Jag lämnar Skåneland några dagar



Alltid ska jag springa runt i sista minuten och packa och fixa saker. Varför skjuter jag upp allt till sista stund? Jaja, nu är nog allt packat, biljetter utskrivna och så vidare. Det är bara jag som ska samla ihop mig själv lite grann.

London imorgon alltså. Fyra dagar ska vi vara där så det är lite lagom. Mitt mål med resan är framförallt att kunna njuta. Jag hoppas att jag vågar utmana mig med maten. Det brukar vara lättare att äta när jag är iväg på resa så jag håller tummarna för att det blir så nu också.

Nu borde jag verkligen gå och lägga mig. Ska upp klockan 5 så det är om några få timmar. Skönt att vi ska köra till Kastrup i alla fall så att vi slipper tåget.

Nä, dags för sängen nu. Det kommer säkerligen bli någon uppdatering dessa dagarna så att ni vet. Men sova nu ja.


Mina mål och strategier för resan.



Jag tänker inte bli lurad en gång till



Jag har sovit dåligt hela veckan, det märker jag tydligt nu. Jag vet att jag behöver sova för att orka. Idag har varit en jobbig dag då jag inte har orkat kämpa så som jag måste. Det är mycket svårare att stå emot ångesttankarna när jag är så trött. Lunchen var megajobbig och när jag inte fick hälla upp sås själv blev det kaos i huvudet. Min tallrik var inte direkt renskrapad när jag hade ätit upp, såsen hade jag kladdat ut över hela tallriken. Jag blir så arg på mig själv. Eller nej förresten, inte på mig själv utan på anorexin.

Det var mycket känslor idag. Lite oro inför Londonresan också. Jag är så rädd att lura mig själv. Jag måste våga utmana mig och inte dra ner på maten eller gå för mycket. Jag måste göra tvärtemot när jag får den där känslan av att jag plötsligt har gått upp 10 kilo. Jag har blivit lurad så många gånger förut och tänker inte bli det en gång till. Nu räcker det!

På söndag åker vi till London och jag ska njuta av resan. Det är mitt främsta mål.


Jag i London förra året.



Torsdag



Vissa dagar känns så långa och sega, och speciellt när det är dålig väder ute. Då deppar jag ihop på något vis. Mycket lättare att vara glad och positiv när solen skiner. Det är faktiskt så, i alla fall för mig. På dagvården fick vi 1½ timmes dötid innan lunch så då hängde jag i köket och hjälpte till lite. Det var trevligt som alltid och fick tiden att gå lite fortare. Efter lunch fortsatte vi att redovisa framtidskollagen. Jag har glömt att ta en bild på mitt, ska se om jag kommer ihåg det imorgon.

Kvällen har gått i rasande fart. Stallet, presentköp, bakning och lite så. Jag stressar upp mig så lätt och tappar fokus. Jag får hela tiden påminna mig om att andas och stanna upp. Det fungerade faktiskt ganska bra ikväll. Något som inte fungerade bra var min tidiga sänggång. Jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig innan midnatt i alla fall men det gick ju inte så bra. Tiden sprang iväg... Nä, bums i säng nu.

Natti!


Kärleksmums bakade jag nu ikväll.



Det där med att sova



Sömnen och jag är inte bästisar för tillfället. Jag har tänkt ändra på det flera kvällar nu men det blir aldrig som jag har tänkt. Jag får väl göra ett nytt försök imorgon för jag behöver allt några fler timmars sömn än vad jag vanligtvis får.

Sömn är viktigt för att orka. Jag vet ju det. Jag orkar inte göra allt det som jag vill. När jag kommer hem närmare kväll är jag jättetrött och det funkar inte. Så imorgon är det jag som går och lägger mig tidigare. Och nu är det bums i säng!



Visst går det



Jag fick belöning för mitt kämpande och nu känner jag att jag är på rätt väg. Jag har nog aldrig varit så skakig och nervös inför att möta vågens siffror. Det var inte förrän efteråt då jag kunde andas ut som jag kände hur spänd jag faktiskt var. Jag är glad att jag lyckades vända och bevisa för mig själv att det visst finns lite kämparstyrka där inne. Nu hoppas jag att jag inte slarvar bort den för det krävs minst lika mycket kämpande och slit denna vecka för att jag ska kunna bli nöjd. Men det ska gå!

Om man bortser från att jag har haft ont i magen sedan lunchen och plågats av smärtor lite då och då så är jag glad och nöjd med dagen. Jag gick med lillasyster en stund i stan efter dagvården och nu ikväll gick jag en härlig promenad med Ie. Vi gick längs stranden och vi båda älskar det. Havet, sanden, blåsten...underbart är det och det ger mig så mycket energi och livsglädje.

Så en bra dag och jag kommer somna med ett leende på läpparna.







Att vara nöjd...



Jag är nöjd med helgens kämpande. Jag har utmanat mig, stått ut i ångesten och gjort tvärtemot. Det funkade inte perfekt hela helgen men summerar jag allt så får jag godkänt. Det krävs mycket för mig att säga det men att kunna göra det är ett framsteg.

Dagen har varit okej annars. Njutit av solen och lite sådär. Dagens negativa är att jag redan i eftermiddags fick jättejätteont i huvudet. Oro och nervositet inför imorgon. Jag vågar inte tro något för jag har fått sparkar i magen och tappat andan många gånger då siffrorna inte visar det jag tror. Men trots att jag inte vill tänka på det så gör jag det ändå och jag vet att det kommer bli svårt att sova.

Strunt i det nu. Dagen har varit bra och nu ska jag framkalla bilder. Jag ska göra ett fotoalbum till mormor från när vi var på Fuerteventura i januari. Det blir hon nog glad för!


Jandía, Fuerteventura januari 2012



Jag skakar av ångest



Jag har haft vila i tanken hela helgen. Och att äta bra. Jag tycker att det har gått helt okej faktiskt. Det har stundtals varit enormt jobbigt men jag har lyckats ta mig igenom det på ett eller annat sätt. Jag vet vad som krävs om jag ska lyckas ta mig framåt och då måste jag våga stå ut i ångesten.

I morse var ångesten så stark att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tur att vi skulle till storasyster i Lund så att jag fick sitta fast i bilen en stund. Ångesten har bankat hårt på mig hela dagen och den tar en massa energi från mig. Jag lyckades somna både i bilen och en stund på eftermiddagen som tur var. Det behövde jag. Sedan roade jag mig med att ligga på golvet och kolla på världscupfinalen i hoppning.

Så jag tycker att jag har klarat av helgen på ett ganska bra sätt. Jag bara hoppas att det räcker. Imorgon är det måndag och tillbaks till rutinerna. Skönt! Och den där vägningsångesten som redan nu bankar på mig ska jag försöka ignorera. Det tar alldeles för mycket energi ifrån mig.



Nu blir det tvångsvila



Ledsamheten och besvikelsen hänger som ett tungt, mörkt moln över mig. Jag försöker använda det till att göra rätt, vilket inte alltid är så lätt när ångesten bankar på mig. Nu är det värre än någonsin eftersom jag går emot så mycket mer. Jag måste vila och jag måste äta bra. Det finns inget annat nu om jag vill klara av det här. Det får göra förjäkla ont men hellre det än att misslyckas totalt.

Lunchen blev lite kaos i huvudet idag också. Det stora mjölkglaset som ställde till det. Varför väcker det så starka känslor och varför tar anorexin över där så att pillandet i maten blir så enormt mycket starkare? Det ska inte ta så lång tid att äta och såsen ska inte ligga över hela tallriken när jag har ätit upp. Efteråt var ångesten ännu starkare och jag satte mig på golvet och vägrade att sätta mig i soffan fastän min behandlare försökte övertala mig. Det är skrämmande hur snabbt anorexin tar över ibland. Det går på en sekund och skillnaden är som svart och vitt som min fina vän sa. Jag är inte trevlig att umgås med när jag mår så.

Helgens mål är att vila. Bara tanken ger mig ångest och jag känner att det kommer bli väldigt jobbigt. Men nu måste jag verkligen ta tag i det här och tvinga mig att vila. Jag ska inte lämna er mina fina vänner, jag lovar. <3

Jag ska ta en timme i taget. Då ska det nog gå bra.


Trött men ändå lite hoppfull...



Nu är det dags att ta fram hårdhandskarna



Känslorna har åkt berg- och dalbana idag. Jag var ändå på ganska bra humör en stor del av förmiddagen. På temagruppen pratade vi om förbjuden mat och när jag började skriva ner mat på min egen förbjuden-mat-lista började humöret sänkas lite. Listan är inte färdig och den är redan alldeles för lång. Jag insåg väl lite hur mycket jag undviker, och många livsmedel och maträtter är sådant som jag tycker väldigt mycket om. Jag ska från och med nu våga utmana mig och återinföra den maten som är förbjuden. Små steg i taget så går det.

Vid lunchen fick jag känna av hur starkt grepp anorexin har om mig ibland. Maten i sig var jobbig och när jag såg att jag skulle få ett större glas mjölk än vad jag brukar blev det kaos i huvudet. Jag protesterade och ögonen fylldes med tårar men tillslut gick jag gick in i matsalen och började äta. Det tog sin tid och jag åt kanske inte på ett helt bra sätt men det kom ner i magen. Nu i efterhand kan jag undra hur lite mjölk kan skapa så mycket ångest och sådant kaos? Anorexin satte verkligen klorna i mig där...

Eftermiddagens samtal höjde inte mitt humör precis utan skapade bara mer besvikelse och ledsamhet över mig själv... men en spark i baken och jag inser nu att jag måste gå emot anorexin så mycket mer för att klara av att vinna. Nu måste jag mer än någonsin visa att jag klarar av det här. Min frihet ska jag behålla, så det så. Det är äta, sova och vila så mycket som möjligt som gäller nu...

 Visa nu att du fixar det här. Livet väntar ju på dig!



Jag använde ilskan på rätt sätt



Igårkväll gjorde jag en bra sak. Jag klippte i sönder ett par små jeans. Jag vill inte uppleva den dagen då de inte passar mig längre och tog beslutet att förstöra dem redan nu. Det kändes väldigt skönt ska ni veta. Ett steg i rätt riktning. Jag var så besviken och arg efter vägningen igår så jag använde min ilska till att göra rätt. Jag åt bra här hemma och förstörde jeansen. Precis så jag ska göra. Det skapade mycket ångest men det var bara ännu ett bevis på att jag gjorde rätt.

På dagvården har vi fått i uppgift att göra ett framtidskollage. Eller vi ska göra så som livet med ätstörningen är och hur det kan bli utan den. Jag gjorde även hur vägen dit ser ut. Jag har klippt och klistrat mycket idag och blev faktiskt färdig. Och hör och häpna, jag blev nöjd. Det tar emot att säga det men jag måste öva mig på att vara nöjd med saker jag gör. Jag ska fota det imorgon så att ni kan få se!

Jag försöker se framåt. Det är jobbigt och anorexin gräver små gropar som jag snubblar i hela tiden. Det är inte lätt att göra rätt, det skapar enormt mycket ångest, men jag ska inte ge upp. Aldrig, aldrig, aldrig.





Jag snubblade igen



Jag drömde mardrömmar inatt. Jag låg och vände och vred på mig långa stunder hela natten och kunde inte somna. Vägningen som spökade så klart, som alltid dagen innan jag ska ta klivet upp på den där helvetesvågen. Mardrömmen kändes så verklig. När jag vaknade var jag jätterädd och uppstressad och det tog ett stund innan jag förstod att det bara var en dröm. Det är skrämmande att en dröm som handlar om att jag har gått upp 3 kg får mig att bli så rädd och må så dåligt. Tur att jag kunde lägga mig under bolltäcket sedan och få lite sömn.

Jag är trött på att bli lurad. Gång på gång får jag en spark i magen och tappar andan. Sedan kommer besvikelsen. Och så börjar jag tvivla. Vägen känns evighetslång och det där berget jag måste bestiga och komma över känns nästintill omöjligt. Hur ska jag göra för att klara av det?

Trots alla sparkar, besvikelse och tvivel vet jag att jag måste fortsätta kämpa. Jag snubblar ofta, och kommer säkert göra det flera gånger om, men det finns bara en väg som är rätt. Den är lång men jag vet att det kommer vara värt kampen. Jag får dagligen höra att jag kommer klara av det och det får mig att orka fortsätta kämpa även när det är som mörkast.

Ni får mig att tro på att jag kommer klara det. Det betyder mer än ni tror. Tack!


Så här glad blev jag på påskafton när jag
hittade mitt påskägg! ;-)




Svar på en fråga



Alltså jag undrar över det här med golvet. Jag hamnar också lätt på golvet när jag har ångest. Jag sitter hellre på golvet. Är det ofta så vid ångest att det är lättare att hantera den på golvet och i såna fall varför? Vet du?

Svar:
Jag har ingen aning faktiskt. För mig är det ångestdämpande att sitta på golvet. Varför vet jag egentligen inte men det är väl ett sorts straff också att sitta på något hårt. Men ibland sitter jag på golvet för att jag har lust och känner för det. Jag har nog inte träffat någon annan som använder golvet som ångestdämpande. Alla har vi våra strategier och golvet är en av mina. Jag har i alla fall lättare att sitta still om jag får sitta på golvet. Sedan ska det självklart inte gå till överdrift. Visst måste jag också lära mig att sitta i en soffa även om ångesten bankar på mig.



Tack



Jag har fått en fin present av min bästaste skånetös.
Massor av kärlek till dig <3






Tung söndag



Det känns tungt nu. Jag försöker stå ut i ångesten och inte agera på de automatiska tankarna. Det går väl okej ändå men det är jobbigt, jobbigt, jobbigt.

Jag återkommer när måendet är lite bättre. Förhoppningsvis senare ikväll. Vi ska trots allt ha grillpremiär här hemma så det borde muntra upp. Så länge dränker jag känslorna i pepsi max...


Grillpremiär ikväll!



Jag måste tillåta mig att sova



Det tar mycket energi att hela tiden försöka göra tvärtemot. Det sjuka är starkt men för att vinna måste jag vara ännu starkare. Jag märker tydligt att jag sov alldeles för få timmar förra natten. Sömnen är otroligt viktig för att jag ska orka kämpa och göra tvärtemot. Jag önskar att det inte var så svårt att tillåta mig att sova och vila. Det är så mycket lättare att straffa mig själv genom att låta bli. Det är det som känns rätt eftersom jag har lärt mig att det ska vara så men nu ska jag göra tvärtom och lära mig att det är rätt att sova och vila så mycket som kroppen behöver.

Dagen har varit helt okej annars. Veckoutvärdering och helgplanering har stått på schemat idag. Jag hade svårt med att komma på mål inför helgen men beslöt mig för att fortsätta med samma som jag satte upp innan påsk, nämligen att inte dra ner på maten och att inte öka motionen. Sedan la jag till att jag ska tillåta mig att vila. Det är det som känns viktigt nu eftersom viktuppgången känns extra jobbig just nu...

Nu ska jag krypa ner under täcket. Imorgon sover jag förhoppningsvis lite längre så att jag kan ta igen förlorad sömn. Det behövs om jag säger så.


Jag hade inga problem med att somna när jag var liten i alla fall.
Och golvet tyckte jag om redan då, precis som jag gör nu! ;-)



Tankar i natten



Det är så mycket tankar och känslor som bubblar inom mig att jag inte vet hur jag ska formulera mig. Det är liksom för mycket så att allt bara blir ett stort kaos och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag känner mig ganska vilsen egentligen. Det kan låta konstigt men jag blir mest rädd när jag mår okej. Det borde kännas bra men jag tror att rädslan kommer eftersom det är en främmande känsla för mig. Anorexin vill inte att jag ska må bra och det är det som känns.

Oj, nu blev det rörigt. Jag borde inte sitta här mitt i natten och tänka på sånt här, jag borde ju faktiskt sova eller i alla fall ligga i sängen och försöka sova. Det jobbiga är att jag är pigg och inte har en tanke på att sova. Fast jag misstänker att jag tränger bort tröttheten eftersom ångesten bankar på mig och att inte få sova är ett straff...

Jag måste fokusera på det positiva. Det har faktiskt varit en ganska bra dag.
- Jag har fått höra att jag ser piggare ut.
- Jag har skrattat mycket.
- Jag har hjälpt lillasyster och hennes kompisar med deras film till skolan. Vem visste om mina dolda skådespelartalanger liksom? Inte riktigt så bra kanske, men det var kul att hjälpa till.

Så, sängen nu kanske.



Det är tillåtet att sörja



Jag är delad i två. Två viljor som slåss om vem som är starkast. Kvar blir jag som stampar på samma ställe och fastnar i samma gamla tankemönster. Jag känner igen det här så väl.

Anorexin eller det friska, vem ska få vinna? Svaret är enkelt egentligen. Klart att jag väljer det friska. Trots att valet är så enkelt är det inte lika enkelt att nå dit. Vägen är lång och just nu känns den väldigt lång, nästan omöjlig. Jag befinner mig vid samma vägskäl som jag har gjort förut. De andra gångerna vände jag direkt och sprang tillbaka till anorexins trygga famn. Nu då? Jag vet ju att jag inte vinner något på att bli rädd och springa tillbaka. Det finns absolut ingenting att hämta där. Varför kan jag inte då bara välja den rätta vägen och strunta i den andra? Jo, ni ska veta att anorexin är väldigt bra på att snurra mig runt sitt lillfinger.

Jag kanske står och stampar vid det här vägskälet en lite längre stund den här gången. Men bara jag väljer rätt väg och inte blir rädd och springer tillbaks så tycker jag inte att det gör så mycket. Visst känner jag mig hopplös som inte direkt kan gå den rätta vägen. Varför ska jag alltid konstra så mycket? Samtidigt så inser jag att jag måste få sörja. Jag ska aldrig mer tillbaks till där jag har varit. Anorexin ska aldrig få ha ett sånt starkt grepp om mig igen. Det är som att säga hejdå till en bästa vän.

Jag hoppas att jag snart vågar stänga den där mörka vägen och bara går mot det friska. Det är det jag vill och det är det jag ska göra, men det får ta tid. Hellre att det tar lite längre tid än att jag slösar bort ännu fler år på anorexin.

Du försöker lura mig gång på gång, och ofta tror jag på dig, men jag inser mer och mer vad som är sanning och vad som är lögn. Nu ska vi säga hejdå en gång för alla, du och jag.


Äkta glädje.



Där gick jag utan att kunna vända om



Det har varit en konstig dag. Den började så bra och sen klantade jag till det. Men vad kan jag göra åt det nu? Ingenting alls. Bara acceptera att det hände och gå vidare.

Förmiddagens timmar försvann hux flux när vi bakade bröd, gjorde müsli och lagade dagens lunch som var tacos. Vi slutade tidigt idag och jag hade egentligen planerat att ta bussen hem men ja, jag är ganska dålig på det där. Jag drabbades av enorm beslutsångest och stressade upp mig själv eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då byggdes självklart en magkatarr upp och ett tag trodde jag att jag skulle ramla ihop av smärta och illamående. Inte vidare trevligt... Hur som helst så landade jag på pappas jobb till slut, med mellanmål till och med trots smärtan i magen.

Så jag räddade väl situation lite grann. Kanske. Det beror på hur man ser det. Jag är väldigt arg på mig själv att jag lät det hända. Anorexin fick bestämma och njuta alldeles för många timmar medan jag plågades. Men gjort är gjort och jag kan inte göra något åt det nu. Så är det faktiskt.

Imorgon är en ny dag och kan kan ju börja med att få några timmars välbehövlig sömn. Sover jag inte så orkar jag inte kämpa. Så bums i säng.

Okej, snart då...



Vila är skönt ju



Idag har jag vilat. Verkligen vilat alltså. Jag har inte varit så här lugn och stilla på jag vet inte hur länge. Jag har inte haft någon energi i kroppen. Dessutom huvudvärk och ont i bihålorna. Sådär kul alltså. Men det positiva är att jag har kunnat vila. Jag har läst, halvsovit under bolltäcket, tittat på tv (utan att göra någonting annat under tiden) och åkt med mammsen och hämtat en tavla. Jag är imponerad över mig själv måste jag säga. Jag har läst och tittat på tv på en och samma dag. Det känns bra.

Nu har jag massa myror i benen och en ångest som bankar hårt på mig. Istället för att lugna myrorna och ångesten och gå ut på promenad ska jag göra mig iordning och sen krypa ner under täcket. Jag ska nog fortsätta läsa i min bok tills ögonen inte orkar mer. Det ska bli skönt.

Imorgon är det dagvård. Fyra dagars ledighet har tagit på krafterna så det ska bli skönt att komma tillbaka tiill rutinerna.



Jag sprang rakt in i väggen



Det är mycket som snurrar runt i huvudet. Jag glömmer ofta bort att andas och slappna av mitt i allt, och det gör så att jag springer på tills det tar stopp.

Jag mådde inte bra igår. Jag ville må bra och inbillade mig nog att jag gjorde det men ångesten över all mat och godis blev för stark. Det kändes som om jag hade ätit jättemycket hela dagen, även om jag innerst inne visste att det inte var sant. Efter påskmiddagen gömde jag mig på rummet och orkade inte umgås med någon. Jag bäddade ner mig under bolltäcket och försökte komma i kapp med mina känslor och tankar. Då kom också tröttheten och trots att jag sov säkert 9 timmar inatt känner jag mig fortfarande trött.

Nu försöker jag ta djupa andetag och tänka på en sak i taget. Jag ska inte stressa upp mig. Jag ska ta en liten stund i taget och försöka vara här och nu. Det är det jag behöver nu och då får det vara så.





Till påsk kommer snön



Snö på påskafton? Vi fick ingen vit jul så varför då inte en vit påsk istället? Nä, men inte ens jag som älskar snö vill att den ska komma nu, men det lägger sig inte i alla fall. Det var en konstig känsla att leta påskägg med snön virvlandes i luften. Jag hittade mitt rekordsnabbt och sedan lekte även jag påskhare och gömde ägg i trädgården. Det var kul och alla blev överraskade! Jag tror att särskilt pappa blev glad över att han också fick ett påskägg. Innan målade jag ägg och eftersom det snöade lyssnade jag på julmusik. En speciell påskafton det här, haha.

Nu sitter jag nerbäddad under mitt bolltäcke och försöker få ordning på tankarna. Det är lite kaos. Jag vill så gärna att påsken ska bli mysig och trevlig. Jag vill inte att ångesten ska sitta där på axeln och banka på mig. Så jag ska ta några djupa andetag och tänka på hur fint livet kan vara.

Glad Påsk på er!







Jag försöker hitta balansen



Jag har fått mitt bolltäcke och jag är sååå glad! Glad för att jag har en så snäll och generös mamma och glad för att leveransen gick så fort. Passar perfekt nu när vi har lite påskledigt från dagvården. Mitt mål för dessa dagarna är att inte minska på maten och inte öka motionen. Det är svårt att hitta balansen och hålla det på en bra nivå. Jag faller så lätt tillbaka i gamla vanor men jag försöker verkligen tänka efter vad som är friskt och vad som är sjukt.

Jag är nöjd med dagen. Maten har gått okej och det har inte varit så mycket promenerande som det hade kunnat vara. Jag ska snart sätta mig ner och skriva mina tre positiva saker. Jag var lite slö med det i början av veckan men har kommit igång med det nu igen. Det är så skönt att ha det att titta tillbaka på när alls känns jobbigt. Då får jag en påminnelse om att jag faktiskt gör bra saker som leder mig åt rätt håll.

Jag är väldigt rastlös för tillfället. Vill bara ut och gå av mig all ångest... Med lite lugnande och bolltäcket till hjälp ska nog även jag komma i säng och få sova tillslut. Jag måste tänka på att jag behöver sömnen. Imorgon ska det målas ägg, rullas köttbullar, fixa med påskhemligheter, till stallet en sväng och lite sånt. Så det blir fullt upp hela dagen. Det ska bli skönt för jag behöver tänka på annat än mina dumma tankar...


Ett ägg från förra året. Så klart blir det ett skånskt ägg i år också!



Det är bra att kunna säga tack



Mina axlar och armar säger aj-aj. De var inte glada över att ha en lagom tung väska på axeln och en väldigt tung påse i handen när jag gick genom Malmö och sen hem. Men näringsdryckerna och pärmen behövde följa med mig hem så jag hade inget direkt val. Jag hoppas bara att jag inte känner av aj-ontet imorgon. Det har jag ingen lust med.

Denna skärtorsdag har varit helt okej. Vi hade veckoutvärdering i förmiddags och jag är så glad över alla fina ord jag får. Jag blir alldeles varm inombords och säger lite blygsamt tack. Att säga tack när någon säger något fint till mig fick jag lära mig av min behandlare i Varberg, och nu två år senare säger jag tack för det mesta. Jag försöker alltid ta till mig beröm och komplimanger trots att det är svårt att tro att någon kan tycka att jag gör något bra. Jag är otroligt bra på att trycka ner mig själv.

Eftersom det är påsktider nu så serverades det en påsklunch idag. När jag la upp maten på tallriken kändes det okej men när jag sen satt vid bordet kom tankarna. Jag tyckte ändå att jag åt i ett ganska bra tempo men klockan gick rasande fort och jag blev tillsagd om tiden. Dumt nog har jag en förmåga att spara det jobbigaste till sist, i detta fallet västerbottenostpaj och en macka, och att jag blev stressad där på slutet gör inte saken bättre. Men 10 minuter övertid och maten kom ner i magen, vilket är det viktigaste. Senare sa magen aj och mättnaden höll i sig i många timmar efteråt...

Nu har jag påskledigt några dagar. Skönt men också jobbigt. Jag hoppas att jag hittar en bra balans. Först blir det en god natts sömn förhoppningsvis. Jag ska gå och lägga mig snaaaart.



Idag log jag



Det är inte vidare trevligt att börja dagen med nålstick. Att sedan sticket gör jätteont och att kroppen inte alls vill dela med sig av lite blod och att jag då får ligga där i en halv evighet gör liksom inte saken bättre. Och att anledningen till att jag var tvungen att bli nålstucken igen var på grund av slarv gör ju inte heller det saken bättre. Men jag överlevde och fick ett fint blåmärke.

Jag har varit på bra humör idag. Allt blir mycket lättare om det där leendet finns på läpparna. Det känns liksom i hela kroppen och jag vet dessutom att andra blir glada av att se mig glad. Igår mådde jag inte alls bra och vissa dagar är det så men idag bestämde jag mig för att inte låta gårdagens händelser förstöra fler dagar. Det fungerade bra tycker jag.

Jag tänker på ett helt annat sätt nu. Det har flera sagt till mig och jag märker av det själv också. Jag kan lättare släppa saker och fokusera på annat istället. Jag hoppas att det håller i sig för jag behöver verkligen det. Jag balanserar på en smal lina för tillfället och får hela tiden kämpa för att inte rädslan ska ta över och att jag då springer tillbaka.

Jag ska inte ge upp. Jag ska våga fortsätta gå framåt. Det är inte lätt, och som jag skrev igår så gör det förbannat ont att göra rätt, men jag måste och vill fortsätta min kamp. Jag ska vinna...





Det gör förbannat ont att göra rätt



Idag fick jag fick en hård spark i magen som gjorde att jag tappade andan. Jag kände flodvågen av tårar trycka bakom ögonen men det var bara några enstaka tårar som ensamt letade sig nedför mina kinder. Jag vet inte varför alla de andra tårarna stoppades, kanske var det av skam eller rädsla? Vad det än var så gömde jag huvudet i luvan och försvann in i mina egna tankar.

Jag fick många kramar och fick höra så bra och kloka ord. Jag försökte ta in kärleken och alla fina ord, och jag är så tacksam för allt. Det ska ni veta <3

Även fast jag har svårt att se det så vet jag att jag kämpar på bra. Det är bara det att det gör så förbannat ont att göra rätt. Jag önskar att det inte gjorde det men det gör det.

Jag måste fortsätta min vandring. Inget får stoppa mig, ingenting alls. Jag tänker inte stanna här och vända tvärt om, så som jag har gjort flera gånger förr. Nu ska jag stå ut i smärtan och våga fortsätta gå framåt. Så imorgon tar jag huvudet ur luvan och försöker sträcka lite på mig. Vågar jag stå ut så kommer det så småningom att kännas bättre. Det sägs så i alla fall.





Egentligen har jag ingen energi alls



Idag har jag varit pigg fastän jag egentligen har varit jättetrött. När jag är i det tillståndet brukar jag ibland bli lite sådär irriterande men jag tror att jag lyckades hålla det på en bra nivå idag. Istället försvann jag i mina tankar, slog mig på saker då och då, och la mig halvt på golvet för att sova. Jag har förresten börjat gå in i, slå mig och tappa saker alldeles för ofta. Det är inte sådär jätteroligt...

Imorgon är det tisdag och det betyder vägning. Den där vägningsångesten kommer alltid smygandes dagen innan mötet med vågen. Det blir 100 gånger svårare att äta och rastlösheten är extra stark. Men jag står emot allt vad jag kan. Jag har ätit lagad mat till middag (vilket förresten är ett av mina mål denna veckan) och jag ska inte ut och promenera nu ikväll. Jag var bara ute fem minuter med kameran innan för att jag trodde att jag skulle få en bra solnedgångbild. Det uppdraget misslyckades jag med.

Nu ska jag spela kort med familjen och sen äta kvällsmellis.
Stå ut i ångesten. Det är enda sättet.





Mitt egna bolltäcke



Jag är så tacksam för mina föräldrar. De ställer alltid upp och gör allt för att jag och mina systrar ska må bra. Mamma har velat köpa ett bolltäcke till mig en ganska lång tid men jag har tyckt att det är för dyrt och jag har inte orkat med tanken att de ska lägga ner så mycket pengar på mig. Men igår beställde vi faktiskt ett bolltäcke. För er som inte vet så är bolltäcket tungt, ca 7 kilo är det som jag ska få, och jag kommer använda det både när jag ska sova och som ångestdämpande.

I Varberg använde jag bolltäcke ganska mycket och det funkar väldigt bra. När du ligger under det kan du nästan inte röra dig. Det är underbart och jag vet att det kommer hjälpa mig mycket här hemma. Jag har svårt att stå emot ångesten när den bankar så hårt på mig och sömnen kommer förhoppningsvis bli bättre också.

Jag längtar tills jag ligger där under bolltäcket och inte kan röra mig. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan det levereras hit. Vill ha det nu!


Jag under bolltäcke i Varberg. (Vi lekte lite med det, haha)



RSS 2.0