Tufftufftåget till Österlen


Jag måste ha sovit hårt inatt för jag vaknade inte av att det åskade och regnade mycket. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Skönt att det kan vara så ibland. Bolltäcket och theralenet gör sitt antar jag, och så var jag ju väldigt utmattad känslomässigt efter gårdagen.
 
Nu ska jag packa ihop mina saker. Lillasyster och jag ska ta tåget till Österlen och farmor. Storasyster är på väg dit nu så det ska bli kul. Antingen åter vi ute i Simrishamn ikväll eller så tar vi med oss mat hem .Får se hur vi känner. Det ska bli skönt att komma ut i stillheten på landet och andas ut och bara ta det lite lugnt. Jag behöver det tror jag.
 
Vi hörs igen imorgon.
 
 


Känslostorm


 
Jag är känslomässigt utmattad efter dagen. Känslor i alla möjliga former har gjort sig sedda och det har snurrat alldeles för fort i huvudet. Glädje, stolthet, tårar, ilska, besvikelse, rädsla... ja, allt i en enda stor röra. Jag förvånas fortfarande över hur snabbt humöret kan ändras och hur jag liksom försvinner när anorexin tar över. Lunchen blev en katastrof. Jag bråkade om potatis och sås. Såsen var jobbigast. Vägrade ta mer. Fick en ordentlig tillsägelse. Tog mer. Arg och ledsen gick jag mot matsalen. Blev uppfångad av min behandlare och hon försökte få mig på bättre tankar. Tårarna rann. Jag petade i maten. Hann inte äta upp. Kände mig rejält misslyckad. Jag vet att jag inte ska lägga mig i det som serveras och bara acceptera att det är som det är, men när situationen var så svår (och smått orättvis) så blir det totalstopp i huvudet och jag kan inte tänka klart. Det blir så ibland. Mellanmålet blev ett halvt misslyckade det också. Klarade inte att äta upp kakan men jag åt en del av den och tillät mig att smaka på den och tycka att det var gott.
 
Vi tog farväl av tre underbara och starka förebilder idag. Jag har följt deras resa från start och jag är så stolt över dem. Avslutningen i vår grupp på förmiddagen var känslosam. Jag tror att vi alla fällde några tårar. Jag började direkt när jag satte på mig på stolen. Vet i tusan var de kom ifrån, men jag insåg väl lite vad vi skulle göra. Det var inte lätt att formulera orden så att de gjorde dem rättvisa. De är helt fantastiska och jag är så glad och så stolt över att ha fått vara med på deras resa. Fina underbara ni.
 
Så många känslor idag. Nu ska jag mysa ner mig i soffan och äta jordgubbar. Bra avslutning på dagen tycker jag.
 
 


Godmorgon fredag


Lite störigt när jag inser att det jag skrev igårkväll bara försvann på något vis. Irriterande. Och nu hinner jag inte skriva om det eftersom vi ska åka nu. Kanske återskapar jag det ikväll eller så har jag annat i huvudet. Vi får se. Annars är det kaos i huvudet. Och i kroppen. Jag känner mig lite vilsen sådär. Sedan så slutar det tre fina personer idag. Det kommer bli gråt- och kramkalas.
 
Nu står pappa redo att åka. Bäst att jag skyndar mig.
 


Det saknas några pusselbitar


Dagen har inte gått smärtfritt förbi. På onsdagar har vi uppföljning av måndagen och tisdagen, och ja det var mycket jobbigt som kom upp. Jag sa att jag lika gärna kunde ge upp för att jag aldrig kommer kunna bli helt frisk ändå. Jag snurrar runt i samma onda cirkel och klarar aldrig av alla pusselbitar samtidigt, alltid är det något som går fel. Jag fick höra att jag är för hård mot mig själv, vilket jag inte alls håller med om. Jag vet inte... men en dag kanske alla pusselbitar faller på plats samtidigt? Än finns det hopp...
 
Efter lunchen satt jag och fina vännen på barstolarna i köket idag igen. De stolarna är bra, man kan liksom gunga så skönt på dem. Sen när vilan var slut packade vi ihop våra saker och gick till stan och tittade i flera mysiga affärer som jag inte hade en aning om att de fanns. Vid tre-tiden styrde vi stegen mot Lilla glassfabriken och köpte varsin mjukglass. Utmaningsfika på eget initativ! Vi skickade bildbevis direkt, haha. Och sen njöt vi av glassen i solen. Det var en riktig utmaning att äta glass utan att ha kompenserat för det innan, men se det gick. Så megastolt över dig! <3
 
Bums i säng nu. Timmarna har försvunnit igen...
 
 


Verkligheten är inte alltid som man tror


 
Många tankar, många myror i benen och en ångest som bankar på mig. Det är väl anledningen till att jag inte har kommit i säng än. Jag har varit rastlös hela dagen. Det är nog vägningen som har ett finger (eller två) med i spelet. Idag tog det evigheter innan vågen kunde bestämma sig vilka siffror den skulle visa. Ont gjorde det och det gör det varje dag. Jag jobbar på att acceptera och att inte bli rädd och springa tillbaks. Det krävs mycket envishet, mod och styrka. Det känns lite som nu eller aldrig.
 
Något jag måste jobba på är att tänka igenom vissa saker lite mer och inte direkt ta chansen att göra det där som jag kanske inte borde. Jag gick i fällan både igår och idag. I båda fallen hade jag kommit lite till ro med att gå emot tvången och ångesten och se vad som händer om jag låter bli och var lite småstolt över det. Stoltheten försvann dock snabbt som tusan när jag tolkade några ord på mitt eget sätt och allt slutade med att jag gjorde det där som jag inte skulle. Typiskt...
 
Nu ska jag nog försöka sova. Jag hinner få några timmars sömn innan det är dags att rulla ur sängen igen.
 


Det är ljusstrålen jag ska hålla fast vid


 
Inte mycket mer solsken idag, varken inuti mig eller utanför fönstret. Höstvädret beskriver ungefär hur jag känner nu. Det blåser känslostorm inom mig och tårarna rinner. Jag har haft svårt för det där med att gråta de senaste månaderna men idag rann det faktiskt några tårar på helgutvärderingen. Jag sa att allt kändes hopplöst men på något vis tränger en liten, liten ljusstråle fram och försöker säga till mig att det visst går och att jag måste fortsätta kämpa. Det är väl det jag får göra då...
 
Dagens bästa stund var nog när jag och fina vännen satt på barstolarna i köket efter lunchen och pratade om allt och inget. Alla som gick förbi undrade varför vi satt där. Varför inte liksom? Och så har jag börjat på ett nytt pussel. Det behövs nog för att orka med kaoset i huvudet.
 
Jag förstår nog lite varför måendet är som det är. Det är många saker som tillsammans har blivit ett stort och jobbigt kaos. Alla dessa förändringar. Nu blev det nog för mycket på en gång. Jag överlever väl. Jo, det gör jag. Vi får väl dessutom se om jag har rätt imorgon. Stensäker på en viktuppgång, som vanligt då. Det är i alla fall en sak som inte har förändrats.
 
 


Som en elefant


 
Det positiva med helgen: Loppis med mammsen, Linnéstången i Skanör och mjukglass i hamnen, grillning, kubbspelande (och jag vann båda gångerna!), fotbollstittande, några timmars pyssel i stallet och en ridtur.
 
Det negativa med helgen: Måendet är i botten. Jag kan inte beskriva hur ont det gör i mig just nu. Det känns som om jag har svällt upp och jag vill krossa spegelbilden. Kanske är det bara känslan som lurar mig igen men jag tvivlar starkt på det. Skulle det ändå vara så att jag blir lurad igen så spelar det ingen roll för det jag känner gör förbannat ont. Det är nästan så att jag önskar att det var tisdag imorgon så att jag kunde få ett bevis på att jag faktiskt har svällt upp.
 
Nu måste jag sova och ladda för en ny vecka.
 
 


Stunder av hopplöshet


 
Hela tiden blir jag dragen i båda armarna, två sidor som vill åt olika håll. Det känns som om jag kommer slitas itu vilken sekund som helst. Den där känslan av hopplöshet kom över mig idag och ögonen svämmade över av tårar. Där gick jag med stora steg i alldeles för snabb takt enbart för att dämpa ångesten som bankade på mig. I de stunderna känns det som om jag inte har kommit någonstans.
 
Kommer jag någonsin att våga släppa taget helt? Kommer jag att få flyga fritt en dag? Är drömmen om livet så underbar som jag hoppas? Är det värt att kämpa för? Kommer jag att må bättre? Är det inte bättre att vända tillbaks till anorexins trygga famn?
 
Jag vet ju att det går att nå målet och friheten. Jag har med egna ögon sett människor kämpa för sitt liv och göra de förändringar som krävs för att nå friheten. Jag har faktiskt fått se bevis på att det går. Frågan är, gäller det mig? Kan jag nå dit och må så bra? Just nu tvekar jag och jag vet inte vad jag ska tro. Det känns ärligt talat lite hopplöst när jag sitter och mår dåligt över att mitt huvud ser ut som en uppblåst ballong på alla foton.
 
Jag fortsätter kämpa. Jag har egentligen inget val för jag vet att det är ett rent helvete som väntar om jag vänder tillbaka. Det är ingen dans på rosor nu men det är nog ändå bättre än det var innan. Minnet sviker och det känns lockande att vända tillbaka men nej, nej, nej. Jag får tänka på de fina människorna som har nått friheten och försöka tro att även jag kan nå dit...
 
 


Midsommarafton


Midsommarafton igår då. Jag blev genomblöt två gånger. Först på förmiddagen då jag var ute och plockade blommor och sen när vi var ute och red. Det regnade hela dagen fram tills typ halv fem. Då tittade äntligen solen fram och det blev kanonväder, och då gick jag ut och plockade fler blommor. Lite mysigare när solen värmde.
 
På kvällen tog jag på mig en klänning och åt midsommarmiddag med familjen. Sill, potatis, gräddfil, matjessilltårta, köttbullar (som jag hade gjort), ägg, rädisor och så vidare. Och senare jordgubbar och glass! Lite lagom ansträngade midsommar för min del. Energin var inte riktigt på topp, men det var däremot ångesten. Efter middagen tog jag snabbt av mig klänningen och gömde mig i lösa byxor och hoodtröja. Då räckte det med utmaning.
 
Jag är faktiskt nöjd med midsommarmiddagen. En liten klapp på axeln. Och jag ska inte radera bilderna från kameran utan hoppas på att jag i framtiden kan titta tillbaka på dem och se mig på ett annat sätt. Nu ska jag inte heller låta ångesten sätta stopp för att det här ska bli en bra dag. Jag vet att jag inte kan lita på mina ögon och känslor och får ta itu med det nästa vecka istället. Nu ska jag bara fortsätta göra det som jag vet är rätt. Så det så.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Ibland dras jag bara med


Jag är trött i huvudet men pigg i kroppen. Det är ingen jättebra kombo känner jag men så är det just nu. Förhoppningsvis blir kroppen trött snart också, bara jag sitter ner och tar det lugnt. Ingen studsmatta eller spring upp och ner nu, det är dags att varva ner. Tur att jag kan sova lite längre imorgon. Åh, det ska bli skönt!
 
Dagen tog en oväntad vändning då jag i förmiddags fick reda på att vi fick gå efter lunch och vilan om vi ville. Genast började tankarna snurra i en väldig fart och väga för- och nackdelar. Eftersom vi ändå inte skulle göra något speciellt på eftermiddagen så tog jag beslutet att gå tidigare. Midsommarlunchen var lite småjobbig (och mjölk uppvärmd av solen är inte gott!) men det gick väl bra. Efter vilan packade jag ryggsäcken med näringsdrycker och min pärm och då fick jag en tung last, vilket var mindre kul.
 
Jag och min tunga ryggsäck gick lite för långt genom Malmö. Sen missade jag bussen precis, bestämde mig för att gå och köpa mellanmål och missade då bussen igen. Då satte jag mig ner på marken i solen och väntade på nästa. Jag fick stå upp i en varm buss fullproppad med människor hela vägen till Trelleborg och sen gå till mammas jobb. När jag var framme satte jag mig tungt i en stol med ömma fötter och rygg. Innan vi åkte hem blev det en liten snabb titt i affärerna och sedan midsommarhandling bland alla andra människor. Halv sju var vi hemma. Vart tusan tog alla timmar vägen liksom?
 
Kvällen har varit lugn med grillning och fotbollstittande. Imorgon är det midsommarafton. Galet ju. Då ska jag plocka blommor, äta jordgubbar, rida och lite annat. Jag får se lite vad dagen har att bjuda på. Man vet ju aldrig riktigt...
 
 


Fin sommarkväll



idag har jag masserat och fått massage med en taggboll, rullat köttbullar och bakat bröd. Dessutom haft veckouppföljning, konstaterat att smaklökarna inte fungerar ordentligt och lite annat. Rastlös har jag också varit och blev glad när diskmaskinen blev färdig så att jag kunde tömma den. Även om jag har vant mig vid att inte få gå ut på dagarna så blir det jobbigare ibland. Så klart. Men så är det.

Det har varit en härlig sommarkväll. Jag har fixat i trädgårdslandet och såg att där var många röda jordgubbar så dem plockade jag snabbt. Brände mig på brännässlorna typ tre gånger också och skrek till varje gång men det fick det vara värt. Gallra bland grönsakerna gjorde jag också men gjorde ett misstag då jag trodde att jag drog upp morötter och undrade just varför de satt så tätt när jag insåg att det var dill jag drog upp. Idiot.

Lillasyster följde med mig när jag tog en tur på longboarden och nu tittar vi på film. Mamma och pappa har gjort oss sällskap. Så det har varit en bra kväll. Ångesten ligger där och gnager men jag ska försöka att inte ta ut det på sömnen. Sova behöver jag och det vet jag.

Imorgon blir det midsommarlunch och så. Lite småångest över det redan om jag ska vara ärlig men det är imorgon. Nu är nu.







Stegen är små men viktiga



Jag överlevde dagen. Det var inga 10 kilo plus på vågen och jag kunde andas ut och faktiskt vara närvarande på temagruppen. Det är alltför många gånger som jag har dragit luvan över huvudet och knappt varit kontaktbar resten av dagen. Jag försöker göra så att det inte ska bli så igen men de dagarna kommer också och då får jag acceptera det. De behövs väl också på något vis.

Dagen rullade väl på annars. Fast lite extra jobbig lunch och tankarna snurrade lite för mycket och var lite för elaka. Men ja det gick ner även om jag fick tugga fortare på slutet. Sedan får jag varje lunch kämpa för att få ner den där mjölken som bara jag dricker. Jag måste hela tiden påminna mig om att jag behöver den. Typiskt att den tanken aldrig verkar stanna kvar i huvudet utan åker ut lika snabbt som den kom in. Magont fick jag också efter lunchen och det nådde sin topp när jag gick hem då det högg i magen. Mindre trevligt eftersom jag var rädd för att ramla ihop mitt på gatan.

Kvällen har varit fin. Magontet försvann under timmarna i stallet. Det gick bra på träningen (natural horsemanship) och jag känner mig nöjd. Det känns konstigt att känna så men det känns bra. Nu har klockan hunnit bli lite för mycket och jag borde genast krypa till sängs vilket jag också ska göra. Jag hoppas att jag får drömma sött inatt. Det vore trevligt.





Det fattas alltid minst en pusselbit



Det är då alltid en pusselbit som inte faller på plats. Idag var det väl flera saker som gick fel egentligen. Det är konstigt det där för om jag tycker att en sak har gått bra så kan jag genast komma på 10 saker som inte gick bra. Den där känslan av att göra något bra och känna mig nöjd med det är främmande och känns lite obehaglig om jag ska vara ärlig. Det borde inte vara så men det är så.

Jag är ändå nöjd med mitt kämpande idag även om det blev lite ändrade planer. Vädret ställde till det lite men jag red en härlig runda i kvällssolen. Det var precis vad jag behövde för att släppa tankarna på imorgon en liten stund. Vägning. Blä. Så det blev ganska bra ändå.

Nu borde jag krypa till sängs. Väldigt svårt i kväll eftersom tankarna snurrar i rekordfart runt, runt. Lite korsord och sen slocknar nog ögonen. Det brukar vara så.



Jag har faktiskt klarat av mina helgmål



Promenad till stranden med mammsen. Dammsugit hela huset. Spelat spel med lillasyster. Stallmöte. Cyklat i motvind. Grillat kycklingfilé. Ätit jordgubbar och glass. Tittat på fotboll. Så kan jag sammanfatta min söndag. Helt okej och jag har uppfyllt mina helgmål idag också så jag ger mig själv en klapp på axeln.

Jag önskar att de obehagliga känslorna kunde försvinna ur min kropp. Vill inte och orkar inte känna så här. Men jag får väl acceptera att de finns där. Jag får vänta tills på tisdag innan jag drar några förhastade slutsatser, för om sannigen ska fram så brukar jag för det mesta ha fel.

Det kommer inte bli lätt att komma ur sängen imorgon. Jag har verkligen fått tvinga mig själv upp nu två dagar och då har jag ändå sovit många fler timmar än jag brukar. Jag misstänker att eftersom jag inte har druckit något koffein i form av pepsi max och dessutom börjat ta theralen så blir jag väldigt trött. Kan vara så.

Alltid lika skönt med måndag. Faktiskt.


Det var blåsigt på stranden.



Lördag



Sovit länge. Somnat i solen på studsmattan. Promenerat. Myst med kaninen min. Varit några timmar i stallet. Lagat köttfärslimpa. Haft lördagsmys och tittat på film med mamma. Typ så har min lördag sett ut. Lagom ansträngande.

Nu ska jag försöka se klart filmen och hoppas att ögonen orkar hålla sig öppna. Jag har uppnått mitt helgmål i alla fall idag och det är jag nöjd med. Små steg i taget så blir det bra.



Lite vilse i dimman



Lite på depphumör. Orkeslös och så. Hopplösheten ligger som en dimma runt mig och jag känner mig lite vilsen.  Egentligen känns målet alldeles för långt bort men jag har ändå bestämt mig för att jag ska nå dit. Kosta vad det kosta vill liksom. Jag vet vad som är rätt och måste lita på att det är så också.

Dagen började lite segt men sedan blev det fart på den. Samtal efter mellanmålet, sen gick jag rekordsnabbt till Lilla torg där Ami väntade. Åkte hem med pappsen och bytade om direkt och cyklade till stallet. Skönt att ha att göra så att jag slipper tänka och deala så mycket med mig själv.

Nu måste jag krypa ner under täcket. Har börjat med theralenet igen som jag lovade att göra. Åh, det ska bli skönt att sova. Natti!


Jag måste våga tro att jag klarar det.



De drar i varsin arm



Det är mycket som snurrar runt inuti huvudet. Jag trasslar in mig gång på gång och gör allt så mycket krångligare än vad det hade behövt vara. Jag är arg och besviken på mig själv för att jag agerar som jag gör i vissa situationer när jag vet precis vilken fälla jag leder ner mig i. De situationerna går inte alltid att undvika. Jag snubblar men jag får väl göra det antar jag, för det är så jag lär mig. Visst?

Jag är lite rädd för framtiden. Jag måste nog försöka hitta lite extra kämparkraft där inom mig, och kanske blunda lite mer. Jag måste koncentrera mig på min väg och vad jag vill och vart jag är på väg. Det är det som är det viktigaste.

Jag önskar att det fanns en stänga-av-ångesten-knapp. Och en varningsklocka som tjuter jättehögt när jag gör något som jag egentligen inte borde. Ofta märker jag inte förrän efteråt att det där jag gjorde kanske inte var så bra. Just då känns det ju så rätt. Åh, det är inte lätt... det sjuka och friska drar i varsin arm och jag vill egentligen bara sjunka genom jorden.

Ny dag imorgon och då tar jag nya kämpartag. För ge upp tänker jag aldrig göra.


Esmeralda njuter av livet.



Alltid samma visa på tisdagar



Det har varit en såndär fin sommarkväll då det har varit sol och vindstilla. Kvällen spenderades i stallet och fortsatt träning med natural horsemanship. Jag behövde få tankarna på annat så det kunde inte bli bättre. Tisdagar är ju tisdagar liksom. Jag står alltid där i korridoren och skakar innan jag ska möta vågen. Så är det...

Nu är klockan alldeles för mycket igen. Roligt nog pratade vi om sömn idag. Jag måste verkligen bli bättre på det där med att gå och lägga mig. Ja, den pusselbilten läggs väl på plats någon gång också.





Känslan var tydlig, sommaren är här



Direkt när jag kom hem satte jag mig på cykeln och trampade till Ie. Både födelsedagspresent och grattis-till-examen-blommor hade jag med mig, och kärleksmums! Sen vandrade vi till stranden och hade det hur bra som helst. Vardagslyx kan man lugnt säga! Tänk er en värmande sol, gå längs stranden med fötterna i vattnet, prata om allt och inget, se glassätande människor och gå barfota på asfalten tills småstenarna tar över. Då insåg jag att det är sommar och den känslan var helt underbar.

Jag mådde betydligt bättre efter den promenaden. Problemen kändes väldigt små i jämförelse med vad jag orkar och kan göra istället för att gå runt och må dåligt. Det är så viktigt att få känna de där små glädjestunderna. Jag vet att de kommer bli fler och längre bara jag vågar fortsätta kämpa framåt. Det är inte lätt nu men hoppet lever kvar där inom mig.

Det känns som om det kan bli en bra sommar trots allt.






Kunskaperna sitter i



Jag har varit på depphumör hela dagen. Det har tagit emot att äta och att göra någonting överhuvudtaget egentligen. Jag hatar när känslorna är så starka. Trots depp har jag lyckats få söndagen till en ganska bra dag ändå. Jag blev lite piggare efter stallet och nu har jag precis varit ute med longboarden. Jag har inte åkt sedan i somras men kunskaperna satt i minsann och det kändes bra!

Måndag imorgon och en helt vanlig vecka. Nu är det inga röda och lediga dagar vilket ska bli jätteskönt. Jag hoppas att depphumöret är borta imorgon men om det inte skulle vara det så får jag väl acceptera att det finns där. Acceptera...


Jag provade Malins longboard i Brighton
innan jag köpte en egen.




En vit mössa och massa glädje



Så har lillasyster också fått springa ut skrikandes från skolan med en vit mössa på huvudet. Den känslan är speciell och jag minns den så väl. Sedan flaket och åkturen hem i sidovagnen på grannens gamla motorcykel. Härliga minnen! Systern min var minst lika glad igår. Hon och vännen fick åka cabriolet hem och jag som satt i framsätet njöt av deras glädje och kunde inte sluta le. De skrek, visslade och sjöng med i den höga musiken. Först genom Malmö och sen genom Höllviken. Härligt!

Åren svischar förbi i farligt hög fart. Jag kan inte förstå att min lillasyster har tagit studenten. Hon är ju liksom liten. Jag skrev ihop ett kort till henne som fick flera ögon att tårfyllas. Hur gamla vi än blir så kommer hon alltid vara min lillasyster. Ingenting kan ändra på det!


Glada tjejer!


 

Idag springer lillasyster ut!



Mycket att göra dessa dagar. Lillasyster tar studenten idag så det har fixats en del här hemma. Jag drog lotten att rensa ogräs på terrassen, vilket var mindre kul och gav mig bara ont i fingrarna, men sånt måste ju också göras. Idag ska jag baka mina goda kärleksmums och det är lite roligare, och så måste jag fixa klart presenten och så. Ute i sista sekund ja, men inte så mycket att göra åt det. Är ju borta hela dagarna, men idag ska jag smita på förmiddagen så att jag hinner göra det jag ska i lugn och ro.

Pappsen är ju ledig så jag tigger skjuts av grannen. Är man van att åka bil på morgonen så är det inte kul att sätta sig på en buss, så skönt att slippa det. Dags att åka nu och så kan väl alla hålla tummarna för att vädergudarna är snälla mot oss.


En glad jag för fem år sedan. Oj, tiden går...



Jag blev lurad, igen



Jag har varit lite depp idag. Som tur var höjdes humöret när jag kom till stallet. Hästar är nästan alltid en säker glädjekälla.

Nu är klockan alldeles för mycket, igen. Jag ska ta mig mot sängen snart och se fram emot morgondagen. Då blir det stallet, grillning och lite annat trevligt.

Håll ögonen på målet.


Natural horsemanship tränades denna kväll.



Jag tänker som alltid dagen innan det händer



Jag försöker andas lugnt och inte låta tankarna flyga iväg till imorgon. Tisdagar är ju den där dagen då jag måste möta siffrorna. Ni anar inte hur mycket jag hinner tänka medan jag går runt där i korridoren och väntar och när jag sedan ska ta steget upp på vågen och därefter stirrar hårt på siffrorna tills de stannar. Miljontals tankar snurrar runt och runt. Det är helt galet att siffor ska påverka mig så mycket.

Vilket resultat det än blir imorgon så ska jag försöka att inte låta det påverka resten av veckan. Lita extra känsligt nu när vi slutar efter lunch imorgon och är lediga på onsdag. Och så är det studenter, så det finns många farliga hål jag kan snubbla i...

Nu hoppas jag först och främst på att jag inte ska drömma alltför många mardrömmar. Jag behöver lite sömn. Vet ni vad förresten? Jag somnade en liten stund efter lunchen vilket aldrig händer annars. Visserligen låg jag halvt på golvet men det var skönt att få vila ögonen lite. Nu är det dags att vila ögonen i sängen istället. Det är nog lite skönare skulle jag tro.





Jag tänker tillbaka på helgen och ler



Det har varit en fin helg med shopping, mjukglass, goda middagar, stallet, svenska jordgubbar och glass, kortspelande, lite filmtittande, några strålar sol och sådär. Minus är brännässlan som jag råkade nudda när jag rensade ogräs bland jordgubbarna. Mitt finger svider fortfarande nu såhär 12 timmar senare.

Jag har gjort mitt bästa den här helgen och utmanat mig och gått emot ångesten. Och då kommer den där 10-kilo-viktuppgångs-känslan såklart. Tur att det är måndag imorgon då... Efter dagvården ska jag träffa bästaste Malin, vilket ska bli jättekul! Sen så ska jag med föräldrarna till Ikea. Det är det roliga jag måste tänka på när det blir svårt och vägningsångesten bankar extra mycket på mig. Jag måste gå igenom det här för att orka leva. Så är det ju...

Jag måste fortsätta våga tro att det blir bättre. Jag håller ögonen på målet.



Så kom den där känslan av uppgivenhet



Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Jo men så känns det, och det är så också. För några veckor sedan kunde jag inte få fram en endaste liten tår och var irriterad till tusen för det. Nu när jag låter en smita ut så kommer ett helt vattenfall och det känns inte som om det ska gå att få stopp på. Jag började gråta innan lunchen (inte för maten dock), tårarna fortsatte rinna i matkön och under hela lunchen. Sen lyckades jag få stopp på det en stund men en stund senare när jag pratade med min behandlare började tårarna rinna igen. Jag fick en släng av uppgivenhet och det kändes tufft. Då kändes det som om allt kvittade för att jag aldrig kommer kunna acceptera viktuppgången som jag är mitt i. Samtidigt sa jag att jag vet att det inte är lönt att springa tillbaks för jag vet att jag inte har något att hämta där. Så jag hittade lite kraft och satte upp mål inför helgen som kändes bra.

Det känns som om blåser runt en känslostorm inuti mig varje dag. Den tar uttryck på olika sätt, igår var jag mest arg och idag grät jag. Jag har inga problem med att visa vad jag känner i alla fall. Fast jag måste nog försöka att inte bli så arg som jag kan bli. Det är varken trevligt för de runt omkring eller för mig. Så på den punkten ska jag försöka bättra mig. Det är nog bättre att gråta istället för att bli arg och sur? Kanske, inte vet jag.

Nu ikväll har jag ätit så mycket godis att jag fick ont i magen. De sista bitarna åt jag bara för att slå på anorexin riktigt ordentligt. Det kommer nog ta en stund innan jag kommer i säng, jag ska hämta lillasyster vid bussen när hon behagar komma hem och så bankar ångesten ganska hårt på mig... Men jag är nöjd med dagen för jag har kämpat allt vad jag kan. Gråtit massa, suttit i soffan (!), ätit bra middag och godis utan att kompensera. Resten av helgen hoppas jag blir minst lika bra!





RSS 2.0