Ett rejält bocksprång!



Vilken dag... efter att jag gick från dagvården har jag inte suttit ner mycket. Först gick jag runt på stan, åkte hem med pappsen och sen direkt till stallet. Det var en jättemysig ridtur även om dimman överraskade oss totalt när vi vände hemåt. Och Viril lekte rodeohäst dessutom. Han gjorde ett rejält bocksprång och jag, som red barbacka, förstår inte hur jag kunde sitta kvar. Jag är chockad fortfarande, haha. Det var underbart att rida i alla fall och efteråt vandrade jag hem i dimman.

Hur gick det på dagvården då? Lunch stod på schemat för min del idag och eftersom jag hade kollat menyn i måndags så visste jag att det skulle vara soppa. Soppa brukar kännas okej men det gick trögt mot slutet. Soppan var väldigt matig och ostmackan tog emot (när åt jag ost och smör senast?), men det gick ner och efteråt hade jag samtal med min behandlare.

Allting känns tufft nu och som jag sa på samtalet idag så har jag aldrig känt mig tjockare än vad jag gör nu... det är frustrerande eftersom jag vet att det är så fel. Men jag ska ta ett steg i taget och så ska det nog gå bra. Jag ser mitt mål klart och tydligt framför mig och det är det viktigaste.


Bushästen!
(Lillkameran klarade inte av dimman tydligen. Det är därför
bilden ser ut som den gör)



Solen drar fram leendet



Idag har jag inte gjort sådär jättemycket. Njutit av vårsolen i form av promenader och en stund på terrassen. Hästarna var inte så pigga efter deras tandläkarbesök så det blev ingen ridning. Mamma och jag promenerade istället till gallerian och kollade in bokrean och passade på att handla. Så en ganska händelselös dag.

Måendet har åkt berg- och dalbana men glad blev jag när solen värmde så som den gjorde. Imorgon ska jag äta lunch på dagvården. Jag har jättesvårt för att äta lagad mat mitt på dagen nu men det finns liksom inget att vänta på. Jag ska ta mig ur det här skitet. Ju fortare desto bättre.


Vårvädret gjorde mig glad!



Fyra år av saknad



För fyra år sedan orkade du inte längre. Då tog det slut. Min älskade farfar, jag saknar dig så mycket. Det gjorde ont i mig att se hur du saktade tynade bort och försvann lite mer. Ditt minne blev sämre och jag blev räddare för varje dag som gick. De sista dagarna innan du gick bort klarade jag inte av att gå in till dig. Inte ens när farmor sa att det kanske var sista gången jag skulle få träffa dig, inte ens då klarade jag av att ta stegen in i ditt rum. Jag visste att det farmor sa var sant men jag var rädd. Jag var rädd för att du inte skulle känna igen mig. Jag ångrar mig än idag att jag inte vågade ta stegen in till dig. Jag ville sitta bredvid dig och hålla din hand och ge dig lite styrka.

Förlåt mig farfar, jag önskar att jag var modigare. En dag hoppas jag att vi ses i himlen. Saknaden efter dig är fortfarande lika stark och din plats i mitt hjärta är fortfarande lika stor.

Jag älskar dig farfar <3





Första steget



Så ja, då var måndagen snart över. Denna veckan har jag ju inslussning på dagvården och idag var jag där och åt mellanmål. Alltid lite jobbigt med många nya människor och sådär men jag överlevde. Efteråt vandrade jag runt i stan och fick två vattenpölar i skorna. Jag var inte beredd på det snöblandade regnet som kom och hade därför inte skor som tålde allt blött. Det var inte så kul.

Nu måste jag göra mat. Jag är inte så pepp på att lämna soffan eftersom jag har huvudvärk och är illamående men jag får nog släpa mig ner ändå. Äta måste jag.



Promenad i vårsolen



Idag värmer solen, och dessutom blåser det inte så mycket. Underbart! Mamma, pappa och jag tog oss till hamnen i Skanör och gick en runda längs stranden. Vårkänslorna kom på riktigt och jag längtar efter att kunna sitta ute och njuta av solen och värmen och ha matsäck med mig. Jag älskar naturen här runt omkring och jag är så glad över att bo här. Jag har många fina minnen! Jag kom på nu att jag har varit på andra ställen de två senaste åren och inte fått uppleva våren just här. Förra året var jag ju i Brighton och året innan dess var jag inlagd i Varberg, så det är lite mysigt ändå.

Ångesten har mig fortfarande i ett starkt grepp så måendet och humöret är inte alltid så bra. Jag blev jättesur i affären igår och sa både det ena och andra till mamma och pappa... usch, men jag tror att det är för att behandlingsstarten kryper närmare. Det kommer bli en tuff kamp men jag vet att jag måste ta mig igenom det. Viljan är stark!







En sådan där dag



Idag är en sådan dag då tjockhetskänslorna väller över mig. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och har inte lust att göra någonting egentligen. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att se rätt spegelbild och få hjärnan att förstå att jag inte är tjock. Och varför är jag själv övertygad om att jag är tjock fastän jag vet att det inte är så. Hur kan känslan vara så stark och övertygande? Hur kan jag tro på något som jag logiskt sett vet inte kan vara möjligt?

Jag blir galen på detta. Jag hatar dagarna (typ varenda dag) då jag känner mig stor som en elefant. Och jag hatar att det ska vara så svårt att göra tvärtemot vad anorexin vill.

Jag ska trots allt göra detta till en bra dag. Jag vet vilket håll jag vill gå och jag ger mig inte i första taget.



Förhandstitt på Melodifestivalen



Det har varit en ganska bra fredag. Förmiddagen var lite småjobbig men det är glömt nu. Jag vandrade iväg till stallet på eftermiddagen och vi tog ut hästarna på en tur. Blåste massor gjorde det och Viril hoppade och snurrade med sitt huvud och höll på. Och så helt plötsligt gjorde han en tvärvändning och det var tur att jag hade sadel eftersom annars hade jag nog fortsatt framåt och ner i marken. Men kul att rida i alla fall, trots blåsten.

Nu ikväll har pappa, mamma och jag varit på och tittat på genrepet av Melodifestivalen. Det är ju Malmös tur den här veckan! Mycket bättre låtar den här veckan kan jag lugnt säga, och kul att Helena Bergström gör de andra programledarna sällskap den här veckan. Det var jättemånga som ville sälja öronproppar och en sa att vi kunde få tinnitus om vi inte gjorde det. Öhm? Det enda jag kan tänka mig att jag skulle få tinnitus av var inte musiken utan en irriterande, skrikande kärring på raden nedanför. Det gjorde ont i mina öron.

Nä, men en bra fredag trots en svajig start.


Jag tycker att programledartrion är grymt bra!



Leendet kom ändå



Så ja, dagen slutar med ett leende på läpparna. Precis som jag sa att den skulle göra.

Förhoppningsvis får jag en god natts sömn nu också. Imorgon ska jag vara pigg och glad eftersom det händer lite roliga saker, så som stallet och Melodifestivalen. Jag har en känsla av att jag kommer drömma massor inatt, vilket jag alltid gör, men inatt kommer det nog vara mer än vanligt. Mycket som snurrar runt i huvudet nu.

Nä, dags att göra mig redo för sängen tror jag. Natti!





Kortslutning



Sämsta dagen på länge. Jag har inte kunnat tänka klart. Inte orkat eller kunnat ta tag i saker. Jag har alltså inte gjort något vettigt alls.

En skön promenad i vårsolen har det i alla fall blivit. Och så fick jag veta lite grann om hur nästa vecka kommer se ut. Det blir inslussning på dagvården då. Det blir alltid extra jobbigt med maten inför starten av en behandling. Anorexin säger äta mindre men jag säger tvärtemot eftersom jag veta att det bara kommer bli jobbigare att få i mig maten då. Men det är en jobbig kamp varenda vaken minut.

Nu kom mamma hem. Vi ska göra några ärenden så att jag får tankarna på annat och förhoppningsvis glömmer jag bort det dåliga måendet. Denna dagen ska sluta bra har jag bestämt.



Det slutade inte så bra



Ångesten bankar hårdare än någonsin på mig. Ännu en innekväll och jag står knappt ut. Huvudet känns som om det ska sprängas och jag har tusentals myror i benen. Egentligen är jag jättetrött men att sova känns uteslutet.

Det är totalt kaos alltså.

Bättre mående imorgon?
Jag hoppas verkligen det...



Alltid mitt fel



Jag är otroligt bra på att vända och vrida på saker så att jag ser det som att det är jag som har gjort fel. När något inte går eller blir som det ska så skyller jag oftast på mig själv. Detta händer även när jag logiskt sett vet att det inte kan vara mitt fel. Det är ingen sida jag tycker om.

Bara en liten tanke jag fick. Nu ska jag ha kvalitetstid med lillasyster. Shopping på Nova Lund var hennes önskemål. Jag som älskar att shoppa. Not. Men jag offrar mig idag. Vad gör man inte för sin lillasyster liksom?


<3



Bra betyg



Betyget på semlorna var så bra så. Tur det! Jag smakade en bit av en bulle och den blev godkänd av mig också, så då kan vi alltså lämna den här dagen bakom oss glada och nöjda.

Förutom att baka semlor har jag gjort en bra sak till. Jag gick inte ut på min kvällspromenad trots att ångesten skrek på mig. Det var svårt ska ni veta men jag klarade av det. Pussel, Wii-spelande och sen dunsade jag ner på golvet framför teven. Bra så.

Imorgon tar jag nya tag.


Hemmagjorda semlor till dom som tycker om det...
...och en ganska nöjd jag.





Ingen semla i min mage



Det ringde en jätteskum person till mig nyss. Han ringde från något företag och ville skicka hem gratisprover på något kosttillskott. Det roliga var att det skulle dämpa aptiten och minska sötsuget. Bingo liksom, haha. Jag sa att jag inte var intresserad och när han insåg att han inte skulle kunna omvända mig så avbröts samtalet. Skum typ alltså.

Idag är det ju fettisdagen så därför håller jag och lillasyster på att baka semlor. Men en semla kommer däremot inte ner i min mage. Grädde och mandelmassa har aldrig fallit mig i smaken så jag brukar bara äta bullen. Jag är väldigt glad över att jag inte går i behandling på denna dagen eftersom det säkerligen skulle serveras en semla. I Varberg för två år sedan drömde jag mardrömmar inför denna dagen. Helt seriöst alltså. När det var dags för fika vägrade jag gå in i matsalen. De fick nästan bära in mig och jag grät floder medan jag åt och flera timmar efteråt. Usch, hemska minnen.

Nä, nu måste vi kolla till degen! Bildbevis kommer senare!



I ett mörkt hörn



Noll energi i kroppen. Dessutom huvudvärk, en mage som är dum och lite irritation på det. Jag är inte på sådär jättebra humör alltså. Fräser åt de andra stackarna här hemma när de inte vill som jag vill. Så nu sitter jag i mörkret på mitt rum. Bäst så.

Det positiva med dagen då? Det har varit fint väder och jag fick vårkänslor. Och en mysig ridtur. Så dagen har varit bra ändå.

Nu ska jag snart dränka ångesten i mörkret och kylan. Fel sätt, jag vet, men nu får det bli så. Jag orkar inte bry mig.



Det ska gå



Söndagen är snart över. Skönt. Egentligen hade jag velat sova bort den här dagen. Ångesten har bankat på mig hela dagen utan att ge mig det minsta andrum. Illamåendet har också varit vid min sida hela dagen och eftersom jag ändå har ätit (jag måste liksom eftersom jag vet att ingenting blir bättre av att inte äta) så har ångesten växt sig ännu starkare. Här kan vi prata om elefantkänslor. Kul dag. Inte.

Det är sådana här dagar som allt känns hopplöst. Vägen känns evighetslång och alldeles för krånglig och svår. Jag förstår inte hur jag ska kunna bli vän med mig själv och besegra anorexin.

Men det går, det SKA gå. Jag ska vinna.
Livet väntar ju på mig...





Nu får julen vara över då



Vi håller på att städa undan massa grejjer här hemma. Typ lådor med köksgrejer som jag hade i Kalmar och så. Känns skönt när det kommer ur vägen eftersom det lätt bara bli stående. Jag har dessutom tagit i sönder pepparkakshuset. Jag har haft lite separationsångest från det så det har fint fått stå kvar men jag tänkte att nu var det dags att säga hejdå. Tomtarna får ett nytt hus till jul.

Måendet är nere i botten för övrigt. Jag hade en helt underbart bra lördag men den slutade i värsta ångestdimman. Inte så kul och jag försöker fortfarande komma i balans. Trycket börjar lätta lite nu och jag hoppas jag mår bättre lagom till kvällen.

Stackars de små tomtarna som inte har något hus längre...






Det är ju lördag



Sådärja, nyss hemkommen från stallet. Hästarna var jättepigga, kan bero på att det blåste och småregnade en del eller så ville de bara busa och sura mot varandra. Viril bestämde sig helt plötsligt för att göra något konstigt hopp rakt upp i luften och sedan börja galoppera och då ramlade jag nästan ner på marken. Så kan det gå ibland.

Jag har massa tankar som snurrar runt i huvudet just nu och jag vill gärna dela med mig till er, men jag vet inte riktigt hur jag ska få ner det i ord än. I går kväll på cafékvällen satt jag och pratade med Ami och Victoria och de brukar alltid få igång min tankeverksamhet, vilket är ganska trevligt. Men ja, det kommer nog något sånt där djupt inlägg senare idag eller ikväll.

Nu ska pappsen, mammsen och jag iväg på äventyr. Vi ska bland annat till en jättestor godisaffär på Svågertorp utanför Malmö och jag sa redan igår att jag ville dit och köpa godis till ikväll. Anledningen till att jag sa det igår var för att jag inte skulle hinna ändra mig tills idag. Min ångest är ganska hård mot mig nu men det är lördag och då ska jag ha godis. Så det så!



Burken ovanför kylskåpet



Ni vet inte om det men denna veckan har jag bakat mina första surdegsbröd. Annika var så snäll och gav mig surdegsgrund så det gick snabbt att komma igång. Första omgången bullar (frallor ja) blev sådär men andra desto bättre, då blev de ganska luftiga. Det är ganska kul att baka med surdeg eftersom man måste titta extra mycket på hur degen beter sig för att det ska bli bra. Nu har jag precis matat min surdeg och håller tummarna för att det funkar bra. Det ska bli spännande att se efter imorgonbitti.

Nu borde jag sova. Imorgon blir det stallet på förmiddagen och sen några ärenden på eftermiddagen. Och lördagsmys sen såklart!


Surdegen får övernatta bland alla termosar ovanför kylskåpet.



Nu börjar jag vandringen



Efter dagens samtal känner jag mig lite lättare. Nu vet jag hur de närmaste månaderna kommer se ut och det är väldigt skönt. Att slippa gå och undra om jag ska få någon hjälp eller inte är påfrestande. Eftersom jag har gått på dagvården innan blev det inget långt samtal, bara lite om vad som har hänt sen sist och vad som har förändrats med behandlingen. Nästa vecka ska jag dit på samtal, veckan därpå äta några måltider och veckan efter det börja med behandlingen. Det blir bra.

Nu ska vi laga middag och sen ska jag vandra iväg till Kyrkans hus. Cafékväll ikväll!



Torsdag



Jag har varit så trött de senaste dagarna. Det kan vara för att det har varit så mycket kaos i huvudet och ångesten har bankat på mig mer än vanligt. Eller så är det något annat. Jag tog sovmorgon i alla fall eftersom jag kände att jag behövde det. Det har inte hänt så mycket här idag. Jag har promenerat i det fina vädret, pusslat, dammsugit och lite annat. Lagom till att jag skulle gå till stallet började det snöa och blåsa. Innan vi kom ut på vår ridtur hade det blivit ännu sämre väder men det blev en liten tur i alla fall. Viril var jättepigg och jag var jätterädd att han skulle halka. Men det gick bra.

Imorgon är det dags för bedömningssamtal i Malmö. Jag har ganska många fjärilar i magen om man säger så. Men ja, det går säkert bra. Bara jag som oroar mig för allt möjligt konstigt. Som vanligt då.



3000 små bitar



Det känns alltid lite sådär hopplöst när jag börjar med ett nytt pussel. Först kommer det tråkiga med att sortera ut alla kantbitar, och alltid lyckas jag missa någon. När jag har lagt ramen sitter jag där med en massa pusselbitar och vet inte vart jag ska börja.

Trots att det känns omöjligt så är det väldigt kul. Det finns få saker som dämpar ångesten och får går tiden att gå superdupersnabbt. Det är nog därför jag älskar att lägga pussel. Och så är det en utmaning så klart!

Jag började med att lägga girafferna och zebrorna. Det var i alla fall ganska enkelt att hitta de bitarna bland alla 3000 andra.


Eftersom bordet är för litet så borde jag flytta ner pusslet så
fort som möjligt. Kanske imorgon då...




Värme i hjärtat



Ibland behövs det inte mer än några små ord, en kram eller att bara visa att man finns. Det lilla kan göra så mycket.

Igår när jag vandrade runt i snön och blev vit som en snögubbe kände jag en härlig värme i kroppen. Det kommer bli bra det här. En dag så. Livet har för mycket att erbjuda för att inte våga leva det på riktigt. Så är det faktiskt.



Ett hjärta idag



Bara för att det är Alla hjärtans dag idag så har jag bakat kärleksmums i hjärtformar. Mamma och pappa blir nog glada tror jag. Jag smakade en liten bit och de är goda kan jag lova!

Ikväll har jag sagt att jag ska laga middag. Men först blir det en tur till stallet för att pussa på hästarna.




Ett brev



Ja, idag damp det ner i brevlådan. Brevet som jag har väntat på. Jag ska på bedömningsamtal på Capio senare i veckan. Jag trodde inte att det skulle gå så fort och därför var jag inte inställd på det, men ju fortfarade desto bättre. Visst?

Ångesten skriker och jag försöker stänga öronen och putta undan känslorna. Åh, men försvinn bara. Jag förstår inte varför jag har ramlat ner några trappsteg. Vad hände? Kanske kom verkligheten ifatt?



Nerbäddad i soffan



Underbar vinterdag. Sol, vindstilla och inte kallt alls. Mamma ringde i förmiddags och tyckte att jag skulle gå ut med kameran. Jag gjorde det men hade ingen inspiration alls så jag tog inte en enda bild. Jag har noll energi i kroppen idag och ligger för tillfället däckad i soffan. Det är ovanligt att jag har lugn nog i kroppen till att ligga ner och vila mitt på dagen och det tar emot ska ni veta, men jag orkar faktiskt inte göra något annat. Jag har huvudvärk och mår illa dessutom. Kul ju...

Vi får se vad det här leder. Sjuk vill jag inte bli. Nu ska jag i alla fall fortsätta att ligga i soffan och titta på tv. Ganska skönt för omväxlings skull.



Nu är marken vit



Nu har vi snö i Skåneland, och jag är så glad så! Det är februari och då ska vi ha snö. Jag tycker det är så tråkigt när det bara är svinkallt och ingen snö. Då finns det absolut ingen mening med kylan. Så det så.

En stor del av dagen har spenderats i stallet. Vi har mockat boxarna, lagt in nytt spån och så. Sedan blev det fika och därefter en liten ridtur. Nu när det typ bara är någon enstaka minusgrad ute så får hästarna styltor under hovarna av snön, så därför blev det ingen lång runda. Farligt att rida då eftersom hästarna kan halka till väldigt lätt.

Nu ska vi snart äta. Jag har ingen aptit alls...men jag vet att inget blir bättre av att jag inte äter så jag får tvinga i mig lite. Det som snurrar runt i huvudet är inte roligt. Skyhög ångest. Fan.







Lördag



En välbehövlig sovmorgon. En skön promenad. Shopping med mamma. Så kan jag sammanfatta dagen. Det har varit en lagom ansträngande lördag. Och så har jag fått tankarna på annat.

Ikväll blir det mys framför teven med mammsen. Pappa är hos farmor och kommer hem senare ikväll. Så nu ska vi snart laga middag i form av räkwok och senare ikväll blir det fruktsallad och vaniljvisp. Mums!



Fel spegelbild



Det känns inte alls bra nu. Jag försöker hela tiden överrösta den där rösten i huvudet och övertyga mig själv om att jag gör rätt. Det är väldigt tungt och jag riktigt hatar spegelbilden och hur kläderna känns mot kroppen.

Jag vet att det är dumma tankar bara. Det är de där anorexiögonen. Jag vet ju det.
Jag önskar bara att jag kunde tro på det. Det är väldigt svårt nu...

Varför kan inte jag se det?

Mitt i allt det jobbiga blir jag ännu mer motiverad till att ta mig ur detta skitet. För inte vill jag leva så här och må dåligt över hur jag ser ut. Jag är trött på det. Så även om det känns tungt nu så ser jag en liten ljusstrimma av hopp någonstans där framme. Dit ska jag.

En dag ska jag kunna stå framför spegeln och acceptera mig själv för den jag är och hur jag ser ut. Jag har en lång väg framför mig men på något vis ska jag ta mig fram. Och sen ska jag aldrig mer vända tillbaka...



Skoproblem



Nu har jag köpt nya vinterskor. Mina älskade Canada Snow, som jag köpte förra året men aldrig hann få användning för innan jag åkte till England, har jag fått inse att de är för små. Ibland känns de superbra men ibland inte. Jag tycker de är så grymt snygga men nu får jag faktiskt skiljas från dem. Möjligen att mamma vill köpa dem annars blir det väl blocket. Buhuu. Men nu har jag köpt nya Canada Snow skor istället. Jag ska tänka lite på det eftersom jag tvekar mellan två stycken men får se hur det blir.

Jag hade en helt okej eftermiddag i stan alltså, förutom mitt illamående och trötthet i kroppen. Mådde sådär och hade ingen riktig energi...vet inte varför men jag hoppas inte att jag har åkt på någon förkylning eller annat skit.

Nu ska vi snart beställa mat. Skaldjurssallad för min del. Är fortfarande illamående så håller tummarna för att det försvinner. Jag är redo att sjunka ner i soffan för fredagsmys i alla fall!


Dessa köpte jag idag...


...men funderar på om jag ska köpa dessa istället.
De var så snygga i affären!



Brandlarmet måste ju också testas



Jaha, resultatet av bakningen undrar ni kanske över? Äpplemuffinsens blev en total flopp. Jag hade inte riktigt rätt ingredienser och fick exprimentera lite grann och det blev inte bra. De är kastade nu. Brödet och bullarna blev däremot bra, så det kändes skönt. Får väl höra vad mammas arbetskamrater säger imorogn.

Jag fick testat brandlarmet mitt i bakningen också. Ni kan förstå att jag hoppade högt i luften när det började tjuta och när jag skulle öppna ett fönster råkade jag slå till en blomkruka så att den ramlade i golvet. Så det blev lite kaosartat där ett tag.

Förutom bakning har jag hunnit med en stund i stallet. Det blåste för mycket för ridning så det blev bara mys i stallet. Men nu börjar det närma sig läggdags. Imorgon på eftermiddagen ska jag på skojakt. Sen blir det fredagsmys. Längtar!


Silver Viril



Här bakas det



Jag går fortfarande i pyjamas och morgonrock. Jag har liksom inte kommit längre eftersom jag har stått i köket och bakat hela förmiddagen. Egentligen skulle jag till stallet men det är snöstorm ute så det kändes inte så lockande att ge mig ut i blåsten... Mamma ska ha frukost på jobb imorgon så jag har bakat bröd och håller på att baka bullar (frallor för er som inte bor i Skåne). Och så har jag bakat en sorts äpplemuffins.

Det brukar bli ganska rörigt när jag bakar och idag är inget undantag. Tur att jag hinner städa upp innan mamma kommer hem. Men nu får jag fortsätta med bullarna. Tror att de har jäst färdigt nu!


Lite smått rörigt...





Rösten är stark



Jag tror att många ibland glömmer bort att anorexi är en sjukdom. Jag har inte själv valt att bli sjuk i det, och det finns ingen på- och avknapp. Den finns där hela tiden, dag som natt. Jag kan inte alltid påverka mina val även om jag vet att det är anorexins val och inte mitt.

Jag vet att jag borde äta mer, inte promenera så mycket, inte väga mig, inte vara så självkritisk, vila mer och så vidare. Ibland går det, ibland inte. Vissa dagar är tyngre, vissa är lättare. Hade jag haft kraft att gå emot anorexin och allt vad den innebär så hade jag inte varit sjukskriven och väntat på att få börja i behandling. Jag önskar mer än allt att jag var så pass stark, men tyvärr är jag inte det...

Jag kämpar dygnet runt mot rösten i huvudet som säger åt mig vad som är rätt och fel och vad jag ska göra. Det går inte att förstå kraften i den rösten om man inte själv har varit sjuk i anorexi. Jag vet att mycket av det jag gör är fel och destruktivt men hade jag kunnat gå emot det så hade jag inte blivit sjuk från första början.

Det tog tid för mig att förstå att jag var sjuk, och framförallt att acceptera det. Nu några år senare vet jag vad anorexin gör med mig och vilket helvete den skapar. Jag kan mer skilja på det sjuka och friska och jag vill inget hellre än att ta mig ur helvetet en gång för alla. Men anorexin är starkade än mig nu och jag behöver hjälp. Det är sanningen och jag skäms inte över att erkänna det.



Jag tror dig inte



Idag har varit en sån där dag då jag inte har orkat eller haft lust till något. Jag har gått runt hela dagen utan att egentligen göra så mycket. Det jag har påbörjat har jag inte kunnat avsluta och så vidare. Spegelbilden har visat en stor elefant och jag tvivlar starkt på vågens siffror. Det kan helt enkelt inte vara möjligt. Så ingen superbra dag alltså.

Det blev lite bättre när mamma och pappa kom hem. Kycklingsallad hade de med sig till middag och vi åt samtidigt som vi svarade på frågor i "Vem vet mest". Och nu har vi bokat stuga så att vi kan åka skidor en helg. Och så blir det antagligen biljetter till Melodifestivalen i Malmö, bara generalrepetionen men kul ändå.

Så nu känns det okej.



Svar till anonym



Kommentar från anonym:
Varför är du alltid uppe så sent? Är du kvällsmänniska eller är det så att anorexin inte låter dig gå och lägga dig tidigare? Har hört folk som tvingade sig själv att vara vakna till typ 1-2 på nätterna eftersom de inte "fick" gå och lägga sig för anorexin, ett sätt att plåga sig själv. Är det så det är för dig?

Svar: Jo, det är ungefär så som du har beskrivit det. Jag ser mig varken som morgon- eller kvällsmänniska då jag kan älska både tidiga morgnar och sena kvällar. Det beror helt på humöret. Men att jag oftast är uppe så sent på kvällarna är för att anorexin inte tillåter mig att gå och lägga mig. Jag har under lång tid haft strikta regler för när jag fick gå och lägga mig. Det var träning som skulle göras, det skulle gå ett antal timmar mellan när jag åt det sista för dagen och när jag fick gå och lägga mig, och självklart ångestnivån överhuvudtaget. Så att stanna uppe längre är precis som du skriver ett sätt att plåga mig själv. Det har kommit tillbaka till stor del och det försöker jag arbeta bort så mycket som möjligt, och det är förklaringen till att jag behöver fasta sovtider så att det ska bli lättare.

Jag hoppas att du fick svar på din fråga. Fråga igen annars! :)



Bestämda tider är bäst



Nu är jag lite arg på mig själv. Klockan börjar närma sig ett på natten och jag är fortfarande vaken. Jag som har varit duktig och gått och lagt mig vid tolvtiden och gått upp vid åtta i en vecka nu. Det roliga är att jag var så stolt innan idag över att jag har klarat av att göra det, och så förstörde jag det nu. Typiskt mig...

Jag hade verkligen behövt släcka lampan innan tolv ikväll eftersom jag ska upp tidigt imorgon för att skjutsa mamma till jobb. Jaja, bakslag är okej ibland. Det viktiga är att jag går och lägger mig i tid imorgon. Det har varit så skönt att ha tider då jag ska gå och lägga mig och gå upp. Jag slipper liksom argumentera med mig själv varenda kväll när det är okej att sova. Så imorgon blir det tillbaks till de bestämda tiderna.


En fin kväll på Fuerteventura.



Kall måndag



Jag har frusit hela dagen. Jag började frysa redan i förmiddags så det var sådär roligt att gå ut och cykla till stallet eftersom jag visste att jag skulle frysa ännu mer då. Men det var skönt att komma till stallet och rida en sväng. Det blev så att jag red Abbey idag. Hon är så söt! Vi kunde rida en lite längre runda idag också eftersom det inte blåste så mycket.

Stelfrusen var jag när jag kom hem och jag hade bara en liten stund på mig att tina upp eftersom jag skulle gå iväg till Ie. Väl där blev det te, en kaka (shortbread tror jag att det var) och några timmars prat i soffan. Sedan vandrade jag hem och blev genomkall igen.

Kylan är inte rolig men den gör faktiskt så att jag oftast inte går så långa promenader. Så det är ju positivt. Men nä, nu ska jag få i mig middag. Varm mat gör sig nog gott i magen nu!



Myrorna är många



Jag har så många myror i benen att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag försöker att sitta still och ta det lugnt eftersom jag vet att jag behöver det. Jag kan inte hela tiden fly utan jag måste våga stanna kvar i känslan. Tur att det är helg och att mamma och pappa finns vid min sida.

Jag planerade egentligen att sitta i soffan och titta på tv hela eftermiddagen men bara tanken gav mig ångest. Kan ni förstå det? Hur sjukt är inte det? En liten tanke och önskan gör att ångesten placerar sig på min axel. Istället för att springa ut på promenad och dränka känslorna i kylan och snabba steg blev det en tur till Malmö. Nu har jag en fin, röd, varm vinterjacka. Vi fick köra runt halva Malmö för att hitta jackan i röd och rätt storlek men det var det värt. Jag är nöjd med mitt ½-priset-fynd.

Nu ska jag faktiskt ut och få lite luft. Jag har suttit framför teven i typ 1½ timme nu i alla fall. Bättre än inget.



Drömmen är stark



Jag drömmer om vad som finns där bakom berget,
det friska livet väntar där
Drömmen och viljan är stark,
jag däremot är svag
Jag vill inget hellre än att börja bergsklättringen,
så varför vandrar jag då fortfarande runt här?

Jag är fastbunden och orkar inte slita mig loss.






De åren vill jag inte vara utan



Inatt har jag inte sovit bra. Jag vaknade vid fyra-tiden och var klarvaken. Jag har ingen aning om varför men det var omöjligt att somna om igen. Efter att ha löst korsord en stund och insett att det inte fungerade som sömnmedel började jag titta på film istället. Medans Shrek rullade på teven kunde jag somna tillslut. Tur det.

Igår kväll var det cafékväll på Kyrkans hus så då körde jag (yes körde. jag gick inte) dit och träffade några fina människor. Jag har så många roliga och fina minnen från de åren då jag var med i ungdomsgruppen och ledarkåren. Det var en stor del av mitt liv då efter konfirmationen och gymnasiet ut. Många roliga läger och timmar i källaren. Jag är väldigt tacksam och glad över att min storasyster släpade med mig till ungdomsgruppen, för allt som hände och det jag fick uppleva under alla de åren vill jag inte vara utan.

Om en timme eller så ska pappsen och jag köra till Lund och hämta storasysters soffbord. Sedan ska vi göra några ärenden. Typ hitta varmare ridvantar och fixa med mobilabonnemanget. Sen ikväll blir det mys med Melodifestivalen!


Vi åkte rodel på ett läger med ungdomsgruppen.
År 2004 var det. Åren går...




Nu är det för kallt



Jag hatar att frysa. Nu sitter jag återigen i soffan iklädd myskläder och inlindad i en stor fleecefilt och försöker få upp värmen. En stor kopp te har jag också. Jag får väl skylla mig själv som gick så mycket i stan och hann bli kall som en isfigur innan jag kom till pappas jobb. Inte blev det bättre av att vi skulle in och handla också och så hade dom inte min filmjölk. Så då blev jag ännu mer irriterad. Jag somnade i bilen på väg hem i alla fall.

Jag såg nog ganska rolig ut igår när jag red. Jag frös så mycket om händerna (de nya vantarna är inte ett dugg bra) att jag fick ha en hand i taget mellan benet och ylletäcket för att inte helt förfrysa. Fy tusan alltså. Så ingen ridning idag. För kallt!

Nu ska jag se om jag blir på bättre humör när värmen sakta men säkert återvänder till kroppen. Fredagsmys ju!



Nu känns det tungt



Ännu en seg dag. Eller det är nog jag som är seg. Dagen i sig är det inget fel på egentligen. Jag däremot är trött, orkeslös och har inte lust att göra någonting. Jag förstår inte varför jag känner så som jag gör. Igår när jag gick och la mig var jag ändå nöjd med dagen men idag känns allt bara hopplöst. Och jag borde vara glad eftersom vi har fått lite snö. Och många minusgrader, vilket inte är lika kul...

Det blir en promenad till stallet senare. Solen skiner och det blåser inte så mycket. Skönt det i alla fall!


Förra vintern kunde vi åka kana ner från taket på landet.
Den vintern kommer jag aldrig att glömma.



Se framåt



Det har varit en seg dag men måendet är väl lite bättre i alla fall. Just nu sitter jag och försöker tina upp efter stallet. Jag tog en promenad dit eftersom det blåser så mycket men pappsen hämtade mig sen. Det blev en liten ridtur på en ganska vild Viril och där även snön kom flygandes mot oss. Och händerna förfrös som vanligt. Det är så obehagligt att vara så kall om händerna. Jag kunde knappt röra vissa fingrar...men så är det nu. Kallare ska det bli dessutom. Bara det slutar blåsa så bryr jag mig inte så mycket. Och ge mig snö!

Annars idag har jag pratat med M från Capio i Varberg och gjort stepwiseuppföljning. Eller han ställde bara en del av frågorna och resten ska jag göra via internet. Det var ju sådär roligt att berätta att jag har fallit tillbaka så som jag har gjort. Men jag får acceptera nuet och försöka se framåt, även om det är ganska svårt idag.

Nu är jag faktiskt varm igen. Myskläder, varma strumpor, värmedyna och fleecefilt har gjort sitt jobb!


Jag klädde på mig ordentligt innan jag gav
mig iväg till stallet.



Inte på topp



Jag hatar de dagarna då jag känner mig totalt opepp. Ingenting är bra och jag vill helst av allt gömma mig under täcket och sova bort dagen. Egentligen kan jag göra det men ingenting blir bättre av det. Ångesten och tankarna är extra starka idag. När jag tittar i spegeln ser jag jag en stor elefant. Jag kommer aldrig förstå det där. Jag vet ju att jag inte är stor som en elefant men ändå tror jag på det. Åh, varför?

Mamma har gett mig i uppgift att städa badrummet och dammsuga över här uppe. Senare i eftermiddag ska jag till stallet också, så förhoppningsvis slutar den här dagen bättre än den har börjat. Alla dagar kan inte vara på topp men då får jag göra det bästa av den ändå.



RSS 2.0