Kortslutning


 
Jag fick ett slag i magen, ramlade platt ner och försöker desperat ta mig upp så fort som möjligt. Jag blir så arg och besviken på mig att jag låter det påverka mig så som det gör. Jag var rädd för att det skulle bli jobbigt, det kändes så tydligt och nervositeten var mycket starkare än vanligt.
 
Tårarna kom i omgångar under förmiddagen. Jag försökte få tankarna på annat. Satt i solen, låg i ett hörn på golvet och lyssnade på musik och försökte glömma verkligheten. Jag gömmer mig för alla trots att jag vet att jag istället borde umgås så att ångesten och tankarna inte kväver mig
 
Lunchen blev jobbig. Både maten och mitt mående. Dubbelt upp och det blev inte så bra. När jag hade tagit min mat, och inte utan protester, satt jag knäpptyst hela tiden. Jag har så svårt att bryta mig ur det där måendet. Jag vet att jag skapar dåliga förutsättningar för mig själv och jag vet att jag är otrevlig mot de andra, och då känns det ännu värre. Så typiskt mig.
 
Jag ska kämpa mig upp nu, för jag vet att jag inte vinner något på att kravla runt här på marken.
 


Mardrömmar om siffrorna


 
Jag har inte så mycket att komma med idag. Enorm ångest inför morgondagen bara. Men jag måste ta mig igenom det. Det finns ingen annan väg. Det är jobbigt men jag ska göra det. Jag stör mig på att jag varje vecka slösar så mycket energi på de dära siffrorna. Oroar mig, tänker på hur jobbigt det kan bli, drömmer mardrömmar... Jag längtar tills den då dagen då jag kan släppa det och bara acceptera. Det är bara siffror ju...
 
Jag hoppas att jag slipper mardrömmarna inatt. Sov oroligt hela förra natten och vaknade jättetidigt, så håller tummarna för att det blir fler timmars sömn inatt.
 
 


Livet kan bli så fint


 
Samtidigt som jag är nyfiken på livet är jag rädd för det. Det finns så mycket kul att uppleva och göra. Jag vill utbilda mig, resa världen runt, lära mig vågsurfa och så småningom skaffa familj och bosätta mig i en röd stuga på landet med flera djur. Typ så. Det är en del av mina drömmar. Livet har mycket att erbjuda bara man vågar låta det göra det.
 
Jag försöker hela tiden tänka framåt när det känns som jobbigast och som mest hopplöst. Det kommer kännas så bra den dagen då jag står där och inser att livet helt och hållet är mitt. Ingen anorexi som styr och ställer, utan bara jag. Den dagen kommer, bara jag låter det ta tid och behåller tålamodet.
 
Livet kan bli så fint. Det skrämmer mig lite men jag vill inget hellre än att kunna uppfylla mina drömmar. Jag ska inte backa även om ångesten bankar i sönder mig. Den dagen kommer då jag förstår att det var värt allt kämpande, bråkande och alla tårar.
 
Just do it.
 
 


De små stegen leder mig framåt på vägen


 
Så, hemkommen från landet med gröna fläckar. Jag målade idag och fick lite färg både här och där. Tårna, knäna, armen... och jag orkade inte vara så flitig med lacknaftan (luktar skit dessutom och sitter i hur länge som helst) så jag har en del grönt på mig fortfarande. Förutom att måla har jag kört traktor och klippt gräs, varit på kyrkogården, ätit massor av hallon och så. På hemvägen stannade vi för att jag skulle bada men det blåste för kallt så det blev bara fötterna som fick bada idag.
 
Det har varit en okej dag. Mycket ångest, tankar och känslor bara, och det är jobbigt. Jag vill att allt ska vara bra. Jag vill kunna äta farmors mat utan problem. Inte som nu då jag väljer bort mycket och hela tiden får förklara varför jag inte äter det ena och det andra. Men det är bättre nu än innan och jag jobbar på det. Jag gör framsteg och kommer närmare mitt mål. Det tar bara lite tid och jag får acceptera att det är så. Jag får ingenting gratis och måste hela tiden kämpa för att jag ska orka gå åt rätt håll.
 
Jag ska snart krypa ner i sängen trots att ångesten bankar på mig. Men ingenting blir bättre av att jag sitter uppe och mår dåligt. Mycket bättre med bolltäcke och korsord då och så småningom sömn. Det ska bli skönt.
 
Jag ska inte ge upp.
 
Efter badet igår.
 
Farfar <3
 


Jag försöker tänka ett steg till

 

Idag har jag varit nära katastrofer två gånger. Först lunchen och sen mellanmålet. När det blir så klara orättvisor har jag svårt att kontrollera alla känslor som bubblar upp men jag klarade mig igenom det utan att ställa till det för mycket för mig. Det ska jag nog vara glad över. Ångesten efter lunchen solades, pratades och skrattades bort.

 

Det har blivit mycket sol idag. Som tur är finns det en vattenkran på innergården så att vi kan kyla ner oss när vi blir för varma. Och i eftermiddags hade några av oss vattenballongkrig. Jättekul var det! Så underbart skönt att värmen har varit hos oss hela veckan. Jag har bra stöd av flera fina människor och jag är väldigt tacksam för det. Jag får och vågar säga vad jag känner. Mår jag skit så säger jag det och samma om jag mår bra. Det är värdefullt.

 

Nu är jag på Österlen. Tog tåget hit i eftermiddags och pappa och farmor mötte mig i Simrishamn. Jag badade, vi gick en sväng på marknaden medan vi väntade på att min mat skulle bli färdig och sen körde vi till gården. OS-invigningen visas på teven och jag ska se hela. Imorgon blir det jobb. Det känns okej för tillfället, trots att ångesten bankar på mig. Men när det känns som värst, det är då jag gör rätt. Mina egna kloka ord.

 

Nu fortsatt tv-tittande och fredagsmys.

 


Perfekt sommarkväll


 
Jag har haft en underbar sommarkväll. Cyklade till stranden med mamma och lillasyster, och jag badade. Jag trodde att vattnet skulle vara varmt, men icke. Det var ganska kallt men jag hade bestämt mig för att bada så jag gjorde det. Räknade till tre och sen var hela jag under vattenytan. Eftersom jag hade varit varm och svettig hela dagen så var det underbart att kyla ner kroppen, det behövdes. Vi satt kvar och njöt av kvällssolen en stund innan vi cyklade hem igen. Sedan cyklade jag till stallet. Det blev en barbackaridtur i shorts i solnedgången. Jag önskar att jag hade tagit ett kort för landskapet var så underbart vackert. Perfekt sommarkväll.
 
Dagen i övrigt har varit okej. Vi pratade om självkänsla, gjorde kollage, satt och solade och fick flera gånger kyla ner ben och armar i kranen på innergården. Men eftermiddagen var jobbig. Utmaning till mellanmål och vetskapen om att jag ska dricka näringsdryck efteråt gör det ännu jobbigare. Delicatobollen kom ner tillslut men efteråt satt jag och stirrade ner i bordet på mitt kollage som jag håller på med. Jag tänkte inte alls ta min näringsdryck, bara tanken på det fick mina ögon att tåras. Min behandlare bad mig sätta mig bredvid henne i soffan. Hon sa kloka saker och efter ett tag vågade jag hämta näringsdrycken och den kom ner i magen tillslut. Det var kämpigt. Delicatoboll och att efteråt dricka näringsdryck sittandes i soffan dessutom. Men jag klarade det. Jag överlevde och jag är oerhört tacksam och glad för allt stöd jag fick.
 
Nu är det hög tid för sängen. Och jag som måste packa. Åker till landet imorgon nämlingen. Men det löser sig...
 
Det var härligt att bada.
 


Jag måste inte bara, utan jag vill också


 
Jag har ont i min hals. Lillasyster och jag var på Tivoli i Köpenhamn idag och vi skrek massor. Jag älskar berg- och dalbanor, fritt fall och så. Hatar dock de som bara snurrar runt, då blir jag yr och illamående. De får snurra lite grann och samtidigt åka fram och tillbaka, men där går gränsen. Jag har alltså haft en rolig eftermiddag i värmen. Det var för varmt vissa stunder att vara på tivoli, när solen steker så vill man liksom vara på stranden och bada men det gick och vi hade kul.
 
Första delen av dagen gick åt till basal kroppskännedom, veckouppföljning, samtal, lunch i den stekande solen och lite samtal till. Jag har fått mycket att fundera på efter idag och det känns jobbigt och då kom den där hopplöshetskänslan över mig igen. Jag måste äta fullvärdigt, inte röra på mig så mycket, sova och vila mer...jag måste få ihop pusslet nu. Måste, måste, måste. Och jo förresten, jag vill också. Jag fick lära mig idag att byta ut måste mot vill. Så istället för att säga att jag måste sova mer så ska jag säg att jag vill sova mer. För det vill jag ju.
 
Jag fick frågan flera gånger idag vad jag är rädd för, och då handlar det om viss sorts mat, viktuppgång och så. Det är så svårt att beskriva känslan. För vad är jag rädd för när det gäller viktuppgången egentligen? Jag kan verkligen inte förklara för jag förstår inte riktigt själv varför. Tillslut kom jag ändå fram till att det kan ha att göra med att jag är rädd för att hata mig själv så mycket att jag hamnar i det hemska mörkret igen, det som jag var i för några år sedan. Men ja, det behöver inte bli så igen och då måste jag våga prova. Det är enda sättet att få reda på hur det kommer bli.
 
Nu måste jag göra mig iordning för sängen så att jag kommer i säng senast 23.30 som jag har som mål att göra. Och imorgon bitti ska jag dricka ett glas proviva innan jag åker. Det kommer bli jobbigt men jag ska göra det, det finns liksom inget annat alternativ.
 
Natti!
 
 


Jag samlar på fina stunder


 
Många tankar som snurrar. Varför låter jag mig gång på gång luras av känslan? Vad är det som gör att jag inte helt vågar släppa på kontrollen? Kommer jag att våga göra det någon dag? Kommer jag någonsin att acceptera mig själv och kroppen? Trots allt jobbigt och alla magplask finns motivationen och hoppet där hos mig fortfarande. Jag tror att det kommer kännas bra en dag, och att jag kommer kunna känna att jag accepterar mig och livet som det är. Jag griper tag i de fina och ljusa stunderna som jag ibland får uppleva och lägger de nära hjärtat. Det är de stunderna som får mig att fortsätta tro och som får mig att våga fortsätta kämpa för att det ska bli bra en dag.
 
Vi pratade om självkänsla idag. Jag kom fram till att jag har mycket att jobba på men även att jag har gjort framsteg sen sist vi pratade om det. Min självkänsla har väl aldrig varit direkt bra så det är ett stort jobb jag har framför mig, men väldigt viktigt. Tisdagen har annars bjudit på siffror, jobbig lunch, pratstunder i solen och så fick jag hälla upp mjölken till lunchen. Det var jättejättejobbigt eftersom det var till så många andra. Men jag klarade ju det.
 
Eftermiddagen spenderade jag med Ie. Fick se hennes lägenhet och så promenerade vi runt lite och åt varsin glass. Kvällen har jag tillbringat i stallet. Både ridit lite grann och gått bredvid. Underbar sommarkväll. Fler sådana tack. Nu ska jag bädda ner mig i sängen. Massa roligheter väntar imorgon!
 
 
 


Hjälp?


 
Jag insåg idag att det måste ske en förändring om jag ska lyckas ta mig ur detta skitet. Jag kan inte ge efter när ångesten bankar på mig och jag kan inte göra det som jag inte ska bara för att jag kan. Jag måste vara hårdare mot mig själv och andra måste vara hårdare mot mig. Jag klarar inte av att hela tiden ställas inför val och behöva deala med mig själv. Det är en sådan stor skillnad på att säga att "jag borde inte" mot att "jag får inte"...
 
Jag bad om hjälp idag. Jag sa högt "hjälp". Allt kändes hopplöst och jag visste inte vart jag skulle gå. Det känns som om jag har provat allt under de senaste månaderna men ändå har jag inte lyckats få ihop det. Vad ska jag göra för att få ihop alla pusselbitar? Vart ska jag börja? Svaret blev fullvärdig middag och inte gå ut själv på kvällen. Det har jag klarat av idag, och dessutom ätit bra kvällsmål, och det känns förjävligt. Det gör så ont och det känns så fel men då vet jag att jag gör rätt. Vägning imorgon dessutom och då känns det extra mycket. Men det ska kännas så här och när jag tänker på det så känns det lite bättre.
 
Sömn blir det väl inte så mycket av inatt men så får det vara idag. En dag kommer alla pusselbitar falla på plats. Jag vet det även om allt känns hopplöst ibland. Nu ska jag skriva min vad-jag-undviker-lista. Och skriva tre positiva saker om dagen. Skriva är bra. Då fastnar det lite lättare i mitt huvud har jag märkt.
 


Sommaren kom tillbaka


 
Jag lägger söndagen till samlingen av bra dagar. Jag har ätit frukost på terrassen (och brödet jag bakade igår var jättegott!), läst en bok ute i solen, varit på stranden med mamma och lillasyster och försökt bada men vattnet var så kallt att det isade i mina fötter så det var bara halva benen som fick bada, gått en promenad, cyklat till kanalen med pappa och lillasyster och köpt glass, gjort hemmagjord pizza och lite annat.
 
Det roliga med allt detta är att stranden, glassen och pizzan var mina idéer allihopa. Jag fick något ryck liksom. Kanske var det för att värmen kom tillbaka och jag drogs med av sommarkänslan. Jag kan i alla fall säga att jag är stolt över mig själv. Ångesten bankar på mig nu men jag ska försöka ignorera den och tänka på vilken bra dag det har varit.
 
Så helgen har varit bra förutom att jag inte har sovit så mycket som jag hoppades. Jag sov jättedåligt inatt...får satsa på att komma i säng i tid. Ja, får väl se hur det blir med det. Nu ska jag njuta av söndagskvällen.
 
 
 


Lördagen blev inte så tokig ändå


 
Det har varit en mysig lördag. Jag sov lagom länge, åt frukost i uterummet och cyklade sedan till loppis med mamma och storasyster. Jag hittade två tvillingböcker som jag köpte. Jag älskade de böckerna när jag var mindre och blir lika glad varje gång jag hittar en bok som jag inte har. De andra tog lång tid på sig på loppisen och jag kände hur ångesten blev starkare för varje sekund så jag cyklade hem innan dem. Dammsög mitt rum och bakade bröd och sen åkte jag med pappa till Bauhaus och Biltema. Tredje gången den här veckan, haha. Vi håller på att renovera badrummet, det är därför. När vi ändå var på Svågertorp passade jag på att köpa godis i den stora godisaffären som finns där. Lördagsgodis ju! När vi kom hem igen cyklade jag till stallet. Red en lång och härlig runda med Emma, fast jag höll på att ramla i marken när Viril helt plötsligt snurrade runt. Det hade inte varit så skönt att ramla ner på den hårda marken så det var tur att jag lyckades hålla mig kvar.
 
Nu ikväll har vi grillat, jag har gått en promenad med mamma och lillasyster, och suttit i uterummet och spelat kort. Så ja, jag klagar inte på denna dagen. Jag mådde skit när jag vaknade i morse och ville gömma mig någonstans. Kände inte alls för att äta eller göra någonting men jag bestämde mig för att äta en bra frukost och se hur det kändes. Och ja, det kändes bra och resten av dagen blev ju också helt okej. Så en klapp på axeln till mig själv att jag gick emot det jobbiga.
 
Nu sova!
 
 
 

 

Det är väl inte hopplöst ändå


 
Idag kändes allt sådär hopplöst igen. På veckoutvärderingen konstaterade vi att jag har ett tydligt mönster i allt jag gör. Jag klarar inte riktigt av att bryta mitt rörelsemönster och tanken på att äta fullvärdigt skrämmer mig fortfarande. Så ja, jag sa att det kändes hopplöst och fällde några tårar. Men det verkar bara vara jag som tycker att det är hopplöst så jag får väl tro på att det inte är det och fortsätta kämpa. Jag litar på människorna jag har runtomkring mig som vill hjälpa mig. En dag kommer det kännas annorlunda. Det tror jag.
 
Annars har det varit en ganska lugn dag. Fina vännen slutade och jag gav henne en ram med en bild som jag har tagit. Jag och A fick springa iväg på förmiddagen och köpa en ram eftersom jag inte hade någon hemma som passade, så det var lite stressigt men jag hann göra klart den precis innan lunchen. Hon blev glad och då blev jag glad.
 
Sen jag kom hem har jag tagit det ganska lugnt. Cyklade till affären med pappsen, vi har grillat kalkonfiléer, suttit hela familjen och skrattat vid bordet, och så har jag tittat på dvd-box med bolltäcket över mig. Nu ska jag försöka komma i säng och imorgon får jag äntligen sova så länge jag vill. Det var tre veckor sen jag hade sovmorgon. Jag kommer säkerligen vakna tidigt bara för det men det ska bli skönt att inte behöva gå upp i alla fall.
 
Så natti!
 
Avslutningspresent till fina vännen. <3
 
Dvd-box och bolltäcke. Perfekt vila!
 
(Och ja, jag har blivit lite beroende av instagram. ;-)
Sooffixx heter jag där)
 


Tankarna är ljusare nu


Jag blev ganska färdig med min relationsuppgift. Man kan ju sitta i evigheter om man ska rita in alla relationer som man har i livet, men jag fick välja ut de som har störst påverkan på mig. Jag kommer säkert fortsätta på den senare för jag kände att det var ganska bra att göra. Intressant att höra vad de andra sa om sina relationer också. Alla har vi så olika liv. Så det var en intressant förmiddag.
 
Annars har dagen rullat på med välbehövlig massage från fina A, tacos till lunch, bus med M, börjat på nytt kollage, glass och fruktsallad till mellis, pratat lite och insett att livet känns ganska okej om jag jämför med när tankarna var som mörkast. Innan jag åkte hem gick jag med lillasyster på stan och fyndade lite på rean. Några timmar i stallet har jag också hunnit med nu på kvällen, så det har varit en ganska bra dag ändå. Jobbigt men bra.
 
Vila har jag inte direkt hunnit med och därför tänkte jag att jag skulle klara av att i alla fall gå och lägga mig i tid. Jag lyckas inte med det heller. Tusan också. Men så är det. Inget jag ska hänga upp mig på. Det blir som det blir. Bara att acceptera och fortsätta kämpa.
 
Mysig ridtur nu ikväll.
 


Ärlighet varar längst


 
Okej, jag kommer misslyckas med mitt gå-och-lägga-mig-i-tid-mål idag. Det är alldeles för mycket som snurrar i huvudet nu och jag har flera saker att göra innan jag kan gå och lägga mig. Åh, typiskt...varför skjuter jag upp allt till sista sekund? Annars har dagen varit helt okej. Pratat, suttit lite i solen och haft samtal med min behandlare. Jag fick en hemuppgift till nästa vecka och det är att skriva en lista på allt jag undviker i livet. Den listan kommer bli lång och den kommer bli jobbig att skriva. Ibland gör det förbannat ont att vara helt ärlig och inse alla problem man har men jag tror att det är väldigt bra. Ärlighet kommer man längst med.
 
Jag håller på med en hemuppgift som vi fick igår när vi pratade om relationer. Vi ska sätta oss själva i mitten och dra streck till till personer i vår närhet. Sträcken är olika långa beroende på hur nära relation man har och så är de gröna, gula eller röda beroende på hur bra den är. Fattar ni? Det är det jag ska pyssla med innan jag ska sova. Måste komma en bit i alla fall.
 
Jag tuffar på. En dag i taget så kommer det bli bra.
 


Vi skrattar bort det jobbiga


 
Hjärtat bankade hårt i bröstet när jag stod lutad mot väggen och väntade. Sedan gick jag med tunga steg in för att möta siffrorna. Den där stunden på tisdagar är alltid likadan. Alltid samma nervositet och katastroftankar. Jag vet inte om jag kan förändra det på något sätt, det känns inte riktigt som om det är möjligt. Inte nu i alla fall men det får vara så. Bara jag klarar mig igenom det så är det ingen fara. Tror jag i alla fall...
 
Trots det tunga har dagen haft många ljusa stunder. Jag har skrattat flera gånger om. Det är värdefullt att kunna göra det mitt i allt det jobbiga. Och att få en värmande kram då och då. Ångesten efter lunchen minskade då fina vännen snurrade runt med mig i köket och vi skrattade. På mindfulnessen kunde jag inte titta på de andra utan att börja gapskratta och fick gömma huvudet bakom armen. Så många fina stunder som har gjort det jobbiga lite mindre jobbigt. Och så har jag berättat lite mer om hur jag känner precis som jag har blivit tillsagd att göra. Så en helt okej tisdag ändå.
 
Det bästa på hela dagen var när jag såg vad fina vännen hade skrivit om mig. Det värmde i hjärtat och jag kan inte förstå att det är mig det handlar om. Tack underbara Anna. Du är fantastisk  <3
 

Du gör Capio uthärdligt. Du var det första jag såg när jag gick in genom dörren första dagen. Lättnaden att se någon man kände igen, någon vars namn och historia man kunde. Det var en enorm lättnad att få stå bredvid dig, nervositeten som fick mitt hjärta att hetsslå mot bröstkorgen bara försvann. Dina kramar är ovärdeliga, dina leenden och att sitta bredvid dig vid bordet och veta att du kämpar lika hårt som jag gör. Din kämparglöd lyser igenom huden, och i dig finns ett hjärta som vägrar sluta slå. För det vägrar ge upp och det gör du också. Vi kämpar och vi har ångest och vi skrattar och vi har så himla roligt. Jag har haft fyra oförglömliga veckor och mycket av det är tack vare dig. Vackra, starka Sofie, en flicka jag förstår mig på.
 
Fortsätt kämpa och ge för i helvete inte upp, för vi vet båda att du kommer ta dig till stjärnorna och tillbaka. Vi ska vinna kampen.
 
<3
 

Morgondagens fight snurrar i huvudet


 
Det känns inte bra just nu. Ångesten är stark och jag har redan misslyckats med en del av mitt veckomål som är att gå och lägga mig senast 23.30. Hur tusan ska jag kunna sova nu? Det enda som snurrar i huvudet är vägningen imorgon. Det stressar mig och jag får ingen ro alls. Samtidigt vet jag att jag inte kan göra något åt det nu så då kan jag lika gärna gå och lägga mig så slipper jag kanske tänka på det. Jag önskar att det vore så lätt...
 
Det har varit jobbigt att vara inne hela dagen och dessutom äta fullvärdigt. När jag kom hem kom den starka ångesten som en blixtnedslag och hade inte pappa varit hemma hade jag sprungit upp och ner i trappan tills benen inte orkade mer. Det var skönt att komma till stallet några timmar i alla fall. Cykla i blåsten, rida, borsta, pussa på hästen och umgås. Jag önskar att den lugna känslan stannade kvar lite längre. Nu är den som bortblåst och ångesten bankar jättehårt på mig.
 
Bäst att krypa ner under bolltäcket och lösa korsord. Egentligen är jag jättetrött så bara jag kommer i säng så tror jag att tröttheten tar över ganska snabbt. Siffrorna är imorgon, inte nu. Den fighten får jag ta då. Nu ska jag sova.
 
 


Jag har kommit lite närmare mig själv


Jag är nöjd med veckan. Måendet har gått upp och ner men jag har fått med mig mycket positvt och lärt mig mycket om mig själv. Jag har klarat av det även om det har varit stressigt och väldigt jobbigt stundtals men jag tog mig igenom det och det är det viktigaste. Så en klapp på axeln till mig själv.
 
Ångesten bankar på mig. Det känns som om jag har ätit alldeles för mycket och rört på mig alldeles för lite. Jag försöker intala mig själv att det inte alls stämmer. Det går väl sådär... men jag ska komma ihåg att jag har haft kul och upplevt mycket. Det är det som räknas. Bara idag har jag tittat på Ride & Drive, kaninhoppning, ätit gratisglass, tittat på en spännande omhoppning i Grand Prixen, vunnit pengar, fått ett fint iPhoneskal och lite annat. Det är kul att leva, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.
 
Imorgon är det måndag. Ingen sovmorgon än på en vecka men jag ska väl klara mig igenom det också.
 
Såhär ser mitt iPhoneskal ut!
 


Jag drömmer mig bort


 
Jag är lite besviken på mig själv. Jag orkar inte med det som jag skulle vilja. Det märks att det har varit en slitsam vecka med alldeles för lite vila. En dag kvar nu och sen blir det mer vila för kroppen, fast jag vet att jag kommer ha svårt att stå ut med rastlösheten nu när jag ska sitta stilla på Capio hela dagarna. Men jag behöver det, komma tillbaka till lugnet.
 
Jag har varit ensam hemma två kvällar nu eftersom de andra i familjen har varit iväg på annat håll. Lite tråkigt och jag märker att ångesten och rastlösheten blir mycket starkare när jag är själv. Jag har ägnat kvällarna lite åt att drömma mig bort och undrat när och om jag kommer kunna uppfylla mina drömmar. Livet är spännande egentligen. Man vet aldrig vilka vändningar det kan ta. Vem vet vad jag har fått uppleva om en månad liksom?
 
Nu ska jag i alla fall försöka hitta sängen så att jag orkar med sista dagen i Falsterbo.
 


Måste tänka långsiktigt


 
Nu börjar jag märka av att jag har sovit alldeles för lite de senaste veckorna. Trots det har jag ändå jättesvårt för att gå och lägga mig. Dumma ångest som bankar på mig. Jag lyssnade i alla fall lite på kroppen idag och åkte hem från Falsterbo tidigare än planerat. Kände hur trött jag var, och dessutom hade jag inte lust att sitta i långa köer för att komma hem så jag gick innan nationshoppningen var slut. Det ångrar jag lite nu när jag fick höra att Sverige vann. Jaja, så är det, man måste välja ibland.
 
Imorgon ska jag ta cykeln. Då behöver jag inte tänka på köer och sånt utan kan åka hem precis när jag vill. Kommer vara där hela dagen för att det är roliga klasser på kvällen också. Så det blir bra. Det är inte lätt för mig att lyssna på vad min kropp vill, men jag börjar lära mig. Jag ska ju börja plugga i september och ska jag klara av det så måste jag vara snällare mot mig själv och ta hand om kroppen och huvudet. Jag försöker tänka långsiktigt, det känns viktigt och det påminner mig om vad jag vill med livet.
 
Nu ser jag fram emot två hela dagar i Falsterbo med roliga tävlingar och annat. På måndag är allt som vanligt igen, vilket både ska bli lite skönt men ändå tråkigt. Falsterboveckan är speciell.
 
Denna fick jag idag.
 


Jag har trots allt tagit några steg framåt


Jag har inte haft sovmorgon på nästan två veckor nu. Inte blir det någon i helgen heller eftersom jag ska vara på Falsterbo Horse Show hela dagarna. Jobba på förmiddagen och titta på eftermiddagen men jag är inte ledsen för det. Sova kan jag göra någon annan gång! Klart att det skulle underlätta om jag kom i säng tidigare och fick sova några fler timmar än vad jag gör men jag klarar mig. Jag har en känsla av att jag kommer vara helt slut i både kroppen och huvudet på söndag kväll när jag kommer hem. Förhoppningsvis glad och nöjd också, vilket jag absolut tror!

 

På Capio idag har vi pratat om perfektionism, ätit jobbig lunch (i alla fall för mig) och så har jag äntligen haft samtal med min behandlare. Vi pratade mycket om hur de senaste veckornas förändringar har påverkat mig, känslor och så. Jag hade väldigt svårt för att sätta ord på mina känslor idag märkte jag...typiskt liksom. Det har varit väldigt jobbigt för mig de senaste veckorna och jag har känt mig lite bortglömd, i kläm, hopplös, inte förtjänar att få mer behandlingstid och så vidare. Även om jag har känt att jag har stampat på samma ställe så ser jag nu att jag faktiskt har gjort framsteg. Men ja, det har varit jobbigt och det är jobbigt. Det kommer säkert inte att bli lättare men jag litar på att det kommer kännas bättre sedan.

 

Annars idag så har jag varit en stund i Falsterbo och tittat på lite hoppning och så. Fick lov att gå från Capio efter lunch för att hinna göra det. När jag kom hem var grillen igång och det blev en snabb middag (pepparbiff!) för mig innan jag åkte till stallet. Det blev en mysig ridtur med ett och annat bocksprång. Hemma väntade jordgubbar som var underbart goda!

 

Nu sängen.

 


 


Jag kan göra bra val också


 
Jag har gjort flera bra val idag. Frukosten kunde slutat i katastrof men jag stannade upp, andades och accepterade. Jag var mycket mer medveten när vi hade basal kroppskännedom än vad jag har varit tidigare. Jag sa vad jag kände på gruppen och fick gråta lite idag också. Jag stannade kvar och åt lunch trots att de dumma tankarna och ångesten ville att jag skulle gå hem tidigare. Jag klarade av att ta den bussen jag skulle och inte gå en lång promenad innan. Jag lät pappa köra mig till stallet (blev hämtad sen också eftersom det började ösregna när jag hade börjat gå en liten bit).
 
Annars har jag kramats, varit på Falsterbo Horse Show med lillasyster, försökt lära mig hur iPhonen fungerar, ridit och lite annat. Dagen liksom bara försvann. Den började skakigt men slutade ganska bra. Det är väl sömnen som fattas men det får vara så nu. Jag har alldeles för mycket som snurrar i huvudet just nu och eftersom dagarna är fullbokade så har jag inte riktigt tid och ork att ta tag i saker, samtidigt som jag förstår att jag inte kan släppa på allt bara för det. Men det känns okej nu. Jag har ingen aning om hur min väg kommer se ut, hur många gånger jag kommer falla och behöva kämpa mig upp igen, men jag kommer inte ge mig förrän jag står i slutet av vägen och tittar tillbaka på mitt kämpande med ett leende och konstaterar att det var värt allt snubblande och alla magplask.
 
Imorgon får jag reda på vad jag ska göra till hösten. Spännande!
 


Vattenfallet blev till solsken


 
Humöret och måendet har minst sagt åkt berg- och dalbana idag. I morse vad jag övertrött och skrattade åt typ allt. En timme (efter de dumma siffrorna) rann tårarna. Orkade inte vara med på gruppen utan gick med tårarna rinnandes ut och satte mig på innergården. Fler tårar. Satt där tills jag skakade av kyla. Lyckades samla mig lite och gick in för att dricka näringsdrycken. Tog för lång tid på mig att dricka så fick gå ut ur rummet. Satte mig ute igen. Lyckades dricka upp fastän tårarna sprutade ur ögonen. Gick in och var med på gruppen den sista stunden. Efteråt satte jag mig på golvet bredvid soffan hos fina vännen. Hon läste och pillade mig i håret. Jag la huvudet i soffan, blundade och försvann bort i en liten stund. Tack, det behövdes <3
 
Det var skönt att gråta ändå, även fast det blev många tårar. En sak (siffrorna i detta fallet) triggar igång en massa annat och allt jobbigt kommer till mig på en och samma gång. När det sedan inte känns som om jag får må dåligt och ha en dålig dag så känns det klart ännu jobbigare. Visst, jag går kanske in i känslan lite för mycket men det är mitt sätt att hantera det. Idag var det så och att då få höra att jag borde veta bättre gör förbannat ont.
 
Efter lunch tog jag bussen till Falsterbo. Det var skönt att jobba (trots enorma kopieringsstrul och annat) för då slipper jag tänka så mycket. Sen gjorde jag väl inte de allra bästa valen under eftermiddagen men det fick vara så idag. Jag märkte av konsekvenserna av mina val och det var bra. Den sista en och en halvtimmen skrattade jag mycket, stod i brygga, kittlades och sprang runt och busade. En 10-åring kan verkligen få mig att känna mig levandes. Känslan av att skratta på riktigt från magen är helt underbar. Bättre kan det inte vara.
 
Så mot alla odds avslutades dagen på en bra sätt. Förmiddagens tårar sitter kvar men det andra under dagen väger tyngre. Tack ni som gjorde dagen fin trots alls.
 
 

 
 

Siffrorna dansar framför mina ögon


 
Den där jäkla ångesten ger sig inte. Elefantkänslorna är starka och som jag sa idag så kan vi ta bort alla näringsdrycker och mjölken imorgon efter vägningen. Viktuppgångskänslan ligger på typ 20 kilo. Så känns det. Fysiskt omöjligt, jag vet, men jag får väl lov att känna så nu...  Jag försöker att inte tänka på morgondagen men de där elaka siffrorna försvinner inte.
 
Eftermiddagen har jag spenderat på Falsterbo Horse Show. Det har rullat på ganska bra förutom kopieringstrubbel som vanligt. Annars har jag svarat på frågor, löst problem, försökt äta tillräckligt, skrattat och haft kul. Och när det blir för mycket försöker jag stanna upp och andas, samla ihop tankarna och ta en stund för att hinna ikapp mig själv. Det går väl ändå helt okej tycker jag. Det händer så mycket att jag inte har tid att låta tankarna snurra iväg för långt, och det är skönt.
 
Nu är det hög tid för sängen så att jag är pigg och glad imorgon (och inga dumma siffror ska få förstöra min dag).
 


Rör om lite och ser vad som händer


 
Jag känner hur trött kroppen blir av att hela tiden ha saker att göra. När det blir förändringar i vardagen (roliga sådana i det här fallet) så märker jag genast att jag blir mer orolig och tankeverksamheten ökar. Det tar på krafterna att vara social dessutom, för mig är det så i alla fall. Jag är van vid att kunna stänga in mig i min lilla bubbla och bara vara med mig själv...men det är kul att kunna vara social. Det tar bara lite tid att vänja sig eftersom anorexin hatar det sociala och spontana. Rena mardrömmen för den men jag tycker om det.
 
I fredags blev det film och fredagsmys hos finaste vännen. Och igår drog Falsterbo Horse Show igång. Jag är ju funktionär där så det blir jobb många dagar under veckan. Roligt är det! Men ja det tar på krafterna, det känner jag. Sedan så har jag haft en stark ångest och jobbiga obehagskänslor som har bankat på mig precis hela helgen. Jag har känt mig som en vandrande elefant vart jag än har gått och gjort. Jag hoppas att det blir bättre snart för jag vill inte ha det likadant hela veckan nu. Jag ska göra mitt bästa för att det inte ska bli så.
 
Måndag imorgon. Blir bara halv dag för mig på dagvården och sen åker jag direkt till Falsterbo. Är beredd på en lååång dag...
 
 


Känslor i ord


 
Igår på skapandet skulle vi skriva två dikter, en om känslan vi hade nu och den andra om hur vi vill känna i framtiden. Jag visste egentligen ungefär vad jag ville berätta men det var svårt att göra ord av det. Det blev något tillslut i alla fall.
 
Med trasiga vingar går jag här
letar efter bitarna som fattas
De säger att jag inte ska sluta tro
en dag kommer det bli bra
 
 
Med nyfiken blick
och lätta steg
går jag på vägen
och ler åt att livet är mitt
 


Trötter


 
Dagen har gått i trötthetens tecken. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna en stor del av förmiddagen. Efter lunch var jag nära att fråga om jag fick gå hem för att sova. Fast jag kom på att det nog var bättre att stanna på dagvården eftersom jag säkert inte alls skulle kunna sova när jag kom hem. Istället la jag mig på ett bord på gården och vilade. Jag somnade till en stund och det var skönt eftersom jag blev sådär jobbigt mätt efter lunchen. Låg där närmare en timme och blev väckt när det var dags för skapande.
 
På skapandet fick vi skriva dikter. En för känslan vi hade nu och en för hur vi vill att det ska kännas i framtiden. Jag blev inte nöjd med mina men fick ihop något. Kommer inte ihåg dem ordagrannt så jag väntar med att skriva dem här tills imorgon. Jag älskar ju att skriva egentligen men att skriva när någon säger till mig är desto svårare. Men ja, jag fick ihop något som sagt och tyckte det kändes okej.
 
Nu bums i säng. För sent som vanligt men klockan är inte midnatt än i alla fall. Alltid något.
 


Sorgen gör ont


Det är tungt nu. Obehaget i kroppen, alla känslor, alla tankar... det gör ont. Jag försöker göra rätt och inte agera destruktivt. Jag måste lära mig att hantera det jag känner på ett snällare sätt. Ett sätt är väl att gråta och låta allt komma och sen inte springa ifrån det och låta det gör ont. Det är svårt men nödvändigt tror jag.
 
Idag när vi hade veckouppföljning grät jag massor. Jag kunde inte sluta, det kom tårar hela tiden. Den stunden när jag satt där i stolen kunde jag inte springa ifrån det jobbiga. Jag fick gråta och prata. Det var jobbigt men välbehövligt. Sorgen efter fantastiska människor gör ont. Min älskade farfar som var så omtyckt av många. Hans gamla kusin pratade så fint om honom i helgen. Det satte igång massor inuti mig. Och älskade Anna. Falsterbo Horse Show börjar på lördag. Det kommer aldrig bli samma sak utan henne.
 
Jag vet att jag måste tillåta mig att sörja för annars kommer det aldrig kännas lättare. Jag måste också sköta maten och inte ta ut sorgen på den. Det var det jag gjorde när farfar började bli sjuk. Ju sjukare han blev desto mer kontrollerade jag maten. När han dog så föll jag över kanten och anorexin tog över mitt liv. När Anna dog kunde jag inte ta ut sorgen över maten eftersom jag var inlagd, men jag kommer ihåg att jag sa att jag inte kunde äta. Det var en av de första sakerna jag sa den kvällen.
 
Jag kämpar för att det ska kunna bli bättre. Det gör förbannat ont men jag väljer att tro att det är värt allt slit i slutändan.
 
 


Det får vara jobbigt


 
Tisdagar är tisdagar liksom. I takt med att veckorna går och siffrorna blir högre så blir det även jobbigare att hantera känslorna och ångesten över de där dumma siffrorna. På förmiddagens paus gick jag ut och satte mig på innergården med luvan över huvudet, tittade rakt ut i luften medan tankarna snurrade. Min behandlare kom ut och tröstade och sa kloka ord, och hon sa att jag fick ta den här dagen till att vara ledsen och tycka att det var jobbigt. Det är viktigt att jag tillåter mig det också.
 
Jag måste stå ut. Det finns ingen annan väg. Jag har själv sagt att "när det känns som värst då vet jag att jag gör rätt". Det har många tagit till sig, och det används flitigt på Capio, och då måste jag själv också våga tro på det. Eller jag tror på det men jag måste våga stå ut i det jobbiga. Tusan att det ska göra så ont bara. 
 
Jag får väl krypa till sängs nu så att jag i alla fall klarar två av mina tre mål idag. Theralenet ökade jag trots att det tog emot och då får jag göra likadant med sänggåendet. Precis innan jag gick från Capio blev jag snällt påmind om att det är veckouppföljning imorgon och då vaknade jag till lite och fann lite styrka att tänka efter. Tur det för annars hade jag låtit benen gå dit de ville. Så imorgon kan jag säga att jag inte gjorde det i alla fall. Men sängen nu.
 


Måndagskvällen är sig lik


 
Jag satte upp tre mål för den här veckan. Öka theralenet, gå och lägga mig innan kl 24 och äta tillräckligt till kvällsmellis. Maten har jag fixat bra idag, till och med middagen blev ganska bra. Det andra går däremot inte som jag vill. Ångesten slog ner som ett blixtnedslag nu på kvällen och att sova känns väldigt avlägset. Jag förstår precis varför också. Jag har ätit bra och har dessutom vägning imorgon och då är det självklart att jag straffar mig genom att inte få sova. Så typiskt. Inte vet jag hur jag ska göra för att ta mig ur det heller. Men dessa dagarna innan mötet med vågen får jag förstå att det inte kan gå perfekt. Det är tillåtet säger min andra behandlare. Jag får satsa på de andra dagarna i veckan istället.
 
Den där 10-kilos viktuppgångs-känslan bankar på mig. Vill inte, står inte ut. Jag tänker bara på de dumma siffrorna. Det är likadant varenda vecka. Jag sover oroligt, vaknar med ångesten i halsen, kan inte dricka något, frukosten är kämpigare och sedan den där väntan i korridoren då jag inte kan stå still. Lite komiskt att en sådan sak ska få påverka mig så mycket. Galet...
 
Kanske dags att krypa ner i sängen ändå. Eller inte. Pussel först då kanske. Eller något...
 
 


Livet kom och hälsade på


Det har varit en fin helg, om jag bortser från ångesten och allt det där andra, men det har inte spelat något roll för det har inte tagit över och jag har gjort saker som jag mår bra av. Och visst har jag sett fördelarna med livet och smakat på hur det kan vara att leva utan anorexin som styr och ställer. Detta ska jag bära med mig och tänka på mycket.
 
Lördagen var helt underbar. Solen sken hela dagen och jag gick i shorts och linne tills solen gick ner. Innan lillasyster och jag satte oss på tåget mot Österlen var jag i stallet. Red en mysig tur och pussade på Viril och så. Tågresan blev roligare än väntat då det satt en väldigt högljudd tjej längre fram som pratade om typ allt och vi hade svårt att hålla oss för skratt. Vi gapskrattade när vi gick av tåget i Simrishamn kan jag lova. Lillasyster ville ha mjukglass och trots att det skreks "NEJ" inuti mig så satt jag ändå där klockan sex på kvällen i hamnen och åt en mjukglass som var helt oplanerad. Sedan vandrade vi längs strandpromenaden och tittade på båtar, hittade Simrishamns enda nattklubb, kände på det kalla vattnet, gick barfota i sanden, gick tillbaka in mot stan, handlade på Ica, gick till en pizzeria som inte är en pizzeria längre så vi fick vandra vidare, hittade en pizzeria och beställde mat, gick tillbaka till stationen och blev upphämtade av farmor och storasyster. Hemma hos farmor placerade vi oss framför teven och åt en sen middag. Min skaldjurssallad innehöll stora räkor och stora bitar crabfish. Mums på det! Efteråt gick jag en promenad i det underbara sommarkvällsvädret, satte mig på räcket vid järnvägen och tittade ut över det underbara landskapet och tyckte att livet var ganska fint. Tack lillasyster för att du är du <3
 
Idag vaknade jag av att regnet öste ner, jag har promenerat runt och åter igen njutit av det underbara landskapet, ätit tvårättersmiddag (mitt på dagen dessutom!), gått med pappa på fälten och letat flyghavre och blivit lerig om skor och ben, plockat en stor bukett blåklint, kört hela familjen hem och njutit av kvällen.
 
Nu ska jag samla kraft inför en ny vecka. Ångesten bankar på mig men jag är nöjd med mina val under helgen. Väldigt glad dessutom. Jag blir glad om jag får sova gott inatt också men det är väl en annan historia. Jag får vara nöjd så här så länge.
 
 
 
 


RSS 2.0