I stunden är det blodigt allvar



På kvällen tänker jag oftast igenom dagen som varit och ibland (eller ofta) undrar jag vart jag tog vägen. Vissa situationer som kan ha blivit världens kamp kan jag nästan sitta och småle åt nu efteråt. Jag har lärt mig att se när anorexin tar över och jag har inte så mycket att säga till om i de stunderna. Det är ett framsteg att jag kan se att det faktiskt är på grund av anorexin som jag agerar som jag gör ibland. Dagens lunch är ett bra exempel på en situation då jag försvann och lät anorexin bestämma och tala. Jag blev arg för att jag inte fick peppra så mycket, att jag var tvungen att skrapa upp såsen på tallriken och att jag skulle dricka upp mjölken. Hur kan det komma så mycket ilska av det? Antagligen för att ångestnivån var hög. Efteråt satte jag mig på golvet i ett hörn och lyssnade på hög musik och lät några tårar rinna. Där satt jag i 45 minuter.

Ångesten har bankat på mig hela dagen men trots det fick jag fram lite skratt och några leenden under eftermiddagen. När jag kom hem bytte jag om och cyklade till stallet. Efter några timmar där mådde jag mycket bättre och kände mig lugnare. Underbart!

Jag ska försöka att inte lägga mig så sent eftersom jag vet att jag behöver sova mer för att orka klara av dagarna. Är jag trött så blir dessa fighterna så mycket svårare att handskas med. Imorgon hoppas jag att jag kan vara lite trevligare, men man vet aldrig vad som händer...



Sköna lediga onsdag



Ni kan tro att jag blev irriterad när jag vaknade kl. 7.10 av att jag hörde musik. Det tog ett tag innan jag kunde lokalisera vart den kom ifrån men efter en stund insåg jag att det var grannens hantverkare som hade radion jättehögt på i bilen. Jag smällde igen fönstret och trodde att min sovmorgon var förstörd men som tur var somnade jag om och vaknade tre timmar senare. Det var välbehövliga timmars sömn.

Det har varit en bra dag. Jag har fikat kaka och te hos fina vännen och tittat ut över havet och pratat om allt möjligt. Det är alltid lika trevligt. Sedan vandrade jag hem (och passade på att andas lite havsluft) och var duktig och lagade svampsoppa innan jag cyklade till stallet. Jag visste att jag skulle komma hem sent så då tänkte jag att det var lika bra att laga middagen innan så att jag slipper krångla med det sen. Det har nog aldrig hänt innan att jag tänker ett steg före sådär. Lite stolt är jag över det får jag väl ändå säga.

Det var skönt att vara ledig en dag mitt i veckan men det ska också bli skönt att komma tillbaka till dagvården imorgon. Jag tappar rutinerna så lätt när jag är hemma en dag. Inte så bra eftersom jag stressar upp mig själv då men jag har ändå fått det att funka. Nu mot sängen.





Det blir bättre



Jag försöker hålla ögonen på målet. Efter dagens möte med vågen känns det skakigt men jag ska inte låta några siffror skrämma mig. Jag måste våga lita på dem som vet. Och jag måste tänka långsiktigt. Det finns fortfarande bara en väg jag vill gå, hur ont och obehagligt det än är. Jag går sakta men säkert framåt och det känns för det mesta bra. Visst kommer det stunder då jag bara vill ge upp och springa tillbaks till anorexins trygga famn men jag gör inte det eftersom jag vet att jag inte har något att hämta där. Det enda jag får är falsk lycka och falsk kontroll.

Det har varit några jobbiga veckor. Det är mycket som har hänt och många förändringar jag har behövt göra, vilket har tagit på krafterna så klart. Men jag har stått ut i det jobbiga och det har blivit bättre. Jag är beredd på att tiden framöver också kommer bli jobbigt och jag vet att jag behöver kämpa och slita varje dag om jag ska klara det. Det känns tufft men vill jag fortsätta gå framåt så är det vad som krävs.

Imorgon ska jag belöna mig med sovmorgon. Jag är ledig hela dagen och det ska bli underbart skönt att kunna ligga kvar i sängen och inte behöva gå upp. Och nu är det snart dags att krypa ner under täcket känner jag. Jag orkar knappt hålla ögonen öppna.



Jag drömde mig bort en liten stund



Jag är stolt över att jag har klarat av dagen bra. Jag hade inte de bästa förutsättningarna då jag har varit illamående precis hela dagen men jag har fixat det ändå. Jag har till och med ätit både bra middag och kvällsmellis, vilket jag brukar ha problem med. Det är förresten ett av veckans mål, att äta fullvärdiga måltider hemma. Innan hade jag jättesvårt att äta dagen innan vägning men nu är det inte alls lika svårt. Jag får lite extra styrka när jag tänker på att jag inte vill lägga till ännu en näringsdryck och då vet jag att jag måste fixa maten hemma.

Nu ikväll har jag drömt mig bort och tänkt på allt roligt jag kan göra när jag mår bra och anorexin inte längre hindrar mig från att orka och vilja göra saker. Jag känner en skillnad redan nu om jag jämför med för några månader sedan. Det går åt rätt håll och jag ska fortsätta kämpa så att det blir så.

Jag ska gå upp om alldeles för få timmar. Sömnen är också något jag måste jobba med...


Svartlöga i somras.



Fin helg



Helgen har varit fin. Inte riktigt enligt planeringen men det gör inte så mycket. Inget badande blev det men värmen försvann ju lite grann... Men jag har ridit och vi utforskade en ny grusväg, jag har cyklat i regnet, pusslat, promenerat, tittat på Eurovision song contest såklart, vaknat alldeles för tidigt, sått fröer i trädgårdslandet, varit i stan med mammsen, studsat på studsmattan och grillat kyckling som blev mycket god. Så jag klagar inte.

Jag har tänkt ett steg längre i vissa situationer och det känns bra. Jag har utmanat mig och stått ut i ångesten, precis som jag måste göra om jag ska komma någonstans. Jag är redo för en ny vecka och nya fighter. Det kommer bli bra.


Jag satsar på att bada imorgon istället.



Jag kan inte alltid styra över mina känslor



Det ska bli skönt med helg. Jag ska framförallt ta igen förlorad sömn, bada och ha picknick på stranden, rida och lite så. Titta på Eurovision också såklart! Vädret ska ju bli varmt och soligt så jag tackar och tar emot. Lite färg på den bleka kroppen kan jag kanske skaffa, men det viktigaste är badandet. Jag längtar efter att doppa mig i havet och sedan torka i solen. Underbara känsla!

Jag hoppas att allt positivt runtomkring ska göra så att jag glömmer bort alla jobbiga känslor. Jag är lite ur balans för tillfället och får jobba stenhårt med acceptansen. Det är det jag upprepar för mig själv hela tiden. Acceptera situationen som den är. Acceptera obehaget och stå ut i ångesten. Jag får inte agera på ångesten och börja göra saker som inte är bra för mig. Jag måste tänka långsiktigt och på hur jag vill leva mitt liv.

Dagen har inte varit den allra bästa uppladdningen inför helgen då det blev lite väl mycket känslor vid lunchen. Jag kommenterade på saker som jag inte borde, åt inte upp i tid och ja...arg och ledsen var jag efteråt och kände mig misslyckad. Men fick pratat om det sen och då kändes det lite bättre. Anorexin är blixtsnabb i de känsliga lägena och jag blir lika besviken på mig själv varje gång det händer.

Jag har en rolig helg att se fram emot och det är det jag ska koncentrera mig på. Det som har hänt har hänt och det är inget jag kan göra åt det nu. Nu ska jag se framåt!



Ibland behövs det lite tålamod för att orka med mig



Det flyger runt en mygga i mitt rum som tydligen är lite törstig. Jag däremot har ingen lust att få ett kliande myggbett så den ska inte finnas här när jag ska sova. Det räcker med att jag är obehagligt varm om mina händer. Jag kyler dem i iskallt vatten ett antal gånger om dagen men inte hjälper det. Jag föredrar faktiskt att vara kall om händerna, detta är bara jobbigt.

Förutom varma händer har dagen väl varit bra. Basal kroppskännedom, veckouppföljning, städning av innergården och lite så. Och så fick jag sagt en sak som jag har irriterat mig på och det känns skönt. Här hemma har vi grillat nu ikväll. Mamma ville grilla korv så då bestämde jag mig också för det även om bara tanken skapar en hel del ångest. Pappa och jag åkte och handlade och i affären fick jag enorm beslutångest. Jag stod vid korvdisken i säkert minst 20 minuter och vände och vred på alla förpackningar 10 gånger om. Det gjorde jag med alla matvaror förr men som tur är händer det inte lika ofta längre, fast det är kanske för att jag oftast köper samma... I alla fall så tar det en evighet att handla om jag ska vrida och vända på allt så jag är glad att jag har släppt på det lite. Stackars pappsen gick tålmodigt och väntade och tillsist bestämde jag mig för en sorts stark korv och den var så god så.

Nu ska jag sova. Alldeles för sent som vanligt. Jag borde bättra mig på den punkten...


Vacker solnedgång ikväll.



Jag går åt rätt håll i alla fall



Det är bara att fortsätta kämpa. Vägen känns evighetslång, men jag går åt rätt håll. Jag vet att jag kan och jag vet att jag måste gå emot ångesten och de dumma tankarna hela tiden. Jag är så rädd att jag ska låta mig luras utan att jag märker det. Fast det känns som om jag har blivit bättre på att upptäcka de där lurendrejerierna. Nu gäller det att våga gå emot och inte släppa efter så fort det känns jobbigt. Det ska kännas jobbigt eftersom det är jobbigt.

Nu måste jag försöka få några timmars sömn. Är jättetrött känner jag nu...



Det finns nog lite hopp där inne ändå



Jag tog kameran över axeln och gick ut i den ljumna kvällsluften. Jag njöt av att höra fåglarna kvittra och känna sommarens alla dofter, och samtidigt tänkte jag på att gå med lugna steg så att jag hann ta in det som hände runtomkring. Det händer alltid något ute i naturen, det kan bara vara en liten fågel som helt plötsligt flyger ut från buskarna, men att lägga märke till sådana saker är härligt.

Veckan har inte börjat på bästa sätt. Jag är besviken på mig själv. Stora delar av dagen har jag suttit för mig själv och inte orkat umgås med någon annan, utan bara snurrat in mig i mina egna dumma tankar. Jag vet ju att det inte hjälper mig ett dugg men ändå fastnar jag där. Jag tror att det till stor del är morgondagens vägning som spökar. Oron gnager i mig och jag vågar inte tro något. Det bästa jag kan göra är att äta ett ordentligt kvällsmål, vilket jag ska göra om en liten stund. Det kan liksom inte bli fel då. Nu tänker jag långsiktigt precis som en av mina strategier är. För hur vill jag egentligen leva mitt liv?







När solen värmer ler jag



Så kom värmen tillslut. Jag tackar och tar emot för jag känner så mycket glädje av att känna solstrålarna mot huden. Söndagen har varit bra! Jag sov lagom länge, åt frukost i uterummet, jag rotade fram studsmattan på loftet och fick hjälp av lillasyster att sätta upp den. Jag har promenerat i shorts och t-shirt, cyklat till stallet, borstat hästarna ute i solen, njutit av att sitta på hästryggen och avslutat dagen perfekt med grillning. Grillspetten blev underbart goda och det smakade så som bara grillat kan göra.

Måndag imorgon, vilket ska bli skönt. Tillbaka till rutinerna som jag vet att jag så väl behöver, och så att jag kan bli påmind om vad jag behöver och vad som är rätt.



Ångesten bankar hårt på mig och jag önskar att den ville sluta. Elefantkänslorna är enorma och jag känner att jag inte orkar. Sommaren är snart här och jag trodde att jag skulle må bättre än vad jag gör. Det är jobbigt att inse att anorexin är så stark fortfarande. Det enda jag kan är att göra det som jag vet är rätt och inte låta känslorna och ångesten styra. Då kommer jag ingenstans. Jag får inte låta mig luras, inte igen. Det är en tuff kamp...



Var är lugnet när jag behöver det som mest?



Jag har studsat runt som en studsboll hela dagen. Jag har gjort flera försök till att koppla av men det har inte varat så länge. Så jag har städat hela huset, fixat kaninuteburen, rivit mitt 3000-bitars pussel, handlat med pappa, promenerat runt på grusvägar och en hel del annat. Framåt kvällen kände jag lite mer lugn inom mig i alla fall. Vi grillade och det var jättegott! Sedan har jag kunnat titta lite på tv och halvt på en film, så det känns bra ändå.

Nu ska jag krypa ner under mitt bolltäcke, lösa korsord en stund och sen förhoppningsvis sova gott och drömma sött.




Grillning i kvällssolen.



Jag föll till botten men lyckades klättra upp



Första halvan av dagen har inte varit bra, den andra halvan desto bättre. Tur det.

Jag var ändå på ganska bra humör imorse. Det försvann dock ganska snabbt... Jag blev proppmätt efter frukosten, vilket jag inte brukar bli utan jag brukar bli lagom mätt. På veckoutvärderingen konstaterade jag att det har varit en jobbig vecka med många känslor och jag har inte riktigt följt mina mål så som jag borde och behöver. Det tog 1½ timme att dricka upp förmiddagens näringsdryck. Ångesten byggdes sakta men säkert upp under lunchen och det kändes som en evighet innan allt var nere i magen. Jag fick verkligen kämpa och tvinga i mig allt eftersom det kändes som om magen skulle spricka. Det slutade med en rejäl ångestattack och jag reste mig snabbt från bordet och gjorde mig redo att gå ifrån dagvården direkt. Som tur var blev jag uppfångad och lät mig övertalas att stanna kvar. Jag pusslade en stund och fick sedan lite pepptalk innan jag gick. Tack, det behövdes.

Jag trodde att dagen inte skulle bli bättre efter den skakiga starten men jag cyklade till stallet direkt när jag kom hem. Efter några timmar där och en underbar ridtur mådde jag bättre och kände mig glad igen. Hästar, trevliga människor och underbar natur. Perfekt om jag behöver muntras upp.

Magen dummar sig fortfarande och jag har känt noll hunger idag. Jag har ändå lyckats ge kroppen energi sedan jag gick från dagvården. Mest godis och knaprigt naturgodis nu på kvällen så jag tror väl ändå att jag har lyckats väga upp de andra måltiderna som inte har gått så bra. Det är en ny dag imorgon och jag ska sätta mig ner och planera den nu så att det inte blir pannkaka av alltihop. Det blir bra. Sen sova!





På landet hittade jag energi



Hemkommen från farmor och Österlen för några timmar sedan. Pappsen och jag åkte dit igår eftermiddag med ett stopp i Ystad för att jag skulle till tandläkaren. Lite smått nervös var jag eftersom jag inte har varit hos tandläkaren på fem år men det gick så bra så. Jag hade jättefina tänder och inte ens en början till ett litet hål, så då kunde jag andas ut. På kvällen var vi och tittade på vårbrasan som inte är så långt ifrån våran gård. Det är en lång tradition att tända en brasa dagen innan Kristi himmelsfärd, och det var körsång och tal. Inga vårkänslor då det blåste mycket men när brasan tändes kom värmen som genom ett trollslag.

Idag har jag kört traktor, plockat sten, brummat runt på åkgräsklipparen, ätit rabarberpaj, promenerat runt bland åkrarna, myst med katten och lite annat kul. Jag fick tippa sten med lastaren också vilket jag tyckte var jättekul, haha. Ibland behövs det inte mycket för att jag ska bli glad.

Det var skönt att komma till landet eftersom jag behövde lite miljöombyte. Veckan har varit jobbig och igår var jag inte alls speciellt trevlig och jag grät, skrek och var arg, surade och kände som om ingen litade på mig. Min behandlare lyckades ändå vända mitt mående till det bättre innan jag gick hem. Tur det.

Veckoutvärdering imorgon och så slutar dagvården efter lunch. Sedan helg. Jag blir helt förvirrad när jag är ledig en dag mitt i veckan så här. Men det har varit en bra dag. Nu ska jag snart krypa ner i sängen. Ska bara fixa några saker först, typ duscha och ordna upp lite. Sedan sova.




Vårbrasan.


 

Jag fortsätter vara modig



Det går bra. Inte utan tårar och ilska men det går. Jag försöker tänka bra tankar och det funkar delvis. Att sedan dumma tankar kommer emellan kan jag inte alltid styra över. När det blir så är jag inte alltid så trevlig att ha att göra med och i stunden känns det hopplöst och som att jag aldrig kommer nå mitt mål. Det kan ta ett tag innan det känns okej igen men det viktigaste är att jag vet att det kommer göra det. I de svåra stunderna är det inte lätt att tänka positivt men bara jag får en liten påminnelse i form av en kram eller några små ord kan jag se den lilla strimman ljus som jag behöver för att ta mig upp på banan igen.

Jag blir alltid rädd när anorexin tar över så som den kan göra. Den kan verkligen slå på mig så att jag ligger på golvet och inte vågar ta mig upp. Vägen mot friskhet och att ta sig ur anorexins grepp är inte lätt men jag är på rätt väg. Det kommer krävas mycket mod och många hejarop för att jag ska fortsätta våga vandra på min väg men jag vet att jag inte kommer vända om. Det finns ingenting att hämta där nere i mörket, verkligen ingenting alls. Så jag fortsätter att vara modig, och det känns väldigt bra.


Det är bra att vara modig!



Bara acceptera läget



Min bästa strategi är att bara acceptera läget som det är. Jag mår inte alls speciellt bra och gillar inte alltid de förändringar jag måste göra men det bästa jag kan göra är att acceptera det. Jag behöver inte gilla det men bara jag accepterar det så är det okej. Lättare sagt än gjort kanske men det är det jag upprepar för mig själv fler gånger än jag kan räkna varenda dag.

Jag sa ingenting om morgondagens vägning idag. Förra veckan satt jag ju och sa att jag var stensäker på att jag hade gått upp flera kilo, och det visade sig att jag hade fel. Jag känner precis likadant inför vägningen imorgon. Samma oro och nervositet, och samma elefantkänslor. Men jag har verkligen kämpat på den senaste veckan så resultatet borde verkligen bli upp... Och nu har jag dessutom postat "nej, tack-pappret".

Det känns inte som om det kommer bli så mycket sömn inatt. Jag bara vet det liksom. Tankarna snurrar runt i alldeles för hög fart. Jag vet i alla fall att jag har gjort rätt ikväll och följt mina mål så det känns bra. Nu blir det korsordslösning tills ögonen tröttnar.



Som en söndag ska vara



Fin söndag. Jag fick min efterlängtade sovmorgon och låg i sängen läänge. Drömde massa konstigt inatt förresten. Sedan har jag grävt i trädgårdslandet, spelat kort med mammsen och lite så. Dagens bästa var strandpromenaden med Ie. Vi badade fötterna, gick barfota i stranden och var lite smått rädda när vi gick förbi fiskarna ute på piren. När vi stod längst ute på piren och blickade ut över havet och inte såg land i sikte mådde jag bra. Då kändes livet inte så omöjligt längre och jag blev påmind om att det kan vara så härligt. Stranden och havet har en förmåga att få mig att känna mig avslappnad och glad.

Måndag imorgon och en vecka full av nya utmaningar. Denna veckan har jag tagit flera små steg framåt och så ska jag fortsätta. Snart är det sommar och det ska bli helt underbart bra.





Jag blåste till Köpenhamn



Jag hoppade inte direkt ur sängen imorse men eftersom Köpenhamn stod på schemat var det bara att tvinga mig upp. Det har blåst massor idag så det blev ett blåsigt besök i Köpenhamn. Inte det optimala vädret om man vill strosa runt på stan men det funkade. Efter några timmar tog vi tåget tillbaka och då vilade jag huvudet tungt på mammas axel. Lite smått trött var jag.

Det har verkligen blåst starka vindar här idag och det gjorde att vi inte kunda rida. Tråkigt när vädret är sådär men vi borstade hästarna och myste med dem så det var skönt ändå. Och så fick jag lite energi och ro i kroppen och det är alltid bra.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Jag känner hur trött jag är och imorgon ska jag ge mig en ordentlig sovmorgon. Det ska bli underbart skönt! Och så ska jag försöka att äta ordentligt och vila lite mer kanske. Tänk långsiktigt. Det finns bara en väg genom helvetet.

Sov gott och dröm sött alla!


Det kändes som en dröm att gå genom
Diagongränden i Harry Potters värld.




Det går att göra tvärtemot



Intressant dag får jag säga. Lite tung förmiddag sådär med starka ångest- och elefantkänslor. Det gjorde att jag försökte deala bort mjölken till lunchen, eller anorexin försökte rättare sagt. När det inte gick bad jag istället om hjälp så att jag fick mer stöd under lunchen. Det är jag nöjd med. Efteråt blev det golvsittande och luvan uppe, inte så bra egentligen men det fick bli så.

Efter helgplanering och mellis och så gick jag på stan med fina vännen. Sedan åt vi middag och gick på bio. Väldigt trevlig fredag får jag säga. Det som däremot inte var så trevligt var min rastlöshet och ångest. När jag nu bröt mitt rörelsemönster, åt middag tidigare och sedan satt stilla i en biofåtölj i två timmar fick jag känna på hur det är att gå emot tvången och hur mycket ångest och obehag det faktiskt skapar. Jag fick hela tiden upprepa i huvudet att jag gör rätt och att det känns så obehagligt och jobbigt eftersom jag gör tvärtemot vad anorexin vill. Men se det gick. Jag dog inte av ångesten.

Jag har många starka oroskänslor i kroppen för tillfället men jag ska försöka att inte agera på dem och göra sånt som jag vet att jag inte ska. Istället för att bestraffa mig själv med att sitta uppe halva natten ska jag gå och lägga mig under bolltäcket och lösa korsord tills jag somnar. Jag önskar att jag kunde ta sovmorgon imorgon men jag ska upp tidigt för att åka till Köpenhamn. Det ska bli kul ändå. Sedan blir det stallet när jag kommer hem. Så en bra lördag har jag att se fram emot och då måste jag sova annars kommer jag inte orka. Så natti!




Visst är jag modig och stark



Jag tar mycket positivt med mig från dagen. När vi hade skapande skulle vi rita av varandra utan att titta på pappret. Jag har gjort det innan och det är lika kul varje gång! Jag skrattade så mycket att jag vek mig dubbel och fick ont i magen, och oj vad härligt det var. Den känslan att skratta på riktigt från hjärtat är underbar, och att tillåta sig att göra det. Det behövde jag efter den jobbiga lunchen. Fetaost och oliver är inget för mina smaklökar...

Jag hade ett jättebra samtal med min behandlare. Det var roligt att kunna berätta om de förändringar jag har gjort den här veckan som jag vet att jag så väl behöver. Och att jag faktiskt har klarat av att göra det trots att det har varit jobbigt. Jag har på något vis accepterat min situation lite mer och känner mig tryggare i det. Jag vet att det krävs mycket av mig om jag ska klara av att ta mig i mål. Vi pratade också om den starka känslan som tar över mig när jag tror att jag har gått upp i vikt. I måndags var jag verkligen övertygad om att jag hade gått upp fem kilo. Jag var stensäker och sa emot allt och alla. Jag kunde verkligen känna på kroppen att jag hade gått upp och som min behandlare sa så var det säkert så också då känslan blir verklig för mig, men det är trots allt bara en känsla och hjärnan som spelar mig ett spratt. Det är läskigt hur verklig känslan faktiskt är. Hon sa att det är så tydligt när den känslan tar över mig och att hon var helt säker på att jag hade gått ner i vikt. Och hon hade ju rätt. Det är riktigt, riktigt skrämmande hur jag låter mig luras av anorexin...

Så ett bra samtal och mycket skrattande! Dessutom så satt jag i soffan en stund efter melliset (jag har ju jättesvårt för att sitta i soffan eftersom det skapar mycket ångest) med min behandlare bredvid. Och jag suger åt mig de fina orden som hon sa, att jag är modig, stark och att hon tror på mig. Vet ni? Jag tror också på mig och jag vet att jag kommer nå mitt mål en dag.



Nu kan jag både skratta och gråta



Jag är nöjd just nu. Jag mår inte alls bra men jag vet ju att det är då jag gör rätt. Ångesten kommer för att jag gör tvärtemot och det är bra, bra, bra. Jag har gjort förändringar de senaste dagarna och jag ska hålla fast vid dom, inte bli rädd och springa tillbaks till de trygga. Jag måste vara mer bestämd mot mig själv och framförallt lyssna på de som vet.

Jag har kommit mer i kontakt med mina känslor under veckan och det känns bra. Nu vågar jag känna efter mer. När vi hade basal kroppskännedom idag började jag skratta under en övning. Varför vet jag inte riktigt egentligen men varje gång jag försökte så började jag skratta igen. Att kunna skratta och gråta ordentligt är så otroligt härligt. Det är inte roligt att stapla alla känslor inuti sig och inte kunna låta dem komma ut. Så jag är så glad över att jag både har fått skratta och gråta de senaste dagarna.

Jag har varit väldigt trött idag så jag bestämde mig för att lyssna på kroppen och inte rida och då kunna äta middag inte alltför sent. Men jag var i stallet en stund och pussade och kramade på hästarna vilket gav mig lite energi. Djur är fantastiska.

Nu ska jag göra mig iordning för sängen och sen sova. Natti!





Jag ska inte låta mig luras igen



Tisdagar är tisdagar liksom (säga hej till siffrorna) och det tar en hel massa energi. "Nu kommer domen", som jag sa när jag gick runt i korridoren och väntade på min tur. Jag var nöjd med mitt kämpande, med betoning på var för nu är jag inte det längre. Jag lät mig luras igen. Den känslan som är så stark så att den lurar mig åt helt fel håll. Det är så tydligt när den har ett starkt grepp om mig. Själv märker jag inte av det, inte förrän nu efteråt då jag tänker tillbaka på gårdagens beteende. Jag satt och sa att jag inte skulle göra det och inte det, och jag var så säker på min sak och sa att alla andra hade fel. Vad-var-det-jag-sa, jo jag erkänner att jag hade fel och att jag lät mig luras av känslan ännu en gång. Fan också.

Men den jobbiga starten orkade jag inte med diskussionerna på gruppen och gick ut från rummet arg och ledsen och satte mig på golvet och grät. Det blev för mycket känslor på en och samma gång och det svämmade över rejält. Det är inte lätt då. Inte blev det lättare på lunchen då jag helst av allt ville sjunka genom golvet och försvinna därifrån. Det var skönt att åka till stallet sen och tänka på annat. En välbehövlig paus.

Men jag har klarat av dagen bra trots allt. Jag har gjort förändringar och det är jag nöjd med. Jag vet att jag har gjort rätt eftersom jag sitter här med en ångest som bankar på mig jättehårt. Nu ska jag krypa ner i sängen under mitt bolltäcke och förhoppningsvis sova gott några timmar.

Imorgon kämpar jag vidare. Det SKA gå.



Nu rann det över



Känslofylld dag. Jobbigt värre. Jag har varit irriterad, arg, besviken och framförallt ledsen. Ångesten har haft ett starkt grepp om mig och satt upp snubbelband lite här och där. Jag har snubblat men inte fallit så hårt som jag hade kunnat och då känns det trots allt okej. Jag har gjort mitt bästa och då kan jag ju inte göra mer?

En gång under dagen tog kraften slut och jag ramlade och det gjorde ont. Då lät jag tårarna rinna. Det var riktiga, synliga tårar och de fortsatte rinna en lång stund och hela jag skakade. Jag kommer inte ihåg senast det hände men jag är lite lättad över det för nu vet jag att jag kan gråta och jag känner mig inte lika känslokall. Och tack ni fina som fångade upp mig. Era kramar, fina ord och ropet på hjälp fick mig någorlunda på fötter och bättre tankar. Tack <3

Jag fortsätter kämpa. Det finns trots allt bara en väg som jag vill gå.





Nu när det gör extra ont behöver jag en kram eller två



Helgen har varit fin trots många jobbiga och dumma tankar. Sovmorgon, stallet, myskväll med mig själv, kyrkan, fika med Victoria, solning, strandpromenad och sådär. Och så blev mamma glad när jag hade tvättat en massa och dammsugit hela huset. Det värmde i hjärtat.

Elefantkänslorna försöker förstöra allt positivt men jag tänker inte låta dem göra det. Jag får acceptera att det inte känns bra. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det gör förbannat ont att göra rätt. Därför måste jag acceptera elefantkänslorna för annars kommer det aldrig att bli bättre. Jag måste våga tro på att det blir bättre även om det oftast inte känns så.

Jag vill krossa spegeln när jag ser min spegelbild, jag vill verkligen det för så jobbigt är det. Just nu förstår jag inte hur jag ska kunna acceptera och klara av att hantera viktuppgången. Det tar emot något så enormt... Men jag vet också att det är enda sättet att bli frisk. Och frisk det vill jag bli, det är en sak som är säker.

Jag fortsätter klättra. Kanske säger jag aj-aj lite oftare men det är bara för att det gör ont och jag behöver en extra kram eller två. Och jag lovar att jag ska försöka att bli bättre på att be om hjälp, för jag vet att jag behöver det nu.


Fortsätt framåt!



Från depp till okej



Det är tungt nu, och stundtals känns det hopplöst. Det gör att jag måste koncentrera mig ännu mer på mitt mål och mina drömmar. Jag har bestämt mig för att inte bli rädd och springa tillbaka till det trygga. Nu ska jag fixa det här.

Jag har känt mig ganska deppig hela dagen men nu känns det i alla fall okej. Jag har legat nerbäddad under bolltäcket och tittat på "Dharma & Greg". Det var skönt att ligga där och småskratta för mig själv och som sagt så mår jag lite bättre.

Nu blir det sängen. Natti!


              Kvällens underhållning.



Osynliga tårar



Jag önskar att jag vågade släppa ut allt som gömmer sig inuti mig
Det hör inte hemma där inne
Trycket blir starkare och jag blir bara mer frustrerad
Jag vill känna tårarna rinna nedför kinderna
Jag vill smaka de salta tårarna
Jag vill dra efter andan och bli utmattad av allt gråtande

Det var alldeles för längesen jag fick uppleva att tårarna forsade ur ögonen
Vissa är trötta på att gråta men det är inte så roligt att inte kunna gråta alls
Jag önskar att jag vågade släppa på spärren som uppenbart finns där
Jag vill också våga och kunna visa när jag är ledsen, inte bara hänga med huvudet och gömma det i luvan

Tårarna vågar sig ut snart kanske, för det finns massor av dem
Så länge får jag acceptera att det är som det är
Vägen som jag vandrar på är läskig och det är kanske därför tårarna gömmer sig
Jag förstår dem för jag vågar inte heller titta hela tiden
Men jag ska inte stanna här och gräva ner mig i marken
Jag ska våga fortsätta gå framåt och då vet jag att tårarna nog vågar göra mig sällskap en dag






Hemma i Skåneland



Nu är jag tillbaka i Skåneland igen. Trött i benen och trött i huvudet är jag så det är skönt att komma tillbaka till rutinerna i vardagen. Humöret har svängt idag och jag har inte mått så bra stora delar av dagen, men jag försöker vara positiv och se framåt. Vad hjälper det att gräva ner mig och se bakåt? Inte så mycket tror jag. Jag har tryckt undan många känslor idag och nu i efterhand så kanske det inte var så bra egentligen men jag orkade inte ta tag i det.

Nu borde jag packa upp. Det hamnade dessutom kläder över hela golvet i morse. Klädångest deluxe. Så jag har en del att ordna upp. Och så borde jag gå och lägga mig tidigt eftersom jag är jättetrött. Vi får väl se om jag lyckas med något, bara att hålla tummarna.


Promenad i Hyde Park.



London update



Dagarna här i London går fort och jag springer runt överallt och försöker hinna med så mycket som möjligt. Idag var det höjdpunkten på resan då jag vandrade runt i Harry Potters värld. Det var riktigt, riktigt bra! Jag fick se hur mycket som helst och så fick jag flyga och massa annat kul. Är ni Harry Potter fans så är detta verkligen ett måste att besöka. Ni kommer inte att bli besvikna.

Sista dagen imorgon. Det ska hinnas med en del shopping och annat kul innan vi åker hem på kvällen. Så snart dags för sängen om jag ska orka upp. När jag kommer hem har jag många fina bilder att visa!


Jag tog en flygtur över Hogwarts!



RSS 2.0