Inget mer planerande nu


 
Det fungerar inte att planera. Inte för mig i alla fall. Det är något konstigt med dagarna nu, eller så är det bara något med mig. Det kanske är jag som planerar och tänker för mycket. Jag vill så mycket. Det är nog det jag faller på. Det blir liksom det här allt-eller-inget-tänket. Jag har svårt att hitta balansen.
 
Dagen blev inte sådär lugn som jag önskade. Radion väckte inte mig i morse av någon konstig anledning så jag vaknade istället av att det ringde. Sedan ägnade jag förmiddagen åt att tänka, planera, tänka, planera... ja, typ så. Mest för att jag vill göra allt och alla nöjda, och för att jag ska kunna vara nöjd med vad jag har gjort. Tillslut tog jag kameran i handen och gick ut för att försöka få en paus i tankekaoset. Underbart höstväder ute men jag blev inte alls nöjd med bilderna. Sen åkte jag i alla fall till Malmö (sen buss, vägarbete...suck) och träffade Malin. Det var skönt att gå på stan och prata om allt och inget, även om jag var stelfrusen när jag tillslut landade på pappas jobb. Jag måste lära mig att klä mig varmare.
 
Irritationsnivån är hög hos mig nu. Flera småsaker blir till en stor och ikväll rann det över då jag såg att någon hade öppnat en creme fraiche burk trots att där redan var en öppen. Jag förstår inte själv hur jag kan bli så arg och sur över det. Låter säkert jättelöjligt men det en sådan typisk sak som får mig att bli på dåligt humör. Efteråt blir jag bara ledsen och skäms över att jag låter en sådan liten sak förstöra. Jag försöker påminna mig om att det är den sjuka sidan som tar över i den situationen...
 
Nä, sängen nu. Morgondagen ska jag inte tänka på. Det kan bli kaos men jag ska försöka att bara hänga med och ta en sak i taget. Mer kan jag inte göra. Planera tänker jag inte göra i alla fall.
 
30 oktober
 


Jag vet att du är ingenting att ha


 
Det har varit en sån där dag då jag bara har försökt att hänga med. Planer ändras och det krockar och jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara att alla ska bli nöjda. Jag tycker väl ändå att jag har klarat mig igenom dagen på ett okej sätt. Jag hann inte med allt som jag ville men jag accepterade att det blev som det blev och la inte så mycket energi på det.
 
Jag har varit nära att ramla hårt i marken fler än en gång idag. Som tur var lyckades jag hålla mig på benen och inte ramla, och det är jag väldigt glad över. Jag var så nära att ta fram vågen (mamma behöver gömma den på ett bättre ställe) och ställa mig på den. Men jag lyckades komma på bättre tankar och insåg att det inte skulle hjälpa mig ett dugg att se några siffror. Tjockkänslorna är där men jag får låta dem vara det. Det viktiga är att jag inte agerar på dem, vilket så klart är lättare sagt än gjort, men att låta bli vågen är ett stort framsteg. Så jag är glad att jag lyckades motstå vågen och det andra... Skönt.
 
Imorgon hoppas jag att dagen inte blir lika rörig som den här. Det skulle vara skönt med en dag utan kaos i huvudet...men det blir nog bra.
 
 
Du kan skrika så högt du vill
men jag har börjat skrika tillbaka
Jag kommer inte följa med dig
hur mycket du än lockar med
Du är falsk och jag ser rätt igenom dig
Jag försöker slita mig loss
för jag vet att du är ingenting att ha
 


Telådeprojekt avslutat


 
Jag började projekt storstädning i förmiddags. Så skönt att rensa bland alla saker, städa ordentligt i alla små vrår och så. Perfekt sysselsättning också när ångesten bankar lite för hårt på mig. Så jag har att göra imorgon med. Brabra. Annars idag har jag njutit av det underbara höstvädret, studsat på studsmattan, myst med kaninen, ridit, varit nära på att göra en repris på när jag slog huvudet i grusvägen eftersom Viril blev jätterädd för en fågel (men jag höll mig kvar som tur var), och frusit om tårna. Helt okej söndag ändå. Lite många dumma tankar bara.
 
Det bästa med idag var att jag äntligen fick göra färdigt min telåda. Jag började på den för flera månader sedan men så tänkte jag fel när jag skulle ta decoupagelim över och glömde att skära upp den först. Så där stod jag med en ihopklistrad låda som jag inte fick upp hur mycket jag än försökte. Jag gav upp tillslut. Idag gjorde jag ett nytt försök och tog till hårdhandskarna med en kniv i högsta hugg. Med lite våld fick jag upp den och det kändes väldigt bra ska ni veta. Så nu är låset påskruvat och imorgon ska jag spraylacka den och sen är den klar. Äntligen liksom.
 
Nu ska jag ignorera de dumma tankarna och lägga mig i sängen. Titta på "Big bang theory" och sen sova. Det blir bra.
 
 


Jag överlevde dagen


 
Trött tjej här. Högskoleprovet gick inte alls så bra som jag hade hoppats, så jag är väldigt besviken på mig själv. Jag orkade inte riktigt koncentera mig, blev stressad och det blev totalstopp i huvudet. Jaja, inget jag kan göra åt det. Jag blev inte så rastlös som jag trodde att jag skulle bli. Visst kröp det i kroppen men inte så extremt mycket. Det hjälpte nog att jag hade lillasyster med mig hela tiden och vi gick lite smårundor på rasterna. Sedan var det jobbigt att äta men jag försökte lösa det på bästa sätt. Jag klarade av dagen i alla fall.
 
Nu ikväll har vi haft tacosmys, spelat kort och mumsat på gott. Jag är en dålig förlorare. Fyra ynka poäng förlorade jag med...grr. Ingen glad jag efteråt. Men det har varit en bra kväll ändå. Jag tänkte komma i säng snart men får se hur det blir med det. Massa tankar som snurrar runt i raketfart... Jag har så svårt att acceptera min situation ibland. Jag vill bara vara helt frisk och slippa allt jobbigt som anorexin har kommit dragandes med under åren. Men jag jobbar på det, mer kan jag inte göra. Små steg i taget...
 
Jag ska fortsätta att lyssna på min julmusik, den får mig i alla fall att känna lugn. Snart bara en månad kvar till första advent. Åh, jag längtar! Denna julen ska bli bra. Så det så. Det är dags att börja med julkorten snart förresten kom jag på nu. Och fixa med julkalendrar och allt annat. Så mycket kul! (Ja, jag älskar julen!)
 
Nu är det nog dags att förflytta mig från golvet upp i sängen. Det blir nog att sova med mitt älskade bolltäcke inatt...
 
 


Kalla vindar


 
Jag har frusit idag. Dunväst är inte det optimala när det blåser starka vindar... man lär sig alltid något nytt. Trots kylan blev det en mysig eftermiddag på stan med en fin vän. Vi gick runt i affärerna och tittade på julsaker, och jag köpte en fin rosa tröja som belöning för jobbet. När vi skiljdes åt hade jag problem med att bestämma om jag skulle åka hem eller vänta på pappa. Jag hade ingen lust att sätta mig på en buss så jag gick runt i stan och väntade på att pappa skulle sluta. Hittade en fint tomtekalenderljus så det var värt det. Fast när jag gick till pappa sen höll på på att förfrysa av kyla. Jag försökte gömma mig bakom hus för att undvika den värsta blåsten men jag lyckades inget vidare. Skönt att sitta i en varm bil sen.
 
Imorgon är det högskoleprovet. Jag har försökt att plugga och det har väl gått sådär. Blir nog ganska många gissningar men det blir säkert bra. Sova nu då så att jag inte somnar imorgon i alla fall. Det är nog bra.
 


Trötta ögon


 
Det blev inte många timmars sömn inatt, och när jag väl sov drömde jag en massa. Jag hatar att ligga där och inte kunna somna, och vakna flera gånger om. Upp tidigt skulle jag också eftersom jag skulle köra mamma till jobbet. Så jag har varit väldigt trött idag. Passade barn i flera timmar och det gjorde mig ju inte så mycket piggare. Kul är det men jag förstår varför jag behöver sova ordentligt för att orka med, och då inte bara barnpassningen utan allt annat i livet också. Det är hopplöst när jag är så trött. Orkar knappt hålla ögonen öppna och vill bara lägga mig ner och sova.
 
Jag klarade mig igenom dagen trots tröttheten. Snälla lillasyster både lämnade och hämtade mig. Sedan när jag kom hem promenerade jag i blåsvädret till stallet. Det har blåst galet mycket. Vi kom ut på en 15 minuters ridtur, men det var allt. Kallt, blåsigt och en häst som hoppade till lite då och då. Men det var skönt att komma dit en stund i alla fall.
 
Dagens planer ändrades lite hit och dit och det kan ställa till det mycket i mitt huvud men idag funkade det bra. Det löste sig till det bättre och jag försökte bara hänga med. Jag har ändå tagit ganska bra beslut. Imorse var jag dessutom jättesnäll mot lillasyster och bakade scones till henne. Kände för att vara lite snäll eftersom jag kan vara så jobbig ibland... Så en helt okej dag. Förutom tröttheten då. Pluggat till högskoleprovet har jag också gjort. Det känns som om jag kommer misslyckas totalt på det men vi får se på lördag. Jag kan bara göra mitt bästa. Punkt.
 
Snart sova då. Förhoppningsvis. Typiskt nog blir jag alltid piggare på kvällen. Men tröttheten kommer nog så småningom...
 
Nybakat till lillasyster.
 


Ännu ett recept till min samling


 
Alltid när jag ska baka eller laga något så tar det tid för mig att bestämma vilket recept jag ska följa. Jag kan jämföra många recept flera gånger om och tillslut blir jag så trött på mig själv. Jag känner att jag måste hitta det bästa. Sedan betyder det där bästa olika saker. Den sjuka sidan vill så klart hitta det som är nyttigast och den friska sidan det som blir godast. Det är ett stort krig och det kan ta lång innan jag har bestämt mig. Ibland ger jag bara upp för att jag inte kommer fram till någon lösning. Det är helt hopplöst ibland men jag har börjat bli bättre på det där.
 
Häromdagen blev jag lite arg på pappa för att han köpte kakor istället för att be mig baka. (Jag klättar liksom på väggarna här hemma ibland så ge mig saker att göra tack) Så jag tänkte baka sirapskakor till honom. I förmiddags skulle jag leta upp recept och det tog tid så klart, men tillslut fick jag ihop en egen variant och jag var noga med att skriva ner det. Jag ändrar nästan alltid på recepten så nu har jag en egen liten samling med mina specialrecept. Det är kul och det gör det så mycket lättare när jag ska baka nästa gång. Jag slipper den värsta beslutsångesten i alla fall.
 
Kakorna blev lyckade. Jag smakade en liten bit nu ikväll. Sega och knapriga var dom. Så det receptet sparar jag i min pärm. Det ska bli kul nu när det närmar sig jul, då blir det mycket bakning! Åh, mitt jättebra pepparkaksrecept. Det lyckades jag med om jag får säga det själv.
 
Nu borde jag sova egentligen. Blir upp tidigt imorgon för att skjutsa mamma till jobb. Sedan till stallet och sen jobba. Men jag är långt ifrån att sova....typiskt. Det blir nog bra ändå.
 
 
 


Stunder av mörker


 
Det tar verkligen på krafterna att vara borta hela dagen. När jag gick på dagvården var jag ju van vid att vara borta hela dagarna men nu är jag helt slut efter en heldag. Pappsen var så snäll och hämtade mig efter jobbet ikväll. För det första var jag jättetrött och för det andra hade jag ingen större lust till att vandra runt på en öde och kall station klockan nio på kvällen. Mycket skönare att sätta mig i bilen som tar en kvart hem, istället för på två bussar som tar närmare en timme.
 
Dagen har väl varit bra annars. Tog bussen till Malmö i förmiddags och vandrade till Capio. Jag ställde till det lite för mig så klart och fick stressa en hel massa. Dumma, dumma mig. Men fram i tid kom jag och hade sen samtal och åt därefter lunch. På samtalet pratade vi mycket om berg- och dalbanan som mitt mående åker. Jag ramlar så hårt till marken ibland att livet känns meningslöst. Det är jobbigt och skrämmande att känna så, för just i de stunderna känns inte livet värt att leva. Det känns totalt hopplöst. Men viktigt är att jag vet att det går över. Det kan ta några timmar, någon dag eller så men jag vet att det blir bättre. Jag får verkligen kämpa för att göra okej beslut när måendet är så, då är det ett stort krig i huvudet. Men jag tar okej beslut oftare nu än innan och det känns bra.
 
Imorgon är dagen typ helt oplanerad. Visst har jag saker att göra men jag har inga måsten och tider att passa. Sådana dagar måste jag försöka göra en planering annars är det stor risk att det blir katastrof. Så när jag går upp imorgon ska jag känna efter hur måendet är och sen försöka göra en planering. Det blir nog bra.
 
Jag kämpar på.
 
 


Tankarna krockade


 
Jag tänkte plocka undan sommarkläderna och lägga dem i lådan under sängen. I den lådan hittade jag jeans som jag hade innan jag blev sjuk, även något par som jag köpte sista tiden i Varberg. Jag provade och trodde att de skulle passa. Men nej, för stora. Kaos i huvudet. Tittade på gamla bilder. Ännu mer kaos. Är det dit jag ska? Jag vet att jag fortfarande måste upp i vikt men... ja, det går inte riktigt ihop.
 
Inte tappa fokus nu Sofie. Håll ögonen på målet. Det kommer bli bra. Ta en dag i taget. Lita på dem som vet.
 
Tro på dig själv.
 
 


Livet på landet


 
Okej dag.
 
Jag gick upp för tidigt och somnade i bilen. Hjälpte pappa att flytta 750 kilo tunga säckar, brummade runt i traktorn lite grann, körde på en kant så att en del av maskinen flög av, hjälpte till att laga maskinen, promenerade runt i min ensamhet, somnade i fåtöljen framför teven, gosade med katten... Körde sen hem och var glad att jag orkade hela vägen.
 
Jag har kämpat för att må bättre idag. Försökt vara trevligare, inte ta ut det dåliga måendet på maten och så. Jag ger mig själv godkänt. Det är något som känns annorlunda. Jag börjar se klarare på något vis. Jag vet vart jag är på väg och vad som krävs av mig om jag ska lyckas. Och jag vill lyckas. Mer än något annat. Jag vill känna trygghet i livet igen, och då utan anorexin. Det känns som om jag kan lyckas. Det är skrämmande och härligt på samma gång...
 
 


Jag ramlade några gånger


 
När jag vaknade imorse kände jag att dagen kunde bli bra. Några timmar senare vände det och jag sprang runt i panik och visste inte vart jag skulle ta vägen. En promenad med kameran i handen vände måendet lite uppåt igen. Sen fick jag en liten smäll till och ångesten bankade på mig när jag cyklade till stallet. Ridturen var härlig och jag red utan jacka för att det var så varmt. Underbart. Sedan växte irritationen och det var ingen bra kombination med mitt redan skakiga mående. När jag kom hem fick jag reda på att kvällsplanerna hade ändrats helt. Jag försökte acceptera men det gick inte och det var lillasyster som fick ta smällen eftersom det bara var hon som var hemma. Först sprang jag runt här hemma och städade, sedan ut på promenad för att dämpa ångesten och sen la jag mig på golvet på mitt rum. Efter nästan en timme förflyttade jag mig till sängen och la mig under bolltäcket och somnade nog till en stund.
 
Jag tänkte ta ut allt på maten och inte äta middag, men efter ett stort krig i huvudet tog jag mig ändå ner och lagade något som kan likna middag. Sur och arg var jag, men mest ledsen. Sa inte något till någon och gick upp på mitt rum och åt. Tittade på Harry Potter och drömde mig bort. Fick till och med i mig kvällsmellis senare trots att middagen åts halv nio. Ångesten bankar på mig jättehårt men jag försöker påminna mig om att det går över. Det är inte lönt att stanna uppe halva natten för att straffa mig själv. Jag drar bara ut på lidandet. Så jag ska snart bädda ner mig i sängen igen och fortsätta titta på Harry Potter. Upp tidigt imorgon för att åka till landet. Lite miljöombyte är nog bra.
 
Katastrofdag men jag gjorde mitt bästa utav det. Som jag har sagt innan så kommer det stunder då livet känns totalt meningslöst. Jag kände så alldeles för många timmar idag men det viktiga är att jag vet att det går över. Känslorna åker berg- och dalbana... men det blir bättre. En dag så...
 
Harry Potter, frukt dränkt i kanel, näringsdryckglass, te och bolltäcke.
 
Inte kan man äta det som ligger överst, det är säkert godare längre ner?
 


Skratt, leenden och äkta glädje


 
Jag var rädd för att denna dagen skulle bli katastrof. Ni skulle bara veta hur tankarna har snurrat iväg hela veckan och det var inte lätt att somna igårkväll. Så ja, att ta mig ur sängen klockan sex var ingen höjdare. Men jag klarade av morgonens möte och kunde lägga det bakom mig. Nästa uppgift var att köpa frukost. Att vara uppe fyra timmar innan jag får något i mig är inget jag gärna gör om. Jag kände mig ganska svimfärdig och dök in i närmsta mataffär. Sedan började jag gå mot tåget. Jag lyckas alltid gå vilse i Lund när jag ska till centralen, och likadant idag. Jag hamnar alltid fel och jag bara går och går. Men ja, fram kom jag och fick åka ett fullproppat tåg till Malmö. Jag funderar fortfarande över hur tåget kunde vara så fullt halv 11 på förmiddagen? Gick till Capio sen, åt lunch, pratade med fina människor, skrattade och lite så. Det var skönt. Jag är så glad att jag kan skratta på riktigt så att det känns i hela kroppen. Underbara känsla.
 
Jag pratade en stund med min behandlare innan jag gick. Veckan har varit jobbig och speciellt onsdagen var hemsk. Då kändes livet helt meningslöst under ett par timmar. Men jag har verkligen lärt mig att vissa dagar är så men absolut inte alla. De jobbiga dagarna är fler än de bra men det kommer förändras. Bara att jag kan känna att en halv dag har varit bra är ett framsteg, och de bra stunderna kommer bli längre och längre. Sedan en bra sak till och det är att jag verkligen på riktigt har förstått att jag måste äta. Det är inte längre en fråga om jag ska äta, utan i så fall mer om vad. För äta ska jag. Sedan är beslutångesten stark många gånger men även där börjar det kännas bättre. Vissa dagar är helt hopplösa och då kan jag hålla på och krångla med maten massor men innan var alla dagar så och det är inte så längre. Det är en förändring jag har märkt de senaste dagarna bara, att jag kan vara lite mer flexibel med maten ibland. Och då utan att få megaångest. Jag har mycket att jobba på med maten, med att äta fullvärdigt och förbjuden mat och så, men just att jag har kommit över det där med att bestämma om jag ska äta eller inte är skönt.
 
Jag kämpar på, och det går framåt. Sakta men säkert. Så skönt att få höra det också. Och bara att få se glädjen i någon annans ansikte när jag tar steg framåt värmer så otroligt mycket. Så jag tar med mig positiva saker från den här dagen. Skratt, leenden, äkta glädje och oväntade möten, två stycken faktiskt. Först imorse då jag sprang på en fin tjej som jag inte har träffat på jättelänge och sen i eftermiddags då fina vännen ringde och sa att hon hade sett mig på stan men att jag hade gått alldeles för fort så hon hade tappat bort mig (där har jag en sak att öva på, att inte gå så fort). Jag vände om och vi gick en stund på stan. Mys. Och så avslutade jag dagen med en ridtur i solnedgången. Och fredagsmys på det.
 
En helt okej fredag alltså. Jag ska inte klaga. Nu ska jag krypa ner under täcket och läsa i min nyinköpta jultidning. Jag vara bara tvungen att köpa den när jag såg den i affären. Åh, älskade jul!
 
 


Ingen riktig balans


 
Ena dagen går jag och klagar på att jag inte har tillräckligt mycket att göra, andra dagen fullbokad. Jag borde lära mig att sprida ut sakerna lite mer, fast det går inte alltid. Och så klart är det alltid den morgonen jag ska upp tidigt som jag har sovit dåligt. Inatt låg jag och vände och vred på mig jättelänge innan jag lyckades somna. Massa jobbiga tankar och ångesten bankade på mig jättehårt. Det kommer stunder då det känns som om jag ramlar handlöst ner i marken och inte förstår hur jag ska ta mig upp. Då känns livet helt hopplöst. Men jag har lärt mig att det går över och det känns inte så jobbigt hela tiden. Det får kännas så ibland, bara jag tar mig upp igen.
 
Dagen har gått i ett. Började med frukost på Capio och sen var jag med på temat som var Livscirkeln. Fjärde gången för mig tror jag men det är något som är bra att göra flera gånger. Man ska dela upp en cirkel i olika stora delar beroende på hur stor del av livet saker tar. Typ vänner, skola, mat/vikt och så vidare. Och så ska man göra en cirkel för hur man vill att det ska vara i framtiden. Jag har tyckt att det har varit jobbigt alla gånger vi har gjort det men jag förstår varför det är bra att göra det. Det blir så tydligt när man ser det på papper så. Efter det vandrade jag till centralen och mötte en vän. Vi lärde känna varandra i Brighton så det blev en del prat om minnen och så. Sedan åkte jag till jobbet, så då var det full fart hela eftermiddagen. Det kan inte bli annat med fyra barn i huset. Och jag har lagat fiskpinnar och potatismos. Det var en utmaning men det gick bra. Mamma och pappa var så snälla och kom och hämtade mig. Jag ville ju provåka nya bilen (Och så orkade jag inte ta bussen hem).
 
Nu ska jag äta kvällsmellis. Och jag satsar på att komma i säng innan midnatt. Måste upp ännu tidigare imorgon. Suck...
 
 
 


Snart är det jul. Typ.


 
Tisdag, tisdag. Jag stog och stirrade på vågen och fick frågan om jag skulle titta. Efter en viss tvekan sa jag nej och vände mig om innan jag tog steget upp. Jag har inte tittat på mer än två månader nu och jag har ingen aning om vad jag väger men jag vet att det inte direkt hjälper mig att veta heller. Den där jag-har-gått-upp-flera-kilo-på-en-vecka-känslan ska jag strunta i för den stämmer i princip aldrig. Idag fick jag det motbevisat igen då jag sa att känslan sa annorlunda än vad siffrorna tydligen visade. Jag är så trött på den där känslan. Stor suck på den.
 
Dagen rullade på sen. Prat om ångest, prat om julen och sen lunch. På eftermiddagen gick jag på stan i för många timmar innan jag tillslut landade hos pappa. Hämtade upp lillasyster och fastnade i köer på motorvägen. När vi sedan handlade på Ica Maxi så hade de till min stora glädje börjat ta fram julsakerna. Jag gick direkt dit och sprang runt bland kalenderljus och adventstakar med världens största leende. Lillasyster blev otålig tillslut och drog mig därifrån i armen medan jag sjöng på julsånger. I bilen hittade jag julskivor och vi lyssnade på julmusik hela vägen hem. Jag var så glad och nöjd så. Julen kan få mig att glömma allt jobbigt för ett tag. Underbart.
 
Nu ska jag ta tag i högskoleprovpluggandet tror jag. Eller så blir det imorgon. Vi får se...
 
I väntan på att pappa ska sluta jobba.
 


Att backa är ingen utväg


 
Ibland får jag vara nöjd med där lilla. När måendet är som det är och tjockkänslorna är starka är det inte lätt att hitta energi till att göra saker. Då vill jag helst bara lägga mig under täcket och gråta. I förmiddags satt jag i sängen med tårarna rinnandes och tyckte att allt kändes hopplöst och meningslöst. Jag har börjat förstå lite grann varför jag känner så... eller jag tror det i alla fall. Att inte ha något att gå till varje dag ställer till det lite i huvudet på mig. Då kommer alla de där negativa tankarna om att jag är värdelös och så vidare.
 
Dagen har varit okej ändå. Jag tog mig i kragen och gjorde en del av de sakerna som jag hade planerat. Det får jag vara nöjd med. Och jag har sökt in till högskolan så det blir förhoppningsvis studier i januari. Jag ser framåt och det är det viktigaste. Det kan inte kännas bra alltid men det är viktigt att jag inte ser det som en anledning till att backa. Jag vet att anorexin inte är någon utväg och det är väl det som känns extra jobbigt också eftersom jag vet att jag måste ta mig igenom det här nu. Inte sen, utan nu.
 
Lite sömn nu. Det har varit skönt att sova ut två dagar i rad nu, men imorgon ska jag upp tidigt. Skönt ändå.
 


Drömmen om julen


 
Jag har börjat lyssna på julmusik. Det är faktiskt bara 1½ månad kvar till första december! De andra här hemma kommer bli galna på mig men det hör till. Jag älskar julen, hela december, alla förberedelser och allt annat som hör julen till. Och så fyller jag ju år. Det kan liksom inte bli bättre.
 
Jag har alltid en drömbild om hur jag vill att julen ska bli. Jag vill att allt ska bli perfekt, julstämningen ska vara på topp och ja allt ska bli så bra som det kan bli. Jag inser att jag sätter lite för höga krav och jag oftast blir besviken på mig själv att jag inte lyckas med allt det som jag hade planerat eller att det inte blir som jag hade tänkt. Så med tanke på tidigare erfarenheter borde jag sänka ribban men det är inte så lätt eftersom jag hela tiden tänker att denna julen ska jag klara av allt det där som jag vill och allt kommer bli sådär perfekt som jag önskar.
 
Anorexin har så klart varit en stor anledning till att december de senaste åren inte har blivit sådär bra som jag kanske hade hoppats, då jag har drunkat i ångest, inte kunnat äta det som jag ville, kastat deg omkring mig när det inte blev så bra som hade tänkt, halkat runt i mörkret på kvällarna och så vidare... Varenda jul sen 2008 har jag gått i behandling eller väntat på att få börja i behandling. Jag kommer vara så lycklig det året då jag kan njuta precis så mycket jag vill av allt som hör julen till, utan att behöva fightas med ångest och dumma tankar. Jag önskar att det ska bli så detta året men jag tror tyvärr inte det, men det kan nog bli en av de bästa jularna på länge. Det tror och hoppas jag.
 
Små steg i taget så kommer jag kunna få den där drömjulen någon gång.
 
Snart ska vi hugga gran och bygga pepparkakshus!
 


Vilodag


 
Jag kan på riktigt säga att jag har vilat idag. Att det har regnat typ hela dagen och att jag har varit trött och seg har hjälpt mig att hålla mig inne. Så förutom att vara i stallet, en liten promenad och lite springande upp och ner i trappan så har jag varit ganska stilla. Jag har bäddat ner mig framför teven och tittat på extra material från Harry Potter och jag har envist suttit vid pusslet. Det jag är mest glad över är att jag lyckades hålla mig inne nu ikväll trots ångesten som bankade på mig och påminde mig om att jag inte har rört på mig tillräckligt idag. När jag kände efter vad kroppen ville och struntade i ångesten så ville den inte gå ut för jag var faktiskt jättetrött.
 
Det känns bra. Sådana här dagar är viktiga. Dessutom sov jag länge också. Jag måsta använda min envishet till min fördel. Imorgon ska jag försöka få en lika lugn dag. Det kan gå om jag bara orkar stå ut i ångesten. Ja, vi får väl se.
 


Idag var det fest


 
Jag är nöjd med dagen. 20-årsfesten för fina vännen var rolig och jag hade prickig klänning och försökte ta fina foton och sådär. Timmarna flög iväg och mycket tack vare trevligt sällskap. Men ja, det tog på krafterna och nu ikväll kom tröttheten. En skön trötthet ändå.
 
Jag försöker verkligen ignorera tjockkänslorna och göra det som jag ska. Inte så lätt när känslorna är så starka men jag tänker om och om igen på att jag inte vinner någonting på att backa. Jag måste ta mig igenom det här jobbiga för att det ska kunna bli bättre.
 
Nu ska jag titta färdigt på Harry Potter och sen sova. Det ska bli jätteskönt faktiskt.
 
Me today.
 


Det är tillåtet att säga nej ibland


 
Det är så typiskt att när jag har dagen planerad och vet vad jag ska göra, då är det så klart alltid något som dyker upp och som ställer till det i huvudet på mig. Det är i de lägena jag måste lära mig att säga nej, hur jobbigt det än känns. Jag måste tänka efter vad som blir bäst för mig. Vinner jag något på att stressa runt från ställe till ställe bara för att jag känner att det är mitt ansvar? Oftast inte. Jag är bara rädd för att göra andra besvikna och känna att jag har gjort något fel. Det är okej att säga nej ibland. Jag måste inte alltid göra allting bara för att känna ro i mig själv och göra andra nöjda.
 
Idag sa jag faktiskt nej. Det tog en stund för mig att göra det eftersom jag tvekade och försökte få in det i dagens planer. När jag insåg att jag skulle få stressa en hel massa och slå knut på mig själv så kunde jag ta beslutet. Det kändes inte bra och det gör det fortfarande inte, men jag vet att jag gjorde rätt. Så efter det kunde jag fortsätta med min promenad och göra mina ärenden och sen landa hemma innan jag åkte till Malmö.
 
I Malmö väntade presentjakt med en fin vän. Det var några härliga timmar då vi skrattade och hade kul, pratade om allt möjligt och bara var. Underbart och precis vad jag behövde. Tack du <3
 
Imorgon blir det 20-årsfest och då ska jag dessutom vara fotograf. Och innan dess ska jag fixa klart födelsedagskortet. Men det blir nog bra. En sak i taget så löser sig allt.
 


Jag får inte springa ifrån det jobbiga nu


 
Det är förändringar på gång. Automatiskt vill jag blunda så hårt jag bara kan, stänga öronen och gömma mig i ett hörn. Men jag vet att det behövs förändringar för att jag ska kunna gå framåt. Samtidigt så är det bara jättejobbigt eftersom det känns som om tryggheten slits bort från mig. Nu får jag så mycket mer ansvar, vilket jag vet att jag behöver träna på, men aj vad det gör ont.
 
Det jag är mest rädd för är att bli lämnad ensam, och att känna mig missförstådd. Det skrämmer mig och tårarna trycker på när jag tänker på det. Skulle jag få höra "dig kan vi inte hjälpa", att "det är hopplöst", att "jag tror inte på dig längre", då skulle jag rasa. Jag har svårt att lita på mig själv och att då få höra något negativt skulle inte vara bra. När allt har känts hopplöst har jag många gånger litat på de som har sagt att de tror på mig och att jag kommer klara det. Det är just det som har fått mig att fortsätta våga gå framåt och det är nog det jag är mest rädd för att förlora.
 
Jag fastnar alltför ofta i tankarna på att jag borde ha kommit längre. Jag borde klara av så mycket mer nu och jag borde inte tycka att maten är jobbig, att vila är jobbigt, tvingas gå mina tvångspromenader, ha förbjuden mat och så vidare. Jag får försöka acceptera att jag inte är där än men att jag är på väg dit. Jag får inte trycka ner mig själv och straffa mig för att jag inte har kommit dit som jag tycker att jag borde ha gjort. Som min behandlare sa idag så straffar jag mig själv och slår på mig dubbelt så hårt när jag tycker att jag har misslyckats med något. Ta en tvångspromenad till exempel. För det första straffar jag mig med att tvingas gå den där promenaden för att dämpa ångesten och sedan blir jag arg, ledsen och besviken på mig själv för att jag föll i fällan och gick den där tvångspromenaden. Förstår ni? Det känns inte bra hur jag än gör.
 
Jag måste lita på mig själv. Problemet är att jag har väldigt svårt för att göra det. Jag tycker att jag hela tiden ramlar ner i små fällor och jag blir bara ledsen, besviken och frustrerad. Jag är jätterädd för att inte klara av det som förväntas av mig. Och jag är jätterädd för att fastna i den känslan att allt känns hopplöst och då känns livet meningslöst. Men jag måste komma ihåg att jag har kommit en bra bit längre på min väg nu, och som min behandlare sa idag så har jag aldrig varit där jag är idag, och hon om någon borde veta. Och ja, det är sant. Visst har jag ett bakslag nu men det betyder inte att jag har misslyckats. Det måste jag komma ihåg. Ett bakslag är inte lika med ett misslyckande. Viktigt, viktigt. Det borde jag skriva på en lapp och sätta upp på väggen.
 
En av de svåraste tankarna att förändra är att jag får må bra. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå. Varför skulle inte jag få må bra? Varför måste jag hela tiden straffa mig själv? Jag hade inget bra svar på den frågan när min behandlare frågade mig varför inte jag får må bra. Jag vet bara att det känns fel att må bra men det är för att jag är så van vid att tänka att jag inte får mår bra. Det är dags att förändra det tanken nu. Så småningom ska det väl gå.
 
Som jag babblar på. Det är nog dags att förflytta mig från golvet och krypa ner under täcket. Sömn är viktigt, bara en liten påminnelse till mig själv.
 
Underbar ridtur i fantastiskt höstväder.
 


Det är jobbigt nu men inte som det var då


 
Sent igårkväll fastnade jag i mina egna texter. Jag läste och läste. Först från förra hösten då jag bodde i Kalmar och sedan från första gången jag gick i dagvårdsbehandling 2008/2009. Det var jobbigt att läsa. Så många starka minnen, även fast det har gått ett antal år. Anorexin kramade mig så hårt då. Jag blir ledsen när jag läser vad den fick mig att göra och tänka. Jag har visat starka känslor under denna behandlingen och gjort både det ena och andra, varit arg, skrikit ut orättvisor, blivit ledsen och så, men under min första behandling var jag värre. När jag läser om det nu undrar jag hur behandlare, familj och vänner egentligen orkade. Men tacksam är jag.
 
Tårarna rann när jag läste. Jag undrar hur jag kunde förstöra livet så? Jag tyckte att skolan var rolig hela förra året, först England och sen Kalmar. Samtidigt så mådde jag så dåligt. Anorexin tog sakta men säkert ett starkare grepp om mig igen. Jag trodde att jag skulle klara av att klättra upp själv men insåg sen att det inte skulle gå. Det tog emot att be om hjälp igen för det kändes som ett enormt misslyckande men jag är glad att jag gjorde det.
 
Igår kände jag en sån stark längtan efter att kunna leva ett friskt liv. Jag är så trött på detta nu men samtidigt har jag så mycket kvar att jobba med. Jag kan inte acceptera vikten, måste fortfarande gå upp i vikt, går fortfarande tvångspromenader varje dag, äter inte fullvärdigt, straffar mig själv genom att sitta på golvet och inte få sova, och ja... en del annat. Men jag tänker på ett annat sätt nu. Jag försöker få ihop pusslet genom att ta små steg i taget. Det ska fan gå tillslut. Jag tänker inte ge upp och jag ska stå där en dag och vara stolt över mig själv och resan jag har gjort.
 
Jag måste ha tålamod. Och jag får inte backa bara för att det känns jobbigt. Jag måste ta mig igenom det någon gång så varför inte nu? Det är inte ett misslyckande att backa lite ibland, bara jag förstår varför och fortsätter gå framåt sen igen så är det ingen fara. Det viktigaste är att aldrig tappa tron på mig själv, och att hålla ögonen på målet. Då kommer jag vinna tillslut.
 
 


Viljan kan ingen ta ifrån mig


 
Ni skulle sett mig i morse när pappa och jag körde till Malmö. Vi lyssnade på radio och reportern gjorde ett inslag som misslyckades helt, live dessutom så klart. Alltså jag skrattade så att tårarna rann. Det var en trevlig start på dagen och jag behövde det eftersom det var tisdag. Och på tal om det så förstår jag inte mig själv riktigt alltid. Tisdagar skapar mycket oro och ångest i och med vägningen och det är ingen dag jag längtar till men samtidigt blev jag arg, ångestfylld och ledsen förra veckan när jag inte fick vägas. Det är inte lätt det där och jag förstår om det inte bara är jag som blir förvirrad.
 
På förmiddagen satt jag och försökte göra en matplanering. Jag har jättesvårt för det men jag vet att det kan hjälpa mig så jag måste. Jag behöver en säkerhet att falla tillbaka på när beslutsångesten och de dumma tankarna slår till. Sen efter lunch pratade vi om tankefällor. Det som jag tog med mig mest från det var att jag förstod att man själv måste vilja ändra på sitt tankemönster för att kunna göra en förändring. Att vilja är det första och sen får man testa olika metoder och se vad som fungerar för just mig.
 
Igår satt jag och läste lite på min gamla blogg från min tid på Capio i Varberg. Det är intressant att läsa hur jag tänkte då och jag kan också se att jag har kommit längre på min väg nu. Det är viktigt att påminna mig om det, och speciellt nu när det är jobbigt. I alla fall så hade jag en dag skrivit det här:
 
Man måste inse att man är sjuk innan man kan bli frisk. Man måste acceptera att man måste gå upp i vikt. Man måste lita på de som vet vad dom pratar om.
Man måste vilja.
 
Det hade jag skrivit som en påminnelse till mig själv. Det är användbart nu också. Vill du så kan du. Sedan ser allas resor olika ut, men viljan kan ingen ta ifrån dig. Så är det.
 


Jag kanske bara borde skärpa mig?


Jag har fått fightas med dumma tankar hela dagen. När jag gick genom stan på väg till Capio var det bara en tanke som snurrade runt, runt i huvudet. För varje steg jag tog skreks det i huvudet hur tjock och misslyckad jag är. Jag blir ledsen men också besviken på mig själv. Det jag är mest rädd för är att jag aldrig kommer kunna acceptera mig själv och min kropp. Så länge självhatet är så starkt får jag inte ordning på maten och tvången. Då känns allt genast hopplöst och jag vill lägga mig ner på marken och skrika att jag ger upp. Sedan kommer en sådan där lite mer positiv tanke som säger att jag inte kan ge upp. Det kommer bli bra en dag, bara jag står ut i det jobbiga. Men säg när då? Jag vet att det inte finns något svar på det. Bara för mig att acceptera läget och fortsätta framåt, hur jobbigt det än känns.
 
Dagen har väl varit okej. Jag har försökt vara positiv fastän tårarna har tryckt på. Det jobbigaste just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till vissa saker. Vad är okej liksom? Jag vill inte visa mig svag trots att jag ibland helst av allt vill lägga mig ner på marken och gråta tills tårarna är slut. Jag tycker att jag borde klara av vissa saker nu. Jag kan säga tyst till mig själv "skärp dig", även fast ångesten bankar jättehårt på mig. Idag rusade jag genom hela stan med ångesten jagandes bakom...
 
Det var skönt att komma till stallet och ta hand om hästarna, då är det lättare att släppa tankarna på mig själv. Först red jag Viril. Blåsten gjorde honom lite galen och det blev några hopp och piruetter när han blev rädd, men jag satt kvar som tur var. Sedan red jag Abbey och där var det precis tvärtom. Jag fick kämpa för att ens få henne att gå framåt. Rida ut själv är ingen höjdare tycker hon och vi kom inte sådär jättelångt. Vi stod säkert still i 10 minuter för att hon vägrade gå framåt om jag inte vände hem. Det fick bli en kompromiss och en mindre tur runt hagarna istället. Envisare häst får man leta efter.
 
Dags att kämpa mig i säng snart då. Det kommer bli en kamp. Tankarna har redan sprungit iväg till imorgon... Åh, men herregud Sofie, skärp dig nu!
 
 
 


Söndag


 
Tack och lov att denna dagen snart är slut. Timmarna har segat sig fram, jag har fått fightas med extra stark beslutångest, jag har fått ångest för vad jag än har stoppat i munnen, jag har varit trött och hängig, varit (är) rastlös, undrat vad tusan jag håller på med, känt mig misslyckad, haft ångesten flåsandes i nacken hela tiden, inte orkat vara social... ja, typ så. Ingen jättekul dag precis men jag får acceptera att de dagarna då allt känns totalt meningslöst kommer. Alla dagar är inte så som tur är.
 
Det postiva med idag är att jag har fått träna på att bara vara utan att göra någonting speciellt. Sen så har jag plockat fler kastanjer, gått på promend genom den lilla skogen som finns (okej, det är ingen skog utan mer en samling av träd, men man får ta vad som finns här på sydkusten liksom), börjat på ett nytt fotoalbum, pusslat, tittat lite på film och så.
 
Nu försöker jag glömma ångesten som middagen skapade och tänka på att det är bra jobbat av mig att inte ha gått ut ikväll utan lyckats hålla mig inne trots megaångest. Varför ska jag ut i blåsvädret? Och så tänker jag på alla fina ord fyllda med kärlek som min skånetös bombade mig med ikväll. Hon fick mig både att skratta och le. Det behövdes.
 
Nu ska jag nog titta färdigt på filmen och sen sova gott. Inatt vaknade jag förresten av att det kändes som om någon rörde min fot som låg utanför täcket. Jag vaknade med ett ryck och var livrädd. Det klarar jag mig utan inatt, tack...
 
Promenad genom "skogen".
 


En liten påminnelse


 
Ibland är det bra att stanna upp och tänka. Inte bara rusa framåt i raketfart och hoppas på att det löser sig på något vis någon dag. Jag vet att det inte är nyckeln till det friska. Jag måste hela tiden jobba aktivt för att det ska ske en förändring. Jag vill inte ramla tillbaka och få göra om allting igen. Det är inte lönt.
 
Jag hittade en affirmation som jag gjorde för några månader sedan. Den ska jag sätta upp på min anslagstavla. Jag kan inte få för många påminnelser när det gäller att kämpa framåt. Små steg i taget så kommer det bli bättre.
 
 


Höstpromenad


 
Jag tycker om hösten. Jag älskar färgerna, den friska luften, kylan, att man kan börja använda halsdukar, vantar, gömma sig i tjocka tröjor, ta på sig tjocka strumpor, gömma sig under en filt, dricka massa te och så vidare. Regnet är mindre kul men det får gå det med. För en stund sedan var jag ute på en härlig promenad, visserligen småregnade det hela tiden men det störde mig inte så mycket. Jag försöker vara mer närvarande när jag ute och går så att jag inte bara rusar fram alldeles för snabbt. Det går ibland och idag la jag märke till vilka fina färger löven på träden börjar få och så stannade jag och plockade kastanjer. Det är jag nöjd med.
 
Nu ligger jag nerbäddad i sängen, med tjocka strumpor och tjocktröja. Om en timme ska jag cykla till stallet och jag hoppas att regnet har slutat tills dess. Men först lite lunch och så.
 
 


Jag försöker ta mig upp


 
Jag har verkligen försökt göra den här dagen bättre. Byta ut tårarna mot ett leende, vara lite mer social och så. Jag vet att jag inte kommer någonstans om jag kryper in i mitt skal och bara ser negativt på allt. Igår kändes allt ganska hopplöst. Jag fastnade i det negativa tankemönstret och var inte speciellt trevlig. Idag sa jag faktiskt förlåt till min behandlare för att jag hade varit så negativ igår när vi pratade. Jag vet att jag egentligen inte behöver göra det men det kan ibland hjälpa mig att släppa det lite. Men ja, samtal där jag beter mig som en trotsig tonåring behövs ibland också för att komma framåt. De kommer i alla fall inte lika ofta nu som för några månader sedan, och tur är väl det. Det visar ändå att jag (oftast) kan acceptera och hantera saker som händer på ett lite bättre sätt nu.
 
Dagen har varit okej. Jag åkte till Malmö med pappa imorse och hängde på hans jobb några timmar innan jag promenerade mot Capio. Det blev en lite spännande promenad då jag gick vilse i parken. Fråga mig inte hur jag lyckades med det men jag gick runt på något vis och kom tillbaka på samma ställe igen. Det var lagom kul. Sen hjälpte jag till med lunchen. Fick utmaningen att bre smör och lägga pålägg på 16 knäckebröd, och hälla upp mjölken. Det kändes bra, fast det är jobbigt med smöret, men just därför vet jag att det är bra träning för mig. Utmaningar behövs för att jag ska kunna komma framåt. Hela, hela tiden.
 
Det känns konstigt att det är fredag igen. De två senaste veckorna har varit katastrof och jag befinner mig i ett jobbigt läge. Men jag ska ta mig upp, det finns liksom ingen annan väg. Vägningen som inte blev av och avramlingen från hästen har nog varit det jobbigaste den här veckan. Jag var förresten på akuten igår eftersom jag fortfarande hade jätteont i huvudet, ont i revbenen och så. Huvudet känns lite bättre idag som tur är men jag har förmodligen fått en spricka i revbenen. Jag kan inte hosta eller skratta utan att det gör ont. Det känns ju sådär kul men jag får acceptera att det är som det är helt enkelt.
 
Så lite sömn på det kan inte skada. Imorgon blir det sovmorgon. Underbart skönt!
 
Jag promenerade genom ett ganska tomt Västra hamnen i förmiddags.
 

 
 
 

Starka känslor när jag inte förstår


 
Ännu en dag med mycket känslor. Vad tusan händer med mig nu? Vad är det för svacka jag har ramlat ner i? Jag gillar det inte, inte alls. Jag blir bara ledsen, arg och frustrerad. Och jag är inte så trevlig alltid heller. Det är nog det jobbigaste. Och allt blir så mycket svårare eftersom ångesten är starkare och dumma tankar fler. Vid frukosten stod jag och stirrade på påläggen och visste inte vad jag skulle ta på andra mackan. Jag ska utmana mig med ost men det var först efter en snäll påminnelse som jag klarade av att sträcka mig efter osten.
 
Mitt mående har varit lite mer ostabilt sedan i tisdags. En anledning till det är att jag fick en utmaning som jag inte alls var beredd på. Ingen vägning för mig den här veckan. Det är svårt att förklara hur stark känslostorm det blev inuti mig igår när jag förstod att jag inte alls skulle vägas denna veckan, för i tisdags trodde jag bara att det inte skulle bli den dagen. Idag efter frukosten försökte jag förklara att jag inte alls tyckte att det var någon bra utmaning och att jag absolut måste vägas. Jag fick inte som jag ville kan jag ju berätta. Efter det samtalet satte jag mig i ett hörn på golvet. Det var många starka känslor och tårarna rann. Jag försökte vara med på gruppen, där vi passande nog skulle prata om känslor, men gav upp efter fem minuter och gick ner och satte mig i hörnet och grät lite mer. Det är så typiskt mig att reagera så starkt, men jag behövde väl gråta och få ut känslorna. Efter någon timme tog jag mig samman i alla fall och satte mig i köket och drack min näringsdryck.
 
Jag blir mest besviken på mig själv att jag reagerar som jag gör ibland. Det här med vägningen har jag svårt att förstå och då är det inte så lätt att acceptera det, även om jag fick det förklarat för mig. Nu har jag dåligt samvete för att jag var så negativ idag men jag har svårt för att ta mig ur det läget när känslorna blir så starka. Jag sitter fortfarande och tänker på det men jag har accepterat att jag inte ska vägas förrän nästa vecka. Jag får lita på att de vet vad som är bäst för mig.
 
Det känns sådär nu. Det är väldigt jobbigt och de närmsta dagarna kommer säkert inte bli lättare. Jag vet att jag inte ska ta till maten bara för att måendet är som det är. Och jag ska inte röra på mig mer. Jag vet att jag inte kommer någonstans då. Jag blev påmind om mina egna kloka ord idag: "När det känns som värst, det är då du gör rätt". Just det ja. Jag utmanade mig i alla fall nu ikväll och bakade kanelbullar, och åt en också. Jag bara gjorde det utan att tänka så mycket. Se, det gick.
 
Det kommer bli bättre. Bara stå ut.
 
Kanelbullarna blev goda!
 


Vila är inte min starka sida


 
En sån där känslostorm igen. Jag är rädd, arg, besviken, tårarna rinner... ja, typ så. Dessutom har jag tusentals myror i benen. Jag är inte bra på att vila. Det är en enorm kamp trots att huvudet dunkar av smärta och en halvan av mig gör ont. Jag förstår att jag måste vila efter smällen igår men inte ens det klarar jag av att göra ordentligt. Eftermiddagen blev inte riktigt som planerat. Visserligen har jag legat i soffan en stor del av kvällen men jag har hoppat upp i varje reklampaus och sprungit ner för trappan för att göra något. Jag fick säga till familjen att hindra mig om jag skulle få för mig att gå ut.
 
Det har varit en jobbig dag. Jag var på pappas jobb några timmar på innan jag vandrade till Capio. Fördrev tiden fram till lunch med att sitta i köket och efter lunch pratade vi om utmaningar. Jag ska göra en matplanering tills imorgon, vilket jag tycker är jättejobbigt eftersom jag aldrig lyckas följa planeringen ändå och då känner jag mig bara ännu mer misslyckad. Men jag får göra ett försök, fast det är inte lätt nu för att det är kaos inuti mig. Idag gick jag ännu en gång upp i känslan när jag inte höll med om en sak. Varför kan jag inte bara acceptera och säga okej? Varför måste jag reagera så starkt? Jag hatar det. Det blir bara ännu jobbigare då. Men det visar nog kanske bara hur jobbigt vissa saker är... Det värsta är att jag vet att det kan bli ännu jobbigare imorgon om jag inte får som jag vill. Orkar inte.
 
Jag får väl ta tag i den där matplaneringen nu. Sedan lite sömn förhoppningsvis, och så hoppas jag att huvudet och kroppen inte gör lika ont imorgon.
 
 
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat  en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
 


Och där smällde huvudet i marken


 
Resten av dagen blev inte riktigt som planerat den heller. Jag cyklade till stallet, vi red en runda men när vi var precis utanför gården blev Viril skrämd och jag som inte var beredd tappade balansen och ramlade i marken. Bakhuvudet slog i grusvägen med en duns (tack för hjälm!) innan jag rullade över kanten ut i åkern. Hade jag bara ramlat några decimeter åt det hållet så hade jag slagit huvudet i åkern istället för på grusvägen, då hade det nog inte gjort lika ont. För ont gjorde det och jag låg kvar en stund innan jag kunde resa mig. Men jag fick stöd och hjälp direkt. Annika tog med mig in i huset och bäddade ner mig i soffan och där låg jag sedan och tittade på tv. Lite chockad var jag nog, men det var skönt att ligga där och inte göra någonting och jag kunde själv förstå att jag behövde det. Huvudet värkte och jag orkade ärligt talat inte göra någonting. Sedan blev jag serverad middag, lite mer tv-tittande och sen hemskjutsad.
 
Det som var bra med att jag ramlade i marken och slog huvudet var att jag faktiskt fick både mat och många timmars vila. Det hade jag inte klarat av hemma så som ångesten bankade på mig. Jag fick annat att tänka på och det är egentligen helt fantastiskt att jag inte fick jättemycket ångest av att ligga där i soffan. Och nu pratar vi inte om någon enstaka timme, utan om nästan tre. Det ska jag ta med mig och tänka på.
 
Jag hoppas att jag inte mår sämre imorgon. Jag känner nu hur värken i hela kroppen kommer smygandes. Inte så kul men jag får tänka på att det hade kunnat vara värre. Jag har nog klarat mig utan någon hjärnskakning så det är bra. Men jag får se hur huvudet känns imorgon.
 
Nu ska jag försöka sova. Får nog bli lite "Big Bang theory" innan jag släcker lampan.
 


Och där försvann jag


 
Denna dagen kan gå och dränka sig någonstans. Jag hatar när planeringen ändras utan att jag får reda på varför, och jag hatar att känslorna blir så starka. Och jag hatar att jag hela tiden snubblar i små fällor. Jag försöker släppa morgonen och förmiddagen men det går inget vidare. Tårarna som har tryckt på hela dagen kom nu när jag var ensam, så klart. Jag vet att jag inte ska lyssna på känslan men det är inte så lätt när det är som det är nu.
 
Det är stor risk att resten av dagen inte blir så bra. Jag orkar inte tänka klart just nu och jag orkar inte ta alla fighter som dyker upp. Jag vet att jag borde men det räcker inte nu. Men jag får väl göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra...
 
 


Jag har en del att träna på


 
Jag hade dagen så bra planerad. Vad gör jag? Jo, börjar tänka, följer känslan och ändrar om. Det händer alltför ofta. Typiskt mig. Jag gick ju och la mig alldeles för sent också. Jag blir galen på mig själv. Ska jag aldrig få ordning på sömnen? Så jag var ganska trött när jag vaknade, även fast jag hade sovmorgon. Yrade runt lite här hemma innan jag gick till bussen. Planeringen var lunch och mellis på Capio. Efter lunchen när de andra hade gått upp för att ha veckoplanering så tyckte jag inte alls att min dagsplanering var bra. Jag var trött, rastlös och ville bara hem. Dessutom hade jag ingen som helst lust att gå runt på stan 1½ timme efter melliset innan jag skulle åka till jobb. Så jag bestämde mig för att åka hem istället för att sitta där och inte göra någonting, vilket jag egentligen behöver träna på, men idag gick det inte. Att ta mig hem på ett bra sätt måste jag också träna på för det ska inte ta två timmar att komma hem. Stor suck på det.
 
Det var i alla fall skönt att vara hemma några timmar innan jobb och så kunde jag ta bilen dit, vilket går mycket snabbare. Det var en rolig kväll med barnen. Jag gav dem mat, de försökte lära mig spela pokemon och vi lekte pjätt. Det är full fart med fyra barn och det tar mycket energi, men det är kul och det ger mig mycket.
 
Nu ska jag försöka komma i säng. Jag drömmer så konstiga drömmar nuförtiden, jobbiga också... Hoppas jag slipper det inatt, men risken är nog stor att det blir någon mardröm med tanke på att det är tisdag imorgon. Usch, jag vill bara skjuta bort de tankarna, är så otroligt trött på det. Jag vill inte bry mig och jag vill inte att det ska påverka mig så som det gör. En dag så kommer det väl vara så. Tills dess får jag acceptera att det är som det är. Det finns inte så mycket annat jag kan göra.
 
 
Och du vet ju var du är nu
Men inte vart du ska härnäst
Du måste gå rätt genom elden
Där det smärtar som allra mest
 


Jag ångrar att jag inte såg allvaret redan då


 
Alltför ofta kommer den där hopplöshetskänslan över mig. Kan det någonsin bli bra, eller är det inte lönt att kämpa mer? Ibland vill jag bara ge upp för jag orkar inte mer. Samtidigt så vet jag att jag inte kan ge upp. Anorexin är ingen lösning på mina problem, det är den som är problemet. Men så kommer det där tvivlet på mig själv. Att det går att bli fri är jag helt säker på för jag har sett andra göra resan och klara av den, men att jag ska klara av det... det är där tvivlandet kommer. Ibland tror jag starkt på att jag självklart kommer klara av det, men ibland känns det som sagt hopplöst. Jag kan vara uppe på toppen för att sedan ramla hårt ner i marken. När jag inte tror på mig så tänker jag på dem som faktiskt fortfarande tror att jag kommer klara av att nå mitt mål. De tvivlar inte, och så länge de fortfarande tror så kan inte jag ge upp, hur hopplöst det än känns.
 
Pappa och jag var på konsert i kyrkan nu ikväll. Det var längesen jag var där och det väckte en del starka känslor och minnen. Jag kom att tänka på den gången då jag hoppade över glassen när vi skulle fika, det 11 dagar långa lägret då jag utmanade mig att inte äta godis (och klarade det), den dagen då jag för första gången erkände att jag hade problem med maten... Jag ångrar att jag inte lyssnade och såg allvaret i det redan då, istället för att ett år senare vara fastbunden i anorexins armar. Och för fyra år sedan då när mamma drog ur mig sanningen och jag erkände att jag var sjuk, bara några dagar efter det skulle min lillasyster konfirmeras. Hon fick inget veta förrän efter konfirmationen, samma gällde min storasyster. Vid den tidpunkten var det bara några få som visste hur läget egentligen var. Efteråt fick jag veta att min storasyster hade frågat mamma om jag var döende, och min lillasyster hade varit orolig för mig. Det gör fortfarande ont i mig att tänka på det. Jag skadade inte bara mig själv utan familj och vänner också.
 
Jag har känt mig ensammast i världen många gånger, men jag inser hur fel det är att känna så. När jag tänker tillbaka så har jag alltid haft människor runt mig som har brytt sig om mig och som jag har kunnat vända mig till. Jag har haft stöd från första början då jag började må dåligt. Jag delade med mig av vissa delar, men de allra mörkaste höll jag nog för mig själv. Men stöd och öppna armar har alltid funnits och det är jag tacksam för. Det räddade mig från de djupaste svackorna.
 
Det kommer bli bättre.
 
Lillasyster och jag, sommaren 2007. Då var jag på väg ner i helvetet.
 


RSS 2.0