men inte agera på den. Det är inte möjligt att gå upp 10 kilo bara sådär.
 
Det har hänt en del idag och jag misstänker att det är därför tjockkänslorna är extra starka. Jag har utmanat mig och då vet jag att jag måste vara försiktig så att jag inte dämpar ångesten på något sätt. Det är inte lätt och det är krig inuti mitt huvud men jag försöker hålla mig på benen och tänka bra tankar. Det finns ingen annan väg ut. Det är bara för mig att ta smällarna som kommer och acceptera att det gör jäkligt ont ibland.
 
Dagen har varit helt okej egentligen. Jag har bland annat varit i Lund på kulturnatten med familjen. Eller ja, vi var bara på naturvetarstråket så vi såg inte så mycket egentligen men storasyster hjälpte till där så det var lite därför vi åkte dit. Gratis popcorn fick man minsann! Och så lånade jag en mattebok av storasyster för att jag måste fräscha upp mina mattekunskaper inser jag. Men det är kul! Jag vet ju att det finns där inne i huvudet någonstans, det är bara jag som inte har använt de kunskaperna på lääänge.
 
Nu väntar sängen. Jag håller tummarna för att tjockkänslorna inte är lika starka imorgon. Orkar inte.
 

Gratis popcorn, och gratis är gott!
 


Jag är lite gladare nu


 
Mina planerade sovmorgnar blir det sällan något av. Denna gången var det mardrömmar, blåst och skrikande grannbarn som störde mig. Så kan det bli men det var skönt att få några timmar hemma innan jag skulle ge mig av ut i blåsvädret. Det kändes som om jag skulle blåsa iväg ibland när jag gick till bussen. Starka vindar minst sagt.
 
Det serverades hamburgare och klyftpotatis till lunch idag. På menyn stod det fredagsmys och jag har undrat hela veckan vad det skulle bli (en del katastroftankar var inblandade). Idag fick jag se svart på vitt att jag har kommit en bit på min väg för förra gången vi fick detta till lunch satt jag tyst hela lunchen, klarade in av att äta upp i tid och hade mycket ångest efteråt. Idag kändes det helt okej. Förresten hände det en läskig sak när jag hjälpte till att plocka undan efter lunchen. Helt plötsligt stod det en burk framme som ingen av oss hade sett innan. Det var lite skrämmande faktiskt, haha. Efter lunch var det avslutning för en av mina bästa, och jag är så glad och stolt över att ha fått följa med på resan. Från början var ögonen kalla och tomma, och nu är dem fulla av glädje och livslust. Det är fantastiskt att få se en sådan förändring, och det ger mig styrka.
 
Innan jag skulle gå bad jag att få prata med min behandlare. Jag kände att jag behövde lite pepping, och så ville jag berätta om en sak som jag har bestämt mig för att göra (vad det är kommer jag berätta någon annan dag). Jag fick höra att flera tycker att jag verkar mycket gladare nu och att det har hänt en del sen jag slutade för två veckor sen. Jag blev ärligt talat lite paff när hon berättade det men det kändes så klart kul. När jag tänker tillbaka så är det nog så att jag har varit lite piggare, utstrålat mer energi och skrattat ganska mycket denna veckan. Jag försöker skjuta bort det jobbiga och tänka på det som är positivt. Jag vet att det inte hjälper att gräva ner mig i ångesten och allt det negativa, utan det blir lättare om jag försöker koncentrera mig på det som är bra och positivt. Ärligt talat så känner jag mig väldigt ostabil just nu och jag är livrädd för att ramla, men som sagt så håller jag ögonen på målet. Det kan inte gå fel då. Det får inte göra det.
 
Jag måste komma ihåg att jag får må bra. Jag är också värd att äta, sova, vila och uppleva allt roligt som livet har att erbjuda. Jag har jättesvårt för att ta in det och jag behöver få höra det gång på gång, vilket jag också får, och det tackar jag för. Jag får må bra. Varför ska det vara så svårt att banka in i huvudet? Jag riktigt längtar tills den dagen då jag står där framme i målet och kan säga att jag klarade mig igenom helvetet och att jag mår bra nu. Jag vet att inte bara jag kommer vara glad då, utan många andra också. Som jag sa idag så känns det nära men ändå så långt borta. Ibland är det som att jag kan ta på den känslan för att den sedan snabbt rycks ifrån mig. Det är svårt det där.
 
Jag ska fixa det. Så enkelt är det.
 

 

Jag försöker hålla blicken rakt fram


 
Det har varit en ganska tuff dag. Hela vägen hem kände jag hur alla känslor bara tryckte på och när jag kom hem och satte mig ner trängde några tårar fram. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men gissar på att det är den där hopplöshetskänslan. Den hänger kvar där och flåsar mig i nacken. Åh, jag blir så arg, eller mest ledsen. Jag vill inte känna så. Målet känns lite längre bort just nu men jag håller fortfarande ögonen på det. Jag släpper det inte med blicken för jag ska fan ta mig dit, vad som än krävs.
 
Måendet var lite bättre efter att jag hade varit i stallet. Det var underbart ridväder, soligt och vindstilla, det kan inte bli bättre. Man märker att hösten är här nu. Det blir mycket kallare när solen försvinner och det var skönt att komma hem och byta om till myskläder och dricka en stor kopp te. Jag har inget emot hösten, utan tycker den är mysig. Nu ikväll var det stjärnklart. Jag la mig på studsmattan en stund och bara tittade upp mot himlen. Fantastiskt fint.
 
Nu sängen. Och så ska jag skriva min tre positiva saker med dagen och lösa korsord tills ögonen är trötta.
 
 
Du ska lära på din färd,
att vår gåtfulla värld,
är mycket stor
Den är svår att helt förstå
inget brukar nånsin gå,
så som vi tror
Men vi följer din väg,
ger dig stöd för varje steg,
om än allting känns hopplöst min vän
Vi står stolta och ser,
hur du lär dig mer och mer
 



Jag flyr från mättnaden


 
Mättnad är något jag fortfarande har svårt att hantera. Jag är inte alls bekväm med den känslan och impulsen att fly är stark. Flykten kan innebära promenad, spring i trappor, hoppa på studsmattan, dricka pepsi max, äta läkerol, tugga tuggummi och så vidare. Jag gör det alldeles för ofta när ångesten bankar på mig. Tänk egentligen, mättnad är något som alla känner och det är så det ska vara. Varför ska det då skapa så mycket obehag hos mig? Jag blir så besviken på mig varje gång jag ger efter för ångesten och tänker att jag borde klara av att hantera det bättre. Visst, ibland går det, men långtifrån alltid.
 
Jag var inte beredd på ångesten som dagens lunch skapade. När jag skulle ta mig hem någon timme senare blev det inte som planerat. Jag har jättesvårt för det där med att ta bussen från närmsta hållplats och massa dumma tankar hjälper inte till precis. Jag har alldeles för många gånger gått genom hela stan för att slippa åka buss så länge och för att jag måste gå en promenad innan jag sätter mig på bussen. Det är ett beteende som hänger kvar starkt men idag lyckades jag stoppa på halva vägen i alla fall. Alltid något, men jag är ändå besviken och arg på mig själv. Jag kan se hur sjukt beteendet är. När jag dessutom går små extrarundor på sådär 2-3 minuter bara för att jag inte kan stå still och vänta på bussen inser jag att jag måste jobba på att bryta hela grejen. Det är inte hållbart precis. Det har jag vetat länge egentligen.
 
Det var skönt att vara i stallet några timmar sen. Göra lite nytta och rida en tur. Jag var kall och blå när jag kom hem, jag kände knappt mina fingrar, men jag fick snabbt upp värmen med en stor kopp te. Sedan har pappa och jag tittat på "Bonde söker fru" och "Dallas". Onsdagskvällar är våra kvällar! Och nu ska jag avsluta dagen med att ligga i sängen och titta på "Big bang theory" och skratta för mig själv tills ögonen är trötta. Imorgon är en ny dag.
 


Nu kan jag skratta på riktigt


 
Jag är tacksam att jag numera kan skratta på riktigt, och då menar jag på riktigt från magen så att det känns i hela kroppen. Det är nog en av de bästa känslorna som finns. När jag känner mig lite nere och deppig brukar jag tänka på de stunderna när jag har skrattat, för just i de stunderna har jag mått bra och glömt allt det där negativa. Jag vill inte förlora det riktiga skrattet. När anorexin har ett för hårt grepp om en så kan man inte skratta sådär från magen, eller jag kunde inte det i alla fall. Det är en av anledningarna till att jag har bestämt mig för att aldrig mer hålla anorexin så hårt i handen. Jag vill kunna skratta och vara glad. Det betyder så mycket mer.
 
Jag är besviken på mig själv. Det känns inte som om jag har kämpat tillräckligt och den där hopplöshetskänslan flåsar mig i nacken. Visst har jag skrattat och varit glad idag men den där jobbiga känslan har gnagat på mig hela dagen. Jag är egentligen livrädd för att ramla platt till marken. Jag vill ju inte. Ibland tror jag att jag kan skratta bort det jobbiga. Det funkar för stunden men jag kan inte blunda för verkligheten. Jag måste få någon ordning på det här. Och det är nu. Inte sen, utan nu. Innan jag har fallit för långt.
 
Jag sover förhoppningsvis bättre inatt, nu utan oro och ångest inför våghelvetet. Att det ska vara samma sak varje vecka. Men jag har accepterat att det är så och jag orkar inte lägga någon energi på att ändra det. Bara för mig att ta mig igenom det. Så enkelt är det.
 
Jag letade efter hösttecken innan idag, och fann några röda blad.
 


I tanken är det redan imorgon


 
Dunderförkyld. Tack för det liksom. Jag ramlade i säng när jag kom hem i eftermiddags. Trött, huvudvärk... ja, allt det där. Men det var skönt att få i mig lunch på Capio så det fick vara värt turen fram och tillbaka till Malmö. Jag har vilat hela tiden sen jag kom hem (plus till mig) så jag hoppas att jag är bättre tills imorgon. Det där med att vila har jag svårt för. Många myror i benen och jag vill bara ut, men jag har lyckats hålla rastlösheten i schack och tänka på att jag måste vila när jag är sjuk.
 
Tisdag imorgon. Vägningsdagen. Tjockkänslorna är enorma. Jag har redan bestämt mig för att jag inte ska titta på siffrorna. Det är jobbigt att inte göra det men det är också jobbigt att se siffrorna, och speciellt nu när jag inte har någon aning om vad jag väger. Bara den tanken ger mig ångest. Jag kan för tusan väga hur mycket som helst. Fast jag har lämnat över den kontrollen och jag litar på dom.
 
Jag ska försöka släppa tankarna på imorgon. Bara ta det lugnt, äta kvällsmellis och gå och lägga mig i tid. Vila, sova och äta. Det är det som gäller.
 
Just do it.
 


Sjukling


 
Så har jag också åkt på en förkylning. Blir inte bättre heller, snarare sämre. Jaja, så är det. Jag har i alla fall vilat mycket idag. Jag fick inte åka med till mormor eftersom jag var förkyld så då var jag helt plötsligt ensam och hade en helt oplanerad dag framför mig. Den har gått segt kan jag lova. Jag har dammsugit, rensat blommorna från torkade blad, pusslat, suttit för mycket vid datorn, legat i soffan och tittat på dvd, bakat kärleksmums, tömt diskmaskinen... ja, ni hör ju. Och så har jag promenerat och studsat på studsmattan vilket jag kanske inte borde ha gjort egentligen, men jag fixar inte att vara inne en hel dag. Speciellt inte när jag är ensam hemma.
 
Maten är jobbig nu. Jag får hela tiden påminna mig om att jag behöver äta. Det går okej ändå tycker jag. Jobbigt att äta när maten inte smakar något bara. Dumma förkylning. Men jag kämpar på för jag vet att jag inte vinner något på att springa tillbaka. Det är hela tiden ett krig som pågår inom mig men jag ska stå ut och klara av att göra de rätta valen. Det ska gå helt enkelt.
 
Skönt med måndag imorgon. Och förhoppningsvis är förkylningen bättre då.
 
Pappas kvällskaka.
 


Storhandling och jag går inte riktigt ihop


 
Det har varit en ganska bra lördag. Sovmorgon, några timmar i stallet och mysig ridtur (trots blåsten), storhandling med mamma, grillat till middag, lördagsmys framför teven och en liten kvällspromenad. Storhandlingen var lite jobbig. Ångesten växte i samma takt som varuberget i kundvagnen blev större. När jag bodde ensam förra året, först i Brighton och sen i Kalmar, var det jobbigt att handla för jag visste att det jag handlade hem skulle jag äta. Jag vill inte ens tänka på hur många timmar jag spenderade i mataffärerna för att jag fick sådan beslutsångest, och jag vill inte tänka på hur mycket som hamnade i soptunnan hemma för att ångesten tog över. Jag blir egentligen lite förvånad över att ångesten fortfarande kommer krypandes när jag till exempel handlar med mamma eftersom det inte alls är på samma sätt nu. Det är till hela familjen vi handlar men jag bli ändå stressad och ångestfylld. Börjar lägga tillbaka varor, ifrågasätter det mamma lägger i kundvagnen och säger hur onödigt det är eller att det där vill inte jag äta. Jag önskar att jag bara kunde sluta med det men jag jobbar på det. Inget roligt beteende alls, bara jobbigt. Jag har i alla fall blivit bättre på att inte stå vid samma hylla i 20 minuter för att jag inte kan bestämma mig för vilken som är "rätt", och jag skriker inte på mamma och pappa för att de köper något "farligt".
 
När vi kom hem och hade packat upp allt tyckte jag att det var kaos i skafferien och kylskåpet. Jag vet att det var ångesten som tryckte på och den ökade när allt bara låg huller om buller (i mina ögon då). Jag ordnade i alla fall upp och satte allt fint och efteråt kände jag mig lite lugnare. Jag kunde njuta av middagen som bestod av grillad pepparbiff, egenodlad potatis, egenodlade tomater och broccoli. Det var gott.
 
Nu ska jag krypa ner i sängen och titta på dvd. Magen säger aj efter att jag vågade smaka en bit choklad. Laktostablett nästa gång kanske. Jaja, jag får försöka stå ut. Eller jag får stå ut, har inget annat val liksom. Bolltäcket nästa.
 


Minnen i pärmarna


 
Jag var så nära att lyckas gå och lägga mig tidigare än vanligt, och det kändes bra dessutom. Vad händer, jo jag fastnar med näsan i gamla pärmar från behandlingar. Jag har inte tittat i dem på länge men det är kul och intressant att bläddra i dem. Det är många minnen som kommer upp, både bra och lite sämre. Det är nästan lite läskigt hur starkt vissa händelser sitter kvar i minnet, så som jobbiga luncher, ångestattacker, vägningar och annat. Jag tror ändå att det är bra att jag har det kvar och kan gå tillbaka och titta, just för att få en påminnelse om att jag har en lång resa bakom mig. Jag har kämpat mycket för att komma hit där jag är idag och jag får inte glömma bort allt jobb jag faktiskt har gjort.
 
Jag och en vän satt och pratade idag och vi kom in på det att det är svårt att förstå hur en ätstörd persons tankar fungerar om man inte själv har varit sjuk. Jag berättade lite om hur det var när jag var som sjukast, då jag tvingade i mig ett fjärdedels äpple för att få energi till att orka dela ut morgontidningen under ett par timmar på natten. Eller hur jag alltid mätte upp all mat och hade bestämda tider för hur länge jag var tvungen att vara uppe efter maten innan jag fick gå och lägga mig. Nu förstår jag inte hur jag orkade. Och jag vill absolut inte ha det så igen. Aldrig mer.
 
Jag startade min resa för fyra år sedan, och jag har kommit långt på min väg men jag har en lång väg kvar. Genom att titta tillbaka i pärmarna kan jag se att jag har gjort stora framsteg med vissa saker, men även att det finns de beteenden som fortfarande hänger med. Jag kan också se att jag har klarat av utmaningar innan som jag inte fixar nu. Jag åt hamburgare och pommes på Max för tre år sedan. Det var visserligen en utmaningslunch med min behandlare men jag klarade av utmaningen. Jag har lärt mig så mycket de här åren och jag blir lite arg och besviken på mig själv att jag inte har tagit tillvara på allt. Fast samtidigt så finns det nog där inom mig...
 
Det kommer gå nu. Vägen till målet kommer bli kortare ju mer jag vågar utmana mig själv, och det känns bra. Framåt nu.
 

Ett av de finaste minnena. Jag och min skånetös satte upp detta
på våra rumsdörrar i Varberg. Ingen hade något problem med att
hitta till våra rum i alla fall.
 


Se framåt när det är som jobbigast


 
Det enda som blev som planerat idag var lunchen. Alla andra planer ändrades. Det jag störde mig på var att mamma förstörde min sovmorgon genom att ringa kl 7.15. Hon hade glömt att jag inte skulla åka med pappa. Grr, jag var inte glad. Lyckades somna om en stund till som tur var.
 
Måendet har varit lite lågt idag. Ångesten har bankat lite hårdare på mig och jag har känt att jag inte riktigt haft koll på saker och ting. Jag tänkte skriva CV men har inte haft koncentrationen till att sätta mig ner och göra det. Det känns lite bättre nu i alla fall och jag lyckades till och med utmana mig till middagen. Jag får väl sätta mig bredvid pappa sen och försöka börja skriva.
 
Jag vet att det nog kommer att bli bättre. Det måste bara få göra lite extra ont ibland. Stå ut i ångesten är det som gäller. Inget annat.
 


Känslan av styrka


 
Det känns okej. Det är lite skrämmande att det gör det och jag väntar bara på att den där hårda sparken i magen ska komma. Men den kommer kanske inte? Eller den kanske inte blir så hård som jag är rädd för? Jag får hela tiden påminna mig om att det är okej för mig att få må bra. Jag märker tydligt att jag inte har varit här där jag är nu. Jag mår bättre men jag inser också vilken balansgång det är och hur jag hela tiden måste akta mig så att jag inte luras in i de där små fällorna som kan få mig att falla. Det jag har märkt nu de senaste dagarna är att jag har rört på mig mer och jag vet hur lätt det är att det hela tiden ökar och ökar, så jag måste vara mer försiktig och inte dras med av ångesten som bankar på mig. Maten går ändå helt okej tycker jag. Nu har jag ätit frukost och lunch på Capio både igår och idag och jag vet att det blir lättare om jag startar dagen bra.
 
Det har varit en bra dag på många sätt. I förmiddags satt jag och hängde i köket (som vanligt då, hehe) och fick hjälpa till att göra sallad och sen hjälpa till att lägga upp maten eftersom vi fick den upplagd idag. Jag tycker inte alls om att lägga upp mat till andra så det var en utmaning och så fick jag hälla upp mjölken också. Jag är glad att jag gjorde det och visade för mig själv att jag klarade av det. Utmaningar är bra! Och ikväll när jag red utmanade jag mina benmuskler, eller icke-existerande benmuskler rättare sagt. Jag red med sadel idag, vilket jag nog inte har gjort på ett halvår, och när vi skrittade hemmåt stod jag i lätt sits (för er som inte kan det här med ridning så är det jobbigt för benen) och det kändes i vaderna kan jag lova. Vet ni vad det bästa var? Jag tyckte om känslan av att jag har blivit starkare i kroppen om jag jämför med för några månader sedan. Det var underbart och det skulle inte förvåna mig om jag har träningsvärk i benen imorgon, men det gör inget för jag vill bli starkare i kroppen. Jag älskar att kunna använda min kropp och känna styrkan som finns där. Det är stort att jag kan känna så, och jag ska minsann vara rädd om den känslan.
 
Imorgon har jag gett mig själv en välförtjänt sovmorgon. Det blir lunch på Capio och sedan har jag lite andra roliga planer på eftermiddagen och kvällen. Det ska bli bra. Och jag får må bra, det ska jag inte glömma bort. Och det är på riktigt. Jag lurar inte mig själv. Det kan kännas okej. Faktiskt.
 
Det blåste höststorm ikväll så jag fick vandra hem från stallet
utan cykeln. Så kan det bli.
 


Det känns bra nu


 
Skolan började igår som de allra flesta säkert vet. För min del kändes det helt fel. Jag undrade lite hur jag hade hamnat där, och det var ingen jätterolig känsla precis. Jag var jättetrött när jag kom hem på kvällen och hade tusen tankar som snurrade runt i huvudet. Vad skulle jag göra nu? Sluta direkt, ge det en chans, eller tvinga mig själv igenom allt? Jag kände att jag ville sluta direkt men pratade med mamma och pappa, och storasyster. Jag sov på saken och bestämde att jag skulle ta ett beslut idag efter att jag hade pratat med min behandlare. Så nu är det bestämt att jag inte ska fortsätta med skolan utan försöka hitta ett jobb istället. Det känns bra. Nu får jag en ordentlig utsluss på dagvården också vilket faktiskt känns viktigast just nu. Jag vill inte trassla till det för mig igen och falla tillbaka. Aldrig igen! Jag ska fan kämpa mig hela vägen fram nu.
 
Nu känns det bra, och det känns rätt. Jag har varit ärlig mot mig själv och jag vet vad jag vill. Och vet ni en bra sak till, detta var tredje veckan i rad som jag inte tittade på vågen. Jag har helt och hållet lämnat över den kontrollen och det känns okej. Det är jobbigt men jag inser att det är det bästa.
 
Nu ska jag till stallet och få en liten paus i alla tankar. Mindfulness på mitt sätt.
 
 


Fel väg tror jag


 
Att jag alltid ska ställa till det för mig...
Jaha, vad ska jag göra nu då? Lyssna på magkänslan eller?
 



Livet är en utmaning


 
Det är sådär jättemånga tankar som snurrar runt i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Rädsla, ledsamhet och ensamhet blandas med glädje, nyfikenhet och lite stolthet. Jag är livrädd för framtiden. Lite räddare just nu eftersom jag inte riktigt vet vad jag har att förvänta mig. Kanske kommer det att kännas bättre efter första dagen i skolan imorgon, eller så kommer det kännas ännu värre. Jag hoppas på det första. Jag har lärt mig att jag inte ska vara rädd för att testa nya saker och det är jag faktiskt inte. Istället frågar jag mig själv vad jag är rädd för och vad är det värsta som kan hända? Jag kan alltid göra något annat om det inte skulle kännas bra, det är bara viktigt att jag ger det en ärlig chans.
 
Jag har gråtit en hel del i helgen. Tårarna kommer oftast när jag är ensam... men det är bra att gråta. Mycket bättre än att hålla det inom mig. Då kommer det bara att kännas tyngre och tyngre. Jag har stora utmaningar framför mig och det skrämmer mig men jag har gett mig tusan på att jag ska klara det. Det känns underbart att kunna le och skratta och känna äkta glädje i kroppen. Det tänker jag inte ge upp. Aldrig i livet.
 

Bästa tankeplatsen.
 


Den där sista dagen kom tillslut


 
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Den snurrar runt så otroligt många tankar inuti huvudet. Idag har jag haft min avslutning på Capio. Jag har sett många börja och sluta, och nu var det min tur att sitta där och ta emot fina ord från alla. Jag både förstår och inte förstår. Vart tog detta halvåret vägen? Drömmer jag eller är det på riktigt? Jo, på riktigt är det nog. Framför mig ligger fina ord från de andra och jag har så svårt att förstå att det är mig det handlar om. Tack, ni är fantastiska. Tårarna rinner när jag läser vad ni har skrivit.
 
Det var en fin avslutning, först i gruppen på förmiddagen och sen efter lunch för alla. Jag tycker oftast att det är jobbigt att prata inför så många men det gick överraskande bra. Jag pratade på en ganska lång stund och nu i efterhand vet jag inte riktigt vad jag sa. Det var så mycket jag ville säga. Min resa detta halvåret har inneburit många förändringar och jag har kämpat och slitit för att komma dit jag är idag. När jag började behandlingen trodde jag att jag visste vad jag hade framför mig men jag var inte beredd på att anorexin var så stark som den var. Den gjorde så att jag snubblade gång på gång och jag var jätterädd för att fastna och inte komma vidare. Det tog några veckor men sen fick jag en välbehövlig spark i baken och jag kämpade ännu mer för att lyckas ta mig vidare.
 
Jag har inte varit rädd för att visa vad jag känner och säga vad jag tycker. Jag har skrikit, varit arg, gråtit, påpekat orättvisor, bråkat om sås, mjölk och smör oräkneliga gånger, vägrat sitta i soffan, inte kunnat sitta still och snurrat rundor på stolen, stått upp när jag egentligen ska sitta ner och en del annat. Många gånger har jag efteråt ångrat att jag reagerade som jag gjorde och lät känslan ta över så mycket. Samtidigt tror jag att jag har behövt det och det har varit mitt sätt att hantera vissa svåra situationer. Jag har många roliga stunder att tänka tillbaka på också. Vattenballongkriget, alla pratstunder ute på gården, de gångerna jag har skrattat så att jag har fått ont i magen, bus, horoskopläsande, skvallerstolarna utanför hissen (de fick de namnet tydligen), wordfeudmatcher, när jag inte kunde hålla mig för skratt när vi hade basal kroppskännedom och en hel massa annat. Det är kul att kunna gå tillbaka och läsa om alla glada men även svåra stunder.
 
Jag mår bättre än jag har gjort på länge. Jag har tagit små steg framåt och tagit mig dit där det känns okej och inte helt hopplöst. Jag har en lång väg kvar men jag är mycket mer stabil nu än om jag jämför med innan. Jag vet att om jag ska fortsätta gå framåt måste jag bryta alla säkerhetsbeteenden, ta ansvar för maten, inte öka motionen och framförallt inte låta mig luras av känslan. Jag måste vänja mig vid att jag kan må bra och att jag får må bra, det är så svårt att programmera om huvudet att det faktiskt kan kännas bra. Det kommer ta tid och det får ta tid. Små steg i taget är det som gäller.
 
Jag trodde ärligt talat att jag skulle ha kommit längre på min väg än vad jag har gjort. Jag önskar att jag kunde äta fullvärdigt hemma, att motionstvånget var helt borta, att viktuppgången var klar och att viktfobin inte var så stark. Just viktfobin är jag rädd för att den ska ställa till det och ta över, men låter jag den inte göra det så kommer den inte göra det. Mitt i allt detta måste jag komma ihåg att jag har gjort många förändringar, det sa min behandlare idag, och jag är på en plats jag aldrig har varit förut. De orden som berörde mig mest var när hon sa att hon äntligen har börjat se vem jag är. Anorexin har varit så stark genom åren men nu börjar jag lysa igenom. Det kändes helt fantastiskt att få höra. Jag är långt ifrån den flickan som för fyra år sedan var mycket sjukare och hade väldigt mörka tankar. Jag håller på att ta tillbaka mitt liv. Sedan har jag svårt att tro att det är jag som är sådär snäll, underbar, rolig och allt det där andra fina som jag har fått höra. Men säger ni att det är så är det det väl så då. Jag tackar och tar emot. Och gråter lite mer. Tårarna forsade fram som ett vattenfall så fort jag var ensam. Bilkörning och gråtande går inte så bra ihop märkte jag. Och när jag kom hem grät jag så mycket att jag inte kunde stå upp utan låg på golvet ett tag. Herregud alltså. Många starka känslor.
 
Jag är tacksam över att jag fick chansen att gå i behandling igen, att jag har fått så mycket tid, alla fina personer som jag har delat både skratt och tårar med, de som jobbar på Capio och älskar sitt jobb och vill hjälpa mig och alla andra, och världens bästa behandlare som aldrig slutar tro på mig. Och så är jag tacksam över mig själv att jag aldrig ger upp. Jag ska inte ställa till det för mig nu utan fortsätta framåt tills jag en dag står där och säger att jag accepterar mig själv som jag är.
 
Nu väntar utsluss från dagvården och så skolan som börjar på måndag. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning men det kommer säkert bli bra. Först av allt väntar sängen på mig, och en underbar sovmorgon. Det ska bli skönt...
 
När det känns som värst, det är då du gör rätt.
- Sofie
 

 

 

RSS 2.0