Här kommer alla känslorna på en och samma gång


 
Känslorna leker inom mig och ögonen har svämmat över flera gånger om under dagen. Rädsla, ledsamhet, oro... ja, allt i en enda röra. Men jag har skrattat mycket idag. Efter lunchen läste jag en rolig sak och när jag skulle läsa upp det för dem andra klarade jag knappt av det och la mig på golvet och skrattade så att jag grät. Det var härligt ändå. Men känslorna åker verkligen berg- och dalbana.
 
Imorgon är det avslutning för mig och två andra. Det känns overkligt att det är min tur nu. Jag förstår inte vart det här halvåret har tagit vägen, det har gått i rasande fart. Jag har ägnat en stund åt att läsa igenom allt jag har skrivit och jag har både skrattat, blivit rädd och ledsen. Det har hänt mycket och jag kan komma ihåg hur ont det gjorde vissa stunder. Jag är väldigt glad över att jag har skrivit så pass mycket för det hjälper mig att komma ihåg att det inte är någon utväg att springa tillbaka till anorexins famn. Det är framåt som gäller, inget annat.
 
Det blir en spännande dag imorgon. Känslofylld till tusen helt säkert så lite sömn skadar inte. Sängen nu då.
 


Förändringen närmar sig


 
Mitt mående åker berg- och dalbana. Många känslor som blandas och det blir en stor krock av det hela. Ena stunden är jag glad och skrattar för att en liten stund senare känna hur ögonen fylls med tårar. Jag står inför en stor förändring i och med att jag slutar på dagvården på fredag och börjar skolan på måndag. Som jag har sagt innan så är jag känslig för förändringar och därför vill jag ha en bra övergång mellan dagvården och skolan. På samtalet idag började vi planera lite för det så det blir nog bra.
 
Nu i eftermiddags körde pappa och jag till landet. Pappa skulle så rapsen, eller vad det nu var, färdigt och jag skulle snickra vidare på trappan som jag började med förra veckan. Jag passade på att måla den också. Det var roligt att vara lite kreativ och bara kladda. För kladd blev det, haha, men jag blev nöjd.
 
Sängen nu. Klockan sprang iväg ordentligt ikväll. Jag sitter och fixar med några saker och är ute i sista sekund. Jag ångrar mig verkligen för jag stressar bara upp mig. Men jag får acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen. Det finns inget annat jag kan göra nu.
 
Min fina trappa. Snickrad och målad av mig!
 


Det är inte vägen ut, det är bara en omväg


 
Om någon frågar hur det är idag och om det är tisdag så svarar jag alltid samma sak, "det är tisdag". Vågen får mig fortfarande att drömma mardrömmar och att skaka i hela kroppen. Idag när jag kom in i vägningsrummet fick jag just den frågan men också svaret. "Hur är det idag? Förutom att det är tisdag." Vissa saker fastnar, haha. Lite kul ändå. Förra veckan tittade jag ju inte på siffrorna och efter en viss tvekan lät jag bli även denna veckan. Idag gjorde det ont och det bubblade upp massa känslor. Jag grät mycket under förmiddagen. Gömde huvudet i fina vännens famn och skakade av gråt. Men det var skönt att gråta och det var bra att jag tillät mig att vara i det. Det är mycket bättre att få ut det än att hålla allt inne. Samtidigt så känner jag mig så löjlig som sitter och gråter över en sådan sak. Nu såg jag inte ens siffrorna men det var väl det som var det jobbiga, att jag inte fick någon bekräftelse på att jag inte hade gått upp de där 10 kilona som känslan sa.
 
Efter lunch bad jag om en pratstund med min behandlare, och det är jag väldigt glad att jag gjorde. Jag berättade att det kändes jobbigt efter vägningen och hon försäkrade mig om att jag inte hade gått upp 10 kilo. Det var det jag behövde höra för att kunna släppa det. Sedan pratade vi om skolan, andra rädslor jag har, drömmar och så. Jag är känslig för förändringar och väljer lätt fel väg då, jag vet att det är så och just därför måste jag kämpa mer för att det inte ska bli så. Anorexin är trygg, att gå i behandling är tryggt men det är inte där det riktiga livet är. Det finns så mycket där ute och jag har drömmar som jag vill förverkliga.
 
Den pratstunden fick mig att tänka till och inse vilken trygghet jag har haft i anorexin. Det är jättetufft just nu och jag vill bara att alla obehagskänslor och ångest ska försvinna. Jag vet att jag måste ta mig igenom det här och lita på att det blir bättre. Jag vinner inget på att springa tillbaka. Det är inte vägen ut, det är bara en omväg. Jag har verkligen förstått det nu. Jag förstör bara för mig själv om jag går tillbaka till anorexin. Jag kan inte kasta bort det jag har kämpat mig fram till, då har jag gjort allt i onödan. Det finns verkligen bara en väg ut till det friska och det är den vägen som gör förbannat ont, men jag väljer den för jag litar på att det blir bättre. De säger det och då tror jag på det.
 


Jag litar på de som fortfarande tror


 
I morse slapp jag åka buss. Pappas semester är slut och allt är som vanligt igen. Underbart tycker jag! Det är mycket mysigare att sätta sig i en bil än på cykeln till bussen på morgonen. Dessutom så väntar alltid bilen, det gör inte bussen. Så veckan började på bästa sätt. Och så är min behandlare tillbaka från semestern och det är jättebra. Och så träffade jag Ami efter att jag hade slutat. Så det är det positiva med dagen.
 
Ångesten håller ett hårt grepp om mig fortfarande. Det är frustrerande. Måendet är inte på topp och igår kände jag för att ge upp. Jag tänkte på riktigt göra det för allt kändes hopplöst och jag kände att jag aldrig kommer nå dit jag vill ändå. Samtidigt så tänkte jag att det inte är något alternativ att vända tillbaka för jag vet att jag inte har något att hämta där och då får jag helt enkelt stanna kvar här där jag är nu och kämpa för att det ska bli bättre. Jag vet att det inte blir bättre om jag backar, inte långsiktigt sett i alla fall, det är bara ångesten som minskar för stunden.
 
Det var skönt att få prata idag. Förra veckan var ett helvete och även om ångesten fortfarande är stark så känns det lite bättre. Jag fick bekräftelse på att jag har gjort förändringar och det är viktigt att få höra det. Det är så lätt att glömma bort allt jobb man har lagt ner och alla de förändringar som man faktiskt har gjort, speciellt om man då får ta emot hårda ord som jag fick göra förra veckan. Det är viktigt att få beröm, det låter kanske tramsigt men det gör stor skillnad.
 
Det är många som fortfarande tror att jag kommer fixa det här. Just nu är det svårt för mig att tro på det men som jag sa idag så väljer jag att lita på de som inte har tappat hoppet. Det är det bästa jag kan göra nu. Tror de på mig så måste det vara så. Och det känns skönt ska ni veta.
 
Tack.
 
Vägen är lång och backig.
 


I ångestens grepp


 
Om jag har ångest på kvällen brukar den ofta minska i styrka under natten, så var tyvärr inte fallet inatt. Ångesten bankade hårt på mig igår och när jag väl somnade sov jag oroligt och drömde mardrömmar hela natten. När jag gick upp var ångesten lika stark och efter att ha varit uppe ett tag fick jag kämpa i mig frukost innan jag cyklade till stallet (tankarna fanns på att gå dit men där satte jag stopp som tur var). Så här har det sett ut hela dagen, ja hela helgen egentligen. Ångesten minskar inte, inte alls. Det var längesen det höll i sig så här länge. Varför kommer det nu?
 
Jag har varit väldigt känslig hela dagen och haft nära till tårarna. Efter att jag kom hem från stallet har jag inte orkat vara social överhuvudtaget. Jag har varit tvär och kort i tonen mot familjen. Det har varit jobbigt att ens få fram ett litet leende och att låta lite glad. Jag har försökt och det har gått några kortare stunder men sedan har jag velat vara själv igen.
 
Jag hoppas måendet vänder, helst imorgon. Så länge får jag acceptera att det är som det är. Det hjälper inte att vända tillbaka, det vet jag, så då får jag helt enkelt vara i det och försöka hitta vägen framåt. Jag håller fast vid det och så får jag se vart det leder.
 
 


Stopp på vägen


 
Det är inte kul nu, inte alls. Ångesten bankar på mig och jag orkar inte mer. Verkligheten kommer ikapp och jag vet att jag måsta lära mig att acceptera mig själv och min kropp. Just nu vet jag inte hur jag ska göra och det känns helt omöjligt att jag ska nå dit. Skolan börjar om en vecka. Jag vill inte trassla till det för mig igen, utan jag vill klara det och jag vill upptäcka vad livet har att erbjuda. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop allt bara. Tjockhetskänslorna är enorma och jag vill sjunka genom jorden. Jag står inte ut med mig själv just nu.
 
Blir det någonsin bättre?
 
 


Ibland går det inte att bara glömma


 
Jag har väldigt lätt för att sluta mig som en mussla när jag är arg, ledsen eller så. Jag stänger ute världen och kryper in i mig själv vilket inte alltid är så bra. De orden som gjorde så ont i måndags hänger kvar, det går inte riktigt att bara se förbi och glömma. Jag försöker att inte lägga så mycket energi på det utan istället koncentrera mig på vad som är bra för mig. Jag vinner inget på att gräva ner mig i dumma ord. Det är lättare sagt än gjort men jag försöker i alla fall. Sedan blir jag ofta tvär och kort mot de som jag tycker har gjort fel. Det är väl ett sätt att skydda mig egentligen. Jag kan vara väldigt långsint men bara om personen i fråga förtjänar det.
 
Jag sa inte många ord när vi hade veckoutvärdering. Kände inte för att få en repris på måndagen, vilket inte är helt osannolikt att det hade blivit. Jag tog mig lite i kragen och fick pratat en stund med en behandlare efter lunch i alla fall. Jag är dålig på att be om hjälp så lite stolt är jag över att jag gjorde det. Det var skönt att få prata lite och att det finns dom som förstår. Jag ville egentligen gå hem efter det men vi bestämde att jag skulle vara med en stund på gruppen och planera målen för helgen. Det kändes bra men jag var beredd på att hugga tillbaka om orden kom från fel håll.
 
Det känns konstigt att det är helg men det är nog för att jag har varit ledig två dagar. Perfekt början på helgen har det blivit i alla fall med några timmar i stallet och underbar ridtur, och så myskväll med mammsen. Och nu jag lösa korsord tills ögonen inte orkar mer. Sovmorgon imorgon, vilket ska bli underbart skönt!
 


En gungande färd till Bornholm


 
Idag har jag varit på dagsutflykt till Bornholm. Det har varit en mysig dag om man bortser från båtresan dit. Det blåste rejält och det gungade kan jag ju säga, fy tusan. Inte kul alls. Jag brukar inte bli sjösjuk men efter en timmes båtfärd var jag ganska omskakad. Det var en lättnad att gå av. Därefter satte vi oss på en buss och åkte runt i några timmar. Vi fick se många fina ställen och vår busschaufför var rolig och berättade en massa kul och intressanta saker. Båtresan hem gick bättre. Jag och lillasyster satt ute där uppe och skrattade när vi blev blöta av vattenskurar som kom flygandes.
 
Lillasyster och jag körde hem nu ikväll. Pappa stannar kvar på landet någon dag till. Jag känner hur trött kroppen är efter denna dagen så jag önskar att jag hade haft sovmorgon imorgon. Det är bara att släpa mig upp och ta mig till Capio. Det ska nog gå bra. Jag har bett mamma väcka mig om jag skulle råka somna om. Men sova nu då.
 
 


Österlen

Jag befinner mig för tillfället på vår gård på Österlen. Lillasyster och jag körde hit i förmiddags. Det är skönt med lite miljöombyte. Dagen har sprungit förbi och jag har snickrat på en trappa, kört traktor, kämpat mig genom blåsten, varit i Simrishamn och lite annat. Rätt skön dag.

Det har också varit en sån dag då tjockkänslorna har varit på topp. Jag har försökt att bara acceptera och sysselsätta mig med arbete istället för att tänka på det jobbiga. Jag är ganska nöjd med dagens kämpande.

Imorgon blir det upp tidigt för att åka till Bornholm. Jag har aldrig varit där så det ska bli kul!


Jag tog min plats idag


 
Jag är nästan precis hemkommen från Malmöfestivalen. Gick runt lite, åt grillspett och tittade på Melissa Horn. Underbar konsert som alltid. Så himla bra! Det får vara värt ryggontet och ångesten av att stå mitt i en folksamling, och dessutom med den sena middagen uppe i halsen. Jag klarade det.
 
Dagen i övrigt har varit ganska okej. Tisdagar är aldrig roliga i och med att det är vägning men idag gjorde jag något annorlunda - jag antog utamaningen att inte titta på siffrorna. Det är stort ska ni veta. Det är jobbigt att inte veta men jag kände att jag inte behövde lägga siffror på det redan dåliga måendet. Annars idag har jag pratat och fått ur mig det tyngsta och det känns bra. Även om det fortfarande gör ont så hjälper det lite att bara få prata om det. Jag har bra och fina människor runtomkring mig också och är tacksam över det.
 
Så en bra tisdag. Inga siffror, pratat, ridit, Malmöfestivalen och Melissa Horn. Jag ska inte klaga.
 
 
 


Ord kan göra förbannat ont


 
Denna dagen kan gå och dränka sig någonstans. Det gjorde jag också på sätt och vis. Mamma och jag åkte ner till stranden ikväll. Jag badade och var som vanligt mest under vattnet. Det var underbart att kyla ner mig, jag behövde det verkligen. Behövde tvätta av mig orden som gjorde så ont. Det kändes lite bättre efteråt.
 
Det blev kaos i huvudet idag. Jag fick ett sånt där totalstopp som jag inte kan ta mig ur, eller det är väldigt få människor som kan hjälpa mig när jag mår sådär. Det är en nedåtgående spiral och jag blir otrevligare för varje minut som går. Det blir så ibland, och visst det är inte bra, men det händer inte lika ofta längre. Idag fick jag höra en del saker som sårade mig. Det var som att få en spark i magen flera gånger om. Tillslut sprang jag ut från rummet gråtandes. Det har bara hänt någon enstaka gång innan och det ska mycket till för att jag ska göra en sådan sak.
 
Jag har fått lära mig att jag inte ska jämföra mig med andra som också kämpar för att bli friska. Våra vägar ser olika ut och trots att vi har samma sjukdom så har vi olika problem. Jag har tagit det till mig och accepterat att min väg är lite längre än vissa andras. Att då faktiskt ändå bli jämförd gör ont och får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Jag borde kanske ha kommit längre efter så många månader (år) i behandling? Jag har själv sagt det flera gånger om men alltid fått höra att jag inte ska tänka så. Jag går mig väg och så länge jag går framåt är det bra. Andra tycker tydligen att det är brist på motivation och vilja. Och ja då känns allt hopplöst för då börjar jag tvivla på mig själv.
 
Jag har gjort många förändringar de senaste månaderna. Jag vet att jag har mycket kvar att jobba med men jag vet också att jag har kommit längre än vad jag har gjort innan. Det fanns ingen som kunde intyga det idag eftersom ingen av dem som har följt mig från början var där. Det var nog det jobbigaste av allt. Jag blev arg och ledsen, vilket jag också sa. Och jag håller inte med om att jag fortfarande håller ätstörningen väldigt hårt i handen. Tvärtom börjar jag på riktigt kunna se ett liv utan den.
 
Imorgonbitti ska jag krama på några fina människor men ska först försöka få lite sömn. Det kommer inte bli lätt att somna eftersom orden fortfarande gör ont och tårarna kommer i omgångar men jag ska ge det ett försök.
 
 


Sommaren när den är som bäst


 
En fin sommardag. Jag började med att äta frukost ute i solen och sen har jag legat på studsmattan och läst (och studsat lite också), låtit vattenspridaren blöta ner mig, varit några timmar på stranden, badat mycket och nästan varit mer under vattnet än ovanför, spelat yatzy med mamma, läst lite till, grillat och suttit ute och ätit middag, njutit av den underbara sommarkvällen och lite annat. Jag var ute nu ikväll i bara shorts och linne. Det är inte ofta den svenska sommaren bjuder på så varma kvällar så det gäller att ta vara på dom.
 
Ångesten bankar på mig men jag försöker strunta i den. Istället tänker jag på allt bra livet har att erbjuda. Det funkar ändå ganska bra att tänka på det, i alla fall ibland. Livet är för kort för att slösas bort. Det som har hänt kan jag inte ändra på men jag kan påverka hur jag vill att resten av mitt liv ska bli. Det känns bra. Och nu är det dags att krypa ner i sängen så att jag är redo för en ny vecka imorgon.
 
Kvällens middag.
 


Jag trodde jag skulle vara frisk efter fyra år


 
Ibland kommer tiden ikapp mig och jag tänker tillbaka på åren som har gått. Det är nästan exakt fyra år sedan jag vägrade gå till läkaren och istället sprang upp på mitt rum, gömde mig under täcket och grät. Mamma kom efter och drog ur mig sanningen. Jag orkade inte ljuga mer, orkade inte slå tillbaka på alla som sa att jag hade blivit så smal. Energin var slut och jag fick försöka acceptera att jag var sjuk i anorexi. Det är nästan skrämmande hur fort de åren har gått. Ibland känns det som om det inte är lång tid alls men ibland känns det evighetslångt. En sak är i alla fall säker och det är att jag inte trodde att det skulle ta så lång tid att bli frisk. Jag trodde att bara jag fick hjälp så skulle jag klara det på några månader. Jag trodde inte att jag skulle sitta här fyra år senare och fortfarande kämpa för att ta mig ur helvetet.
 
Jag förlorade mycket när jag började gå hand i hand med anorexin. Jag hade trixat med maten under ganska lång tid men när farfar dog ramlade jag hårt och det var först då som jag började tappa mycket i vikt. Jag stängde ute sorgen och gick mer och mer in i min egen lilla värld. Jag skrev mycket. Skrev matlistor på olika livsmedel, vad som var tillåtet att äta, matplanering, hur mycket jag tränade, hur rädd jag var för att någon skulle komma på mig, att jag inte ville leva... Jag tappade många på vägen. Det gör mig ledsen men jag förstår varför. Jag ville inte låta någon komma nära. Verkligheten gjorde för ont och jag ville leva i min värld där jag hade kontroll. Ingen kunde skada mig där. Inte visste jag att anorexin skulle leda mig ner i djupaste mörker.
 
Jag är imponerad av dem som orkade stanna kvar vid min sida. Och jag är tacksam över dem som har orkat hålla min hand och hejat på mig under de här fyra åren, och att de fortfarande tror på mig. Och jag är tacksam över dem som jag har lärt känna på vägen. Jag hoppas att ni orkar tro på mig ett tag till. Jag har kommit en bra bit på vägen och jag ser fortfarande målet där framme. Men jag vet också att ju närmare målet jag kommer, desto starkare blir det där som jag tryckte bort. Jag bearbetade aldrig sorgen efter farfar. Det gör fortfarande lika ont och tårarna rinner. Det är tungt men jag måste ta mig igenom det också.
 
Jag är på rätt väg. Det känns i hela kroppen. Spännande men samtidigt är jag livrädd. Men det kommer bli bra.
 
 


Besvikelse gör ont


Det har varit en tuff dag. Jag hatar att vara besviken på mig själv och jag tycker inte om när andra är besvikna på mig. Då är det bättre att skrika och vara arg. Eller inte egentligen men det känns så. Det gör tusen gånger mer ont när jag hör den där besvikna och ibland frustrerade rösten. Det känns som om jag har fastnat lite grann nu och det känns som om jag trampar på samma ställe. Jag sa det idag och det var väl först då det gick upp för mig att jag håller på att göra samma misstag igen. Jag måste släppa på alla dumma säkerhetsbeteenden och göra allt fullt ut. Tusan att det ska vara så svårt. Ibland känns det som om jag kan slita i sönder mig, skrika, gråta och ändå kommer jag inte någonstans.
 
Det kommer gå på något vis. Jag hittar vägen till slut, det är jag säker på. Det tar bara lite längre tid och vägen är krångligare nu. Men det går. Det vet jag. Och så länge jag tror så lever hoppet. Bara jag inte tappar målet så kommer jag klara av att ta mig dit. Det krävs mycket mod och styrka men dom säger att det finns här inom mig och då väljer jag att tro på det.
 
Så jag tar på hårdhandskarna nu. Och ni får skrika, slå på mig och banka vett i skallen på mig när jag själv inte kan. Och krama och trösta mig när jag behöver. Jag tänker inte kasta bort de senaste månadernas kämpande. Aldrig i livet.
 

 
 

Allt gick lite fel idag


 
Detta har varit en sådan där dag då många saker har gått fel. Jag började med att försova mig, fortsatte med klädångestproblem, cyklade i raketfart till bussen för att hinna med den sista som jag kan ta om jag ska hinna i tid (då kommer jag typ 2 minuter innan frukosten börjar), såklart var bussen sen och fick rött vid varenda trafikljus och jag såg minuterna ticka iväg, slängde mig av bussen, sprang hela vägen till Capio och kom in med andan i halsen precis när frukosten började. Någon bra kondition har jag då inte, tog en stund innan jag kunde andas lugnt igen. Imorgon tänker jag då inte ta någon buss. Någon får gå upp och skjutsa mig till Malmö tycker jag. Vi får väl se om det blir så.
 
Dagen rullade väl på ganska smärtfritt efter den tuffa morgonen, i alla fall tills eftermiddagen då iPhonen bestämde sig för att dö. Efter mellis sprang jag iväg och fick den fixad och vandrade sen genom stan och åkte hem med familjen. Sen var det väl slut på eländet. Eller nej förresten, under middagen spillde jag på mig typ fem gånger. Klantigt om man säger så. Men sen åkte mamma och jag iväg och handlade och därefter klippte vi oss. Och nu har jag lugg! Det kom jag på sådär spontant i eftermiddags och jag är glad att jag vågade göra det. Är jättenöjd!
 
Imorgon är det fredag. Redan liksom. Galet vad dagarna springer iväg. Inte riktigt okej.
 
 


Jag snubblar till


 
Dagen har varit okej. Det var skönt att komma tillbaka till rutinerna och de fina människorna. Saknar dock att sova några fler timmar och så. Fick stressa och cykla i raketfart till bussen imorse. En skön säng och klädångest gjorde så att tiden drog iväg. Mötet med siffrorna lockade inte heller. Men jag fixade allt till slut och dagen rullade på. När jag kom hem i eftermiddags blev det en cykeltur till stranden med lillasyster och ett dopp i havet, sedan stallet och en mysig ridtur. Härlig sommardag.
 
Det har varit många jobbiga och dumma tankar under dagen. Jag är så trött på att hela tiden behöva göra tvärtom men jag inser att jag måste fortsätta med det under lång tid framöver. Jag balanserar på en smal lina och snubblar till och faller så lätt. Det krävs så mycket mer än vad jag tror. Det känns lite grann som att jag står och stampar på samma ställe nu. Det känns liksom omöjligt att nå toppen, fast ändå inte. Det är så dubbelsidigt. Ena stunden känns det bra och andra inte. Jag får väl kämpa vidare och försöka hitta balansen. Det första jag måste göra är att koncentrera mig på att äta tillräckligt, vila, inte röra på mig så mycket, sova fler timmar... ja, allt det där. Jag måste framåt, måste bli stabilare.
 
Nu är det hög tid för sängen. Blir så besviken på mig själv varje gång klockan springer iväg. Så bums i säng nu.
 
Det var skönt med ett dopp i det blå.
 


Tack för de här dagarna


 
Home again. Vi lämnade Sturkö efter lunch och körde genom Blekinge, längs Skånes ostkust, lämnade av pappa på Österlen (skördedags) och sen längs sydkusten tills vi kom hem. Det är skönt att vara hemma igen, även om jag redan saknar skärgården. Jag lovar er att jag kommer bosätta mig där så småningom. När och hur vet jag inte, men på något vis kommer jag göra det. En dag så.
 
Vår stuga, eller det var två små stugor, låg precis vid havet. Jag tillbringade många timmar på bryggan och det blev några turer i båten också. Annars körde vi runt på Sturkö och Tjurkö och tittade, grillade och köpte nybakta bullar från det gulliga bageriet, var i Karlskrona och turistade lite, och på lördagen var vi, och mamma och pappas kompisgäng, bjudna till en vän till familjen så då blev det god mat och marindagen och lite så. Och så har jag utmanat både min spindel- och mörkerrädsla. Skulle man på toaletten så var man tvungen att gå ut eftersom det typ var ett utedass och att göra det mitt i natten då det var becksvart och man visste att där hängde spindlar lite var som var inte kul. Jag gick och lyste med iPhonen och undvek att titta runtomkring mig. Usch. Och efter första natten bytade jag säng med pappa eftersom det sprang en mus i väggarna precis där jag sov. Jag vaknade och var vettskrämd (Ölandsminnen 2010, hejhej). Så nätterna var ingen favorittid. Förutom det så har jag trivts underbart bra.
 
Det har varit mysiga och trevliga dagar med familjen. Jag är nöjd med mitt kämpande och hur jag har tacklat olika problem. Jag har kunnat koppla av och njuta av sällskapet och miljön och det var mitt mål. Sedan har det funnits mycket ångest och jobbiga tankar men jag har försökt trycka undan det. Ibland har det gått, ibland inte. Jag har ändå insett och lärt mig mycket och jag vet nog lite mer vart jag har mig själv. Det känns bra. Så nu fortsätter jag framåt. Skolan börjar om tre veckor ju!
 
 
 


Jag har det bra

Jag har det helt underbart här. Bor så nära vattnet man kan komma, solar på bryggan, ror runt i båten, badar lite grann, grillar, fiskar, umgås med familjen, fotograferar och så. Tar det lugnt och njuter av skärgården. Vi bor jättemysigt och jag får utmana min spindelfobi och mörkerrädsla. Jag njuter och har insett att jag vill bosätta mig i skärgården i framtiden. Här känns det bra.

En längre uppdatering när jag kommer hem. Eller om jag orkar sätta igång datorn imorgon. Hur som så har jag det bra och njuter så mycket det går.


Packning pågår


 
Jag packar för fullt, eller det går ganska segt om jag ska vara ärlig. Dessutom packar jag alldeles för mycket för dessa fem dagarna. Jag har säkert kläder för två veckor. Men med den klädångesten jag har så behöver jag olika alternativ beroende på måendet.
 
Dagen har varit helt okej, förutom att den inte blev riktigt som planerat men det blev bra ändå. Jag åt frukost på Capio och sen skulle jag och lillasyster ut på äventyr i Skåne. Men tågtrubbel, beslutsångest och ösregn gjorde att vi inte kom längre än till Lund. Ehm ja, inte riktigt vad vi tänkte men vi hade det mysigt ändå. Shoppade lite, åt lunch och åkte sedan hem med mamma och pappa som passande nog var där. Senare blev det några timmar i stallet för min del. Mysigt att umgås, rida och bara ta en liten paus. Stressa ner lite grann.
 
Nu ska jag packa vidare och sen sova. Får göra det sista imorgon innan vi åker. Mot Karlskrona och skärgården imorgon alltså. Underbart!
 
Jag hoppade lite utanför Domkyrkan i Lund.
 


Svart eller vitt


 
Egentligen är det kaos inuti huvudet. Ena stunden mår jag bra, andra stunden är allt mörkt. Jag har svårt att hitta balansen, men det känns ändå som om jag går framåt. Jag tänker nog till en extra gång nu och förstår mitt beteende i vissa situationer lite mer. Det är bra. Katastroftankarna kommer men jag reagerar inte alltid lika starkt och jag kan se andra alternativ än det som slår mig till marken. Jag försöker ta en djupt andetag och acceptera att det är och känns som det gör. Det är en stor förändring hos mig.
 
Jag har funderat mer på det där med säkerhetsbeteenden. Jag gör så mycket utan att tänka på det. Bara idag kan jag säkert rabbla upp 20 saker som har dämpat ångesten för stunden. Det finns så många, och alla har sina sätt. Ibland känner jag mig så extremt ätstörd i något jag gör. Som att smygtitta på innehållsförteckningen på förpackningen, äta maten i en viss ordning, jämföra med andras tallrikar, smeta ut såsen, lämna kvar lite mjölk i glaset och så vidare. Det finns så många, många saker. Jobbigt att tänka på det bara.
 
Jag är ganska nöjd med dagen. Efter dagvården fyndade jag en gul tröja, tog bussen hem, handlade med mamma och var några timmar i stallet. Det känns okej. Är megatrött så borde egentligen ligga och sova nu. Ska bara komma igång med packningen lite. Morgondagen är ganska fullbokad nämligen så tänkte att det är lika bra att börja packa idag. Har inte blivit så mycket av det bara, men det löser sig. Känns lite viktigare att sova. Faktiskt.
 
Det blev en blåsig ridtur idag.
 


Säkerhetsbeteenden


 
Tisdagar är tisdagar liksom. Det går inte att undvika. Jag får bara acceptera att det är som det är och att det känns som det känns, och göra det bästa av situationen. Nästa vecka blir det onsdagen istället då jag är i skärgården på tisdagen. En liten förändring där. Och på tal om förändringar så kommer mina frukostar att se lite annorlunda ut i fortsättningen. Idag fortsatte vi att prata om viktfobiberget och det där som vi pratade om i torsdags och vi pratade bland annat om säkerhetsbeteenden. Sånt som man inte riktigt vågar släppa kontrollen över och gör så att det ska kännas lite lättare för stunden. Jag har många sådana, det kan jag erkänna, och många gör jag nog utan att tänka på det. Till exempel smör på mackan. Det har jag problem med och jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har blivit tillsagd om att ta mer. Det är en sak som jag har svårt att släppa på, det sitter väldigt hårt... men från och med imorgon ska behandlaren som har frukosten bre mina mackor. Ni ska veta att det var svårt att säga det högt, men jag gjorde det och jag är beredd på att det kommer vara jobbigt men det ska också bli skönt att slippa den fighten med smöret.
 
Jag vet att jag måste släppa på alla säkerhetsbeteenden för att bli helt frisk. Varje gång jag gör något, typ minskar maten, går längre och så, matar jag anorexin. Egentligen borde jag göra en lista på allt sånt jag gör för att själv se hur mycket det egentligen är. Det är svårt att vara helt ärlig mot mig själv, och det gör framförallt ont för då inser jag hur mycket jag har att jobba med. Men små steg i taget så kommer det bli bra en dag. Jag är mitt i det mörka molnet men om jag kämpar tillräckligt och inte ger upp så kommer jag ta mig ur det. Utmaning på utmaning för att kunna bocka av listan med säkerhetsbeteenden och döda anorexin mer och mer. Jag inser det nog mer än någonsin nu att det är det som krävs.
 
Nu sängen. Och så ska jag skriva mina tre positiva saker om dagen, och en bra sak om mig själv. Det sistnämnda än svårast. Men det går. Övning ger färdighet.
 
Min positiva bok.
 


Längtan


 
Jag längtar tills fredag då vi packar bilen och kör uppåt landet. Längtar till skärgården. Längtar tills vi kommer till ön, den lilla stugan, bryggan, båten och havet. Längtar efter att vandra runt på ett nytt ställe och upptäcka nya saker. Längtar efter att gå ut på äventyr med syster och skratta långt in på natten. Längtar efter att ta fina bilder. Längtar efter att bada. Längtar efter att titta ut över havet och andas in lugnet och friheten. Längtar efter att ligga på bryggan med fötterna i vattnet, drömma mig bort och glömma verkligheten för en stund.
 
Längtar efter att springa långt bort från det som gör så förbannat ont. Vill inte mer. Orkar inte mer. Ändå vet jag att jag måste stanna kvar. Måste ta fighten och visa min styrka och envishet. Visa att jag inte accepterar att förlora. Längtar tills den dagen då jag står som vinnare. Längtar tills jag kan acceptera och tycka om mig själv. Längtar efter att kunna se mig själv i spegeln och le och vara stolt över den jag är. Längtar tills jag kan sluta se mat och vila som fiender.
 
Jag längtar inte tills imorgon.
 
 


Acceptera och stå ut


 
Jag försöker tänka bra tankar, och försöker trycka bort alla dumma tankar. Det är inte lätt men jag håller ögonen på målet och drömmarna. Livet kan bli så bra. Jag vet ju det för jag smakar lite på det då och då.
 
Det gäller att hålla fast vid det positiva. Våga tror att jag kan nå dit. Det känns hopplöst många stunder, det gör det... men det ska gå. Jag måste stå ut i ångesten och tjockkänslorna. Det gör förbannat ont just nu och det blir bara värre känns det som. När blir det bättre? När kommer jag kunna se mig själv i spegeln utan att vilja krossa den? En dag kanske. Tills dess måste jag acceptera och stå ut i det jobbiga.
 
 


Mysig lördag


 
Jag vaknade utvilad imorse. Sov över nio timmar inatt och det har jag inte gjort på länge. Underbart! Så efter en god natts sömn (med konstiga drömmar visserligen) fortsatte lördagen i ett ganska lugnt tempo. Lyssnade en stund på melodikrysset, åt frukost på terrassen, låg på studsmattan och njöt av solens strålar, tog en promenad, var på Ikea med mammsen, grillade till middag och så har jag tittat på OS hela kvällen. Mysig lördag.
 
Jag skriver ju tre postiva saker om dagen som varit och dagens tre blir att jag har sovit bra, inte promenerat mer än jag får och att vi har bokat en stuga i Karlskrona skärgård som ligger bara några meter från havet och har egen brygga och båt. På fredag åker vi och det kommer bli så bra. Längtar massor. När jag är vid havet trivs jag.
 
Jag ska avsluta dagen med mer OS. Jag gör allt för att försöka dämpa de dumma tankarna, tjockkänslorna och ångesten som bankar på mig. När jag gör rätt så ökar allt det, så klart, men jag måste ta mig igenom det. Jag har kämpat på bra idag och ska vara nöjd med det. Och nu förtjänar jag att sova också. Och imorgon ska också bli en bra dag.
 
Grillat är godast!
 


Fortsatt kamp


 
Det är kämpigt men jag gör vad jag kan för att ta steg framåt. Små steg hela tiden. Då blir det som bäst. Jag är nöjd med dagen. Jag har pratat, varit social, utmanat mig med glass till mellanmål för andra dagen i rad, lagat middag till mamma och mig, tagit det lugnt hela kvällen...och säkert en del annat bra. Mindre bra saker också men det är de bra sakerna som är viktiga att komma ihåg.
 
Efter lite diskussioner på gruppen kom jag med hjälp av de andra fram till bra helgmål. Det känns svårt men det viktigaste är att jag gör ett ärligt försök för jag vet att det är det här jag behöver. Det finns bara en rätt väg och den är jobbig. Men jag vet att livet har så mycket fint och roligt att erbjuda, och då är det värt allt kämpande.
 
Nu ska jag titta på OS tills ögonen inte orkar mer. Bra avslutning på dagen.
 
Dagens glass.
 


Det mörka molnet


 
Idag har varit en bättre dag. Jag har varit delaktig, pratat, inte blivit arg. Ja, mycket bättre än de senaste dagarna. Ångesten och tjockkänslorna hänger med och dem blir jag inte av med. Jag jobbar hela tiden med att acceptera att kroppen känns (och ska kännas) annorlunda och att det ska vara så. Det är riktigt tufft och det är lockande att gå tillbaka men som jag sa idag så kan jag inte ge upp nu. Jag måste våga gå hela vägen, känna och vara i det jobbiga och se att det blir bättre så småningom. Det jag är mest rädd för är att jag inte ska orka stå ut, att det blir för obehagligt och att jag då springer tillbaka. Men nej, så ska det inte bli. Livet väntar!
 
På förmiddagen pratade vi om viktfobi, vad det finns för positivt med det friska livet, varför det är svårt att lämna ätstörningen och så. Det var väl ett försök till sammanfattning i alla fall. Och så pratade vi om det mörka molnet. När man är i det mörka molnet så känns det extra svårt och jobbigt, man tvekar på om man ska våga fortsätta kämpa framåt och allt kan kännas hopplöst. Jag insåg att jag är i det mörka molnet nu, mer än jag någonsin varit förut. Jag måste lita på de som vet och som vill hjälpa mig, och våga fortsätta gå framåt på vägen. Jag vet att om jag lyckas ta mig ur molnet så kommer det kännas lättare, för ärligt talat så känns allt ganska hopplöst just nu. Samtidigt som jag måste lita på de som vet så vet jag också att det bara är jag som kan göra jobbet. Ingen kan göra det åt mig, de kan bara guida mig i rätt riktning och heja på. När jag insåg att det hänger på mig så blev jag lite rädd. Jag har nog aldrig riktigt insett det innan att det bara är jag som kan göra jobbet. Låter självklart kanske, men jag har blundat lite för det och tänkt att det väl fixar sig på något vis.
 
Jag fortsätter kämpa på. Ut ur det där mörka molnet ska jag. Det får ta sin tid men om jag bara kommer ut på rätt sida så gör det inget. På något vis går det.
 
Mjukglasstajm i Helsingborg i eftermiddags.
 


Prata då. Det hjälper.


 
Tjockkänslorna är enorma. Det är det som plågar mig dygnet runt nu och det är det som ställer till det lite då och då för mig. Jag snubblar och ramlar lättare nu, och jag har svårt att kontrollera alla känslor som bubblar upp. Det är inte alltid så bra för jag ställer till det mycket mer för mig själv och gör allt mycket svårare. Imorgon ska jag försöka reda ut trasslet tänkte jag. I alla fall göra ett försök. Jag behöver få ur mig alla känslor och tankar för nu håller jag allt för mig själv och jag känner att det är ohållbart. Jag blir bara tyngre och tyngre av allt jag bär på och vågar jag inte släppa ut det så kommer det nog inte sluta så bra.
 
Dagen har väl varit okej ändå, även om jag mest minns det som inte var så bra. Men jag var i stallet nu ikväll och det var skönt att få tänka på annat och pyssla om hästen. Jag får nog vara nöjd över de beslut jag tog idag, för alla var inte helt tokiga. Vissa kanske men långt ifrån alla.
 
Nu sängen. Det är ett bra beslut.
 
 


Livet byggs på skratt och gråt


 
Jag har gjort vad jag har kunnat för att vända den här dagen till det bättre. Åkte till stallet, var lite social, borstade och longerade hästen, gick en liten runda så att han fick varva ner, vägde hö, fick med mig jättestora squash hem... Jag mådde lite bättre när jag åkte därifrån. Skönt att ta hand om någon annan och känna sig lite behövd.
 
Det är mycket tungt över mig fortfarande. Det släpper inte så lätt. Jag ska ändå skriva mina tre positiva saker om dagen. Det kommer bli svårt men jag ska klara det. Jag har gjort några bra val idag trots kaoset på förmiddagen. Som att stanna kvar på Capio och inte gå hem. Komiskt nog trodde dom att jag hade gjort det för dom hittade inte mig. Jag låg på golvet i ett hörn och lyssnade på musik. Såg sedan att jag fått ett röstmeddelande och hörde då att de letade efter mig. Så kan det bli.
 
Nu ska jag skriva av mig alla känslor och tankar. Sedan krypa ner under täcket och lösa korsord tills ögonen är tillräckligt trötta för att sova. Imorgon hoppas jag att jag kan dela med mig av några leenden och skratt istället för en ledsen blick och tårar.
 
Även om du snubblar till ibland,
du kanske bränner dina fingrar hårt
Men fortsätt gå,
livet byggs på skratt och gråt
 
Väldigt stora squash. Bilden visar inte riktigt hur stora bara.
Imorgon blir det något med squash till middag i alla fall.
 


RSS 2.0