Målet är att vila



Mitt mål denna helgen är att vila så mycket som möjligt. Jag måste stå ut när ångesten bankar på mig. Det finns inget annat sätt. Jag måste kämpa emot och göra tvärtemot varenda varken sekund. Det är det som krävs om jag ska lyckas vända och börja klättra uppåt.

Om en månad åker jag med familjen till London. Jag längtar massor! Det jag ser mest fram emot är att jag och lillasyster ska till studion där de har spelat in stora delar av Harry Potter-filmerna. De har nämligen gjort det till ett sorts museum nu. Och så ska det bli mysigt att bara komma till London. Fyra veckor kvar!

Nu ska jag titta vidare på reprisen av Let's dance och sen blir det en tur till stallet för att pyssla med hästarna. Ikväll blir det lördagsmys!


Framför Buckingham Palace för ett år sedan.



Alla dessa känslor



Så många känslor som bubblar inom mig och bara vill ut. Till viss del kan jag visa vad jag känner men det är mycket som stängs inne. Mamma har alltid sagt att jag sluter mig som en mussla och det stämmer väl ganska bra. Jag vill inte trampa någon på tårna, vill inte belasta någon annan med mina problem och så vidare. Idag pratade vi om känslor på gruppen och det är självklart ett jobbigt ämne. Jag, liksom många andra, är bra på att trycka undan känslorna och sluta känna efter hur jag mår. Helt fel taktik om man ska vara ärlig. Bara ut med det. Det blir så mycket lättare då.

Efter gruppen hade jag samtal med min behandlare och då blev det mer känsloprat. Jag berättade om saker som jag inte har vågat säga till någon. Jag har tryckt undan så mycket, sånt som jag inte har sett allvaret i och bara viftat bort. När jag läser igenom det som jag skrev för några år sedan så inser jag att jag faktiskt har kommit en bit på min väg. Då ville jag inte leva. Allt vara bara mörkt. Nu ser jag en framtid. Jag vill leva, utbilda mig, resa, skaffa familj och allt det där. Jag ser det fina med livet och bara det är ett stort steg framåt.

Jag är glad att jag ser det positiva med livet men jag också fått inse att anorexin har ett hårt grepp om mig. Jag trodde inte att det var så starkt. Det är jobbigt nu, väldigt jobbigt till och med, men jag ska ta mig ur det där hårda greppet. Jag tänker behålla min frihet och ska jag lyckas med det så måste jag kämpa ännu mer. Jag vet att jag kämpar mycket och att det syns att jag verkligen vill ta mig ur det där hårda greppet, det får jag höra varje dag. Men frågan är om det räcker? Det ska det göra. Det har jag bestämt. Så det så.


Jag springer för livet,
och för friheten
Ett steg i taget
Gör tvärtemot
Kom ihåg att andas
Ge inte upp




Jag snubblade...



Det är fullständigt kaos i huvudet och kroppen. Hur blev det så fel? Vad hände? Jag vet inte.

Nu försöker jag dra i de rätta trådarna och få mig på fötter igen. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Det är okej att göra fel ibland. Det är viktigt att komma ihåg.

Dagen började bra i alla fall. Jag var på sjukhuset och mätte min bentäthet och jag fick reda på att jag inte är benskör. Jag har faktiskt ett väldigt bra skelett. Tack och lov för det!

Så imorgon är en ny dag. Då tar jag nya tag för jag ska fortsätta kämpa tills jag når mitt mål. Ingenting kan få mig att sluta kämpa. Så det så.



Vägen är lång och gropig
Ibland snubblar jag och det gör ont
Målet kan kännas långt borta
som i en annan värld
men jag fortsätter kämpa ändå

Jag ger mig aldrig




Efter regn kommer solsken?



Det har varit en jobbig dag. En väldigt jobbig dag faktiskt. Tisdag är ju vägningsdag och som vanligt snurrar tankarna i raketfart hela natten och hela morgonen fram tills jag tar det där steget upp på vågen och väntar på att siffrorna ska stanna. Jag svor till och trodde inte mina ögon när jag såg vilka siffror som visades och genast sköljde besvikelsen över mig. Det var just detta jag var rädd för igår, att mitt kämpande inte räcker till. Jag blir arg, ledsen och besviken. Allt på samma gång. Efteråt kom tårarna. Tur att jag har så fina människor runtomkring mig.

Jag är rädd för att fastna här och fortsätta trampa på samma ställe, och till och med ta steg tillbaka. Jag är verkligen livrädd för det. Samtidigt känner jag mig trygg eftersom jag vet att jag har bra stöd i ryggen. Det är skönt att inte behöva sitta i timmar och behöva försvara och förklara mig utan istället få frågan "hur kan vi hjälpa dig på bästa sätt?" Det ger mig vilja, styrka och ork att kämpa vidare. Nu blir det mjölk till lunch och så ska jag vara på dagvården tills klockan fyra varje dag. Och fortsätta med allt det andra så klart. Min behandlare sa att det kommer vända och jag litar på henne.

Efter den jobbiga morgonen blev det inte direkt bättre. Det serverades halloumiost till lunch, vilket jag inte tycker om. Bara att få in det i munnen (och då hade jag ändå delat den i småbitar) får mig att vilja spotta ut det och jag får kämpa för att kunna svälja. Men det gick ner, även om det tog lite tid. Det jobbiga var dock inte över då det serverades kladdkaka och grädde till mellanmål. Jag har aldrig någonsin tyckt om grädde. Efter en lång kamp med tårfyllda ögon behövde jag inte plågas mer och jag fick mata soptunnan med den delen av kakan där grädden låg. Kladdkakan var för övrigt väldigt god!

Allt jobbigt på en och samma dag. Men det kanske är bra då resten av veckans dagar blir lite bättre? Det återstår att se. Jag överlevde dagens prövningar och är stolt över det. Nya utmaningar imorgon.



Tre positiva saker varje dag



Dagarna går i rasande fart. Vart tar de vägen liksom? Måndagen har bjudit på allt det där vanliga så som frukost, lunch, mellanmål, helgutvärdering och veckoplanering. Dessutom en rejäl dos av uppgivenhet, rädsla och ledsamhet. Det var när vi skulle sätta upp veckomål som känslorna bara kom över mig. Visst gick helgen okej. Jag lät kroppen vila och kom ikapp med sömnen men det räcker inte. Promenaderna är för långa och maten måste ökas på. Jag fick känslan av att det jag gör aldrig räcker till. Hur mycket kraft och energi jag än lägger så får jag ändå alltid en spark i magen och glömmer bort det jag faktiskt har gjort bra. Jag har varit med om det så många gånger förr och därför har jag all anledning att vara rädd.

Med hjälp av gruppen kunde jag formulera mina mål för veckan. Det blir inget nytt för mig utan jag ska fortsätta äta alla mina måltider och dricka mina näringsdrycker. Dessutom ska jag inte gå ut och promenera själv på kvällen. Sedan kom jag på en bra sak och det är att jag varje kväll ska skriva ner tre positiva saker med dagen. Jag fick det i uppgift av min behandlare i Varberg när jag var där och det funkade bra.

En sak som inte fungerade bra för min del var den tysta lunchen idag. Eftersom ljudnivån är alldeles för hög i matsalen ibland bestämdes det att vi skulle ha en tyst lunch idag. Som tur var spelades musik i bakgrunden men det räckte inte för att distrahera mina tankar. Jag är redan alldeles för bra på att försvinna från samtalet vid bordet och gå in i mina tankar, så för mig blev det bara värre med tankar och tvång när det var tyst runt bordet. Allt kan inte fungera för alla. Så är det.

Nu ska jag fortsätta att göra mitt block fint. Där ska jag skriva mina tre positva saker med dagen!





Visst gör det ont att göra rätt



Jag tycker att jag har klarat av helgen ganska bra. Jag har gett kroppen tillåtelse att vila, maten har gått okej, jag har kämpat emot ångesten och jag har inte tagit alla chanser att gå ut på promenad. Det har gjort ont stundtals men det måste få göra det ibland. Smärtan och obehaget är ett bevis på att jag går emot och gör rätt.

Söndagen avslutades på bästa sätt. En härlig ridtur, middag med familjen och slötittande på tv. Men nu är det dags att åka till Malmö och dagvården. En ny vecka med nya utmaningar!





Nu har jag vilat



Det har varit så skönt att sova länge både lördag och söndag. Jag behövde verkligen den sömnen och nu känner jag mig lite piggare. Jag har städat och ordnat upp lite också så det känns skönt. Helgen har varit väldigt lugn. Jag har gått på promenad, varit i stallet, tittat runt lite i affärer, ätit godis och lite så. Mamma och jag åt nyss våfflor eftersom det är våffeldagen idag. De blev mycket frasiga och goda!

Nu ska jag byta om och cykla till stallet. Det är underbart vårväder så det blir nog en mysig ridtur.







Jag tänder ett ljus



Jag tänder ett ljus och tänker lite extra mycket på min fina vän där uppe i himlen...

Jag kommer ihåg stunden då vi sa hejdå och kramade om varandra innan du gick vidare längs vägen. Tänk om jag hade vetat att det var sista gången jag skulle få se dig... Jag visste att du inte mådde bra men inte att du var så långt nere i mörkret. När jag fick beskedet att du hade valt bort livet ramlade jag ihop och grät tills mina tårar var slut.

Fortfarande kan jag inte förstå att jag aldrig kommer att få krama om dig. Jag hoppas du har det bra vart du än är, och att du vet att du är saknad.

Älskade, fina vän <3





Det är ju lättare att sitta på golvet



Jag trodde inte på det själv när jag kände mig ganska pigg (okej, mer levandes än igår) när jag vaknade imorse. Energin försvann dock ganska snabbt efter frukosten och jag fick åter igen kämpa för att orka hålla ögonen öppna och försöka lyssna så uppmärksamt som möjligt på mina gruppmedlemmar. Frukosten var säkert en bidragande faktor till tröttheten eftersom många känslor bubblade upp vid bordet som gjorde att jag tryckte i mig den sista mackan så fort jag kunde och sen i princip sprang från bordet. Jag vill inte vara så lättpåverkad men tyvärr är jag det. Fan också.

Efter veckoutvärderingen stannade jag och två andra kvar i rummet. De spelade gitarr och sjöng medan jag virade in mig i en filt och la mig på golvet vid elementet och njöt av den underbara musiken fram tills det var dags att åka ner och äta lunch. Hamburgertallrik serverades idag och det snurrade en del jobbiga tankar i huvudet. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag sa inte ett ord (tror jag?) under hela lunchen, inte förrän de andra hade rest sig från bordet och min behandlare kom och satte sig bredvid mig. Jag hade försvunnit någonstans långt bort i tankarna.

Ett stort problem jag har är att jag sitter alldeles för mycket på golvet. Jag tycker om att göra det men kan också erkänna att jag ibland gör det för att dämpa ångesten. Efter lunchen placerade min behandlare mig i soffan och satte sig bredvid mig och där fick jag sitta under tiden vi hade avslutning för en tjej och lyssnade när några spelade och sjöng. Jag kan inte förstå hur en soffa kan väcka så mycket ångest och obehag. Men jag klarade av det eftersom jag hade bra stöd och jag är säker på att kroppen var tacksam över att slippa sitta på golvet en timme...

Nu ska jag krypa till sängs. Jag ser fram emot att sova lite längre imorgon. Åh, underbart!



Tröttare än tröttast



Jag har knappt orkat hålla ögonen öppna idag. Theralenet har satt sina spår men jag vet att det blir bättre. Det har i alla fall inte varit roligt att vara så trött idag. Gisela van Steer (hon som har skrivit Mattillåtet) var på dagvården idag och vi pratade med henne hela dagen. Efter mer än två timmars prat på förmiddagen orkade trötta jag inte mer och gick ut och satte mig på innergården fram tills det var lunch. Det var skönt att sitta i solen och andas frisk luft och jag fick även prata en stund med min behandlare.

Dagen fortsatte med lunch, ännu mer prat och sen mellanmål. Mellanmålet bestod av en kladdmuffins som var jättegod men rör upp mycket tankar och känslor. Näringsdrycken kom i alla fall ner i magen också och sen hade jag samtal vilket var skönt. Det var ett bra samtal och vi kom överens om ett par saker som jag tror kommer hjälpa mig. Jag ska till exempel försöka att ha som regel att jag bara får gå ut och gå på kvällarna om någon vill följa med, vill ingen så ska jag acceptera att jag ska stanna inne. Jag ska också göra ett schema vad jag ska göra här hemma så att jag har det klart för mig när rastlösheten och ångesten trycker extra hårt. Och så ska jag fortsätta med theralenet.

Nu måste jag nog krypa till sängs. Och snälla låt mig sova bättre inatt. Jag är verkligen helt utmattad. Dagen har tagit mycket på krafterna. Men det kommer bli bra. En dag så...





Jag måste se det jag faktiskt har gjort bra



Det är mycket känslor nu. Det är jobbigt att inse att jag stampar på samma ställe som jag har gjort förut. Jag vill INTE fastna här, inte igen. Jag ska ta mig vidare. På gruppen i förmiddags svämmade tårarna över, vilket nog var bra. Jag är väldigt duktig på att stänga in mina känslor, så att jag vågade visa vad jag kände är ett framsteg.

Trots att det har varit en jobbig dag känns det okej. Jag vet att jag måste göra tvärtemot vad anorexin säger. Jag måste minska på motionen, äta bättre hemma och dricka mina näringsdrycker. Jag måste tillåta mig att sova och vila mer och bara ta det lugnt. Att vara inne från 8-16 är obeskrivligt jobbigt men jag vet att det är vad jag behöver. Jag måste stå ut i ångesten och inte powerwalka runt Malmö efter dagvården. Likadant måste jag stå ut i ångesten hemma på kvällarna och inte dämpa den med snabba steg i mörkret.

Det är viktigt att varje dag uppmärksamma det jag faktiskt har gjort bra. Idag är jag glad över att jag vågade visa känslor. Jag är glad att jag följde det min behandlare sa och stannade kvar på dagvården tills det var dags att åka hem med pappa. Jag är stolt över att jag åt lagad middag och jag är stolt över att jag ska ta min sömnmedicin och förhoppningsvis få sova gott inatt.

Mitt i allt det jobbiga är det viktigt att se det positiva. Det är så jag håller mig flytande.



Stampar på samma ställe



Jag lurades av känslan igen. Det var inga 10 kg jag hade gått upp, istället fick jag se att jag tappat det som jag hade gått upp förra veckan. Bra jobbat...inte. Så där stod jag chockad och fick höra av jag nu måste dricka två näringsdrycker varje dag. Men det var i alla fall skönt att min behandlare sa att hon vet att jag tycker det är jobbigt och att det är kämpigt. Det hjälper lite.

Det jobbigaste med allt detta är att jag är rädd för att fastna på det här stället eftersom jag har gjort det förut. Jag har fått avbryta två dagvårdsbehandlingar just för att jag har stampat på det här dumma stället och inte kommit vidare. Men så ska det INTE bli den här gången. Jag ska ta mig över den där kanten som är så svår och sen fortsätta vidare uppåt.

Dagen har annars bjudit på prat om viktfobiberget och lite diskussioner runt det. Det hettade till lite där vissa stunder... På eftermiddagen pratade vi om mindfulness och hade även en kort övning. Jag tycker inte alls om att sitta upp och ha mindfulness eftersom det väcker sådana obehagskänslor, vilket jag också sa... Jag fick impulser att springa ut från rummet, så jag ser inte fram emot det nästa vecka.

Nä, här och nu ska jag vara. Inte tänka på det som ska komma. Ta en dag i taget.


Nu måste jag bli bättre vän med näringsdryckerna.



Fortsätter med samma mål



Jag gjorde en fantastisk sak igårkväll, jag släckte nämligen lampan klockan 23. Det har inte hänt på jag vet inte hur länge. Jag tog dessutom min sömnmedicin så att jag somnade fort och sov nog lite bättre än vad jag brukar. Det tog emot att tillåta mig att lägga mig så tidigt men det kändes väldigt bra. Jag, eller anorexin rättare sagt, har länge straffat mig själv med att inte få sova, så det är svårt att gå emot...

Måndagen har annars varit helt okej. Vi har alltid målplanering inför veckan på måndagar och det blev inte så mycket nytt för mig utan jag fortsätter med ungefär samma mål som förra veckan. Jag ska äta alla måltider och dricka näringsdryckerna. Dessutom prioritera mat, vila och sömn. Jag ska försöka att gå och lägga mig innan tolv varje kväll. Det känns som bra mål.

Tankarna snurrar runt inför vägningen imorgon. Jag försöker att inte tänka på det men det är inte så lätt. Mest är jag orolig för att jag ska behöva lägga till en näringsdryck...jag förstår inte hur jag ska klara det. Samtidigt så tycker jag inte att jag behöver oroa mig eftersom det känns som om jag har gått upp 10 kg... Ja, vi får se imorgon helt enkelt. Inte lönt att tänka på det nu, så snälla tankar bara försvinn!

Sovdags snart då. Om jag lyckas övervinna alla dumma tankar då...



När känslan tar över...



Helgen har verkligen varit upp och ner och jag sitter och funderar på helgmålet som jag satte upp i fredags. Mitt mål var att prioritera mat, vila och sömn. Och att självklart fortsätta med veckomålet som var att följa måltidsordningen och dricka mina näringsdrycker. Det har gått sådär egentligen... Helgen började ju på sämsta möjliga sätt i fredags och sedan har måendet åkt berg- och dalbana. Jag har haft starka tjockhetskänslor hela helgen och även fast jag logiskt sett vet att det inte kan vara sant så känns det som om jag helt plötsligt har gått upp 10 kilo. Anorexin kan verkligen lura i mig vad som helst och få mig att göra tvärtemot vad jag egentligen vill och ska göra.

Jag är ledsen och besviken på mig själv över hur jag känner. Jag vill klara av så mycket mer än jag gör. Samtidigt så vet jag att det måste få ta tid. Jag kan inte göra alla förändringar över en natt, även om jag skulle vilja. Det är tillåtet att göra fel och misslyckas ibland. Jag ska inte känna skuld över det, vilket är lättare sagt än gjort.

Det ska bli väääldigt skönt med måndag imorgon.





...



Min värld skakar. Jag kämpar för att orka stå upp. Jag försöker ignorera de dumma, elaka orden som anorexin skriker i mitt öra. Jag vill inte höra och försöker istället fylla huvudet med positiva, peppande tankar.

Jag måste stå ut i ångesten. Det finns inget annat sätt att övervinna den.

Kom ihåg att andas...



Rakt in i ångestdimman



Denna dagen har jag verkligen åkt berg- och dalbana. Jag var på bra humör i morse och hela förmiddagen fram tills jag frågade en behandlare om vi fick gå ut en runda i det fina vädret. Svaret blev nej och känslorna bubblade upp inom mig. Jag blev arg, irriterad och ledsen och satte mig på innergården för att försöka dämpa ångesten och rastlösheten. Lunchen bidrog med ännu mer ångest så jag blev lite lättad när jag efteråt fick tillåtelse att sitta på golvet om jag satt på en kudde (sofforna var för övrigt fulla). Under eftermiddagens helgplanering växte sig rastlösheten och ångesten starkare och jag började känna hur anorexins tankekraft smög sig närmare och bara väntade på att få slå till och ta över. Här gjorde jag ett stort misstag att jag inte bad om hjälp. Jag ville men kunde inte. Jag var redan inne i ångestdimman och kunde inte tänka klart. Inte förrän jag hade powerwalkat genom stan kunde jag stanna upp och börja tänka klart. Då hade jag under tiden ringt till pappa och argt sagt att jag inte kunde sitta på ett tåg. Jag skulle ju till farmor där pappa redan var men det gick inte. Jag hade tur att jag sprang på lillasyster och kunde gå runt med henne tills mamma kom och hämtade oss.

Ingen speciellt bra början på helgen. Jag förstår inte hur det kunde bli så fel. Allt var planerat men anorexin tog över helt och jag försvann. Det är lite läskigt att det kan bli så... men jag ska inte låta detta förstöra resten av helgen. Gjort är gjort och jag får lära av mina misstag. Det är okej att göra fel ibland. Jag tar tåget till farmor imorgon bitti istället. Imorgon ska bli en bra dag.


Älskade lillasyster dök upp som en räddande ängel <3



Mot Österlen



Veckan har gått väldigt fort. Fredag igen liksom! Pappsen ska köra mig till Malmö snart och sen kör han vidare till farmor och Österlen. Jag tar tåget dit efter dagvården. Det är dags att påbörja vårbruket, så jag ska köra traktor och lite så.

Nu är det dags att åka. Jag kommer hem imorgon kväll igen. Ha det bra så länge!


Jag åkte traktorsläp i somras!



Så många känslor



Jag är bra på att stänga inne mina känslor, alldeles för bra skulle jag vilja säga. Idag har det pågått en känslostorm inuti mig och den bara ökar i styrka. Egentligen vill jag bara lägga mig ner på golvet och gråta. Det är så mycket som vill ut men jag låser det inne. Jag är rädd för att ta plats och påverka någon annan negativt, även fast jag vet att det är förståligt om jag gör det.

Idag har ångesten bankat på mig väldigt hårt. På gruppen i förmiddags snurrade jag runt på stolen och försökte behålla koncentrationen. När jag pusslar står jag upp eller sitter på golvet och maten äts i en viss kontrollerad ordning. På eftermiddagen när alla fick spela upp en låt som betyder mycket för en själv blev myrorna i benen bara fler och fler. Tack vare en fin vän lyckades jag sitta ner i soffan bredvid henne under hela tiden. Mitt låtval var en Melissa Horn-låt såklart. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när "Vår sista dans" spelades upp i högtalarna. Jag hörde den första gången när jag var inlagd i Varberg och varje gång jag hör den påminns jag om vad jag måste göra för att bli frisk från anorexin. Jag måste våga släppa kontrollen helt och hållet.

Efter mellanmålet frågade jag min behandlare om hon hade tid en stund. Jag vågade be om hjälp. Bra! Det var ett välbehövligt samtal och jag blev återigen påmind om att det inte är jag som gör det svårt för mig, utan det är anorexin. Och att jag måste prioritera mat, vila och sömn. Jag har inte råd att backa bakåt.

Nu känns det som om ångesten ska riva i sönder mig men jag försöker se det som något positivt. Jag vet att jag gör rätt när det känns som jobbigast. Det gör ont att göra rätt. Så är det.





Att skilja på det sjuka och mig själv



Det har bubblat många känslor inuti mig den senaste veckan. Idag sa jag hur frustrerad, arg och ledsen jag är. Jag visste att det skulle bli jobbigt att börja på dagvården men inte att det skulle vara så här jobbigt. Jag trodde inte att motståndet till en viktuppgång skulle vara så stark, inte att det skulle vara så jobbigt att äta och inte att tvången var så starka. Men så är det. Det är nästan så att jag börjar tvivla på om min motivation till att bli frisk är på riktigt...

När jag sa allt det här till min behandlare så förklarade hon att det inte är jag som gör det svårt för mig. Det är inte jag som inte vill gå upp i vikt och som tycker det är jobbigt att äta och det är inte mitt fel att jag har de tvången som jag har. Det är anorexin. Jag måste skilja på anorexin och mig själv. Anorexin kämpar så mycket som den bara kan för att göra tvärtemot. Den vill dra ner mig ännu mer i mörket medan jag kämpar för att ta mig upp. Det kändes bättre efter att jag fått det förklarat.

Mycket sitter i undervikten. Jag har själv märkt att tvången har blivit starkare ju fler kilo jag har tappat. Så vad måste jag? Jo, gå upp i vikt. Jag måste också skynda långsamt och inte ha för bråttom. Jag kan inte klara av allt på en och samma gång. Ta ett steg i taget är det som gäller. Och andas däremellan.

Jag kommer fixa det här. Det är många som säger det. Jag tvivlar starkt på mig själv ibland men väljer att lyssna på de som tror på mig. Det blir bäst så.

Tack för att ni tror på mig <3



Jag överlevde veckans jobbigaste dag



Tisdag är veckans jobbigaste dag. Även fast jag inte vill det så finns vägningsångesten där redan på måndagskvällen. Jag kan inte sova ordentligt och vaknar tidigt, kan inte dricka något till frukosten och sen kan jag inte stå stilla medan jag väntar på att det ska bli min tur att ställa mig på vågen. Förra veckan sa jag att jag skulle gå in först för att få det överstökat liksom. Blev det så? Nä, jag drog ut på det. Såklart. Så typiskt mig. Då får jag skylla mig själv att jag står där och skakar av ångest och nervositet.

Förutom vägning har dagen innehållit ångestprat, mindfulness och matprat. Jag har svårt för mindfulness och när man dessutom ska sitta på en stol blir det ännu jobbigare. Jag höll seriöst på att springa ut från rummet. Jag vet inte riktigt varför jag känner som jag gör, men jag se jag överlevde. Brabra.

Lagom till mellanmålet fick jag jätteont i huvudet. Det gjorde verkligen jättejätteont. Melliset gick ner men sen är det ju den där näringsdrycken som ska drickas innan jag går därifrån. Jag satt i köket och drack den och var glad att det fanns en stöttande behandlare bredvid. Det behövdes när måendet var som det var. Jag har för övrigt jättesvårt att be om hjälp när jag verkligen behöver den. Istället sluter jag mig och drar mig undan....dumt nog.

Det har alltså varit en ganska jobbig dag så det var skönt att komma till stallet och skritta en runda med Viril. När jag sitter på hästryggen kan jag slappna av och släppa de jobbigaste tankarna. Mindfulness på mitt eget vis!

En ny dag imorgon. Det blir bra. Det finns bara en väg att gå. Den är jobbig men jag ska klara mig igenom den. Så det så.


Hästar är min mindfulness <3



Måndag och nya mål



Helgen tog på krafterna, mer än vad jag trodde att den skulle göra. Det blev inte så mycket skidåkning igår eftersom jag inte orkade. Jag kände hur trött kroppen var. När jag höll på att ramla tre gånger i rad kändes det säkrast att sluta. Som mamma sa så måste jag vara väldigt trött om jag faktiskt erkänner att jag är trött. Jag sov en del i bilen på vägen hem. Det behövdes nog.

Måndag idag och ny vecka på dagvården. Helgutvärdering på förmiddagen och veckoplanering på eftermiddagen. Mitt mål denna veckan är att äta mina måltider och att ta näringsdryckerna. Förra veckan, och speciellt i helgen, blev det gärna så att näringsdrycken fick ersätta en måltid. Men jag drack dom i alla fall, vilket är ett stort framsteg för mig. Men denna veckan ska jag alltså försöka äta mina måltider också.

Jag mår lite konstigt, är lite rädd för att jag ska åka på någon influensa jag också. Jättemånga som var hemma och var sjuka idag men det är väl bara att hålla tummarna för att jag slipper. Jag ska snart krypa ner i sängen med en kopp te och försöka glömma ångesten inför morgondagens vägning. Alltid samma sak...suck.



Var är acceptansen?



Trots ett par timmars skidåkning och en långpromenad så sitter jag ändå här med ångest. Åh, jag blir så trött på detta. Varför kan jag inte bara förstå och acceptera att min kropp behöver mat och energi? Och att det är okej att äta godis. Och att det kvittar vad jag äter eftersom jag ska UPP i vikt.

Nu ska jag sova bort ångesten. Förhoppningsvis. Imorgon blir det lite mer skidåkning och sen åker vi hem till Skåneland igen.





Några svar



Frågan är: vad är bäst? Att äta så man blir mätt eller hålla igen och bara tänka på när nästa måltid kommer?
Svar:
Att äta så att man blir mätt så klart. Men det är skillnad på att vara mätt och sådär jättejättemätt. Det var det jag var efter dagvården igår. Men självklart är det bättre att äta så att man blir mätt. Det är ju hela poängen med att äta.

Dricker du bara en närningsdryck per dag? Är du inte ordinerad fler än så?
Svar:
Ja, jag dricker bara en näringsdryck per dag. På dagvården börjar man aldrig med mer än en per dag. De har som krav att man ska gå upp ½ kilo i veckan, gör man inte det så lägger de till en näringsdryck. Bra tycker jag.

Jag kan till viss del förstå ditt agerande men ändå inte, det går inte att fortsätta kompromissa med ätstörningen om man vill komma ur den. Det var därför jag tänkte att du ju kunde göra som i Varberg- låta någon annan bestämma vad du ska äta och sen bara äta det utan att låta anorexin styra. För jag vet själv hur tufft det är att gå i behandling och vet också att anorexin gör allt för att slippa gå emot ångesten. Vet också att det inte blir enklare för att man skjuter upp förändringen. Så för din egen skull, kan du inte försöka satsa 100% redan från dag 1, både på dagvården men också hemma. Ta din familj till hjälp, de vill ju att du ska bli frisk och då kan de vara ett bra stöd för dig. Eller vad säger du?
Svar:
Jag vet att det inte går att kompromissa med ätstörningen. Jag vet också att jag måsta ta förändringarna i min takt eftersom jag vill att det här ska vara sista gången jag går i behandling. Jag vet att jag inte kan ha några förbjudna livsmedel och jag kan inte ta den där extra promenaden när ångesten säger så men jag kan inte sluta upp med allt på en gång. Hade jag varit inlagd så hade det varit en annan sak men nu har jag mycket att kämpa med hemma själv också. Jag är nöjd, och inte bara jag, med min första vecka. Jag har ätit alla måltider på dagvården, äta ganska bra hemma och druckit mina näringsdrycker. Jag tar min familj till hjälp. Mamma har bestämt middag imorgon till exempel. Jag har satsat 100% från dag 1 men om jag skulle kunna sluta upp med allt sjukt på en gång så hade jag inte behövt gå i behandling, då skulle jag klarat av allt själv. Så jag skyndar långsamt och tar ett steg i taget, precis som min behandlare har sagt.



Mot småland!



Nu är det helg, och det betyder skidor och mys med familjen i en stuga i småland. Jag sitter i bilen på väg uppåt landet nu alltså. Jag har inte åkt skidor på några år så det ska bli jätteroligt!

Dagen har annars varit bra. Vi har haft veckoutvärdering och helgplanering. Jag har klarat mitt mål för veckan som var att komma till dagvården och äta alla måltider och dessutom ta mina näringsdrycker. Att jag har klarat av att ta näringsdryckerna är för övrigt ett stort steg eftersom jag har haft enorma problem med det när jag har gått på dagvård innan, så det känns bra!

Jag ska svara på några kommentarer senare ikväll efter skidåkningen. Fråga gärna något mer om ni undrar!



När magen är full är det inte lätt



Mättnad är något jag har svårt att hantera. När jag dessutom är så mätt att jag inte riktigt vet vart jag ska vägen så är det jobbigt. Idag efter dagvården var jag väldigt mätt. Jag klarar inte riktigt av att hantera det så det blev promenad genom stan. Eftersom jag befann mig i en ångestdimma och stressade upp mig så kom magkatarren så klart. Bingo liksom...

Pappa och lillasyster hämtade upp mig och körde mig direkt till stallet. Det var en lättnad att sitta på hästryggen. Då kan jag koppla av och sluta tänka på allt annat för en stund. Otroligt skönt ska ni veta. Det blev en mysig liten ridtur och sen vandrade jag hem.

Nu måste jag fortsätta packa. Vi ska åka skidor i helgen och åker direkt från Malmö efter lunch imorgon. Så jag har en del att fixa. Och förhoppningsvis kommer jag i säng tidigare ikväll. Är så väldigt trött...



Det måste få göra ont



Det har varit en jobbig onsdag på många sätt. När jag såg vad som serverades till lunch kom ångesten som ett brev på posten och det tog sin lilla tid att få ner allt. Jag ville till viss del både blunda och stänga öronen... men jag överlevde eftersom jag tänkte på vart jag vill komma och åt vilket håll jag kämpar. Det kändes bra.

Efter lunch skrattade vi åt Solsidan och jag är glad att jag inte tog chansen att gå ut utan faktiskt satt där i soffan och tog det lugnt. Ångestnivån var hög men se jag överlevde.

Det gäller att hela tiden kämpa emot anorexin. Jag känner mig inte duktig egentligen, eller det är anorexin som säger att jag inte är duktig, men jag vet bättre. När det känns som värst, det är då jag gör rätt. Det gör ont men jag vet att jag måste våga låta det göra ont.

Ny dag imorgon. Jag borde sova nu egentligen. Det har inte blivit många timmars sömn den senaste tiden...men det är ett senare problem. Ett steg i taget.





Svar till anonym



Ett förslag: nu när du ändå bor hemma hos dina föräldrar, kan du inte lämna över till dem VAD du ska äta när du äter hemma och att ni äter tillsammans. Låt dem planera middagar alla dagar i veckan och bara följ det, oavsett vad ångesten säger. I Varberg var det ju så, någon annan bestämde och du fick bara flyta med, tror att det är vad du behöver nu när du precis ska börja behandlingen och så att det verkligen ger dig något denna gång så att du ger dig själv en ärlig chans att bli frisk på riktigt. Vad tror du om det?

Svar: Visst vore det drömscenariot och ja det är kanske det jag behöver. Precis som du skriver så var det så när jag var inlagd i Varberg. Jag tycker däremot inte att man kan jämföra min tid i Varberg med nu. Att gå på dagvård innebär att man måste ta eget ansvar hemma. Jag tycker det är jätteskönt att bo hemma och ha stödet från min familj. På helgerna äter vi alltid middag tillsammans och bestämmer då tillsammans vad vi ska äta. Vissa veckor får vi också hem en färdig matkasse med fem middagar. Just nu får jag gå lite efter vad jag själv känner för att äta. Det viktigaste är att jag äter. Men visst är det en bra utmaning att låta andra bestämma vad jag ska äta. Den utmaningen kommer.

I denna stund lagas det köttfärssås i köket (som lillasyster ville ha) och jag kanske bestämmer mig för att äta det. Jag får se vad jag känner för och var ångestnivån ligger. Det är trots allt min första vecka i behandlingen och det är en stor utmaning att äta alla måltider på dagvården + att äta hemma + dricka en näringsdryck per dag. För min del räcker det.



Dessa jobbiga siffror



Jag sov typ ingenting inatt. Det var vägningen som spökade. Jag förstår inte varför det alltid ska vara så jobbigt. Varför har sifforna så stor makt? Vågen ska ju visa UPP. Varför är det så svårt att få in i huvudet? Antagligen för att jag är så van vid att kämpa för att vågen ska visa mindre. Det är inte lätt att omprogrammera det tankesättet... Annars idag har vi pratat om ångest och panikattacker, och lite om förbjuden mat. Det intressanta med att sitta i grupp och prata om det är att man inser att alla har olika sorters mat som är förbjuden.

Efter melliset drack jag min näringsdryck och sedan gick jag till lillasysters skola och lämnade hennes hörlurar som jag hade råkat få med mig. Jag somnade i bilen hem sen. Som sagt så sov jag inte sådär jättebra inatt. Men vila hann jag inte göra när jag kom hem utan jag bytte om och körde till stallet. Mycket ridning blev det inte eftersom Viril slängde sig åt sidan och jag flög av. Så jag fick mig en promenad istället. Det är det jobbiga med att rida barbacka, jag kommer liksom inte upp igen.

Nu ska jag få i mig mat. Hungern är lika med noll men det är "bara" att försöka äta så gott det går. Det är enda sättet om magen ska vänja sig och hungern komma så småningom.

Kämpa, kämpa, kämpa. Se positivt.







Första dagen



Då var första dagen avklarad. Det gick... bra? Jo, men det får jag väl ändå säga att det gjorde. Började till lunch så det var lite lagom sådär. Efter lunch hade jag inskrivningssamtal med läkaren. Pratade om vad som har hänt sen sist och lite så. Därefter grupp och mål för veckan. Mitt mål är att komma till dagvården och äta alla måltider. Strategin är att ta en dag i taget. Det känns lagom och bra.

Nu borde jag tänka på vad jag ska äta till middag. Jag önskar att ångesten inte skrek så högt...blir liksom inte lättare då. Får se vad det blir. Tänk på vad du vill Sofie. Tänk på hur fint livet kan vara utan att gå hand i hand med anorexin...



Det kan vara så mycket bättre


 
Jag vill inte mer. Jag hatar allt vad anorexi innebär.

Jag hatar att behöva planera dygnets alla timmar, att hela tiden tänka på mat, att gå tills benen värker, att inte orka vara social, att inte kunna sova, att räkna kalorier, att inte kunna läsa eller titta på film, att inte orka det som förväntas av mig och att hela tiden gå runt och ha ångest. Dessutom hatar jag att jag inte kan titta mig i spegeln utan att tänka på hur tjock jag är.

Trots att dagen har varit jobbig så är jag ändå glad att jag på något vis kan se målet där framme. Jag är livrädd för det jag har framför mig men det finns inget positivt alls med att gå kvar i denna skiten.

Imorgon börjar jag på dagvården. Nu är det dags att säga hejdå till anorexin en gång för alla. Stark ångest och många tårar kommer det bli under resans gång men i slutändan kommer det vara värt det. Livet kan vara så mycket finare och bättre än vad det är nu. Det vet jag.


Nu är det dags att slänga mig handlöst utför...



Lördagsmys



Jag har en rätt så okej lördag i det soliga vädret. Mamma och jag har varit på loppis, jag har tagit en promenad och vi har handlat. Måendet är inte sådär jättebra egentligen men jag försöker göra det bästa av det ändå. Jag får glädjas åt att vi ska åka skidor nästa helg och att vi har bokat resa till London. Jag måste bli bättre på att tänka på det som är positivt istället för att gräva ner mig i det negativa.

Nästa vecka kommer bli tuff men jag ska ta en dag i taget och på så vis klara mig igenom det. Jag måste nog tänka på att inte stänga inne mina känslor som jag annars är så bra på, utan faktiskt våga visa vad jag känner. Det är mycket som bubblar runt där inne i mig och mer kommer det bli.

Nu ska mammsen och jag snart fixa tacos och sen krypa ner i soffan. Lördag är det och då ska jag ha godis, och ingen ångest ska få hindra mig. Så det så.



Det finns bara en väg att gå



Så kom fredagen. Det ska bli skönt med helg! Inslussningsveckan på dagvården har väl ändå gått bra tycker jag. Jag både vill och inte vill börja behandlingen på måndag. Det är nog för att jag vet vilket jobb jag har framför mig, men jag vinner ingenting på att skjuta upp det. Jag har en bra behandling framför mig, världens bästa behandlare, fina människor runtomkring mig både i behandlingen och hemma, och en vilja och motivation att kämpa framåt. Jag vet att det kommer bli väldigt jobbigt stundtals men jag ska klara av alla hinder på vägen. Det finns ingen annan väg jag vill gå.

Annars idag då? Efter frukosten på dagvården promenixade jag genom Malmö och mamma hämtade sedan upp mig så att jag slapp ta bussen hem. När vi kom hem bakade jag kärleksmums till café Ellen ikväll och en strandpromenad har jag också hunnit med. Så en trevlig fredag.

Nu ska jag snart laga mat och hoppas att jag kan bli lite hungrig i alla fall.



Kom ihåg att andas



Dumma ångestfyllda tankar. Det är inte lätt nu. Fast vem har sagt att det ska vara lätt?

Ny dag imorgon, nya tag. Bara jag kommer ihåg att andas så blir det bra.

Ett steg i taget.


Denna pojken gav mig energi idag <3



Inte på det bästa humöret



Trött och arg. Så kan man sammanfatta mitt mående ungefär. Och magkatarr. Trött är jag för att jag fick gå upp jättetidigt och för att jag nästan inte sov något inatt. Jag åt frukost på dagvården idag och det var jobbigt. Först det där smöret på mackorna och sen att allt ska ner i magen. Mättnaden är inte av det trevliga slaget... och att sedan få reda på att jag ska vägas gjorde ju inte det hela bättre. Genast ökar pulsen och jag känner förvandlingen i mig när jag vet att jag ska möta siffrorna. Det var ingen rolig överraskning.

Efteråt vandrade jag genom Malmö (fick köpt en kalender) och satte mig tillslut på bussen där jag mötte Ami. Det var skönt att få prata av mig lite. Sen landade jag tillslut hemma. Arg är jag mest på mig själv eftersom jag reagerar så som jag gör.

Nu på eftermiddagen är jag taxi åt lillasyster och sen ska jag till stallet. Det ska bli intressant att se om Viril vill leka rodeohäst idag också. Innan det är dags att köra och hämta syster ska jag få i mig lite mat tänkte jag. Måste, måste, måste.



RSS 2.0