.


 
Jag har lite svårt för att hitta motivation just nu. Jag känner mig mest trött och hängig samtidigt som jag vill göra så mycket. Det går inte riktigt ihop det där... Saken är den att jag hatar att inte göra bra ifrån mig men det känns lite tyngre just nu. Det känns som om jag hade mer flyt i våras och jag tror nog att det var så också. Då var det lite intressantade och roligare i skolan, löpträningen gick bra, jag kunde koppla av med ridningen... nu får jag anstränga mig mycket mer för att ens få lite plugg gjort, löpningen har jag gett upp eftersom foten krånglar och gör ont. Det är i alla fall skönt att vara i stallet och pyssla men jag har ingen lust att rida när jag inte kan sitta på den ryggen som jag vill. Just nu känns det inte kul. Så lite svårare att hitta motivation som det ser ut nu. Förhoppningsvis vänder det.
 
På ett vis känner jag mig starkare än någonsin men samtidigt så jäkla rädd. Rädd för att falla, att göra fel, att inte klara av att hantera det som kanske kommer hända. Men så tänker jag att det ordnar sig på något vis. Det löser sig. Jag lever lite på hoppet att jag har lärt mig så pass mycket under de här åren att jag inte låter mig knäckas vad som än händer. Jag hoppas att det blir så också.
 
Men nu sängen. Upp tidigt imorgon för att åka med pappa till Malmö och sen vidare till Lund. Ser redan fram emot onsdag då jag kan sova ut...
 
       Förra helgen tillbringades på Österlen. Skönt med miljöombyte ibland.

 

.


Jag ser äntligen slutet på vägen. Jag både gråter av lycka och backar bakåt av rädsla. Livrädd för att falla igen, att förstöra allt som jag har byggt upp. Livrädd för att jag bara lurar mig själv, att det inte är på riktigt. Samtidigt som jag vet att det är på riktigt och det är nog det som skrämmer mig allra mest. För tänk att jag som bara såg svart nu faktiskt ler åt livet. Jag längtar tills den dagen då jag ärligt kan säga att jag klarade det, och det för att jag aldrig slutade kämpa.

 

 

Den där jag-vill-inte-göra-någonting-alls-känslan


 
Ni vet den där känslan när man verkligen längtar efter att få komma hemma och bädda ner sig i soffan och inte göra något vettigt alls? Jag brukar känna det när jag har haft fullt upp en hel dag, när jag är jättetrött eller om det är dåligt väder ute. Jag tycker om att den känslan kommer lite då och då men problemet är att det i princip aldrig blir som jag hade tänkt. Jag kan längta en hel dag efter att på kvällen få bädda ner mig i soffan och bara se på tv, och jag tror att det ska bli så också eftersom jag är så trött och faktiskt har bestämt att det är det jag ska göra. Problemet är att den där känslan ofta försvinner alldeles för snabbt igen och istället för att ligga lugnt i soffan blir jag rastlös och kan inte alls ta det så lugnt som jag hade längtat efter hela dagen. Jag blir så besviken på mig själv varenda gång det händer... men saken är väl den att jag är för rastlös för att bara inte göra någonting, alternativt att ångesten kommer och gör mig sällskap.
 
De gångerna då jag faktiskt lyckas med mina planer på att ta det lugnt är om jag har sällskap av någon annan eller att jag verkligen är jättejättetrött. Eller att jag är sjuk i typ vinterkräksjukan och inte orkar lyfta ett finger utan ligger i soffan hela dagen (hemska minnen). Så visst går det ibland men alldeles för sällan. Men jag jobbar på det för det är väldigt skönt att bara inte göra någonting ibland. Och jag behöver fortfarande öva på att vila ordentligt, och sova också för den delen.
 
Att jag kom att tänka på det här idag var för att jag knappt sov någonting alls inatt men behövde gå upp tidigt för att åka tillbaka till Lund och sen vara några timmar i skolan. Sen skulle det regna hela dagen och då tänkte jag att jag som är så trött säkert kommer kunna ta det lugnt hela eftermiddagen/kvällen när jag kommer hem. Det blev ju inte riktigt så. En kombination av myror i benen och att det inte regnade så mycket som de hade sagt. Nu regnar det dock ordentligt så förhoppningsvis har jag en lugn kväll framför mig...
 
                                      Det var en vacker kväll i fredags.


Hej igen.


De senaste dagarna har det kliat i fingrarna efter att få skriva. Jag har velat fram och tillbaka om jag ska börja skriva här igen. Just nu känns det som att jag ska det men jag kanske tröttnar snart igen. Vi får väl se hur det blir. De har i alla fall hänt mycket sen jag tog beslutet att sluta skriva i april. En vårtermin har avslutats, en händelserik sommar har flugit förbi, höstterminen har börjat och jag har flyttat till Lund. Och så har jag avslutat med öppenvården. Jag tröttnade på att vänta på att få en ny behandlare och kände att jag inte kom framåt så i somras sa jag tack och hejdå. Med tanke på att jag skulle flytta efter sommaren så var det kanske inte det allra klokaste beslutet men det kändes ändå rätt. Och ja, att flytta har varit både kul och svårt. Vissa dagar är rena bottennapp och jag vill bara ge upp men många dagar är bra och det känns ändå bra att bo själv igen. Det är enda sättet för mig att nå mitt mål. De sista stegen är inte enkla. Till exempel att köpa hem mat kan vara svårt och jobbigt eftersom det blir så tydligt att det är jag som ska äta det. Men jag måste lära mig att hantera det och allt annat. Det finns liksom ingen annan väg. Och framförallt stå ut när det blir jobbigt och säga till mig själv att det blir bättre.
 
Sommaren var fantastisk på många sätt, jobbig på många sätt också. Men det är livet liksom. Vädret var ju på topp och jag badade jättejättemycket i havet, red i linne och shorts varje dag och tog härliga kvällspromenader. Förutom det hade jag en underbar vecka på Cypern med mamma, tre fantastiska veckor som ledare på ett läger, myshelg med familjen utanför Norrköping och flera andra roliga saker. Det var en fin sommar och mitt hår har nog aldrig blivit så solblekt som det blev denna sommaren. Sen blev det höst och alltså dags för flytt till Lund och en ny termin. Kul, jobbigt, skrämmande - typ så. Men det bästa jag kan göra just nu för att ta mig framåt.
 
Jag har lärt mig mycket de senaste månaderna. Jag har gjort bra val, mindre bra val, ramlat platt ner i marken, rest mig upp, ramlat igen och rest mig upp igen. Egentligen har jag åkt en berg- och dalbana med många branta stup och loopar som aldrig tar slut. Och även om jag har fått kämpa extra mycket och fått ta några hårda smällar sen jag flyttade så ser jag ändå positivt på framtiden. Jag ser framåt, men visst kan jag ibland sakna tryggheten och stödet som jag hade. Men att bo själv igen och klara av studierna betyder mycket för mig. Och jag ska nog få ordning på allt runtomkring också, jag får ge det lite tid bara. Det fixar sig.
 
Så vi får väl se om skrivlusten håller i sig. Just nu känns det bra i alla fall :)
 
 
En liten sammanfattning av den fina sommaren!
 


<3


 
Du kommer att bli bra, det vet jag
Du kommer att klara detta
Jag kommer vara vid din sida hela tiden
Jag vet att du inte kan hjälpa det, jag förstår dig,
men det kommer att bli bättre
Du har tagit det största steget, nu gäller det bara att hålla ut
och det vet jag att du klarar för du är stark nog
Det hann inte gå så långt, och det är tur
Vad skulle jag göra utan dig
Jag älskar dig och jag kommer vara vid din sida tills detta är över
Det kommer att ta slut, jag lovar <3
 
Lillasyster aug 08
 
 
 
Det är bra nu. Jag lever igen!
Tack för att du aldrig lämnade mig <3
 
aug 14
 
 
 

Inga fler ord


 
Nu har det varit tyst och tomt här ett par dagar. Främsta anledningen till det är nog att jag har börjat tröttna, eller att jag helt enkelt inte har så mycket att skriva om just nu. Det hänger väl ihop det där. Det är lätt att skriva mycket när det händer mycket. Nu är det mest lite samma sak. Fast ändå inte egentligen. Jag vet inte men det känns som om jag kämpar lite med samma saker och det blir mycket upprepningar och inte så intressant att skriva om. Så nu har jag bestämt mig för att inte skriva mer, inte just nu i alla fall. Jag går i skolan, är i stallet nästan varenda dag, jobbar någon dag då och då, försöker få in att vara mer social och kämpar för att känna mig bekväm med både maten och kroppen. När det gäller behandling går jag hos sjukgymnasten i öppenvården sedan några månader tillbaka och eftersom jag bad om att få byta behandlare väntar jag fortfarande på att få en ny behandlare för att kunna jobba vidare med det jag behöver (att jag har väntat sedan i början av september är en annan sak. Det är tydligen dumt att komma på fel kant med vissa). Jag längtar efter sommaren då jag har en stor utmaning framför mig som jag ser fram emot, och framförallt alla underbara dopp i havet. Så det är ungefär så livet ser ut nu.
 
Jag började blogga mer aktivt 2008, samtidigt som jag fick min anorexidiagnos. I ungefär 2½ år skrev jag 2-3 gånger per dag. Genom alla behandlingsomgångar har jag skrivit mycket och det är inte så konstigt eftersom då har jag dagligen utsatts för jobbiga saker som har rört runt och fått mig att känna massor av olika känslor. Då tyckte jag det var skönt att skriva av mig och få stöd av andra, även om jag har fått försvara mig en del också. Jag har gjort en lång resa sen jag började. Då var jag så sjuk och såg svart många gånger eftersom jag inte såg någon mening med livet. Då kunde en klick turkisk yoghurt förstöra hela dagen och få mig att storgråta. Det är lite jobbigt att tänka på eftersom jag minns just den där dagen så starkt och hur jag kände... men det är en stor kontrast till hur jag mår nu. Även om jag inte har kommit helt tillrätta med maten så har jag kommit så långt, och det viktigast av allt är att jag ser en mening med livet. Jag förstår vilken glädje livet kan ge om jag vågar leva det, och det är jag så tacksam för.
 
Så min kamp går vidare. Jag ska nå mitt mål där uppe på berget en dag. Det är bara att kämpa vidare och hela tiden utmana mig själv. För jag vet att det går att ta mig hela vägen upp dit jag vill. Jag har sett flera personer nå dit och det är jag så glad för, och det är dom jag tänker på när jag känner att jag behöver en push framåt. Och tänker på mina egna kloka ord som jag vet har hjälpt många fler än bara mig:  När det känns som värst, det är då du gör rätt.
 
Det var allt för mig, i alla fall för nu. Kanske skrivlusten kommer tillbaka. Vem vet. En stor kram till er som har orkat läsa mina tankar, jag vet att några har följt med många år. Så tack och hej!
 


Det finns alltid hål att ramla ner i, men vissa är djupare än andra


 
I can almost see it
That dream I am dreaming
But there's a voice inside my head saying
"You'll never reach it"
 
Jag befinner mig i en ganska tuff period... många jobbiga tankar och känslor. Jag vill så gärna ta mig högst upp på berget och jag vill så gärna känna att jag är nöjd och att jag accepterar mig själv för den jag är. Och det handlar inte om att vara perfekt utan att jag helt enkelt vill känna att jag kan leva med mig själv utan att varje dag tänka en massa negativa tankar om mig själv. Vissa dagar känns det som om jag är på god väg och att jag verkligen har mitt fokus på andra delar i livet nu, så som skola, familj, vänner, hästarna etc. Att allt det gör så att de jobbiga tankarna och ångesten inte får så mycket plats, och framförallt att jag inte låter det negativa ta över. Men sedan kommer de där gångerna då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. De gångerna då jag inser hur svag jag är när det kommer till vissa saker och att jag inte kan hantera det överhuvudtaget och då direkt faller in i fel tankemönster. Då känns toppen på berget ganska långt borta.
 
Jag har fortfarande väldigt svårt att hantera siffror, och då alltså siffror som i antal kilo. Det är också anledningen till att jag inte vill väga mig, och framförallt inte titta på vågen, just för att jag inte klarar av det. Det är en alltför stor trigger. Samma sak så klarar jag inte av att höra vad andra väger, speciellt inte de som jag lätt kan jämföra mig med. Jag har flera gånger fått höra att jag måste lära mig att hantera det, och ja det kanske jag måste, men inte nu och inte inom den närmaste framtiden. I helgen fick jag uppleva det känslan då jag snubblar och ramlar platt ner i marken. Och det på grund av någon annans vikt som jag då genast jämförde mig med och snabbt räknade ut att om det här stämde så var personen rejält underviktig och då snurrade tankarna igång och jag fastnade där nere på marken. Helt onödigt. Jag har försökt att tänka förnuftigt och fokusera på mig själv och komma ihåg att man inte ska jämföra sig med andra, och det har gått lite bättre än väntat men det håller mig fortfarande i ett starkt grepp. Det jag kan göra nu är att vänta ut det och försöka fokusera på vad som är bra för mig.
 
Även om det känns tungt så måste jag se framåt och tro på att det blir bättre och att jag kan känna den där nöjdheten någon dag. För det som jag har kämpat mig till och som jag har idag är för bra för att ge upp för att jag snubblar till ibland, hur mörkt det än känns. Det blir bättre.
 
 


Nu är den tunga stenen borta


 
Nu har jag varit jätteförkyld i tre dagar. Visserligen är jag inte speciellt bra på att vila men nu får den väl ändå ge sig... Min stackars näsa är helt utsliten. Förhoppningsvis är det bättre imorgon. Då ska jag försöka vila på förmiddagen innan jag åker till skolan. Förresten så har äntligen betyget på det sista caset kommit. Jag har väntat hela dagen och loggat in på kurssidan jag vet inte hur många gånger, men i alla fall så fick jag det betyget som jag behövde för att jag skulle kunna få det betyget på hela hemtentan som jag siktade på. Så jag är nöjd, och det kändes som en tung sten lyftes från mina axlar nu när det sista betyget kom. Så nu blir det lättare att se framåt och kämpa vidare.
 
Tänk att det redan är april. Om två månader har jag sommarlov. Men jag har mycket som ska göras på de två månaderna. Nu har jag en ganska lugn period i skolan men om jag inte tar tag i de olika sakerna snart så kommer jag få ägna hela påsken åt att plugga. Jag upptäckte nämligen att nästa tenta ligger dagen efter påskhelgen och det kändes ju lagom kul. Veckorna efter påsk är ganska hektisk så jag måste försöka göra så mycket som möjligt nu för att underlätta för mig själv. Men det är svårt att vara effektiv när saker ligger så pass långt fram i tiden... den där sista-minuten-stressen behövs ofta för att kunna prestera, i alla fall för mig.
 
Nä, sängen nu. Och imorgon får den där förkylningen faktiskt vara borta.
 
Jag längtar tills rapsen börja blomma!


 

Skratta och må bra


 
Det är fantastiskt hur skratt kan ge en så mycket energi. Det bästa är att ligga ner och skratta för då känns det sådär härligt mycket i magen. Men visst är det fantastiskt hur bra man kan må efter att ha skrattat lite? Måendet blir bättre för stunden i alla fall och det tror jag hjälper mycket. Att bara få ett ordentligt avbrott i tankarna och att verkligen vara här och nu, det är så viktigt att man får uppleva det då och då. På min ena kurs i skolan pratar vi om positiv psykologi, vilket är ett ganska nytt forskningsområde. Men i alla fall så blev vi utmanade av vår lärare att lägga oss på gräsmattan bland alla små blommor utanför Universitetsbiblioteket. Det är lätt att missa allt fint som våren kommer med och hon ville att vi skulle stanna upp och ta in det som finns runtomkring oss. Så jag och två andra sprang dit i pausen och la oss bland blommorna. Det blev en del skratt och vi kom tillbaka glada och med mer energi. Så enkelt.
 
Annars har jag blivit jätteförkyld. Värsta dagen idag och jag har hostat och snytit mig hela dagen. Kommer bli jobbigt att sova inatt men hur det än blir så får jag släpa mig upp imorgon för vi har seminarium i skolan 8.15. Så det är bara att hoppas på att förkylningen inte blir värre... sen så ska min grupp redovisa också så det här kom verkligen lägligt. Suck. Men just do it. Jag har i alla fall vilat idag och inte gått speciellt mycket, och det märks nu eftersom jag är ganska rastlös... men jag får försöka gå och lägga mig så att jag har chans att få några timmars sömn i alla fall.
 


Positiva dagar


 
Det är så viktigt att få belöningar för det arbetet man lägger ner, att få en liten bekräftelse på att det man har gjort är bra och att slitet har lönat sig. För mig är det i alla fall vikigt och jag märker hur mycket mer energi jag får och att motivationen höjs. Belöningen behöver inte vara att någon annan säger något positivt till mig om det jag har gjort utan det kan helt enkelt vara en positiv känsla. Jag kämpar varje dag för att positiva känslor ska göra så att det negativa och jobbiga jag känner inte får så mycket plats. Jag vill känna att det finns så mycket annat roligt i livet jag kan fokusera på än att låta ångest och tjockkänslor styra mitt liv. När jag får uppleva det känner jag också att det har varit värt att kämpa mig igenom ångestattacker, tårar och många jobbiga stunder och dagar för att komma hit jag är idag. Och det är så viktigt att ha dessa positiva stunderna med mig de gångerna då jag ramlar och inte tror att jag ska orka ta mig upp igen.
 
Helgen har varit bra! Jag har varit på Österlen och njutit. Det var längesen jag hade en så lugn känsla i kroppen när jag var där och mycket berodde nog på att farmor har återhämtat sig efter kaoset som var i november. Nu verkade hon piggare igen och jag tänkte överhuvudtaget inte på att hon låg på sjukhuset då i slutet av förra året. Igårkväll var det fullt hus då alla grannar var bjudna på middag och det var väldigt trevligt. Mat och mycket folk kan jag tycka är en jobbig situation men det fungerade bra. Sedan fick jag träffa min lilla kusin som blev åtta veckor idag. Så söt så! Och idag har jag vandrat runt på rapsfälten och samlat in pinnar som pappa satt upp och sen bara njutit av dagen. Riktigt skönt! Och nu ser jag fram emot att sova i min egen säng då natten var mindre trevlig eftersom det var lite snarkningar från ena hållet och lite barnskrik från andra hållet.
 
Så mot sängen nu. Ny vecka imorgon med en hel del att göra.
 
Man hittar alltid roliga saker att leka med på gården.


Det är ändå vägen jag valt


 
Min energinivå är ganska låg för tillfället. För att komma runt det försöker jag hela tiden ha saker att göra, eftersom det är först när jag sätter mig ner och inte har något att göra som jag känner av hur trött jag faktiskt är. Det är väl lite sömnbrist i kombination med många tankar som bidrar till tröttheten. Jag drömde så himla mycket inatt, och om olika saker dessutom. Det snurrar runt så mycket i mitt huvud nu och det kändes som om allt kom med på ett hörn i nattens drömmar. Det var bra jobbat av huvudet med tanke på att jag inte sov sådär jättemånga timmar inatt.
 
Det är segt att komma igång med plugget nu känner jag, samtidigt som jag måste ta tag i det eftersom vi har en rad seminarium de närmaste veckorna och samtidigt projekt och lite senare salstenta och en hemtenta som jag måste börja jobba med inom några dagar. Sedan så väntar jag på resultatet på den senaste hemtentan där bara 1 av 3 case har bedömts än så länge. Jag märker att jag har höjt kraven på mig själv sedan jag började plugga igen, och det blev tydligt igår när jag blev så enormt besviken när jag såg att jag låg precis under det betyget som jag hoppades att jag skulle få på det caset. Det blev många starka känslor att handskas med och jag blev förvånad över hur starkt jag faktiskt reagerade. Hopplöshetskänslan kom över mig direkt. Det är skrämmande hur snabbt måendet och alla känslor bara kan slå över och helt plötsligt ligger jag där på marken och ser bara mörkt.
 
Det bästa sättet för mig att ta mig upp från marken igen och orka fortsätta framåt istället för att lockas att gå åt fel håll är att läsa avskedsbrevet som jag skrev till anorexin för ungefär 1½ år sedan. När jag läser det påminns jag om vilket helvete det är som väntar om jag slutar kämpa, och hur mycket jag har kämpat för att nå hit jag är idag. Att läsa det brevet får mig fortfarande att gråta för att jag tycker det är så jobbigt att läsa. Jag är glad att jag skrev det i alla fall för det har hjälpt mig framåt.
 
Nu är det verkligen dags att sova. Trött som jag är...
 
En liten del av brevet jag skrev i september 2012:
 
"Tack för alla måltider du har förstört då jag har skrikit, bråkat och gråtit för att du har viskat till mig att jag kommer bli tjock om jag äter det som ligger på tallriken. Tack för att du fick mig att bli rädd för mat och tro att en klick turkisk yoghurt skulle få mig att gå upp 10 kilo på direkten. Tack för alla gånger du har försökt få mig att fuska med maten genom att ta mindre, leta efter den minsta biten, skrapa bort smör, smeta ut sås, pilla bort ost, nötter och frön, smula med bröd, hälla ut näringsdrycker och helt enkelt vägra äta. Tack för att du har fått mig att vara otrevlig mot personer som bara vill hjälpa mig att övervinna dig.
 
Tack för alla de gångerna du har fått mig att kasta saker, slå på saker, ligga och skaka på golvet, springa runt i ren panik, hoppa upp och ner. Och allt det bara för att du gav mig så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle stå ut.
 
Tack för att jag inte har kunnat koncentrera mig på annat än mat, vikt och träning, för att jag har frusit så mycket, fått skavsår och blåmärken, känt mig svimfärdig och svag, tappat hår, drömt mardrömmar om mat och siffror på vågen, inte fått gå och lägga mig, sovit dåligt och fått ont i benen av allt promenerande. Och tack för att du gjorde så att min puls blev så låg att hjärtat kunde stannat vilken sekund som helst och jag hade fallit ner död till marken."
 
Augusti 2008. Den här bilden togs bara några dagar innan jag bröt ihop,
och därför betyder den så mycket för mig.

 

Lyckad Londonresa!


 
Home again. Det bästa med att komma hem från London är att slippa trängas med folk hela tiden. Även om vi gick en del i parker och kunde njuta av de stora gräsmattorna, blommorna och att där inte var så mycket folk så var vi ändå tvunga att trängas med folk när vi skulle tillbaka till hotellet. Så det känns väldigt skönt, och att sova i min egen säng såklart. Det blev inte så många timmars sömn inatt för jag behövde åka tidigt till skolan men det var det värt för att vi kunde hämta ut våra tentor idag och jag fick ett B så jag får vara nöjd. Skönt att kunna lägga den delen åt sidan nu.
 
Londonresan var på det hela bra. Vi var på matmarknad, shoppade, gick i parkerna, var på Harrods, några museum, vandrade runt och såklart då på Harry Potter studion. Vi var där nästan i sex timmar, och jag är imponerad av mamma att hon stod ut haha. Men hon tyckte det var ganska intressant i alla fall, och jag var glad och nöjd när vi åkte därifrån. Mitt mående har varit ganska bra under hela resan också. Vi gick runt ganska mycket och jag var väldigt trött på kvällarna så ångesten och de dumma tankarna fick inte så stor plats, vilket var skönt. Lite ångest då och då, ibland mer, men jag är glad att det inte var mer. Och jag har utmanat mig med maten och ätit mer jobbiga saker. Så sammanfattningsvis en bra resa!
 
Och nu tillbaka till vardagen, och det är dags att ta tag i skolarbetet känner jag. Men jag fick lite energi och självförtroende av tentaresultatet så det ska nog gå bra tror jag.
 

 

Mot London!


 
Så, nu har jag packat färdigt och skrivit ut biljetter och skrivit ner bokningsnummer och tågtider. Det känns som om jag inte har glömt något. Det ska bli jätteskönt att komma bort några dagar och bara kunna göra vad jag precis känner för. Inga måsten liksom. Mamma och jag kan ta dagarna som de kommer, eller nästan i alla fall. Det ska bli skönt att sova på hotell, äta frukostbuffé och bara göra roliga saker.
 
Nu ska jag försöka varva ner och sova. Upp tidigt imorgon för flyget går redan halv åtta från Kastrup. Men skönt att ha en hel första dag i London. Så imorgon när vi har checkat in tar vi tunnelbanan till Borough market. Det är en jättestor matmarknad och det ska bli jättekul att komma dit igen då. Men mot sängen nu så att jag hinner sova några timmar i alla fall.
 
Scones och te är ett måste!


Keep on walking


 
På den ena kursen jag läser nu fick vi i uppgift att göra ett test som visade vilka våra starkaste karaktärsstyrkor är. Man får så klart ta det med en nypa salt men ändå lite intressant och nu ska vi jobba med våra fem starkaste styrkor under några veckor och sen utvärdera det i en hemtenta. I alla fall så blev uthållighet min starkaste styrka, och med det menas typ att jag vill få saker gjorda i tid och att jag vill slutföra saker. Och det stämmer väl ganska bra in på mig, att jag aldrig sluta kämpa tills jag har nått mitt mål. Trots att det känns helt hopplöst ibland så måste jag fortsätta orka kämpa. Så den styrkan tar jag med mig och ska försöka tänka på det när det känns lite jobbigare.
 
Jag har haft en heldag borta. Först skola och sen jobb. Mitt problem med de dagarna är maten, och att jag inte fixar att äta ordentligt. Jag är överhuvudtaget dålig på att äta tillräckligt på dagen och lunchen är, och har länge varit, mitt största matproblem. Jag förstår inte att det ska vara så svårt... Heldagar borta kan alltså bli väldigt dåliga för mig om jag tänker i matväg, men jag har fått i uppgift att sätta upp ordentliga mål nu så att jag ska försöka få ordning på det.
 
Imorgon måste jag packa, växla pengar och lite annat. London på lördag ju! Jag såg nyss första delen av sjunde Harry Potter filmen och sitter här och är lite uppe i varv. Hade nästan glömt hur läskig den är... jag får nog titta på något lite roligare innan jag kan sova så att jag kommer i bättre stämning. Men samtidigt är jag så trött att det inte borde vara något problem att somna. Jag får väl göra ett försök. Jag har mycket att fixa imorgon eftersom jag har skola hela dagen på fredag och inte hinner göra så mycket då...
 


Nu räknar jag ner dagarna


 
Många tankar som snurrar runt i huvudet, för många... Lite mörkt där uppe men jag försöker hitta ljuset ändå. För det är ju det jag måste göra, jag vet att det inte är lönt att gräva ner mig i mörket och hoppas på att det ska bli bättre utan jag måste hitta frisk luft som gör att det känns lättare igen. Det största mörket nu är att tjockkänslan är väldigt stark och jag tänker väldigt negativt om min kropp. Jag trivs inte alls och jag klarade inte av att ha jeans en enda gång den här veckan för att det kändes så obekvämt och jobbigt. När tjockkänslan är så här stark känns allt lite hopplöst, för att det känns som om jag aldrig kommer kunna trivas i min kropp. Samtidigt som jag vet att det inte är så, eller jag hoppas i alla fall. Jag förstår att det är någon pusselbit som saknas som jag inte har lyckats leta upp än... och när jag väl hittar den och har fått den att passa in så kommer det antaligen att kännas bättre. På något vis i alla fall. Men jag kämpar på och försöker lägga fokus på något annat än tjockkänslor, ångest och mat, så som skolan, hästarna och jobb, och se vad jag faktiskt klarar av att göra där. Och det hade jag aldrig klarat av om jag hade låtit de sjuka tankarna ta över...
 
För att försöka få in lite mer positva tankar i huvudet så tänker jag på Londonresan. På lördag åker mamma och jag och jag laddar upp med att både läsa och titta på Harry Potter. Höjdpunkten med resan blir ju självklart "Warner Bros Studio tour - The making of Harry Potter", och denna gången är jag beredd på hur mycket där faktiskt finns att se. Det var svårt att ta in allt förra gången, men nu är jag redo! Det ska bli skönt att komma bort några dagar och göra lite roliga saker. Typ gå på Borough market, äta scones och dricka te, Harrods, Oxford Street och lite annat.
 
Så nu ska jag läsa Harry Potter tills ögonen blir trötta. Bra avslutning på kvällen ändå.
 
Snart där igen! :)


Om

Min profilbild

Sofie

RSS 2.0
Matbloggstoppen